Orhan Pamuk om sitt skrivande

När Orhan Pamuk fick 2006 års nobelpris i litteratur, hälsade jag detta med tillfredsställelse och skrev också en kortfattad översikt över hans författarskap. Eftersom texten var så översiktlig och, vad gäller de enskilda böckerna, kortfattad, valde jag att inte placera den under Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Men den finns naturligtvis åtkomlig här på bloggen.

Pamuk är en författare som jag känner stor sympati för. Han är en god berättare och han skildrar den turkiska kultur han hör hemma i både med inkännande och med den distans som utmärker intellektuella människor varhelst de bor och verkar.

Hans senaste bok, ”Pappas resväska” (översättning Birgit N Schlyter, Norstedts, 2008) består av tre föreläsningar. Den första, ”Pappas resväska”, är hans nobelföreläsning i Stockholm 2006. Den andra, ”Den implicerade författaren”, hölls vid en konferens i Oklahoma, USA, tidigare samma år. Och den avslutande, ”Kars och Frankfurt”, hölls 2005, när Pamuk tog emot den tyska bokhandelns fredspris.

Det av föredragen som åtminstone till en del är mest skönlitterärt är nobelföreläsningen ”Pappas resväska”, där Pamuk berättar om sitt förhållande till fadern och om den resväska, fullproppad med manuskript, skönlitterära försök av fadern, som pappan överlämnade till honom.

De här tre föreläsningarna handlar förstås också om skönlitteratur men då om Pamuks förhållande till skönlitteratur och skönlitterärt skapande. Ett genomgående tema är ömsesidigheten: hur författaren Pamuk låter sitt eget jag ta gestalten av andra och hur dessa andra kommer till tals genom samme författare.

Föreläsningarna myllrar av intressanta iakttagelser av fenomen i tiden och historien och också av träffsäkra iakttagelser av bärande element i andras författarskap.

Den västeuropeiskt orienterade och sekulariserade Pamuk har gång på gång mötts av misstro (för att inte nämna värre saker) från islamistiskt orienterade grupperingar i sitt hemland. Ändå är han inte någon motståndare till mer traditionell turkisk kultur och knappast heller någon politisk eller öppet agiterande författare. Naturligtvis finns det tendens i det han skriver, men budskapen förs fram genom de individuella människoöden som finns i hans berättelser. Pamuk når sina mål genom att fabulera, inte agitera.

Mot den här bakgrunden framstår föredraget i Frankfurt som ett intressant undantag: Pamuk tar där ställning för ett kulturellt och religöst mångskiftande Europa, präglat av tolerans och erfarenhetsutbyte; dessutom pläderar han för att Turkiet ska släppas in i den europeiska unionen. Och han menar då, att vinsten skulle vara ömsesidig – inte bara Turkiet behöver vidga sin toleranströskel och öva upp sin mottaglighet för det främmande.

Mannen med den blå gitarren (som inte var blå)

Wallace Stevens (1879-1955) är en amerikansk poet, som kanske har betytt mer för andra poeter (här i Sverige bland annat Folke Isaksson, som har översatt Stevens) än för en bred, poesiläsande publik. (Andra som har översatt Stevens till svenska är Erik Lindegren, Lars Nyström och Ulf Linde.)

Nu har Olle Thörnvall tagit sig före att översätta en hittills till svenska oöversatt svit om 33 dikter av Stevens – sviten, som lika gärna kan karaktäriseras som en långdikt i 33 avdelningar, skrevs 1937 och heter i original ”The Man with the Blue Guitar”, vilket i Thörnvalls översättning, samtidigt boktitel (Ellerströms, Lilla serien, 2008), förstås blir ”Mannen med den blå gitarren”.

”Mannen med den blå gitarren” utgår från en målning från 1903 av Pablo Picasso, ”Den gamle gitarristen”. Den är från Picassos blå period, och mycket riktigt går praktiskt taget hela målningen i olika nyanser av blått. Men det framträdande motivet i förgrunden, gitarren, är – trots den färgbeskrivning den får hos Stevens – inte alls blå utan snarare smutsbrun!

