Sommar i P1 med Fatima Bremmer

18 juli 2018 1:55 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Eftersom Fatima Bremmer har varit reporter och nyhetschef i Aftonbladet och dessutom medarbetat i Expressen och Svenska Dagbladet känner jag förstås till henne. Nu när hon skulle göra ”Sommar” i P1, gjorde jag lite mer research och fick då veta att hon lärde sig läsa och skriva redan vid tre års ålder, kände jag lite själsfrändskap, eftersom jag själv också var så där tidig (fast det var förstås i Estland).

Ändå blev jag lite irriterad när jag lyssnade på hennes ”Sommar”. Dels för att hon sällade sig till skaran som inte under programmets gång berättade vad hon spelade. Dels för att det gick lite för fort – inte så att hon var det minsta otydlig, men det blev ibland lite av rabbel i den berättande delen av programmet.

Berättade gjorde hon om journalisten, man skulle väl kunna säga världsreportern, Ester Blenda Nordström (1891-1945), under lång tid knuten till Svenska Dagbladet. Om Nordström har Bremmer skrivit en augustprisbelönad bok, ”Ett jävla solsken”, så hon kan verkligen sitt ämne. Och det hon berättar om Nordström väcker ens intresse.

Fast ibland tycker jag hon lite för mycket identifierar sig med sitt objekt – man kunde nästan tro att hon själv är lesbisk trots att hon vad jag förstår är del av ett heterosexuellt par.

Nordströms genombrott som journalist blev reportaget om de erfarenheter hon gjorde när hon tog jobb som piga på en bondgård i närheten av Nyköping. Hon namngav inte sin arbetsgivare och berättade inte var gården fanns, men det hon berättade var desto mer drabbande. Det hon skrev ledde också till förbättringar för pigorna. Fast familjen på vars gård hon hade arbetat kände sig ändå utpekad och gick till motanfall.

Det hon rapporterade fick hur som helst effekt: Pigornas i vid mening arbetsvillkor förbättrades.

Men Ester Blenda Nordström var en boren journalist och vidgade sitt arbetsfält. Trots att det var livsfarligt följde hon med som fotograf till inbördeskrigets Finland, där striderna mellan röda och vita skördade tiotusentals liv – barn dog av svält. Hon tog bilder och mådde själv illa.

Lite senare dokumenterade hon också livet bland samerna i norra Sverige och gjorde då något ovanligt, visade sympati för urinvånarna i Lappland.

Under den här resan träffade hon även Karin som under en stor del av hennes liv kom att bli hennes livspartner. Samkönade par var tabu på den tiden, och egentligen vet ingen bestämt arten av deras relation, men sannolikt har Fatima Bremmer rätt när hon driver tesen att de var ett lesbiskt par. Uppmärksamhet torde de hur som helst ändå ha väckt, till exempel när de lite senare var på en lång motorcykelutflykt tillsammans – kvinnliga motorcyklister var också myckt sällsynta på den tiden.

Ester Blenda Nordström hade många strängar på sin lyra. Hon skrev till exempel en rad banbrytande flickböcker om Ann-Mari, lite grann en föregångare till Astrid Lindgrens böcker om flickor som sticker ut och går före.

Och så är hon berömd som reporter, världsreporter för att använda ett modernt uttryck. Resorna, ofta under primitiva förhållanden, går till länder som Brasilien, Argentina och Spanien, så småningom också till Kamtjatka som ju då hade blivit en del av Sovjetunionen.

Allt det här knäckte henne fysiskt, men när hon kom hem, satsade hon ändå på något nytt, att driva ett jordbruk.

När hälsan allt mer försämrades, kom Karin, nu åter skild, till henne och skötte om henne under hennes sista tid i livet. Men Ester Blenda Nordström dog ändå men hade faktiskt klarat alla fighter och visat vägen framåt.

Fatima Bremmers i själva sommarprogrammet alltså inte förekommande skivlista hade som egenhet att hon bara spelade kvinnliga skivartister, sådana som Marit Bergman, Anna Ternheim, ”Så skimrande var aldrig havet” med Lill Lindfors (men det finns faktiskt män som har gjort den bättre!), Maria Callas, Eva Dahlgren, Oh Laura, en svensk popgrupp från Stockholm, Billie Holiday (”I’m a Fool To Want You”) och Sofia Karlsson, som jag nyligen har skrivit om.

Eftersom jag känner till The Velvet Underground, tror jag först att Bremmer ändå har gjort ett undantag, men i den låt hon har valt, ”I’ll Be Your Mirror”, är det en kvinna, Nico, som sjunger.