Aftontidningen, AT

24 juli 2007 12:37 | Media | 72 kommentarer

Den första tidning jag regelbundet började köpa var en kvällstidning, Aftontidningen, kallad AT.

Under en skolresa till Stockholm sommaren 1950 – jag var då nyss fyllda tretton år – blev jag föremål för en kortintervju om vad jag tyckte hade varit roligast i huvudstaden. Jag hamnade, med bild och allt, på baksidan av Aftontidningen, AT. Avdelningen hette ”Vi tre på baksidan” och följde vid ATs nedläggning 1956 med till Aftonbladet, där utvidgad till ”Vi fem”. Jag köpte förstås mitt första exemplar av AT, klippte ut ”Vi tre på baksidan” och hade klippet i plånboken i flera år tills det bokstavligen pulvriserades.

Min nyfikenhet på AT var därmed väckt och jag började köpa tidningen dagligen i kiosken hemma i Juniskär. Nilssons kiosk sålde bara två exemplar av AT, ett till mig och så ett till farbror Hägg, en inbiten gammal socialdemokrat (AT var socialdemokratisk). De två exemplaren levererades inrullade i en löpsedel och slängdes av bussen vid kiosken, ibland av misstag nere vid ”svängen”, där vägen delade sig i en gren ut mot Skatudden och en gren hem till oss och vidare mot Juni (det är en by som heter så). I det senare fallet bar jag, som passerade ”svängen” på väg till kiosken, upp tidningarna dit och betalade för mitt exemplar.

AT blev ett av mina första universitet.

Man kan ha många synpunkter även på gamla AT, men kvällstidningarna var generellt mindre vulgära på den tiden. Till ATs egenheter hörde att den saknade häftning eller klistring, vilket gjorde att tidningen i folkhumorn kom att kallas ”Sveriges mest spridda tidning”.

AT startades av LO 1942 och var tänkt som en motvikt mot det då brunanstuckna Aftonbladet. (Expressen fanns ännu inte.) Ironiskt nog la LO sen ner AT 1956, när organisationen hade köpt just Aftonbladet.

Chefredaktörerna hette i tur och ordning Frans Severin, Ragnar Casparsson och Ivar Sundvik.

Men för mig betydde kulturavdelningen mer än ledaravdelningen. Den hade byggts upp av Stig Ahlgren och Karl Vennberg och hade även senare, under A Gunnar Bergmans och på slutet Svante Foersters ledning, en mycket hög kvalitet. Suzanne Ostens mor Gerd Osten skrev om film och den modernistiske kompositören Moses Pegament om musik. Karl Gerhard plus många av tidens stora författare medverkade. En av de kritiker jag fortfarande minns var John Landquist. Många andra hade genom åren skrivit på ATs kulturavdelning för att därifrån gå vidare till andra tidningar; ett exempel är Ingrid Arvidsson.

Över huvud taget tror jag det var ett av tidningens problem, att LO när det kom till kritan inte satsade tillräckligt på tidningen för att hålla de attraktiva skribenterna kvar. Ett exempel är Stig ”Gits” Olsson, som startade sin stockholmskarriär på AT men därifrån gick vidare till Se. Willy Maria Lundberg skrev 1947-1952 om konsumentfrågor men gick därifrån vidare till Folket i Bild. Pekka Langer var insändarredaktör och hade också periodvis hand om ”Vi tre på baksidan”.

Bengt Melin var 1954-1956 socialreporter på tidningen, men minns jag inte alldeles fel, skrev han redan under perioden på AT (alltså innan han kom över till Aftonbladet) också om musik.

Även på tidningens lätta sidor och nöjessidor vimlade det av goda skribenter. Jag har en minnesbild av att någon av bröderna Österwall, Arthur och Seymor, eventuellt båda tillsammans, skrev om jazz. Också Povel Ramel tycks under någon period ha skrivit om jazz i AT – men det har jag läst mig till, kommer inte i håg själv. Axel Österberg skrev under signaturen ”Kluck” dagsvers; illustratör var Margareta Sylwan, MaS. Alf Henrikson och Stig Dagerman är ju med rätta berömda för sina dagsverser, men Kluck hör också till de stora i den här genren. FiBs lyrikklubb utgav 1970 ett urval med titeln ”Det var år 1945…”.

Jag önskar att jag hade tid och möjlighet att gräva i läggen: Det finns nämligen mycket mer att berätta om ATs allt för korta historia, mer än det jag kan få fram ur mitt eget grumliga minne. Jag skulle till exempel hemskt gärna vilja kolla, vilka serier som gick i AT.

72 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Afton-Tidningen tillkom som en motvikt från arbetarrörelsens sida mot det ”brunanstuckna Aftonbladet”, då Kreuger-ägt. Så riktigt så, Enn. Mindre känt är väl att det var på tal att LO och Bonniers tillsammans skulle starta AT, alltså en modern och politiskt progressiv kvällstidning i Stockholm. Det fördes faktiskt avancerade förhandlingar om saken (Se Casparsson och Nycops memoarböcker). Men det hela stöp på Bonnier-familjens misstro mot Landsorganisationens förmåga att bedriva framgångsrik tidningsverksamhet. Man ville från Bonniers sida ha ett slags gyllene aktie i företaget. Man kan spekulera i om LO vid detta tillfälle (1942) hade varit lite mer medgörlig. Då hade vi förmodligen inte haft någon Expressen och LO hade inte haft något behov av att köpa Aftonbladet av Kreuger. Nu insåg LO sent omsider sin bristande kompetens att klara ett kommersiellt tidningsprojekt av större format, i och med att man slog ihop sina påsar med Schibstedts, norska motsvarigheten till Bonniers. Här var det inte tal om något annat än att Schibstedt skulle ha hela makten – och också profiten. Det viktiga för LO var att man fick behålla ett inflytandet över ledarsidor och kulturbevakning. En pragmatisk hållning, som väl också avspeglar lite av den förändrade tidsandan… När jag 1969-70 arbetade på det då LO-ägda AB, som reporter, funderade jag mycket på vad LO som idéburen organisation egentligen hade för intresse att äga AB. Då som nu dominerades tidningen av skriverier om s k kändisar och deras liv. På min tid var det Anita Lindbloms och boxaren Bosse Högbergs kärleksproblem som var det stoff som prioriterades högst förutom diverse mordfall, särskilt då flickmord. Bosse Högberg kommenterade själv en gång: ”Fan, i dag jag har slagit ut Vietnam-kriget från löpsedeln…” När jag satt i T-banan och såg alla LO-medlemmar läsa AB på väg hem från jobbet och ta del av allt stoffet om känts folks liv och leverne tänkte jag: Varför skall LO ge ut en tidning som varje dag, år ut och in, predikar att ditt trista, mediokra liv är ingenting värt i jämförelse med alla kända tjusiga människor som vi skriver om…
    Aftonbladet hade alltså en hållning till folket som var ungefär motsatsen till Folket i Bilds.Men Folket i Bild köptes så småningom upp av Bonniers – och lades sedan ner. Så kom inte och säg att tidningsutgivande är en enkel sak.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 24 13:50 #

  2. Till Anders Thunberg: Jo, även jag känner till förhandlingarna mellan LO och Bonniers, de som – i och med att de havererade – ledde till att Expressen kom till och ganska snart blev landets största tidning.

