Ingmar Bergman – The End, Fin, Fine, Slut

31 juli 2007 16:38 | Film, Musik, Politik, Teater | 5 kommentarer

Den journalistiskt snyggaste rubriken med anledning av Ingmar Bergmans (1918-2007) död har dagens Upsala Nya Tidning: The end, fin, fine, slut.

Ingmar Bergman hade flera strängar på sin lyra – han var också författare och teaterregissör – men i mina ögon är han just som filmmakare en av världens stora. Att döma av reaktionerna i ledande utländska media är världen uppenbarligen ense med mig om detta.

Jag, i dag 70 år, fångades redan i unga år av Ingmar Bergmans filmer, förstod att det han skapade var filmkonst. Filmer som ”Det sjunde inseglet” (1957) gjorde ett outplånligt intryck; jag minns att jag under gymnasietiden skrev om den i en av mina svenskuppsatser.

Men egentligen hade mitt bergmanintresse vaknat redan tidigare. Jag var genom Folket i Bild väl förtrogen med Per Anders Fogelström, och hans ”Sommaren med Monika” såg jag givetvis också på bio, när Ingmar Bergman år 1953 gjorde en filmversion av den.

Det fanns hos den unge filmaren Bergman ett rebelliskt drag, som talade direkt till oss som befann oss i de upproriska och hormonstormpräglade tonåren. Ett annat exempel på detta är en film, som han inte har regisserat själv, Alf Sjöbergs ”Hets”, men där han skrev manus samt biträdde Sjöberg som regiassistent och scripta. När jag i änden på gymnasieåren tillsammans med Anders Thunberg tog initiativ till att bilda Mellannorrlands elevorganisation, en kretsorganisation inom Seco, fixade Anders visning av ”Hets”, på Saga-biografen i Sundsvall om jag inte minns fel. Trots att ”Hets” gjordes redan 1944, var det inte svårt för oss som var gymnasister på 1950-talet att i våra egna läroverk hitta paralleller till filmens tyranniske latinlärare Caligula (Stig Järrel).

När jag tittar på listan över de filmer Ingmar Bergman har gjort, framför allt de filmer han gjorde under 1950- och 1960-talen, ser jag, att jag har sett dem allesammans, flertalet redan när de hade biopremiär, många av dem dessutom senare i repris i TV. Jag har också många bergmanfilmer på video.

Jag var extremt filmintresserad under de här åren. Läste de ledande filmrecensenterna i stockholmstidningarna och försökte gå på alla filmer som föreföll sevärda. Under studenttiden i Uppsala var jag med i Studentfilmstudion, där förresten under en period min vän Jonas Sima (senare filmrecensent och filmare) var ordförande.

Trots vad jag ovan har skrivit om den unge rebelliske Ingmar Bergman och även i beaktande av hans många filmuppgörelser med den borgerliga familjen (inte minst hans egen), kunde man ju kanske vänta sig, att en ung, kulturradikal med mina värderingar kanske skulle ha vänt sig ifrån honom och hans filmer; somliga gjorde det ju också under de röda årtiondena. Men icke – jag har obrutet haft en så stor respekt för Bergmans konstnärliga begåvning, att jag aldrig har varit ens i närheten att se honom som ointressant heller då han har behandlat ämnen som i grunden är mig främmande. Den här prästsonens eviga brottning inte bara med fadern utan också med Fadern har ju liksom inte varit min bag, men det sätt på vilket han har brottats med existentiella problem har varit så konstnärligt intressant, att jag inte har skjutit ifrån mig hans filmer såsom varande likgiltiga för en människa med min övertygelse.

Det har av naturliga skäl blivit mycket Bergman det senaste dygnet. Jag har läst mängder av artiklar och delar av de bilagor som har ägnats åt minnet av honom. I går kväll såg Birgitta och jag nyhetssändningarna i TV och så första delen av Marie Nyeröds verkligen intressanta och välgjorda intervju med inklippta filmklipp. Därefter såg vi ”Smultronstället”, som också visades i TV 1.

Jag vet inte hur många gånger jag har sett den här filmen, sedan den premiärvisades år 1957. Jag har alltid hållit den för att vara en av Ingmar Bergmans bästa filmer. Till det bidrar Gunnar Fischers foto men framför allt den åldrade Victor Sjöströms gestaltning av huvudpersonen, Isak Borg: med små medel, ofta bara knappt märkbara förändringar i ansiktsuttrycket, ger han nycklar till sin både yttre och inre resa.

”Smultronstället” är en både mörk och sommarlätt berättelse. Dess tidsaxel spänner formellt från tidig morgon till sen kväll, men genom uppehållen i ungdomens sommarviste, Smultronstället, och hos den urgamla mamman (spelad av den sprött fågellika Naima Wifstrand) samt inte minst genom drömmarna – Isak Borgs drömmar – ser vi ett helt liv speglas i sina väsentliga delar. Det här är urskickligt gjort av Bergman!

Filmens grundtema initieras redan i den dröm Isak Borg vaknar ur i gryningen: Han vandrar ensam genom ett öde stadslandskap, där den klocka han tittar på saknar visare. Han möter en hästskjuts utan kusk men med en likkista som, när vagnen slår i mot en gatlykta, trillar i gatan. När Isak Borg går fram till kistan, vars lock har gått upp i fallet, ser han sig själv ligga i kistan, och hans döda hand griper efter honom för att dra honom ner i kistan.

