Här tar hushållerskan befälet

”Bröderna Östermans huskors”, från 1945 och i regi av Ivar Johansson, hade som ursprunglig förlaga Oscar Wennerstens komedi med samma namn, uruppförd på Folkets Hus-teatern i Stockholm 1913. Pjäsen filmades ytterligarfe fyra gånger, två gånger i Sverige och två gånger i Danmark, så man kan ju ana, att den var en bred publiksuccé. Just den här filmversionens framgång kan väl som en av förklaringarna ha, att manus i det fallet var ett samarbete mellan regissören och den mycket kvicke kåsören Eld, Erik Lundegård, som jag själv en gång i världen träffade några gånger, när han skrev kåserier till den på den tiden av mig redigerade Aktuellt i politiken (s).

Men till succén hos den breda publiken bidrog säkert också ett antal mycket folkkära skådespelare: bröderna Österman, Kalle spelad av Adolf Jahr, Lasse spelad av Artur Rolén och Nisse spelad av John Elfström, den manhaftiga hushållerska de anställer, Anna Söderberg (Emy Hagman) och till exempel bröderna Östermans syster Helena Vestman (Julia Caesar). För er som inte är förtrogna med den tidens skådespelare kan jag nämna, att de nämnda fortfarande långt fram i tiden hörde till de mycket kända och älskade skådespelarna i Sverige.

Utöver mycket gott humör innehöll den här filmen också hela mängder av populär musik, till exempel – bara för att nämna några som har överlevt och varit populära genom åren – ”Kostervalsen”, ”Tess lörda’n”, psalmen ”Stilla natt, heliga natt”, ”Nu har vi ljus här i vårt hus”, ”Nu är det sommar, nu är det sol” och ”En sjöman älskar havets våg”.

Storyn har som grund tidens ganska åtskilda könsroller, men det här huskorset, den ganska egensinniga nya hushållerska bröderna Österman lockar ut till sitt milt talat förfallna hus i skärgården, tar snart befälet, även om bröderna som har anställt henne hela tiden försöker smita ut med båten till sitt kära fiske. Manlig hjälp att få gården i bättre skick tar hon av Axel (Nils Kihlberg), som efter att ha varit sjöman har kommit hemöver igen. Axel är oäkta son till Helenas man Janne Vestman (Arthur Fischer) och inte erkänd halvbror till fjärdingsman Vestman (Siegfried Fischer).

Låter det snårigt? Det blir inte mindre krångligt av att Axel och Ella Vestman (Solveig Wedin), dotter till Helena och Janne, är kära i varann.

Under tiden får huskorset ordning inte bara på hus och hem utan till och med i någon mån på bröderna Österman. Hjälp tar hon av Axel, och nymålningen av hus och en del andra helt nödvändiga åtgärder finansierar hon genom att få bröderna Östermans fullmakt att sälja en av dem ägd och som värdelös bedömd ö för den för den tiden stora summan 9.000 kronor – hushållerskan förmår de häpna bröderna att använda 2.000 kronor till renovering.

Efter det överenskomna tjänsteåret i skärgården ska så Anna sluta, och nu hr hon gjort sig så populär, att en av bröderna Österman friar – men får förstås nej.

Men Anna kommer ändå med den ultimata lösningen: De ska i stället städsla Ella, och inte nog med det: Anna tvingar bröderna Österman att skriva på ett testamente, enligt vilket deras systerdotter Ella inte bara ska sköta hushållet utan sen också ärva huset.

Och faktiskt innehåller den här filmen ytterst lite av buskis. Snarare handlar det om folklustspel, inte utan mening.

Ísland: Ljus framtid under spärren igen. Socialdemokraternas ledare ser ut att förlora sin plats i Alltinget, medan den förre, avsatte ledaren tycks bli invald

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, sedan förre statminstern Sigmundur Davíð Gunnlaugsson på grund av skatteflykt hade tvingats avgå i regeringen (alltså som statsminister) lett av Sigurður Ingi Jóhannsson. Jóhannsson har nyligen också tagit över ordförandeposten i Framsóknarflokkurinn. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen)

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013) den här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, nu alltså lett av den nye statsministern Sigurður Ingi Jóhannsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Oddný G Harðardóttir, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den senaste krisen, och enligt de senaste opinionsmätningarna har ett nytt parti tagit sig över femprocentsspärren och det med råge. Det har framgått av flera tidigare opinionsmätningar och bekräftas av ytterligare en mätning, gjord av Félagsvisindastofnun för Morgunblaðið.