    Och Expressen blev ju, inte bara när det gällde upplagan, dåtidens ledande kvällstidning. Den formades av begåvade journalister, proffs, med vänstervärderingar, som Carl Adam Nycop och Sigge Ågren. Dessutom dammsög tidningen A-pressens då fortfarande många landsortstidningar på begåvningar.

    Ett exempel från våra gamla hemtrakter är Kurt Karlsson från Nya Samhället; han var för övrigt farbror till min klasskompis i gymnasiet Eje Karlsson – hela den här familjen var kända sossar (tidigare kilbomskommunister) i Njurunda och kom från Essvik.

    Stora delar av Expressens redaktion hade i själva verket vänstervärderingar, sympatiserade inte med tidningens officiellt folkpartivänliga linje, men gavs gott om utrymme att göra saker de också själva trodde på. Dit hörde den vänsterpopulistiska redaktionella linje som var tidningens egenart under framgångsåren: att den lille mannen kunde få mäktiga Expressen på sin sida och därmed vinna över dem som hade mer makt och pengar.

    Kurt Karlsson, för att återvända till honom, blev under många år Expressens korre i Wien, varifrån han bevakade utvecklingen i stora delar av Östeuropa.

    Vilken utlandsbevakning värd att nämna har kvällstidningarna i dag?

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 24 14:57 #

  3. Till Enn: Ja Kurt Karlsson, korrespondent för Expressen ute i Europa, honom kände jag lite, han gjorde alltid ett mycket sympatiskt och kunnigt intryck när man mötte honom. Även om han kom från annan samhällsklass påminner han lite om Svante Löfgren, Expressens mångårige Europa-korrespondent. Mångsidig och flyhänt kan man säga om dom båda. Svante Löfgren stötte jag f öv i går ihop , han är född 1918 och fortfarande minst lika vital som som många 60-70 år yngre kollegor. Han var en tid i Los Angeles för Expressen, och bevakade bl a Nixons andra valrörelse. Nixon skulle aldrig ha blivit återvald, om han inte hade manipulerat opinionen, sa han. Han var själv vittne till hur polisen bussades på försvarslösa demonstranter, bara för att de republikanska kampanjmakarna (lögnaktigt) skulle kunna framställa det som att ”mobben hade angripit Nixon”.
    Svante Löfgren försökte förgäves få fram sitt vittnesmål, bl a inför kollegorna på Los Angeles Times, där han hade sina redaktionslokaler. Men fick svaret: ”We have our own people there.”
    Svante Löfgren råkade också vara i Watergate-huset samma dag/natt som inbrottet i demokraternas kontor skedde (svenska ambassaden var inrymt i samma huskomplex), om den storyn tog lite längre tid att bli känd. En bra journalist skall alltid vara på plats när det händer något, brukar man säga. För övrigt berättade Svante Löfgren att en mycket läsvärd biografi är på väg ut i bokhandeln, Kennet Fants biografi över Torgnys Segerstedt. Svante L hade läst den, lite inblandad är han (åtminstone indirekt) , eftersom hans moster, om jag uppfattade det rätt, var Torgnys Segerstedts omtalade (judiska) älskarinna. Det var denna kvinna som Gustav V åberopade, när han kallade till sig Segerstedt i syfte att få honom att dämpa sin kritik av Nazi-Tyskland. Gustav V menade att det var älskarinnan som fanns med i bakgrunden. Alltså antisemitism på högsta statsnivå. Svante Löfgren började som journalist redan 1938 på GT och Idrottsbladet, arbetade under kriget för kvällstidningen Nya Dagligt Allehanda, där Pär och Olle Wästbergs pappa var chefredaktör. För Expressen rapporterade han mellan 1949-72 med Paris och Berlin som bas. Sedan som pensionär levererade han inte mindre än 347 ”minnesrapporter” för P 1-programmet Vardags, rapporter som SR åtminstone i valda delar borde reprisera, eftersom de är så hörvärda. En tid på 40-talet vikarierade han för DN:s USA-korre Sven Åhman.
    Åhman var den störste av alla svenska utlands- korrespondenter. Om det är Svante Lögren och jag helt överens.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 24 18:12 #

  4. En helt annan typ av journalistik fanns i Se, en bildtidning i Life-stil. Jag läste den från det jag var ca tio och jag minns att jag gillade den skarpt. Tydligen finns det en avhandling skriven om dess tidigaste år, under kriget.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2007 07 24 20:00 #

  5. Det är väldigt kul att läsa gamla dagstidningar, som man råkar hitta. Ibland har jag hittat nån gammal kvällstidning i ett ödetorp på skogsvandringar. Det är jackpot. Det är fascinerande att bläddra i dem, kolla vad som sändes på radio och tv.
    Till mitt eget torp har jag köpt på mig gamla dagstidningar som alltid ligger framme, från den tid det begav sig. Kan inte låta bli att ge exempel från ett par av dem. En Svenska Dagbladet från fredagen den 10 november 1950. Hela första sidan är annonser, mest för tekniska oumbärligheter, som ångmaskiner, kullager och snöslungor. Huvudnyhet är annars Kung Gustafs begravning. Annars reagerar jag mest på att namn skrivs ut konsekvent; oavsett om det är brott eller olyckor. Så har till exempel tre pojkar försvunnit från sina hem, men återfunnits efter tre dagar och fått choklad och smörgås av polisen.
    Erland Larsson, Jarl Pettersson och Ronnie Svensson. En ny svensk film har precis börjat spelas in rapporteras det, ”Säg det med blommor”, med Stig Järrel och Karl-Arne Holmsten i huvudrollerna. Just nu, i november 1950, går ”Åsa-Nisse på jaktstigen” på biograferna. En annan Svenska Dagbladet är från 8 mars 1965. Fortfarande är hela första sidan täckt av annonser. Huvudnyhet nu är att Drottning Louise är död. Enligt minnesorden ”hör inte Drottning Louise till publikfriarna”. Vad nu det innebär i klarspråk. Vid platsannonserna fastnar jag vid en annons efter ”ADB-säljare”. ”Tillströmningen är särskilt stor på det administrativa området, där starkt förenklade och förbilligade system är ett gott säljobjekt för praktiskt taget alla branscher”. Kunde vara från idag. En intressant notis på sista sidan berättar att USA skickat de första marktrupperna till Vietnam, för ”bevakning av förläggningar och baser”. Officiellt. Inofficiellt ska de ”komma att svara för rensningsoperationer inom ett område med stor radie”. Times i New York citeras, och de verkar kritiska, och säger att insatserna i Vietnam är en enkelriktad gata som kommer att leda till ett storkrig. USA:s fullkomlighet känns igen idag, i Irak och Afghanistan.