Det handlar alltså, som så ofta hos Bergman, om döden och om hur dödens obönhörliga närmande får oss att reflektera över vårt liv och meningen med det.

Filmens handling går ut på att för Isak Borg visa hans eget livs tillkortakommanden: egoismen, slutenheten, misslyckandena i relationerna till dem som borde ha stått honom närmare.

Den yttre handlingen är en bilresa från Stockholm till Lund, där Isak Borg samma kväll ska promoveras till jubeldoktor.

Utöver av modern, som Isak Borg gör ett kort uppehåll hos på väg mot Lund, använder Bergman sig av två par och en triangel som katalysatorer, i så väl filmens verklighet som i Isak Borgs drömmar, för att få honom att se sig själv som den han verkligen är.

Som medresenär får han till att börja med sonhustrun Marianne (utmärkt spelad av Ingrid Thulin), som har separerat – om tillfälligt eller permanent vet man än så länge inte – från sin man Evald (Gunnar Björnstrand), alltså Isaks son. Orsaken till deras dittillsvarande barnlöshet – Isaks egen skuld till detta så väl som personlighetsdrag sonen delar med honom – blottläggs under bilfärden.

I samband med uppehållet vid Isaks forna sommarviste, filmens Smultronställe, dyker det upp tre unga liftare på väg till Italien: Sara (Bibi Andersson), Anders (Folke Sundquist) och Viktor (Björn Bjelfvenstam). Bibi Andersson spelar samtidigt i Isak Borgs drömbilder rollen som hans ungdomskärlek, som hans mer praktiskt kurtiserande bror lyckas erövra och senare gifter sig med. Pojkarnas roll i filmens nu är dels att konkurrera om Sara, dels att, på ett närmast komiskt övertydligt sätt, illustrera två livshållningar: ateistens och den religiöses: de råkar bokstavligen i slagsmål, av både den ena och den andra anledningen får man förmoda.

En djupare religiös ingång finns hos Isak Borg själv, när han i samband med en måltid och rast på Brahehus vid Vättern ur minnet läser de två första verserna i Johan-Olof Wallins psalm ”Var är den vän, som överallt jag söker”, men i den här bergmanfilmen spelar Freud en betydligt mer framträdande roll än Gud som inspiratör och förklaringskälla.

Det här blir särskilt tydligt i de delar av filmen, där det både bilhavererade och personligt havererade paret Altman, ingenjören och katoliken Sten (Gunnar Sjöberg) och hans fru Berit (Gunnel Broström) finns med i handlingen. Parets gräl i bilen väcker minnen från Isak Borgs eget äktenskap, och drömsekvenserna (han somnar i bilen medan Marianne kör) återkallar både egna tillkortakommanden (tentamensscenen) och hustruns (nu död) otrohet.

Men nu närmar sig Isak Borg mer och mer sanningens minut: Mycket av det han har råkat ut för och sedan känslomässigt hållit ifrån sig beror kanske på honom själv?

Isak Borg har kommit till självinsikt, när bilen väl kommer till Lund och promotionen.

Och så slutar filmen närmast lyckligt.

När de blivande jubeldoktorerna i procession går in i Lunds domkyrka, vinkar och ropar Sara till ”farbror Isak”, och när han senare på kvällen är på väg att lägga sig, står de tre liftande ungdomarna utanför och sjunger serenad för honom: ”Blommande sköna dalar” med text av Zacharias Topelius.

In i sovrummet kommer också i tur och ordning sonen Evald och sonhustrun Marianne; hon är hemma för att byta skor inför dansen, och de ska alltså fortsätta festen (och sannolikt livet) tillsammans. Försonande och vänliga ord växlas också mellan dem och gamle Isak.

Och jubeldoktor Isak blir inför natten som vanligt omskött av hembiträdet fröken Agda (Jullan Kindahl, som gör en stor liten roll). Hon upprätthåller, trots ett litet försök till motsatsen från hans sida, den klassmässiga distansen dem emellan. Vilket inte hindrar att de i filmens slutscener framstår som ett rart gammalt par.

Över huvud taget finns – särskilt i avsnitten från sommarstället / Smultronstället – även i den här filmen skildringar av det slags borgerliga familjeliv, som har blivit ett av Ingmar Bergmans signa. Jag har knappast alls refererat dem här, men det står ett skimmer av både det förfelade men också förlorade och saknade kring dem.

”Smultronstället” är en rik film i det att den förenar smärta och leenden, i inte så få fall faktiskt rent av muntra skratt.

Medan jag skriver det här, hör jag också på reprisen av Ingmar Bergmans sommarprogram, det som i så hög grad förenade minnen med musik.

Också i ”Smultronstället” förekommer mer musik än den jag redan har nämnt, till exempel en fuga av Bach. Musiken har alltid en mycket speciell, ofta utstuderad roll i Bergmans filmer.

I själva verket har en av dem som stod för musiken i några av hans filmer, Käbi Laretei, landsmaninna till mig och skicklig konserpianist samt gift med Ingmar Bergman 1959-1969, gett mig viktiga nycklar till Bergmans sätt att leva och skapa. Något av detta speglas i de recensioner jag har återpublicerat ovan under Kulturspegeln, Prosa & poesi.