Det nya partiet heter Viðreisn (Renässans) och får i den nämnda mätningen stöd av 11,7 procent. Inrikespolitiskt är det borgerligt och liberalt, likt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), utom på en punkt – dess ledare, Benedikt Jóhannesson, har för övrigt själv varit medlem i Självständighetspartiet. Här är det bärande skälet till att bilda ett nytt parti att den sittande borgerliga regeringen inte har uppfyllt sitt vallöfte om folkomröstning i EU-frågan. Jóhannesson är nämligen en mycket övertygad EU-anhängare. Det här har säkert bidragit till att locka arbetsgivarorganisationen Samtök atvinnulifsins ordförande Þorsteinn Viglundsson, av vissa karaktäriserad som ”liberal högersosse”, samt den tidigare självständighetspartisten Pawel Bartoszek att ansluta sig till det här nya partiet. Den mest överraskande nyheten om partiet är emellertid, att Heiða Kristin Helgadóttir, grundare av partiet Ljus framtid, nu i stället arbetar aktivt i Renässans’ valkampanj. Det senare utan att för egen del ha blivit medlem – hon säger sig för övrigt vara mest besjälad av att motarbeta gamla partier och partistrukturer.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som för egen del inte har varit berört av den pågående politiska krisen, hamnar i den aktuella undersökningen på 26 procent; partiet ser ut att ha konsoliderat sig på ungefär dagens nivå.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) får i den nya mätningen 9,7 procent. Som jag har berättat, tvingades ju Sigmundur Davíð Gunnlaugsson bort från statsministerposten och har nu avsatts även från partiordförandeposten och ersatts av Sigurður Ingi Jóhannsson, som tog hans plats i regeringen. Gunnlaugsson lämnade förbittrad partikongressen. Partiledarskiftet tycks än så länge inte ha gett någon uppgång för partiet.

Raketen i isländsk politik har under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet sedan har tävlat med Självständighetspartiet om positionen som största parti – dock har stödet under senare tid dalat. I den aktuella mätningen stöds partiet av 19,8 procent.

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och nu under ett och ett halvt år legat under landets femprocentsspärr. I en mätning nyligen såg partiet dock ut att ha kommit över spärren. Men i den aktuella mätningen är stödet åter bara 4,1 procent. I den här situationen måste förra partiledarens aktiva valarbete för ett helt annat parti kännas som ett svårt bakslag.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och efter en serie usla mätresultat kan partiet nu notera ett stöd om bara 6,3 procent – ett sådant valresultat skulle vara partiets sämsta sedan det bildades.

Att Socialdemokraternas nya partiledare inte riktigt har lyckats vända partiets trend har säkert bidragit till att förre partiledaren, Árni Páll Árnason, som tvingades avgå, har beslutat sig för att åter kandidera till en plats i Alltinget, den här gången i den sydvästra valkretsen. Dock har han där fått en lite oväntad utmanare. Den som också vill ha förstaplatsen på den aktuella listan är Margrét Tryggvadóttir, som tidigare har företrätt den så kallade Medborgarrättsrörelsen i Alltinget men som sedan, när hon i stället kandiderade för Gryning, inte blev invald. Margrét har tidigare inte tillhört Samfylkingin men ställer nu upp på Socialdemokraternas lista för att hon gillar den nya partiledaren Oddný G Harðardóttir. Nu har dock Margrét Tryggvadóttir manövrerats bort inte bara i förre partiledarens valkrets utan också i ytterligare en i Reykjavík: principen om varannan man, varannan kvinna har satts ur spel genom att man också har infört en åldersregel.

Vore den senaste noteringen i en opinionsmätning ett valresultat, skulle Socialdemokraterna få bara fyra mandat i Alltinget, och bland de fyra invalda skulle man finna den avsatte partiledaren Árni Páll Árnason men inte den kongressen ersatte honom med, Oddný G Harðardóttir.

Socialdemokraternas kris har säkert bidragit till att det har gått bättre för Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna). I den aktuella mätningen får partiet 16,5 procent, vilket skulle ge 12 mandat. Det här partiet, ursprungligen ett kommunistparti, profilerar sig numera som grön vänster.

