Adventskaffe och nobelmiddag

I lördags var vi som är medlemmar i Svartbäckens socialdemokratiska förening bjudna på adventskaffe hemma hos Jimmy och Margareta Mattsson. Deras lägenhet ligger en ganska kort bit från vår. Vi känner dem sen mycket lång tid tillbaka. Numera är de liksom vi pensionärer. Margareta har jobbat på Vårdcentralen i vår stadsdel, och Jimmy, som när vi lärde känna honom var byggnadsarbetare, har sedan drivit en egen byggfirma, som han nu har överlåtit till en annan person. Också våra och deras barn har känt varann – vår Matti och deras Cecilia (också med i lördags) var en gång i världen med om att starta en SSU-klubb på högstadiet i vår stadsdel. Med i SSU var också till exempel Kjell Jernbergs barn – jag nämner det, eftersom Kjell satt mitt emot mig vid det här adventskaffet.

Bredvid Kjell satt hans fru, Anita Berger, som jag kom att tala med om forna tider, om hur hon var med i en studiecirkel som jag ledde hemma hos oss, om en väldig aktivitet med många deltagare och utställning av skolbarns teckningar på Tunet vid torget i stadsdelen, om hur vi lyckades arrangera en lokal Första maj-demonstration med efterföljande opinionsmöte tillsammans med Villaägarföreningen och Kolonistföreningen – folk därifrån, som aldrig hade setts i någon vanlig Första maj-demonstration, gick med, så också barn som ledde cyklar, ja till och med hundar. Bakgrunden till det här var det gemensamma motståndet mot civilflyg på Ärna. I påföljande val fick (S) en historiskt hög röstandel i vår stadsdel. Vi lockade också människor med olika intressen och i olika åldrar till föreningen genom att ha en ganska bred aktivitet: Jag själv gjorde till exempel program om politisk musik i ganska vid mening, vi hade författarmöte med Elsie Johansson och så vidare.

Det här samtalet var inte bara en nostalgitripp utan föranlett av att vi tidigare hade haft en liten diskussion om vår förenings budget, generande liten i akivitetsdelen, tyckte några av oss, om man vill nå fler än styrelsen och de närmast sörjande, många i allt högre åldrar. Ska vi fortsätta så här, kommer socialdemokratin att dö, bokstavligen.

Sen skyndade jag och särskilt hustrun (hon är numera mycket snabbare än jag) hem för att inte missa TV-utsändningen av hela nobelgalan, från prisutdelningen till banketten.

Ett par av pristagarna gjorde i sina tacktal intressanta politiska markeringar, och i det mycket fina musikaliska framträdandet under banketten med Martin Fröst och Magnus Lindgren som solister förekom också klezmer, vilket ju var i samklang med det en av pristagarna berättade om sin delvis dansk/judiska familjs historia.

Bob Dylans tacktal lästes upp av USAs ambassadör i Sverige, Azita Raji, och bar vittnesbörd om att Dylan hade förstått innebörden av den här belöningen. När sedan en av de andra pristagarna i en direktsänd intervju i TV vittnade om att han älskade Dylan, slog det mig att han liksom många av de aderton ju är i åldrar, där många har vuxit upp med Bob Dylan och hans låtar, minns deras melodier och kan textrader utantill.

Jag har hört Ane Brun live och har skivor med henne i min samling, men jag tror hon förlåter mig, när jag säger, att av all den förnämliga musik som förekom i så väl Konserthuset som under nobelmiddagen Patti Smiths lite skakiga version av ”A Hard Rain’s Gonna Fall” gick rakt in i hjärtat. Inte bara i mitt utan också konserthuspublikens – hon vann våra hjärtan genom att visa att hon bland alla dessa inbjudna högdjur var nervös. Men de här i frack och långklänning utstyrda och juvel- och ordensprydda människorna visade sig även de vara människor, många av dem säkert själva gamla fans till både Bob Dylan och Patti Smith.

I TV såg man kulturminister Alice Bah Kuhnke torka bort en tår ur ögonvrån.

Det gjorde jag också hemma i TV-fåtöljen.