I sin på många sätt intressanta efterskrift prövar Olle Thörnvall tanken att den amerikanske poeten Stevens skulle ha låtit gitarren bli blå som ett uttryck för den melankoli ord som ”blue” och ”blues” bär i den amerikanska kulturen. Men eftersom dikterna i sviten varierar ett filosofiskt grundtema, tror jag snarare att den alltså inte adekvata färgbeskrivningen här är ett uttryck för att vi ständigt omgestaltar verkligheten när vi försöker beskriva den: vår sinnesstämning och våra aktuella erfarenheter färgar vår bild av verkligheten.

Så här lyder den allra första dikten i sviten i Thörnvalls tolkning:

I

Han böjde sig över sin gitarr
som klippte han tyger. Dagen var grön.

De sa: en blå gitarr, det där,
du spelar inte tingen som de är.

Då sa han: Tingen som de är
förvandlas på gitarren här.

De sa: Men spela dock en sång,
förmer än oss och ändå vi,

en sång på blå gitarren där
om ting precis så som de är.

Den här allra första dikten ger också rika exempel på tillkortakommanden i Thörnvalls tolkning, som annars har många förtjänster.

Thörnvall har velat behålla rim och rytm (och har också ofta lyckats med detta), men hans lösning av problemet att överföra det återkommande rimparet ”are – guitar” till svenska blir, som vi ser ovan, irriterande oskönt.

Melodikrysset nr 27 2008

Veckan har varit mycket trevlig: Sonen, Matti, har varit hos oss några dagar, hjälpt oss med att måla om de spröjsade dubbla sovrumsfönstren. Och så har vi umgåtts med honom och undfägnat honom med god mat. Vädret har under den senare delen av veckan varit jättefint. I går, fredag, klippte jag vår väldiga gräsmatta, och sen badade vi bastu. Det är svensk sommar när den är som bäst.

Och oavsett årstid löser jag förstås Melodikrysset på lördag förmiddag.

Veckans kryss innehöll några knepigheter.

Filmen ”Top Gun” har jag inte sett, men eftersom ledbokstäverna pekade mot att det sökta ordet skulle bli just Gun och Eldeman också gav oss titeln till låten ur filmen, ”Take My Breath Away”, googlade jag snart fram det rätta svaret.

Darin har jag bara på samlingsskivan ”Artister mot nazister”, men jag gissade på att det var han som sjöng, och när jag kontrollgooglade på hans namn plus melodititeln, ”Everything But the Girl”, visade det sig, att jag hade rätt.

Också Elin Sigvardsson känner jag till, men jag har aldrig lyssnat på CDn ”A Fiction”, där ”It’s a Shame” ingår.

Siw Malmqvist var uppenbart den som sjöng ”Älgen och årstiderna”. Men vem hade skrivit musiken? Helt uppenbart Owe Thörnqvist. Mycket w var det i dag!

Jag, liksom flertalet andra antar jag, klarade nog Gershwin, George respektive Ira som kompositör respektive textförfattare, men vem var den norska sångerskan? Jo, Karin Krog. Jag har för egen del ganska många norska skivor i min skivsamling och förundras ofta över att norska artister så sällan förekommer i svenska skivaffärer – därmed förblir de ju obekanta för flertalet musikintresserade här i landet.

För egen del drabbades jag i dag först av blackout inför den allra första och egentligen mycket lätta frågan, där vi fick höra Monica Bring och Svenssons treooo. Vad var det nu för välkänd melodi vi hörde, och vilken sångerska förknippar vi med den? Till slut gick det upp en talgdank: Jo, det var ju ”Vår sista dans” med Helen Sjöholm.

Men det fanns urlätta frågor också.

Vi hörde beatlesklassikern ”Let It Be”.

Och den kära gamla schlagern ”Min soldat”, han som gör beredskapstjänst någonstans i Sverige. Den här sortens folkförsvar är i dag dess värre ett minne blott.