    Comment by pw — 2007 07 24 20:39 #

  6. Till Ann Christin Sandlund: Den avhandlingen du syftar på är förmodligen Tobias Lindbergs ”Ett nytt sätt att se – om bildtidningen SE 1938-45″.
    Den lades fram i Lund 2004, om jag är rätt underrättad. Den är mycket bra. Men har mer sitt fokus på framställningssättet, den nya bildjournalistiken i LIFE och Picture Post:s efterföljd. Tobias Lindberg, f 1971, är i dag verksam i Stockholm, arbetar vid ett branschinstitut med utredningar om framtidens tidskrifter och tidningar…

    Om det är någon som har skrivit något mer specifikt om SE som ett ”framgångsrikt antifascistiskt projekt under krigsåren” är jag väldigt intresserad av få referenstips… det finns ju inget index för C-uppsatser och dylika produkter som man kan söka i… Naturligtvis har jag läst Nycops memoarer. Alla svar mottas alltså tacksamt.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 24 21:39 #

  7. Till Ann Christin Sandlund och Anders Thunberg: En intressant sak i det här sammanhanget är just att Carl-Adam Nycop startade även Se, alltså innan han kom till Expressen.

    Nycop lärde jag känna hyggligt, när vi arbetade tillsammans i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – mer därom i artikeln om Helga Henschen under Kulturspegeln. Jag skrev också ett Last chorus om Nycop, när han hade dött.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 24 22:42 #

  8. Apropå din fundering om AB:s serier: Jag får en bild av seriegubben ”Adamsson” (jag tror han hette så) men det kan vara fel förstås.
    Nu glimtar ”Jönssons katt” till också. Så märkliga våra hjärnor är!

    Comment by Dorothea — 2007 07 25 0:15 #

  9. AT menade jag förstås.

    Comment by Dorothea — 2007 07 25 0:16 #

  10. Gamla tidningar, riktigt gamla, är ofta roligare att läsa än dagsfärska…
    AT kom jag tyvärr aldrig i närkontakt med; i det skogsarbetarhem med vänstervärderingar jag växte upp, hade vi – förutom Nya Norrland förstås – alltid Dagens Nyheter, B-upplagan. Det innebar att nyheterna kunde vara något nattståndna men spelade mindre roll eftersom det var Rit-Ola, R:et Eklöw, Red Top, Eld och Gustafsson med muntascherna man/jag framför allt läste. Tingstens utgjutelser på ledarsidan brydde vi oss mindre om, Hedenius attacker på kyrklighet och religion något mer.
    Arbetarrörelsens insatser som tidningsägare är ju ett sorgkantat kapitel för sig. Men planer har det ju funnits. Läser man Erlanders dagböcker ser man ju t ex att det i slutet av fyrtiotalet fans planer både på att köpa över Nycop från Bonniers och GP av Harry Hjörne.
    Man undrar hur det kunde hade gått om de planerna gått i uppfyllelse. Eler om Per Nyström verkligen lanserats som arbetarrörelsens svar på Tingsten i MT i stället för att bli landshövding i Göteborg…
    Fina namn på sina tidningar hade rörelsen i alla fall förr i världen. Nya Norrland, Nya Samhället, Ny Dag o s v. Och Aurora i Ystad. Fast jag har alltid undrat hur det lät på skånska…
    I norska Stavanger kom det förresten länge ut en daglig tidning som faktiskt hette 1 Mai. Numera tror jag den heter Rogalands Avis. Precis som gamla anrika Arbeiderbladet fortlever under namnet Dagsavisen.
    Men Klassekampen heter forfarande Klassekampen och är faktiskt en riktigt bra tidning.

    Comment by Mats Rosin — 2007 07 25 7:42 #

  11. Till Dorothea: Mitt problem, när det gäller serierna, är att jag just blandar ihop serierna i AT och i AB, som jag började läsa, när AT las ner och LO köpte AB. Jag minns en mängd serier men kommer inte säkert i håg vilken av dem som gick i vilken tidning.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 25 9:05 #

  12. Till Mats Rosin: Min allra första rikstidning var Stockholms-Tidningen, som mina föräldrar prenumererade på några år, när vi bodde i Juniskär utanför Sundsvall. Tidningen kom dan efter per post. Skälet till att vi hade Stockholms-Tidningen var att den hade en sida på estniska – de estniska flyktingarna var ju in emot 30.000 och därför en intressant grupp att värva som prenumeranter.

    Vår hyresvärd, Kjell Nordin, prenumererade på socialdemokratiska Nya Samhället, som vi förstås också läste dagligen.

    Evert Kumm, som under en period långt senare vikarierade som ledarskribent på tidningen, beklagade, att Nya Samhället hade bytt namn till det intetsägande Dagbladet. Han tyckte, att den i stället borde ha bytt namn till Samhället, vilket folk ändå sa. I det såg han något djupt symboliskt: Arbetarna, som till att börja med inte ens hade rösträtt, drömde om ett Nytt Samhälle. Sedan erövrade och formade de detta Samhälle. Alltså borde deras tidning stolt bära namnet Samhället.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 25 9:16 #

  13. Evert Kumm minns jag också. Han vikarierade även på Västerbottens Folkblad ett par omgångar i slutet av 60-talet. Sina ledare signerade han Km och de politiska kåserierna Kim, vill jag minnas.
    De politiska kåsörerna i förfluten tid vore värda sitt eget kapitel. Uppe på Universitetsbiblioteket (här i Umeå) kan man dag för dag följa Morgon-Tidningens sista årgång. Eftersom det är första och sista sidan som är uppslagen får man sig då också en daglig dos Nordens Karlsson s a s på köpet, eftersom hans kåseri stod just på sista.
    VF hade också en legendarisk daglig politisk kåsör, signaturen Finis. Bakom den stod Elon Dufvenberg, född på Alnön om jag inte minns fel.
    (Hans son, Curt, var sportjournalist på Dagbladet Nya Samhället, tror jag).
    Annars är det väl Struve, först i ST och sen i AB, jag helst erinrar mig. Struves texter kom ju ut i en liten samlingsvolym i början på 70-talet och många av dem är förresten högst läsvärda än i denna dag,
    Liksom Birger Normans Vinkelskott i Metallarbetaren, som också stod/står i en klass för sig.

    Comment by Mats Rosin — 2007 07 25 10:04 #

  14. Till Enn, Mats R m fl intresserade tidningsläsare. Som fd journalist på Dagbladet/Nya Samhället (1966-69) kanske jag ska begära ordet i namnfrågan. Ni känner säkert till bakgrunden:
    En viktig orsak till att (s)-märkta tidningar med några få undantag inte blev några kommersiellt lyckade produkter har att göra med historien.(s)-tidningarna startade som politiska meningsblad, alltså som ett sätt att nå ut till partimedlemmar och sympatisörer i en övrigt borgerlig dominerad mediavärld. Det här medförde att tidningarna t ex satsade lite på sportbevakning och bevakning av andra aktiviteter i samhället som man upplevde drog arbetarklassens intresse bort från politiken.. När en del tidningsledningar på 40- och 50-talet försökte komma bort från det här historiska arvet ( och också locka till sig en större del av annonsmarknaden) valde man ibland den lättaste vägen, man ändrade de allt för politiskt iögonfallande tidningsnamnen. Socialdemokraten i Stockholm blev Morgontidningen, Nya Samhället blev Dagbladet, Norrländska Socialdemokraten började kalla sig NSD… Man kan förstå syftet, men eftersom man i övrigt inte var beredda (eller förstod) att ändra på hela organisationsstrukturen och valet av stoff utan man fortsatte med den dåliga vanan att t ex ha lokala (s) riksdagsmän på distans som tidningsledare, och partikassörer som VD:are så ledde den kosmetiska ansiktslyftningen inte till något positivt. Duktiga egna begåvningar på redaktionerna och administration fick söka sig till andra arbetsplatser för att göra karriärer och möjlighet att förverkliga sina ambitioner…så här har Enn en poäng, framgångsrika tidningar som Expressen hade större förmåga att ta vara på journalistiska begåvningar som stod arbetarrörelsen nära.. Jag skulle kunna komplettera Enns lista med många fler namn.
    Jag har egentligen aldrig sett någon riktig självrannsaken och analys från (s)- företrädare i den här frågan. Underligt eftersom den tangerar en annan livsnerv i partiets förkunnelse – synen på statlig och samhällsägd verksamhet. Vad är kompetens och vinnande visioner? Ska vi så ofta, som i dag sker, utgå ifrån att politiska meriter utan vidare kan flyttas över till andra aktiviteter?

