Sommar i P1 med Jonas Waltelius

18 juli 2018 22:22 | Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jonas Waltelius blev utsedd till lyssnarnas egen sommarvärd 2018, kanske inte helt oväntat med tanke på vad han hade att berätta i dagens ”Sommar”.

Han var en helt vanlig lärarstuderande, skulle också gifta sig, men lördagen den 25 maj 2013 hände något som helt skulle förändra hans liv. Kompisarna hade ordnat svensexa, en helt nykter förklarar han.

Svensexan är utformad som en lektion i kampsport, och även om det inte är Jonas’ grej, ställer han upp. Men efter bara tio minuter tar alltsammans plötsligt slut. Han blir förlamad från övre delen av ryggen och neråt. Han kan inte längre gå, och vad värre är, förlamningen drabbar även händerna.

Livet är om inte helt slut ändå så förändrat att han inte kan fullfölja några av sina planer, till exempel börja arbeta på heltid som lärare och gifta sig med flickvännen Line.

Vem som helst som skulle råka ut för någonting liknande skulle ju bli tveksam om det kloka i att binda flickvännen vid de gamla planerna, men när Waltelius erbjuder fästmön hennes frihet, vägrar hon och håller fast vid honom. Och till slut gifter de sig trots hans oförmåga att ta det rimliga ansvaret, att dela på bestyren i det gemensamma hemmet.

Det här kallas kärlek, och även i det här fallet resulterar kärleken i ett barn, nu ettochetthalvtåriga Ebba.

När det gäller det fysiska handikappet händer inte särskilt mycket, men han får med läkarhjälp och operation i alla fall tillbaka rörligheten i ena handen.

Det i sin tur är förutsättningen för att han kan återvända till läraryrket, först jobba till 25 procent, sen till 50 procent.

Den här historien är en berättelse om glädje och sorg, om längtan och hopp, om vägran att ge upp.

Många har hjälpt honom, släkt och vänner och framför allt hustrun. Undra på att ”You’re the Inspiration” med Chicago spelades på bröllopet.

Också annat av det Jonas Waltelius spelade präglades av det hopp han har lyckats hålla vid liv: ”I Won’t Give Up” med Jason Mraz.

Värda att nämna är också Kent (”Utan dina andetag”), Queen (”Don’t Stop Me Now”) och den i mina öron mycket fina ”Vart jag mig i världen vänder” med Den svenska bjönstammen.

Sista låten, riktad till dottern, sjöngs av en av mina gamla favoriter, Joni Mitchell: ”Both Sides Now”.

Men han spelade också ganska mycket som jag aldrig hade hört förut.