Och vem har inte sett Walt Disneys version av ”Djungelboken”, som här skulle ge ordet djungel?

Jag är ingen dansbandsfan, men mångårigt lyssnande på Svensktoppen har gjort mig bekant med åtminstone de mest kända dansbanden. Här hörde vi ”Du sa farväl” med Sten och Stanley, där Stens bror Ebbe i strid mot rutinerna sjöng.

Mitt eget hjärta finns bland annat hos de gamla svenska folkvisorna. I dag spelades en av dem, ”Kristallen den fina”.

Den är en klassiker, och nu återstår att redovisa svaren på dagens tre frågor på sådant som brukar betecknas som klassisk musik.

Vi hörde ”Ungersk dans” av Franz Liszt, född i Ungern.

Vi hörde Jussi Björling sjunga ”La donna e mobile” ur operan ”Rigoletto” av Giuseppe Verdi.

Och vi hörde musik ur Wolfgang Amadeus Mozarts opera ”Don Giovanni”, på svenska kallad ”Don Juan”.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

Skorpionens förbannelse

”Skorpionens förbannelse” – ”The Curse of the Jade Scorpion” – är en kriminalkomedi, signerad Woody Allen, från 2001.

Filmens handling är dock förlagd till 1940 och den huvudsakliga skådeplatsen ett försäkringsbolag i New York. Där arbetar den framgångsrike men en smula malätne utredaren C W Briggs (Woody Allen). Relativt ny på samma arbetsplats är Betty Ann Fitzgerald (Helen Hunt). De här båda är snart som hund och katt; Briggs med sina beprövat framgångsrika resultat avskyr Fitzgeralds nymodiga rationaliserings- och outsourcingsidéer.

Men under ytan finns där också en ömsesidig attraktion – annars vore det här inte en Woody Allen-komedi. Det som finns under ytan avslöjas under en firmafest, en avtackning, där hypnotisören Voltan Polgar (David Ogden Stiers) väljer ut hunden och katten för ett experiment på scen: Briggs och Fitzgerald avslöjar sina innersta tankar under hypnos och till kollegernas stora förnöjelse, men när paret väcks upp ur hypnosen, har de själva glömt allt vad de har sagt, ens att de har varit hypnotiserade.

Den slemme Polgar har dock utnyttjat tillfället till att i deras hjärnor prägla in kodord, med vars hjälp han när som helst kan få dem att, på nytt i hypnotiskt tillstånd, lyda hans order. Och så beordrar han de båda försäkringsutredarna att genomföra juvelkupper. Briggs, som avslöjas av en detektivbyrå som försäkringsbolaget anlitar, rymmer dock från häktet med hjälp av en scandal beauty från överklassen – Laura Kensington (Charlize Theron), dotter till föremålet för en av kupperna – som mot alla odds har fattat tycke för honom, och fortsätter leta efter den som ligger bakom kupperna.

Briggs misstankar faller först på Fitzgerald, som alltid tycks jobba över på försäkringskontoret – stölderna måste ju nämligen ha gjorts av någon som känner till de av försäkringsbolaget installerade säkerhetssystemen. När han sen också tar sig in i Fitzgeralds hem – hon ska enligt sin kalender vara bortrest – uppdagas sanningen för honom: Fitzgerald har en affär, som båda döljer, med försäkringsbolagets chef, Chris Magruder (Dan Aykroyd). Just vid det här tillfället bekänner Magruder, att han nog ändå inte kan skiljas från sin fru, och när han har blivit körd på porten av Fitzgerald, öppnar hon fönstret för att kasta sig ut och ta sitt liv – men blir förstås hindrad av Briggs, som har hållit sig gömd och hört alltsammans.

Paret Briggs och Fitzgerald kommer nu närmare varann, men när Fitzgerald går hem till Briggs, upptäcker hon att de tidigare stulna juvelerna finns gömda hemma hos honom, förstås honom ovetandes (han har ju varit under hypnos), men det kan ju inte hon veta.