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 25 10:36 #

  15. Ja, trots alla ”objektiva” faktorer
    typ motstånd från annonsörer, stora spridningsområden och att s-tidningarna oftast var sent ute på marknaden – den borgerliga konkurrenten var redan etablerad – kommer man nog inte ifrån en viktig förklaring till a-rörelsens misslyckanden som tidningsägare/-utgivare: Att journalistiken från början var och alltför länge förblev underordnad politiken. Publicistisk begåvning och verksamhet har aldrig tillmätts något värde i sig inom rörelsen; kan det vara så enkelt?
    Någon slump är det kanske heller inte att rörelsens intresse att ge ut och äga tidningar taget upphörde ungefär i samma veva som tidningarna frigjorde sig och blev alltmer frispråkiga på ledarplats.
    För övrigt lär en historik över a-pressen vara på gång, med Jan G Andersson som författare. Där kommer kanske den efterlysta självrannsakningen?

    Comment by Mats Rosin — 2007 07 25 11:07 #

  16. Till Anders Thunberg och Mats Rosin: Det ligger dess värre mycket i er analys av varför arbetarrörelsen har misslyckats som tidningsmakare.

    Jag tror att min egen erfarenhet av att vara chefredaktör – för Aktuellt i politiken, i nio år – också kan ge exempel på det ni pekar på.

    Jag gjorde om det gamla partiorganet (s) till ett socialdemokratiskt familjemagasin med ett mycket bredare innehåll, politik och ledare, visst, men också noveller, lyrik, serier, personporträtt, allmänreportage, recensioner, Brokiga blad som jag nyligen berättade om. Gensvaret från läsarna var mycket positivt.

    Huvudparten av de cirka 140.000 prenumeranterna fick vi genom att (s)-föreningarna värvade prenumeranter, i vissa fall bakade in prenumerationsavgiften i medlemsavgiften. Dock ökade antalet direktprenumeranter (genom posten) markant år för år, och det fanns också bland läsarna människor som inte ens var socialdemokrater.

    Tro för den skull inte, att den här omgörningen av tidningen uppskattades av alla – och då framför allt inte av alla i partiapparaten. Jag minns hur en ombudsman en gång avfärdade mitt sätt att göra tidning:

    – Du ska inte tro att det går att sälja en partitidning på att du publicerar aldrig så goda noveller!

    Själv hade jag beslutat mig för att, lika fullt, ta steget fullt ut: fortsätta förvandlingen i riktning mot bred familjetidning med socialdemokratiska grundvärderingar. Men det stöp på motstånd från LOs ordförande, Gunnar Nilsson, i tryckerifrågan.

    Den historien finns ovan under Memoarer.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 25 11:47 #

  17. Hemma läste vi Nya Norrland, som väl levde i över 90 år som socialdemokratisk tidning. Hur förhöll sig den till det journalistiska kontra politiken?

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2007 07 25 13:04 #

  18. Till Ann Christin Sandlund: Det borde väl någon ångermanlänning svara på; jag läste Nya Norrland sporadiskt under min lumpartid i Sollefteå men var egentligen mer intresserad av stockholmstidningarna, som jag köpte mer regelbundet.

    Att tidningen uppgick i Tidningen Ångermanland hade väl mest att göra med att den ångermanländska tidningsmarknaden befanns för liten för både Nya Norrland och Västernorrlands Allehanda.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 25 13:21 #

  19. Tidningen Ångermanland är numera uppslukad av eller sammanslagen med Örnsköldsviks Allehanda under namnet Tidningen Ångermanland.
     
    Jag upplevde den som varken journalistisk eller politisk, men brukade berömma den med att den var världsbäst på sollefteånyheter.

    Comment by Bo Strömberg — 2007 07 25 15:44 #

  20. Jag är uppvuxen med Nya Norrland men har, som jag tidigare varit inne på, fler tidiga tidningsminnen knutna till DN:s B-upplaga.
    Fast NN hade Tarzan, det tror jag inte DN hade…
    I NN var det annars länge främst de lokala fotbollsserietabellerna som intresserade. Det var också med referat från hemmalagets – Junselevallens IF – matcher i div 7 Nordvästra Ångermanland mot Röån, Nordantjäl och andra storheter jag torde ha debuterat i just NN:s spalter i slutet av femtiotalet.
    Åtminstone ett par legendariska (Rolf Alsing oräknad)och i bygden mycket omtyckta chefredaktörer hann tidningen avverka. Ivar Vennerström, som slutade sin bana som landshövding i hemlänet Värmland, och Axel ”aXa” Andersson vars dagliga kåseri längst ut till höger på ledarsidan var särskilt mycket läst.
    Jag är för ung för att ha egna minnen av det men jag tror att han var tidigt ute i miljökampen och försökte bromsa den vattenkraftsexploatering som ägde rum i Ångermanälven och andra närliggande vattendrag på femtitalet. Ibland med eldunderstöd av Albert Viksten, författaren, som även han hade ett förflutet i Nya Norrlands spalter. Sina egna erfarenheter från Nya Norrlands första år har Viksten skildrat i böckerna ”Storm över niporna” och ”Vindkantring”.
    ”Ångermanlands största tidning” stod det högst upp tvärs över över förstasidan ännu i början på sextiotalet. Sen började det gå sämre och i dag återstår alltså inte ens det fina namnet av arbetarrörelsens en gång så stolta tidning i Ångermanland.
    Fast min mamma fortsatte att säga Nya Norrland av gammal vana, även sen den döpts om och ingått i den märkliga skvader som fick namnet Tidningen Ångermanland.

    Comment by Mats Rosin — 2007 07 25 16:26 #

  21. Ivar Vennerström kom jag att intressera mig en del för på den tiden då jag skrev om de svenska kommunistpartierna. Vennerström var ju en av de riktigt tidiga återvändarna (alltså till socialdemokratin).

    Albert Vikstens båda romaner har jag läst – jag gillade dem.

    aXa minns jag, när du (Mats) nu nämner honom. Men för egen del lärde jag personligen känna de senare redaktörerna, den av dig nämnde Alsing men också Björn Elmbrandt och Per Åhlström.

