Ivar Öhman ser Gösta Ekman i Folkets park i Sundsvall

På Tradera har jag förvärvat Folket i Bild nummer 31 1936 (2 augusti).

På omslaget syns Gösta Ekman i Folkets park, Sundsvall. Vi talar förstås om Gösta Ekman den äldre.

Ekman är där för att spela teater. Pjäsen hör kanske inte till teaterhistoriens storverk; det Ekman spelar i är Palle Rosenkrantz’ lustspel ”Mästerkatten”.

Att jag har läst artikeln med intresse har mer att göra med att den förmedlar hur scenerna i landets folkparker förmedlade teater till en bred och teaterovan publik. Och så förstås för att parken i fråga ligger i min och även skribenterns, FiB-redaktören Ivar Öhmans, gamla stad; det är inte minst lokalfärgen som intresserar mig.

Artikeln börjar med ett par interiörer frön Hotell Knaust, där den turnerande Gösta Ekman har tagit in.

Öhman fortsätter:

”Sundsvall tycker nog inte det är särskilt märkvärdigt det här med Mästerkatten. Herregud, det är klart man går till ’parken’, när den nu slår upp sina portar igen – det är ju så naturligt som helst. Framemot halvåtta-svepet ringlar sig strömmen av parkbesökare längs den gamla routen: över ’Stenkrossplan’ och Fabriksgatan uppför, bakom ryggen på Förenade Verkstäderna och förbi det som en gång var ’Svensk Papp’. Efter en lagom promenad är man framme, löser parkbiljett – 60 öre för stora, 35 för små – och går in i parken. Det är en vacker park, men det tänker inte sundsvallsborna på. Det ska så vara, parken deras är vacker och det vet man förr. Den är stor också, konstaterar vi. Tre dansbanor, en stor serveringspaviljong – säkert många hundra koppar – och en långsträckt ’teaterlada’ – säkert många hundra platser – som just nu som bäst fylles av en pratande och skrattande publik.

Folkparkspubliken, ja. Den är värd sitt eget kapitel. Det är inga ’förståsigpåare’ och man försöker heller inte gälla för det. Det är fabriksarbetare, läkare, hamnarbetare, köpmän och folk av alla slag. En demokratisk församling, som uppträder mycket demokratiskt. Den visslar inte, kastar inte tomater och ruttna ägg – och ger sällan sina favoriter röda rosor! Men den är uppmärksam, lyssnar på något sätt ödmjukt, tacksamt. Den är underbar att spela för – det säger alla teatermänniskor. Det är inte den ’professionella’ publiken, den publik som går på alla huvudstadens premiärer och som är mer eller mindre ’tjänis’ med Karl Gerhard, de Wahl och alla ’de stora’. Den där publiken som förstår teater tusan så mycket bättre än både skådespelare och kritik. – Nej, folkparkernas publik kommer till teatern för att njuta ett par timmar, och den vet att folkparkernas menu bara upptar god kost, god konst. Och den förstår uppskatta de agerandes ambition och och yrkesduglighet. Plankbäraren Andersson från Alnö tycker, att Linnea Hillberg behandlar sina repliker lika suveränt som en bra plankbärare balanserear sin börda uppe på en svajande ställning. Och därför tycker han bra om henne och slår ihop sina barkade händer till en blyg applåd. Inte har han kommit hit för att, sur och misstänksam, försöka finna ut fel och brister här i kväll. Han är inte spänd på något sätt, tar det hela lika naturligt och lugnt som ett fackföreningsmöte eller en frukostrast.”