Briggs träffar i hemlighet ett par lojala gamla kolleger på försäkringsbolaget och berättar om Fitzgeralds märkliga humörsvängningar och egendomliga beteende, och då påminner sig en av dessa episoden med hypnotisören. Och nu går det upp för Briggs vad som verkligen har hänt: Han själv och Fitzgerald har verkligen utfört stölderna men under hypnos. Kollegerna minns till och med de ord hypnotisören använde för att sätta Briggs respektive Fitzgerald i hypnos och hur han bar sig åt för att väcka upp dem igen.

Finalen i juveljakten äger rum i Chinatown, dit Fitzgerald av hypnotisören har beordats att föra juvelerna. Men dit kommer nu också Briggs plus den larmade polisen.

Efter räddningen är Fitzgerald djupt tacksam och dessutom kärvänlig mot Briggs – hon är ju fortfarande under hypnos.

Därnäst ser hon ut att vilja återförenas med Magruder, som nu har meddelat henne, att han verkligen vill skiljas från hustrun.

Men med hjälp av det hypnotiserande kodordet – eller om det nu helt sonika är så att de äkta känslorna äntligen bryter fram – återför Briggs henne till det tillstånd av kärlek gent emot honom, som hon visade under hypnosen, och så får Briggs och Fitzgerald varandra.

Inte våldsamt trovärdigt men en trevlig kriminalkomedi med skickligt hantverk att se på en sommarkväll.

Louis Armstrong om barndoms- och ungdomsåren i New Orleans

Det lilla kvalitetsförlaget Bakhåll i Lund har en speciell serie med böcker skrivna av legendariska musiker och bildkonstnärer: Chet Baker, Leonard Cohen, Bob Dylan, Billie Holiday, John Lennon, Yoko Ono, Boris Vian och Andy Warhol. Med musikernas böcker brukar det också följa med en CD.

Nu har turen kommit till Louis Armstrong. Hans bok ”Satchmo – My Life in New Orleans” utkom ursprungligen 1954. När Bakhåll 2008 ger ut den på svenska, kallas den följaktligen för ”Satchmo – Mitt liv i New Orleans” (övesättning Görgen Antonsson, efterord Gösta Hägglöf). Jag undrar om inte boktitelns Satchmo här kan vara en PR-grej: Satchmo (en förkortning av Satchelmouth) började han väl kallas först på 1930-talet? Den här bokens handling, om barndoms- och ungdomsåren i New Orleans, går bara fram till början av 1920-talet, då Armstrong reste till Chicago för att ansluta sig till Joe ”King” Olivers band. Hemma i New Orleans gick han under smeknamnet Dipper (Dippermouth).

Det finns ingen spökskrivare angiven, och Gösta Hägglöf skriver i sitt efterord: ”Boken är verkligen skriven av Armstrong själv. Det amerikanska förlagets insats bestod, förutom redigering, i stort sett bara av en försiktig putsning och typografisk åtstramning av det ymniga bruket av utropstecken och andra skiljetecken, kanske också en liten dämpning av Armstrongs mycket färgrika berättarstil. Hans första bok, Swing the Music (1936) var i betydligt högre grad omskriven av förlaget.”

Detta är intressant. Armstrongs bok bär nämligen i så hög grad prägel av muntligt berättande, att man kunde tro att det handlade om en varsamt redigerad bandutskrift (det är känt att han älskade att använda bandspelare), alternativt om hopredigerade bandade intervjuer.

Till den uppenbarligen förhastade slutsatsen bidrar också den naivitet och spontanitet som präglar många av de episoder ur sitt tidiga liv han bjuder på.

Skildringen av barndoms- och ungdomsårens New Orleans (Louis trodde själv i hela sitt liv – han dog 1971, strax före sin 70-årsdag – att han var född år 1900, men han var i själva verket född 1901) är hur som helst färgrik och levande.

