Louis Armstrong om barndoms- och ungdomsåren i New Orleans

3 juli 2008 13:59 | Musik | Kommentering avstängd

Det lilla kvalitetsförlaget Bakhåll i Lund har en speciell serie med böcker skrivna av legendariska musiker och bildkonstnärer: Chet Baker, Leonard Cohen, Bob Dylan, Billie Holiday, John Lennon, Yoko Ono, Boris Vian och Andy Warhol. Med musikernas böcker brukar det också följa med en CD.

Nu har turen kommit till Louis Armstrong. Hans bok ”Satchmo – My Life in New Orleans” utkom ursprungligen 1954. När Bakhåll 2008 ger ut den på svenska, kallas den följaktligen för ”Satchmo – Mitt liv i New Orleans” (övesättning Görgen Antonsson, efterord Gösta Hägglöf). Jag undrar om inte boktitelns Satchmo här kan vara en PR-grej: Satchmo (en förkortning av Satchelmouth) började han väl kallas först på 1930-talet? Den här bokens handling, om barndoms- och ungdomsåren i New Orleans, går bara fram till början av 1920-talet, då Armstrong reste till Chicago för att ansluta sig till Joe ”King” Olivers band. Hemma i New Orleans gick han under smeknamnet Dipper (Dippermouth).

Det finns ingen spökskrivare angiven, och Gösta Hägglöf skriver i sitt efterord: ”Boken är verkligen skriven av Armstrong själv. Det amerikanska förlagets insats bestod, förutom redigering, i stort sett bara av en försiktig putsning och typografisk åtstramning av det ymniga bruket av utropstecken och andra skiljetecken, kanske också en liten dämpning av Armstrongs mycket färgrika berättarstil. Hans första bok, Swing the Music (1936) var i betydligt högre grad omskriven av förlaget.”

Detta är intressant. Armstrongs bok bär nämligen i så hög grad prägel av muntligt berättande, att man kunde tro att det handlade om en varsamt redigerad bandutskrift (det är känt att han älskade att använda bandspelare), alternativt om hopredigerade bandade intervjuer.

Till den uppenbarligen förhastade slutsatsen bidrar också den naivitet och spontanitet som präglar många av de episoder ur sitt tidiga liv han bjuder på.

Skildringen av barndoms- och ungdomsårens New Orleans (Louis trodde själv i hela sitt liv – han dog 1971, strax före sin 70-årsdag – att han var född år 1900, men han var i själva verket född 1901) är hur som helst färgrik och levande.

Han växte upp under mycket fattiga förhållanden, tillsammans med sin mor och en yngre syster. Fadern stack på ett mycket tidigt stadium, och Louis hann uppleva ett antal olika styvfäder, några avskydda, några fördragna, en gillad. Louis noterar utan fördömande moderns understundom vidlyftiga liv men skildar henne med värme. Särskilt älskar han hennes heta kreolska fattigfolksgrytor.

Det slit för att överleva som präglade hans eget tidiga liv liksom familjens och över huvud taget den svarta fattiga befolkningens liv skildras realistiskt men ändå i ett försonande skimmer. Allt finns med – hororna, de kriminella, krogarna, spriten, slumkvarteren, slitet – men ”Satchmo – Mitt liv i New Orleans” är mer en färgrik tidsskildring än social indignationsroman.

Till det här bidrar säkert Louis Armstrongs livsinställning: en vilja att förstå andra och deras motiv, en godmodighet ofta gränsande till godtrogenhet.

Ett exempel är Armstrongs skildring av ett ungdomsäktenskap, det enda av hans sammanlagt fyra äktenskap som hörde hemma i den här bokens tidsram. Han blir störtförälskad i en prostituerad tjej – helt uppenbart har han, vilket också framgår av mycket annat i boken, inga moraliska synpunkter på prostitutionen, som florerade på alla hak han spelade på i unga år. Hon är analfabet, svartsjuk (!) och, visar det sig, mycket kolerisk, vilket senare leder till tegelstenskastning makarna emellan. (Det är tur att det stannar vid det. Damen kan också hantera en stilett.)