    Att Nya Norrland var världsbäst på nyheter från Sollefteå, Bo, gällde väl åtminstone så länge huvudredaktionen fanns kvar i Sollefteå.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 25 16:51 #

  22. Till Ann Christin Sandlund, eftersom Nya Norrland
    var min första fasta arbetsplats, (1963-64 var jag på huvudredaktionen i Sollefteå)så känner jag mig lite manad att ta till orda ännu en gång. Nya Norrland var på 60-talet – som någon påpekat – ”Ångermanlands största tidning” och hade läsare även en bit in i Jämtland (Ragunda). Men att NN var ”störst” det berodde nog mer på att det var den enda riktigt landskapstäckande dagstidningen ( med lokalredaktioner i Härnösand, Kramfors och Örnsköldsvik) än att tidningens hade en stark kommersiell position. En sån bred geografisk täckning krävde mycket av resurser som de mera lokala konkurrenterna Örnsköldsviks Allehanda, ( ob lib) Västernorrlands Allehanda (h) och Nord-Sverige (c) och Härnösands Nyheter (fp) slapp undan.
    Det var svårt för NN att slå konkurrenterna vad gäller det lokala stoffet (bortsett då från på ”hemmaplan” i Sollefteå) – det lokala stoffet är oerhört viktigt för varje landsortstidning.
    Bättre blev det väl inte av att mycket av det lokala material som kom från lokalredaktionerna starkt var koncentrerat till aktiviteter inom rörelsen. Jag vågar påstå det här, eftersom det ingick i mitt jobb att ”tvätta” ( ja ofta skriva om) manus som kom till huvudredaktionen. OK, det fanns en del verkliga begåvningar och duktiga nyhetsjägare på lokalredaktionerna (som Bosse Damm i Härnösand och Sten Nordin i Kramfors, den senare i många år en framträdande kraft vid Aftonbladet i Stockholm). Men tyvärr var det också korrar som verkade ha de politiska uppdragen som sin huvudsyssla och journalistiken som något man skötte med lillfingret. (vilket inte hindrade att man fick lön från tidningen). På min tid var AxA chefredaktör, en skicklig stilist och miljökämpe med slidkniven alltid till hands i bältet.

    Att tidningen inte gick nån ljus framtid till mötes hängde nog mycket samman med att huvudredaktionen (och därmed huvudparten av resurserna) var lokaliserade till en del av Ångermanland som inte var särskilt expansivt och att Ådalen var en industriell nedläggningsbygd (en industristruktur som tidigare hade varit tidningens lycka)

    Min tid i Sollefteå ångrar jag inte. Den var lärorik. Allt från att sitta med i juryn för Ångermanlands lucia ( vid något år var den utsedda lucian ”portad” på kröningshotellet Appelbergs) till att grogga med Stig Synnergren på I 21:s officersmässa. Stig Synnergren var den svenska arméns yngste överste vid den här tidpunkten och hade mycket att berätta alltifrån sitt deltagande som svensk elitgymnast vid OS i Berlin 1936 till sin roll som flyktingevakueringschef i södra Lappland under
    krigsåren och dessförinnan adjutant/underrättelseofficer för generalen och kommunistjägaren Archibald Douglas i Boden. Det sas att Synnergren var socialdemokrat, men jag tror det var en myt, däremot var hans mor synnerligen aktiv i (s)- rörelsen uppe i Boden, något som han berättade en hel del om. Som kvinnoklubbist åkte hon bl a runt och hjälpte arbetarfruarna att prova ut korsetter, en viktig insats för att dessa skulle få lite större självkänsla.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 25 19:59 #

  23. Till Enn. Ja Ivar Vennerström var en de största begåvningarna som partiet haft. Men han stöp på en ”sexhistoria”. Kanske borde någon med dagens öppenhet gräva upp den historien och berätta om den? Kanske säger den något om dåtiden och vår tid?

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 25 20:06 #

  24. Det är kul och intressant, men också sorgesamt att läsa era kommentarer om alla goda skribenter, journalister, krönikörer och publicister (om det nu finns någon skillnad?) som har medverkat i våra gamla s-tidningar. Mitt minne och mina erfarenheter sträcker sig inte lika långt som era ärevördiga minnen. Själv växte jag upp med NSD, Aktuellt i Politiken, framför allt har jag många och goda minnen av Enns tid som chefredaktör. Det var en liten högtidsstund när AiP och VI ramlade ner i brevlådan hemma i Kiruna.
    Mina egna erfarenheter, tillsammans med Mats på VF, som politisk ledarskribent, är inget som kommer att gå till historien. Själv minns jag mest skäl och ifrågasättande om illojalitet från de lokala politrukerna när man inte följde den lokala partilinjen.
    Det är märkligt att arbetarrörelsens ledningar (lokalt och centralt) aldrig har förstått eller riktigt uppskattat (?) fria och goda skribenter, trots aldrig så radikala. Det gällde ju inte bara bara i tidningsvärlden, många av våra främsta arbetarförfattare har aldrig fått den uppskattning som de förtjänar. Den sista spiken i kistan för arbetarrörelsens ambitioner i tidningsvärlden slog Kjell-Olof Feldt när han struntade i att fullfölja s-kongressens beslut att genomföra en utredning om mediapolitiken. Han hade blivit utsedd till ordförande för en mediagrupp, men fullföljde aldrig uppdraget. Vad jag kommer ihåg fick han inte särskilt mycket kritik för detta, eller har jag fel Enn?
    Någon skrivkunnig och intresserad borde verkligen sätta sig ner och skriva en bok om alla goda skribenter som funnits inom ”a-pressen”. Det vore väl något för dig Mats….?

    Comment by Tomas Wennström — 2007 07 25 22:46 #

  25. Till Enn, vad gäller ”Vi tre på baksidan”, så spred sig AT:s vinnande grepp inte bara till AB, den här journalistiska ”nydaningen” togs också upp i landsorten. Västerbottens Folkblad t ex hade en sån här enkätspalt. På VF praktiserade den unge Jan Myrdal som journalistvoluntär. Han hade av sina föräldrar skickats till Karlstad, där läkaren Gustav Jonsson (senare Skå-Gustav) ansågs ha större förutsättningar att klara av honom Gustav J. hade en tjänst på ett sjukhus där. En av de första uppgifter som Jan Myrdal fick på VF var att gå ut på stan och skaffa in en ”Vi tre på baksidan”. Det var dock inte så lätt för den knepige brommapojken med uppenbara relationsproblem, så lösningen på det hela blev att Skå-Gustavs son, Staffan Lamm, ryckte in och räddade situationen genom att ställa upp som svarande för alla de tre på baksidan, men med olikas alias och olika bildvinklar på fotografierna. Det är Staffan Lamm som har berättat historien för mig, så jag hoppas att jag inte har missförstått den.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 25 23:45 #

  26. Tidningen Ångermanland är definitivt inte världsbäst på nyheter från Sollefteå – möjligen på nyheter från Härnösand. ”Gamla” NN (med säte i Sollefteå) är saknad av många!

    Comment by Kristina Strömberg — 2007 07 25 23:52 #

  27. Till Anders Thunberg: Du har nog rätt, fast knappast om Nord-Sverige väl? Den tidningen kallades i min ungdom ömsom ”propellern” – för att den hade bara två blad – eller ”farfarskalsongen” – för att det inget stod i den. Men när du kopplar ihop Ivar Vennerström – försvarsminister i den regering som Per Albin bildade 1932 – med en ”sexaffär” undrar jag om du inte blandar ihop honom med Karl Mäler; hans efterträdare på NN, med ett förflutet på Folkets Dagblad bl a. Hans politiska – han var ju riksdagsman också – och publicistiska bana fick i alla fall ett mycket abrupt slut. Finns det någon som vet mer om det???