Han växte upp under mycket fattiga förhållanden, tillsammans med sin mor och en yngre syster. Fadern stack på ett mycket tidigt stadium, och Louis hann uppleva ett antal olika styvfäder, några avskydda, några fördragna, en gillad. Louis noterar utan fördömande moderns understundom vidlyftiga liv men skildar henne med värme. Särskilt älskar han hennes heta kreolska fattigfolksgrytor.

Det slit för att överleva som präglade hans eget tidiga liv liksom familjens och över huvud taget den svarta fattiga befolkningens liv skildras realistiskt men ändå i ett försonande skimmer. Allt finns med – hororna, de kriminella, krogarna, spriten, slumkvarteren, slitet – men ”Satchmo – Mitt liv i New Orleans” är mer en färgrik tidsskildring än social indignationsroman.

Till det här bidrar säkert Louis Armstrongs livsinställning: en vilja att förstå andra och deras motiv, en godmodighet ofta gränsande till godtrogenhet.

Ett exempel är Armstrongs skildring av ett ungdomsäktenskap, det enda av hans sammanlagt fyra äktenskap som hörde hemma i den här bokens tidsram. Han blir störtförälskad i en prostituerad tjej – helt uppenbart har han, vilket också framgår av mycket annat i boken, inga moraliska synpunkter på prostitutionen, som florerade på alla hak han spelade på i unga år. Hon är analfabet, svartsjuk (!) och, visar det sig, mycket kolerisk, vilket senare leder till tegelstenskastning makarna emellan. (Det är tur att det stannar vid det. Damen kan också hantera en stilett.)

Unge Louis’ väg till musiken går via en ungdomsvårdskola; han blir gripen för att en festnatt ha skjutit i luften med en pistol. På ungdomsvårdsskolan lär han sig spela kornett och kommer med i orkestern. Och sen vill han leva för musiken. Så fort han får chansen, spelar han – i olika konstellationer – på allt från sjaskiga syltor till lite finare ställen. Ofta ger dricksen (i många fall skänkt av prostituerade som vill höra speciella låtar) mer än det magra arvodet.

Redan under ungdomsåren i New Orleans med sitt rika musikliv får han tillfälle att höra storheter som Edward ”Kid” Ory och den redan nämnde Joe ”King” Oliver, även till exempel Jelly Roll Morton och, när Louis spelade på flodångare, Bix Beiderbecke. Med King Oliver hade Armstrong, vars stjärna var på uppåtgående, spelat redan i New Orleans. och det var alltså Oliver som tog Armstrong vidare till Chicago, där han började sitt segertåg över både USA och resten av världen.

Louis Armstrong påbörjade sin skivkarriär först 1923, och det är skälet till att den förnämliga CD som följer med boken knappast alls täcker den period som skildras i boken. Det enda som har anknytning till den perioden är i själva verket första spåret, ”Chimes Blues”, där Armstrong spelar kornett i King Oliver’s Creole Jazz Band.

På de allra första skivorna spelar Louis fortfarande kornett, så till exempel i ”Heebie Jeebies” med hans eget Hot Five (1926).

Men under senare delen av 1920-talet övergår han till att spela trumpet, och det är naturligtvis som trumpetare och sångare vi sen möter honom på den här samlings-CDn.

Och den är mycket representativ och bra, redan den ett skäl att köpa boken den är ett bihang till.

När jag nu räknar upp ett antal av de bästa numren, blir listan följaktligen lång:

”Basin Street Blues” med Louis Armstrong and his Orchestra (Hot Five 2), i vilken ingick till exempel Earl Hines på piano, 1928.

”When You’re Smiling” med Louis Armstrong and his Orchestra, 1929.

”Just a Gigolo” med Louis Armstrong and his Sebastian New Cotton Club Orchestra, med Lionel Hampton på trummor (!), 1931.

”In the Shade of the Old Apple Tree” med The Mills Brothers, 1937.

”On the Sunny Side of the Street” med Louis Armstrong and his Orchestra, 1937.