Norge: Jätteframgång för Arbeiderpartiet

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Norfaktas opinionsmätning för Klassekampen och Nationen gjordes den 4-5 oktober och publicerades den 10 oktober:

Høyre 23,3 procent (- 3,8 procentenheter)
Fremskrittspartiet 12,9 procent (- 2,2)
Venstre 4,6 procent (+- 0)
Kristelig Folkeparti 4,7 procent (+ 0,9)
Senterpartiet 5,5 procent (- 1,0)
Arbeiderpartiet 38,5 procent (+ 4,7)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (+ 0,9)
Rødt 1,5 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 2,9 procent (+- 0)

Bara Miljøpartiet De Grønne ligger i den här mätningen under spärren. Att både SV och småpartierna till höger om mitten klarar spärren dämpar förstås deras oro över Arbeiderpartiets stora framgång.

Om den nu är bestående – vi får avvakta fler mätningar.

Litauen: Valet ett bakslag för regeringen

Litauen – på litauiska Lietuva – hade val till sitt parlament, seimas, år 2012. Valet gav som resultat en av Socialdemokraterna ledd koalitionsregering. Parlamentsvalet i Litauen är ett tvåstegsval, vilket gör det mer meningsfullt att redovisa slutresultatet i mandat, inte procentandelar.

Socialdemokraterna själva, Lietuvos socialdemokratų partija, fick i valet 2013 och har nu 39 mandat. Partiet bildade regering under ledning av Algirdas Butkevičius. Det gick också bra för dem i EU-valet, men sen har opinionsmätningar tytt på tillbakagång, och i den första valomgången nu lyckades de med 14,45 procent av rösterna få bara 13 platser.

I regeringen ingår ytterligare fyra partier, bland dem centristiska och populistiska Darbo partija (Arbetspartiet) med 29 mandat; undersökningar har tytt på tillbakagång även för detta parti, och i den första valomången stöddes partiet bara av 4,7 procent, vilket inte gav några mandat.

I regeringen ingår också den polska minoritetens i Litauen eget parti, Lietuvos lenkų rinkimų akcija (Polackernas i Litauen valaktion), som i valet 2012 fick 8 mandat. Politiskt är partiet kristdemokratiskt och konservativt. I första valomgången samlade partiet 5,44 procent och fick då 5 mandat.

Fjärde ben i denna politiskt och ideologiskt ganska brokiga regeringskoalition har varit nationalkonservativa och populistiska Tvarka ir teisingumas (Ordning och lag), som i förra valet fick 9 mandat. I den nu genomförda första valomgången har partiet med 5,35 procent av rösterna fått 5 mandat.

Den sittande regeringen har därmed fallit, men först efter de förhandlingar som följer den andra valomgången kommer den nya regeringen att kunna formeras.

I förra valet fick Lietuvos valstičių ir žaliųjų sajunga (Litauens union av bönder och gröna), bara fick 1 mandat, men i den första omgången av det nu pågående valet blev det med 21,66 procent och 20 mandat plötsligt landets största parti. Så dess ledare, Ramūnas Karbauskis, måste rimligen få en framträdande roll i den kommande regeringen. Unionen av bönder och gröna tycks hålla dörren öppen både åt höger och åt vänster i de kommande regeringsförhandlingarna.

Men vilket parti som blir största parti kan avgöras i andra valomgången den 23 oktober. Tätt i hälarna har det nämligen kristdemokratiska och konservatva Tevynes sajunga – Lietuvos Krikščionys demokratai (Fosterlandsunionen – Litauens kristdemokrater) med Gabrielius Landsbergis som partiledare. Det här partiet, som nu har 35 platser i parlamentet, fick 21,59 procent av rösterna i första valomgången, vilket också gav 20 platser.

Liberala, och även det populistiska Liberalų sajūdis (Liberala rörelsen) fick i valet 2012 10 mandat. Det här partiet får i den aktuella undersökningen 8,98 procent, vilket ger 8 mandat.

Litauen har femprocentsspärr. Seimas har 141 platser, och i den första valomgången tillämpas majoritetsval i varje valdistrikt, medan man i den andra valomgången tillämpar landsomfattande proportionella val.