    Comment by Mats Rosin — 2007 07 26 7:10 #

  28. Till Anders Thunberg: Den VF Jan Myrdal var på var väl Värmlands Folkblad i Karlstad, inte Västerbottens Folkblad som du råkade skriva.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 26 8:16 #

  29. Till Tomas Wennström: Historien om Kjell-Olof Feldts mediagrupp kommer jag tyvärr bara vagt ihåg. Jag skulle behöva gräva i papperen för att kunna kommentera den närmare. Och det går inte – jag är fortsatt i Öregrund.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 26 8:29 #

  30. Till Tomas W m fl. Nej, jag kommer nog inte att skriva a-pressens historia. Men så alldeles oanalyserad är den faktiskt inte ändå. Bland annat ägnades socialdemokratisk tidningsutgivning hösten 2003 ett heldagsseminarium i ABF-huset i Stockholm under medverkan av flera presshistoriker vars bidrag sen också trycktes i nr 3 av den utmärkta tidskriften Arbetarhistoria året därpå. Ett avsnitt, av Per Rydén, handlar faktiskt just om AT.

    Comment by Mats Rosin — 2007 07 26 10:34 #

  31. Till Mats Rosin: Arbetarhistoria ges ut av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, ARAB, vars styrelse jag under ett antal år tillhörde.

    Ibland tycker jag att den mest levande och vitala delen av svensk arbetarrörelse återfinns på – Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 26 10:38 #

  32. Till Mats: Nu tänkte jag inte att du skulle skriva a-pressens något sorgerliga historia, den har många ägnat uppmärksamhet. Däremot finns inte mycket skrivet (vad jag känner till) om alla goda skribenter och deras tankar, idéer och sätt att skildra dagliga vemödor, politik och kultur. Naturligtvis är det inte möjligt att uppmärksamma alla, men ett intressant urval skulle säkert vara möjligt och kanske bidra till en annan och för många okänd bild av s-pressens publicistiska mångfald. Det visar om inte annat alla intressanta inlägg här på Enns blogg.
    Jag kommer ihåg när Ingvar Carlsson inför sin avgång samlade några av oss ledarskribenter på Harpsund. Han tackade för den pluralism av analyser, kritik och förslag som hade funnits på s-tidningarnas ledarsidor under hans tid som partiordförande och statsminister.
    – Det spelade ingen roll vad han som partiordförande och regeringschef hade föreslagit, det hade alltid, trots allt, funnits någon som tyckte likadant, var hans smått typiska ”erlanderska” kommentar.

    Comment by Tomas Wennström — 2007 07 26 13:04 #

  33. Till Tomas W: Ja, jag missförstod dig tydligen i hastigheten. Och visst har det funnits goda och intressanta skribenter i s-pressen värda att bli hågkomna. Till mina egna stilistiska föredömen har alltid hört Dieter Strand (förstås) och Alvar Alsterdal. Och i fackförbundspressen fanns ju, förutom Birger Norman, även såna som Arne Andreasson /André Rouge/ och Caleb J Anderson.

    Comment by Mats Rosin — 2007 07 26 14:47 #

  34. Till Mats Rosin, har haft en datakrasch så jag replikerar lite sent. Du har alldeles rätt on Nord-Sverige, det var ingen bra nyhetstidning, även om tidningen kunde ha en del nyheter från Sollefteå. Tidningen minskade ju i volym från år till år liksom utgivningsdagarna blev färre. Mest kommer jag i håg den tidningen för en otroligt attraktiv journalistpraktikant från Stockholm (sommaren 1963) som senare Herman Lindqvist hade en kärlekshistoria med vid Prag-krisen samt för chefredaktörens son, Åke Strömmer, vilken blev fenomenal sportreporter i radion, tyvärr nu borgången. Vad gäller Ivar Vennerström så litade jag till en berättelse från min far, bosatt i Marieberg, Bjärtrå, då det begav sig. Men jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag blandat ihop Vennerström med efterträdaren på NN. Någon borde gräva lite i det här.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 07 29 13:35 #

  35. Till Anders Thunberg: Även jag har levt i datorlöst tillstånd ett par dagar. Med Nord-Sverige hade jag ett kortvarigt förhållande i början på sextiotalet. Hann skriva om ett fortfarande ouppklarat inbrott på Koppra hemma i Junselevallen. /bytet blev visst 2 000:-/ Hösten 1962, tror jag. Sen las Koppra ner, men till detta var det andra som var skyldiga.
    Fallet Mäler är det nog lite sent att nysta i. Om det ens är angeläget. Men i Evert Kumms roman ”Verka tills natten kommer” skildras, i förbifarten, ett likartat fall som jag tror syftar på fallet M.

    Comment by Mats Rosin — 2007 07 30 16:01 #

  36. Nord-Sverige hade fyra blad, inte fyra sidor, under sin sista tid och kallades av det skälet Propellern. Ibland kallades den också Plöjboy (ja kärt barn). Kom ut sex dagar i veckan ända tills den blev veckotidning i mitten av 60-talet; som sådan lever den fortfarande och har hälsan, ökar faktiskt sin upplaga.

    Åke Strömmers pappa Erik var inte chefredaktör utan ekonomichef, med titeln kamrer. Chefredaktör i början av 60-talet var Bertil Nyblom, efter den långvarige Gustaw Johansson. Sportchefen hette för övrigt Carl-Eric Larson, pappa till Per E Larsson (ja han ja).

    Karl Mäler, nej den tråden avstår jag från att nysta i, även i dessa Pridetider, ehuru jag tror mej veta ungefär hur den löper. Enn känner förstås till honom. Efter NN-tiden och riksdagstiden arbetade han väl på partikansliet, bl a som skribent i AiP. Nog hade han en imponerande livshistoria, med det allra enklaste ursprung i skogarna mellan Junsele och Ådals-Liden och den allra kortaste skolgång. Här står det lite om honom:

    http://www.gstromberg.nu/smedjan200.html#s3

    Men hör du Mats, bytet vid den nattliga kuppen mot Koppra var väl 800 kronor?

    Och Enn, kanske har du kvar sista numret av AT? Observera då en av Vi 3 på baksidan, skolgossen.

    Comment by HO — 2007 07 31 16:09 #

  37. Till Hans O Alfredsson: Karl Mäler fanns på partiexpeditionen långt före min tid där – jag träffade honom aldrig.

    Och nej – tyvärr har jag inte kvar sista numret av AT. HO var det?

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 31 16:45 #

  38. Till HO: Jo, du har säkert rätt. Om det nattliga inbrottet. 2 000 låter rätt mycket som dagskassa på Koppra på Vålln vid den tiden.
    Men Plöjboy – det var väl vad Kar de Mumma kallade Såningsmannen för??