”When the Saint Go Marchin’ In”, med Louis Armstrong and his Orchestra, 1938.

”Nobody Knows the Trouble I’ve Seen”, med The Lyn Murray CBS Choir, 1938.

”Blues”, med Louis Armstrong and his Orchestra, bland andra Sidney Bechet, 1940.

”Ain’t Misbehavin’”, med Louis Armstrong and his All Stars, bland dem Jack Teagarden, 1947.

”Blueberry Hill”, med Gordon Jenkins and his Orchestra, 1949 – men Fats Dominos version från 1956 var faktiskt vassare!

”C’est si bon”, med Sy Oliver’s Orchestra, i vilken Earl Hines ingick, 1950.

”Can Anyone Explain?”, med Ella Fitzgerald och Sy Oliver’s Orchestra, 1950.

”A Kiss To Build a Dream On” (”Give me a kiss…”), med Sy Oliver’s Orchestra, 1951.

”Bye and Bye”, med Gordon Jenkins and his Orchestra, 1954.

Det här är ett mycket bra urval – ändå har jag inte nämnt många av de sammanlagt 25 låtarna.

Men naturligtvis finns det ett och annat jag saknar. Framför allt saknar jag för egen del Louis Armstrongs version av Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Mack the Knife”, en stor hit 1954. Den lärde jag mig dansa till i en dansskola i Sundsvall.

Den liksom flera andra av femtiotalslåtarna är för evigt förknippade med min ungdom på 1950-talet, då man ofta, ofta kunde höra dem i radion.

Visor kring Roslagens sjöfartsminnen

Roslagens sjöfartsminnesförening driver Roslagens sjöfartsmuseum på Väddö. Öregrund, där jag håller till under sommarhalvåret, ligger längre norrut men är också det en del av det Roslagen, vars inbyggare fordomdags gav sig ut på långväga färder till havs. Även Åland hör självfallet till samma utåtvända innanhav.

Den CD Roslagens sjöfartsminnesförening gav ut 2006 (en del av materialet finns tidigare på skiva), ”Saltstänk & bränningar. Traditionsrika visor från kust och hav” (RSCD 002), är därför långt ifrån så roslagsinriktad som man skulle kunna tro. Många av låtarna är sea shanties, framförda på engelska av försångaren Derek Hudson. Några av de här engelskspråkiga sångerna kommer mycket långväga ifrån; det främsta exemplet är ”Shenandoah”.

Bland dem som med körsång backar upp Derek Hudson finns till exempel Cacka Israelsson, och även på solistsidan är den här skivan kändistät. Egna nummer gör skådespelarna Bengt-Åke Varg, John Haryson och Tor Isedal och så Ewa Roos, som ju primärt är sångerska.

Och bland de uppbackande musikerna hittar man till exempel Sone Banger och Bengan Jansson på dragspel, Sture Åkerberg på bas och Anders Dahl på fiol.

Som väntat hittar man på en skiva av den här karaktären ett antal sånger av Evert Taube: ”Calle Schewens vals” och ”Möte i monsunen” med Bengt-Åke Varg och ”Eldarevalsen” med John Harryson. Inte når de här tolkningarna mäster Taubes egen nivå, ej heller sonens, Sven-Bertils, men det är ändå kul med omväxling.

Annat som är trevligt att lyssna på är Dan Anderssons ”Jungman Jansson”, ”Han hade seglat för om masten” (som ju blev schlager på sin tid) och den gamla visan ”Adjö, farväl för sista gång” med John Harrysson, Erik Axel Karlfeldts och Robert Norrbys ”Svarta Rudolf” med Tor Isedal och så Lennart ”Pim-Pim” Falks ”En kocka på ångbåten Rullaren” med Ewa Roos.

Naturligtvis finns det ett stänk av nostalgi och romantik över en skiva av det här slaget. Men so what, när platsen där man sitter och lyssnar är glasverandan på ett gammalt sjömansboställe i Roslagen.