Unge Louis’ väg till musiken går via en ungdomsvårdskola; han blir gripen för att en festnatt ha skjutit i luften med en pistol. På ungdomsvårdsskolan lär han sig spela kornett och kommer med i orkestern. Och sen vill han leva för musiken. Så fort han får chansen, spelar han – i olika konstellationer – på allt från sjaskiga syltor till lite finare ställen. Ofta ger dricksen (i många fall skänkt av prostituerade som vill höra speciella låtar) mer än det magra arvodet.

Redan under ungdomsåren i New Orleans med sitt rika musikliv får han tillfälle att höra storheter som Edward ”Kid” Ory och den redan nämnde Joe ”King” Oliver, även till exempel Jelly Roll Morton och, när Louis spelade på flodångare, Bix Beiderbecke. Med King Oliver hade Armstrong, vars stjärna var på uppåtgående, spelat redan i New Orleans. och det var alltså Oliver som tog Armstrong vidare till Chicago, där han började sitt segertåg över både USA och resten av världen.

Louis Armstrong påbörjade sin skivkarriär först 1923, och det är skälet till att den förnämliga CD som följer med boken knappast alls täcker den period som skildras i boken. Det enda som har anknytning till den perioden är i själva verket första spåret, ”Chimes Blues”, där Armstrong spelar kornett i King Oliver’s Creole Jazz Band.

På de allra första skivorna spelar Louis fortfarande kornett, så till exempel i ”Heebie Jeebies” med hans eget Hot Five (1926).

Men under senare delen av 1920-talet övergår han till att spela trumpet, och det är naturligtvis som trumpetare och sångare vi sen möter honom på den här samlings-CDn.

Och den är mycket representativ och bra, redan den ett skäl att köpa boken den är ett bihang till.

När jag nu räknar upp ett antal av de bästa numren, blir listan följaktligen lång:

”Basin Street Blues” med Louis Armstrong and his Orchestra (Hot Five 2), i vilken ingick till exempel Earl Hines på piano, 1928.

”When You’re Smiling” med Louis Armstrong and his Orchestra, 1929.

”Just a Gigolo” med Louis Armstrong and his Sebastian New Cotton Club Orchestra, med Lionel Hampton på trummor (!), 1931.

”In the Shade of the Old Apple Tree” med The Mills Brothers, 1937.

”On the Sunny Side of the Street” med Louis Armstrong and his Orchestra, 1937.

”When the Saint Go Marchin’ In”, med Louis Armstrong and his Orchestra, 1938.

”Nobody Knows the Trouble I’ve Seen”, med The Lyn Murray CBS Choir, 1938.

”Blues”, med Louis Armstrong and his Orchestra, bland andra Sidney Bechet, 1940.

”Ain’t Misbehavin’”, med Louis Armstrong and his All Stars, bland dem Jack Teagarden, 1947.

”Blueberry Hill”, med Gordon Jenkins and his Orchestra, 1949 – men Fats Dominos version från 1956 var faktiskt vassare!

”C’est si bon”, med Sy Oliver’s Orchestra, i vilken Earl Hines ingick, 1950.

”Can Anyone Explain?”, med Ella Fitzgerald och Sy Oliver’s Orchestra, 1950.

”A Kiss To Build a Dream On” (”Give me a kiss…”), med Sy Oliver’s Orchestra, 1951.

”Bye and Bye”, med Gordon Jenkins and his Orchestra, 1954.

Det här är ett mycket bra urval – ändå har jag inte nämnt många av de sammanlagt 25 låtarna.

Men naturligtvis finns det ett och annat jag saknar. Framför allt saknar jag för egen del Louis Armstrongs version av Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Mack the Knife”, en stor hit 1954. Den lärde jag mig dansa till i en dansskola i Sundsvall.

Den liksom flera andra av femtiotalslåtarna är för evigt förknippade med min ungdom på 1950-talet, då man ofta, ofta kunde höra dem i radion.