Danmark: Nye Borgerlige ännu inte säkert över spärren

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 2 oktober, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,5 procent (+ 1,4 procentenheter)
Radikale Venstre 4,6 procent (+- 0)
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent (+ 0,2)
Enhedslisten 8,2 procent (+ 0,3)
Alternativet 6,0 procent (+ 1,2)
Venstre 17,2 procent (- 2,3)
Dansk Folkeparti 17,8 procent (- 3,3)
Konservative Folkeparti 2,5 procent (- 0,9)
Liberal Alliance 7,8 procent (+ 0,3)
Nye Borgerlige 2,3 procent (+ 2,3)

Enligt några danska mätningar, bland annat den här återgivna, ser det nya ytterhögerpartiet Nye Borgerlige ut att klara tvåprocentsspärren, och till exempel Dansk Folkepartis märkbara nedgång kan ju tydas som att Nye Borgerlige har lockat över främlingsfientliga väljare från DF. Men dagens Jyllands-Posten innehåller nu en tyvärr inte fullständigt redovisad ny opinionsmätning från Voxmeter för Ritzau, enligt vilken Nye Borgerliges framgång inte är lika given: Partiet får där 1,6 procent, vilket ligger under den danska spärren på 2 procent.

Dessutom har det röda blocket enligt den här mätningen stärkt sin ledning över det blå blocket. Socialdemokratiet är här uppe i 27,5 procent, och samtliga övriga partiet i det röd-gröna blocket utom SF ökar.

Melodikrysset nummer 40 2016

Förra lördagen fick jag åka in till lägenheten i Uppsala för att kunna lägga ut min text om Melodikrysset, men nu har en TV-tekniker varit här och fixat den dator vi har i sommarhuset i Öregrund.

För egen del har jag haft risig hälsa hela veckan, men mina lungor är nog inte jobb för en TV-tekniker. Jag hoppas i alla fall vara i form för den stora höstflytten in till stan nästa veckoskifte.

Dagens kryss upplevde jag inte som något av de våldsamt svåra.

Jag har inte bara sett utan äger också Walt Disney’s tecknade filmversioner av klassiska sagor, så till exempel ”Snövit och de sju dvärgarna”, där Snövit sjunger ”Someday My Prince Will Come”, på svenska ”En dag är prinsen här”. Disney gjorde den här filmen 1937, som är mitt födelseår.

Vi kan väl, när vi är inne på sånger för barn, också ta ”Har du sett herr Kantarell?”, som jag liksom många andra starkt förknippar med Elsa Beskows illustrationer i den läsebok vi använde i småskolan, ”Vill du läsa?”. Men det är inte heller Alice Tegnér som har tonsatt den, utan det har Herman Palm gjort. Jeanna Oterdahl skrev texten.

Det bästa inom bildkonst, tonsättning med mera tycks ha ett närmast evigt liv. Ett exempel från Melodikrysset i dag är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Figaros bröllop” från 1786, den som skulle ge oss kryssordet Figaro.

Ett annat exempel är den avslutande låten i dag, ”Alexander’s Ragtime Band”, skriven av Irving Berlin 1911.

”Låt hjärtat va’ me'” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt sändes i TV 1969 och 1971, men att vi minns den här serien fortfarande har nog ändå inte främst som skäl, att vårt behov av nostalgi är omättligt.

Ska en låt bli en evergreen, fordras oftast en unik kombination av text och melodi, där bådadera har unika kvalitéer och där en speciell artist lägger till det där lilla extra. Ett bra exempel på detta är melodiklassikern ”Du är den ende” med text av Bo Setterlind och sjungen av Lill Lindfors.

Ett annat är Per Myrbergs klassiska insjungning av ”34an”, den där han sjöng ”nu ska hela rasket rivas”. Olle Adolphsons fina svenska text fick vi dock inte höra i dag – Eldeman spelade en instrumentalversion med Medevi Brunnsorkester.

Själv har jag inget emot att diktar- och eller musikklassiker ges nytt liv och ny publik genom nya versioner. Heder således åt Mando Diao, som har gett Gustaf Fröding och ”Strövtåg i hembygden” nytt liv.

Som mina läsare vet, hyser jag inget förakt gent emot schlagergenren – min kritik mot dagens melodifestivaler och Eurovision Song Contest handlar om att där spelas låtar, som snarare är scenshower än melodier, vars refräng och/eller text omedelbart hakar fast sig i musikminnet.