    Comment by Mats Rosin — 2007 08 01 6:52 #

  39. Jag går fn på en skrivarkurs på Arbetets museum i Norrköping och som avslutning ska vi ta med oss ett föremål från 1950 eller 60-talet. Jag tänkte då på ett lite troll som jag har hittat i mina gömmor och som kallades AT-trollet. Fick det av min älskade morfar någon gång på 1950-talet. Minns också tidningen som han prenumererade på och som jag fick hämta i deras brevlåda när jag var där. Minns också den lilla bilden på trollet som var med vissa dagar?? och som uttalade ”sentenser” som morfar ibland klippte ut och sparade. Vem vet något om AT-trollet och har några citat kvar och kanske också vet vem som fanns”bakom ” trollet”. Mvh Majlis Glindsjö Norrköping

    Comment by Majlis Glindsjö — 2009 05 05 21:44 #

  40. Till Maj-Lis Glindsjö: Trollet hette inte AT-trollet utan Norra Bantrollet, detta eftersom ATs redaktion låg vid Norra Bantorget i Stockholm. Ursprungligen tror jag trollet var en dansk skapelse av Gerd Rissler och i sitt hemland kallad Trolden Teddy. AT använde trollet för att uttala meningar som väl skapades på redaktionen. Tyvärr har jag inga av trollets sentenser tillgängliga, men jag tror att ATs arkiv med alla gamla tidningslägg finns hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.

    Vad jag förstår tillverkade AT också sitt bantroll som bordsfigur, så jag antar att det är en sån variant du har.

    Comment by Enn Kokk — 2009 05 05 22:07 #

  41. Tack Enn för ditt snabba svar och för info om var jag kan söka efter ”trollets” kloka ord som min morfar gillade. När jag Googlade i går hittade jag också en adress till design, samlar&antikforum där de visar en metallfärgad variant av mitt troll. Min figur är nu för alltid sparad med foto i projektet Vardagliv och Hushållsarbete på 1950 och 1960-talet.
    Av den text du lagt ut och som andra kommenterat, fick jag klart för mig att min morfar troligen var en viktig fackföreningskämpe vid sin arbetsplats vid Krylbo Järnvägsstation. Minns aldrig att min familj pratade om detta, men ett minne från hans begravning 1964 kom till mig i går. Där stod flera grupper av för vår familj okända finkostymklädda män med vackra standar som de sänkte upp och ned över hans öppna grav (som en sista hälsning) Det var för mig som aldrig varit på en begravning både vackert och lite skrämmande. Mvh Majlis Glindsjö Norrköping

    Comment by Majlis Glindsjö — 2009 05 06 19:52 #

  42. Norra Bantrollet överlevde väl AT:s nedläggning och följde med till Aftonbladet där han levde vidare under namnet ”Kluringen” in i sen tid? Åtminstone har jag för mig att de såg likadana ut.

    Comment by Magnus Andersson — 2010 09 17 23:46 #

  43. Till Magnus A, nog var det så. Eller rättare sagt, Bantrollet återuppstod som Kluringen i Aftonbladet ganska många år senare. Med samma tecknare, Gerd Rissler.
    Trollet hette först Bumbo i en barnbok av GR men döptes av AT:s läsare om till Norra Bantrollet Plums Goliat Atte (jo, faktiskt). Det gjorde sin entré i AT den 26 december 1943. Sen förekom han/hon i AT varje dag fram till tidningens sista suck den 3 november 1956.
    Det var ju också annat AT-igt som återuppstod i AB. Tre trumslagarpojkar t ex. Och Vi tre på baksidan, som blev Vi 5 i AB.

    Comment by HO — 2010 09 18 0:08 #

  44. Jo, det är korrekt att Norra Banrollet återuppstod i Aftonbladet som Kluringen – liksom att AB förvandlade ATs Vi tre på baksidan till Vi 5. Det bidrog till att jag blev AT-läsare och AT-köpare i mycket unga år att jag under en skolresa till Stockholm intervjuades som en av tre om vad vi tyckte om i Stockholm.

    Comment by Enn Kokk — 2010 09 18 9:28 #

  45. Hej Alla, jag har just nu i min hand AT-Trollet som en pins vilket jag har fått utav min Farmor ihop med en Sekretär.
    Farmor avled 1984 och efter vad jag kommer ihåg så har detta lilla Troll alltid funnits i denna Sekretär
    Mvh Bosse

    Comment by Bo Florin — 2012 11 09 19:02 #

  46. Till Bo Florin: Vad roligt!

    Comment by Enn Kokk — 2012 11 09 22:16 #

  47. Kan jag få se dina ”dagboksanteckningar”?

    Comment by Kristina Granlund von Schantz — 2012 11 09 23:25 #

  48. Det är så glädjande för mig att tita in på din sida. Det började med att jag letade texter till melodier som min man sjöng. Min man heter Dag och fick en stroke den 30 juli 2010. Det var en medelstor stroke, härrörande från en förträngning i vänster halskärl.Det värsta av allt, han kan inte prata. Stroken tog hans talcentrum Han har arbetat i regeringskansliet och alltid varit en lojal medarbetare. Han är smålänning, envis som fasen! Vi är mycket yngre än du och Birgitta, jag delar inte alltid era uppfattningar men att få dela detta meed en begåvad och empatisk och stark person är underbart.

    Comment by Kristina Granlund von Schantz — 2012 11 09 23:42 #

  49. Till Kristina Granlund von Schantz: Jag har aldrig skrivit dagbok, inte ens gjort några korta noteringar. Från mina yrkesverksamma år har jag kvar fickalmanackorna, sådana där man antecknar tider för möten, resor och dylikt – men där finns inget om innehållet i de där mötena et cetera.

    Comment by Enn Kokk — 2012 11 10 7:47 #

  50. Inte Lennart Risberg utan Bosse Högberg

    Comment by Göran Carlsson — 2012 11 10 12:37 #

  51. Göran Carlsson: Ja, herregud – men någon boxare var det. Jag ändrar genast. Tack!

    Comment by Enn Kokk — 2012 11 10 12:46 #

  52. Enn, jag ser nu att du undrar vilka serier som gick i AT. Det tycks ha varit många. I det allra sista numret hittar jag Oskar, Charlie, Katten Felix, Stålfarfar, Spud och Tim, Dickie Dare, Lustiga Familjen, Stor-Klas och Lill-Klas, Måns och Maja samt Kalle Klipp.

    Comment by HO — 2012 11 10 22:36 #

  53. Till Hans O Alfredsson: Tack! Flera av de här serierna minns jag nu att jag läste. Speciellt minns jag äventyrsserierna ”Spud och Tim” och ”Dickie Dare” och så ”Stålfarfar”. ”Katten felix” minns jag också.

    Fast ”Stor-Klas” och ”Lill-Klas” förknippar ajg för egen del med Hemmets Veckotidning.

    Comment by Enn Kokk — 2012 11 11 7:58 #

  54. Jag minns också Stor-Klas och Lill-Klas från HV. Dom kanske förekommer där fortfarande? Det var länge sen jag tittade i HV.
    Jo, man minns ju en del serier från veckotidningar. Filimon i Lektyr (gamla Lektyr!) till exempel. Det var ju en svensk serie. Biffen och Bananen i FiB. Jönssons katt i Såningsmannen. Kronblom i Året Runt, liksom 91:an Karlsson. Agust och Lotta i… var det Hela Världen?

    Comment by HO — 2012 11 11 10:24 #

  55. Till Hans O Alfredsson: O gamla tiders veckotidningar, där det fanns så många serier! I väntrummet på Vårdcentralen, där jag numera tvingas sitta med jämna mellanrum, finns några av de där tidningarna än i dag. Men när jag här om dagen bläddrade i ett par av dem, noterade jag, att de hade slutat att publicera serier.