Ett exempel på klassiska sclagerlåtar, spelat i dagens kryss, är ”Bra vibrationer” av paret Ingela Pling Forsman och Lasse Holm och sjungen av Kikki Danielsson i Melodifestivalen 1985.

Finländska Lordi vann naturligtvis utommusikaliska poäng genom sin utstyresel i ESC 2006, men det faktum att vi fortfarande minns deras ”Hard Rock Hallujah” har nog också med själva låten att göra.

Själv ser jag regelbundet ”Allsång på Skansen” bland annat för att snappa upp artister, som kan tänkas dyka upp även i Melodikrysset. I dag fick vi höra programledaren själv, Petra Marklund, sjunga ”Som man bäddar”, och så skulle vi kunna, att Skansen finns på Djurgården.

Jag är ju i den åldern, att jag har skivor med Maritza Horn i min stora skivsamling, men jag har faktiskt plattor med dottern, Melissa Horn, också. Och jag tycker att även dottern, i dag med ”Det går an”, är en hörvärd sångerska.

Finland: (S) nu lika stort som Centern

I en alldeles färsk opinionsmätning, gjord av Taloustutkimus för Yle, har Socialdemokraterna kommit i kapp Centern – de här partierna är nu lika stora.

Regeringens ledande parti, Suomen Keskusta (Centern), tappar i den här mätningen, gjord 12 september-4 oktober bland 1.941 personer, 0,2 procentenheter och hamnar då på 20,5 procent. I valet 2015 fick partiet stöd av 21,1 procent.

Det ledande oppositionspartiet, Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet), ökar samtidigt med 0,5 procentenheter och stöds då även det av 20,5 procent. Det här är en rejäl upphämtning sen valet 2015, då partiet bara fick stöd av 16,9 procent.

Centerns främsta stöttepelare i regeringen, Kokoomus (Samlingspartiet), tappar också 0,6 procentenheter och hamnar då på 17,1 procent. Partiledarbytet i somras tycks inte ha gett någon positiv utdelning. I valet 2015 fick partiet stöd av 18,2 procent.

Det tredje benet i den borgerliga koalitionsregeringen, Perussuomalaiset (Sannfinländarna), ökar visserligen i den här mätningen med 0,8 procentenheter men ligger fortfarande kvar på en för partiet ovanligt låg nivå, 9,2 procent. I valet 2015 stöddes partiet av 17,7 procent av väljarna.

Övriga partier är samtliga i opposition.

Vihreä Liitto (Gröna förbundet) stärker sin ställning med 0,4 procentenheter och hamnar då på 14,0 procent. I valet 2015 fick partiet 8,5 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) backar med 0,5 procentenheter till 8,8 procent. Ändå är det här mer än det partiet fick i valet 2015, 7,1 procent.

Svenska Folkpartiet tappar 0,4 procentenheter och landar då på 4,3 procent. I valet fick partiet stöd av 4,9 procent.

Och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) ökar med 0,2 procentenheter tll 3,8 procent, vilket är aningen över det senaste valresultatet, 3,5 procent.

Det här betyder sammantaget, att oppositionen har fler anhängare än regeringen.

Ísland: Ljus framtid klarar åter spärren. (S) en smula uppåt men ändå på en historiskt låg nivå

Eftersom svenska media skriver så lite om Ísland, känns det särskilt viktigt att ge nödvändig bakgrundsinformation:

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, sedan förre statminstern Sigmundur Davíð Gunnlaugsson på grund av skatteflykt hade tvingats avgå i regeringen (alltså som statsminister) företrätt av Sigurður Ingi Jóhannsson. Jóhannsson har nyligen också tagit över ordförandeposten i Framsóknarflokkurinn. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen)

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013) den här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, nu alltså lett av den nye statsministern Sigurður Ingi Jóhannsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, numera lett av Oddný G Harðardóttir, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den ovan omtalade krisen, och enligt de senaste opinionsmätningarna har ett nytt parti tagit sig över femprocentsspärren och det med råge. Det har framgått av tre tidigare opinionsmätningar och bekräftas av ytterligare en mätning, gjord för Fréttablaðið.