    Comment by Enn Kokk — 2012 11 11 10:36 #

  56. Jag upplevde Aftonbladets kluring på nära håll. Det var min pappa Kurt som skrev och nu ser jag i min egen son Elton att Kluringen lever vidare.

    Comment by Johan Danielsson — 2013 01 11 20:23 #

  57. Till Johan Danielsson: Roligt med den här länken bakåt!

    Comment by Enn Kokk — 2013 01 11 21:46 #

  58. Intressant att läsa om gamla tidningar. Jag har några äldre veckotidningar liggandes på toaletten i mitt sommarhus vilket ger till resultat att när vänner kommer på besök så fastnar dom lite extra på toan och kommer ut med ett leende på läpparna.
    Det finns alltid nya samtalsämnen efter att man läst eller bläddrat lite i dom gamla exemplaren.

    Christer Eriksson

    Comment by Christer Eriksson — 2013 11 18 7:45 #

  59. Jovisst.Glömde säga varför jag kom in på den här sidan. Det var för att jag kom att tänka på ett troll som fanns i AT-tidningen. AT-trollet som jag minns som liten. Är det någon som minns det?

    Comment by Christer Eriksson — 2013 11 18 7:48 #

  60. Till Christer Eriksson: AT-trollet hette egentligen Norra Bantrollet – läs vidare under kommentarerna ovan.

    Comment by Enn Kokk — 2013 11 18 10:43 #

  61. Hej jag har ett AT-Troll med nål på baksidan, jag söker med ljus och lykta efter fler som har ett likadant, det är ca 3cm högt och 2cm brett i öronhöjd, sittande med en AT-skylt i händerna, jag minns att min farsa och farfar läste den tidningen på 50-talet, själv är jag 67
    Mvh Bosse

    Comment by Bosse Florin — 2014 05 02 20:39 #

  62. Hej. jag hittade ett AT-troll var någonstans kommer jag inte ihåg (likadant som Bosse Florins) kommer ihåg denna figur från barnaåren.Jag är 73 bast.
    Mvh Bosse

    Comment by Bo Gode — 2015 03 23 12:16 #

  63. Själv har jag aldrig haft något – minns Norra bantrollet bara som ett trevligt och ständigt återkommande inslag på sistasidan i gamla AT.

    Comment by Enn Kokk — 2015 03 24 9:06 #

  64. Angående tidningar.
    Som min mor i kiosken i Bolagsbacken i Sollefteå fick höra många gånger;
    -Har ni Hela Världen?
    -Joo.
    -Kan jag få Japan i en påse då?
    (Hela Världen var en veckotidning en gång i världen.)

    Comment by Urban Sjölander — 2015 03 24 9:57 #

  65. Till Urban Sjölander: Jo, visst minns jag Hela Världen, dock inte som någon av tidens mer läsbara veckotidningar.

    Comment by Enn Kokk — 2015 03 24 10:46 #

  66. Något att komma ihåg: AT-cupen som startade på -40-talet och gick över till S:t Eriks-cupen. Berätta gärna om AT-cupminnen, själv var jag ledare för ett ishockey-lag, Olovslundspojkarna, och mötte AIK i semifinal 1956, förlust 0-9, men spelade mot Djurgården2 om 3-e pris, första och enda gången som AT-cupen spelades på Nya Isstadion. Året efter blev det S:t Erikscupen! Final: AIK slog Djurgården1 I AIK spelade Lennart ”Liston” Söderberg, med skräckinjagande mustasch!!

    Comment by Ulf Ewad — 2015 03 30 14:18 #

  67. Ett AT-roll i form av en pin har legat i mina gömmor sedan 50-talet, då jag -tror jag – fick det av pianisten Kjell Fernström, som då just varit med och tävlat i ”Ungdom med (i?) ton.” Jag tror att det var på Skansen och jag fick för mig då på 50-talet att den tävlingen hade något med Aftontidningen att göra. Kan det vara så? Pianisten Birgit Lindberg, Umeå påminde mig om tävlingen härom dagen då hon berättade att vinsten där satte fart på hennes livslånga spelande, liksom Kjelles.

    Comment by Tomas Holm — 2015 09 24 16:20 #

  68. Till Tomas Holm: Jo, den här tävlingen hade med AT, Aftontidningen, att göra – den leddes av en känd jazzmusiker och orkesterledare, Arthur Österwall, som regelbundet skrev krönikor i AT, och det var AT som arrangerade den.

    Trollet var en symbol för AT och förekom inte bara som nål – Norra Bantrollet hade varje dag en kommentar till något aktuellt på ATs sistasida.

    AT ägdes av LO men las ned en tid efter LOs förvärv av Aftonbladet.

    Comment by Enn Kokk — 2015 09 24 18:17 #

  69. Trollet fanns väl primärt som en liten skulptur som såldes av tidningen. Vad jag minns så var den konstnärliga klassen på Norra Bantrollet tämligen god. Var finns de nu, alla dessa troll?

    Comment by Bengt Rur — 2017 05 23 22:09 #

  70. Till Bengt Rur: Ja det kan man undra. Men eftersom trollet har förorsakat en fullkomligt oändlig diskussionstråd, förmodar jag, att man kan hitta exemplar i ganska många byrålådor.

    Comment by Enn Kokk — 2017 05 24 9:15 #

  71. Ekonomisk Katastrof.
    Jag var tio år 1950, bodde i Nora. Jag lyckades komma över ett distrikt att dela ut AT till. Tidningen kom med NBJ rälsbuss kl 17.50 till stationen, jag räknade till mig de 43 tidningar som var mina att dela ut.
    Lite över 30 tidningar var prenumeranter, för dem hade jag 4,5 öre som jag fick av ombudet, vars namn jag kommer ihåg, dock inget ärofyllt namn så det nämns inte här. Det hände sig att det inte gick jämt upp vid redovisningen, det kunde skilja på ett halvt öre, det kom ombudet ihåg till nästa redovisning.
    För de tidningar som jag sålde kontant fick jag 5 öre, eftersom tidningen kostade 20 öre så hände det ofta, kanske tio gånger varje kväll, att jag fick en 25-öring, det var ju ett bra tillskott, med stor glädje förstås.
    Men, så kom katastrofen, priset på tidningen höjdes till 25 öre, där rök förstås den där extra femöringen.
    Dock en reflektion så här långt efteråt. Hur kunde det komma sig, att hugga träd, göra papper, skriva artiklar i tidningen, trycka den, skicka den till Nora, allt detta inbringade för tidningen 15 öre och min andel blev ju stor av det som borde ha varit mer för dem som fixade tidningen till Nora.
    Jag sparade ihop till en speedwaycykel, den kostade 150 kronor, inte illa av en tioåring!
    Jag läste aldrig något i AT, min tidning hette Nora Stads och Bergslags Tidning, där lärde jag mig att läsa.
    Kjell Öberg 2018-08-17

    Comment by Kjell Öberg — 2018 08 17 23:22 #

  72. Till Kjell Öberg: Intressant – tack!

    Comment by Enn Kokk — 2018 08 18 0:12 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^