Det nya partiet heter Viðreisn (Renässans) och får i den nämnda mätningen stöd av 6,9 procent (- 0,4 procentenheter). Inrikespolitiskt är det borgerligt och liberalt, likt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), utom på en punkt – dess ledare, Benedikt Jóhannesson, har för övrigt själv varit medlem i Självständighetspartiet. Här är det bärande skälet till att bilda ett nytt parti att den sittande borgerliga regeringen inte har uppfyllt sitt vallöfte om folkomröstning i EU-frågan. Jóhannesson är nämligen en mycket övertygad EU-anhängare. Det här har säkert bidragit till att locka arbetsgivarorganisationen Samtök atvinnulifsins ordförande Þorsteinn Viglundsson, av vissa karaktäriserad som ”liberal högersosse”, samt den tidigare självständighetspartisten Pawel Bartoszek att ansluta sig till det här nya partiet.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som för egen del inte har varit berört av den pågående politiska krisen, hamnar i den aktuella undersökningen på 25,9 procent (- 8,7) – tillbakagången gäller jämfört med förra mätningen i samma serie; annars ser partiet ut att ha konsoliderat sig på ungefär dagens nivå.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) får i den nya mätningen 11,4 procent (- 1,2 procentenheter). Som jag har berättat, tvingades ju Sigmundur Davíð Gunnlaugsson bort från statsministerposten och har nu avsatts även från partiordförandeposten och ersatts av Sigurður Ingi Jóhannsson, som tog hans plats i regeringen. Gunnlaugsson lämnade förbittrad partikongressen. Han har stor uppbackning bland partimedlemmarna, så det ska bli intressant att se, vilka följder det här får. Det här skedde så nyligen att man ännu inte kan veta, hur väljarna reagerar på ordförandebytet.

Raketen i isländsk politik har under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet sedan har tävlat med Självständighetspartiet om positionen som största parti. I den aktuella mätningen stöds partiet av 19,2 procent (- 0,7 procentenheter).

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och nu under ett och ett halvt år legat under landets femprocentsspärr. I den senaste mätningen ligger partiet på 6,9 procent (+ 3,3 procentenheter).

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och efter en serie usla mätresultat kan partiet notera ett ökat stöd, 8,8 procent (+ 2,9) – dock ska man notera att ett sådant valresultat skulle vara partiets sämsta sedan det bildades.

Att Socialdemokraternas nya partiledare inte riktigt har lyckats vända partiets trend har säkert bidragit till att förre partiledaren, Árni Páll Árnason, som tvingades avgå, har beslutat sig för att åter kandidera till en plats i Alltinget, den här gången i den sydvästra valkretsen. Dock har han där fått en lite oväntad utmanare. Den som också vill ha förstaplatsen på den aktuella listan är Margrét Tryggvadóttir, som tidigare har företrätt den så kallade Medborgarrättsrörelsen i Alltinget men som sedan, när hon i stället kandiderade för Gryning, inte blev invald. Margrét har tidigare inte tillhört Samfylkingin men ställer nu upp på Socialdemokraternas lista för att hon gillar den nya partiledaren Oddný G Harðardóttir. Nu har dock Margrét Tryggvadóttir manövrerats bort inte bara i förre partiledarens valkrets utan också i ytterligare en i Reykjavík: principen om varannan man, varannan kvinna har satts ur spel genom att man också har infört en åldersregel.

Socialdemokraternas kris har säkert bidragit till att det har gått bättre för Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna). I de aktuella mätningarna får partiet 12,6 procent (- 1,2 procentenheter). Det här partiet, ursprungligen ett kommunistparti, profilerar sig numera som grön vänster.

Freedom Sounds från Smithsonian Folkways

Smithsonian Folkways och före dess tillkomst Folkways har genom åren gjort en enastående insats för att dokumentera förtrycket av USAs svarta befolkning och även dennas kamp för frihet och jämlikhet.

Givetvis har även vita medborgarrättsaktivister deltagit i den här kampen, men när Smithsonian Folkways nu ger ut samlings-CDn ”Freedom Sounds: A Community Celebration”, har man koncentrerat urvalet till afroamerikanska artister. Men innehållsmässigt har den här skivan breddats till att omfatta även sådant som jazz, gospel, blues och folkmusik.

Vi får till exempel höra Freedom Singers med ”We Shall Overcome”. A capella-gruppen Sweet Honey In the Rock sjunger gospeln ”Speak To Me Jesus”, Liberty Jazz Band, ett brassband från New Orleans, spelar ”Whoopin’ Blues” och ”Paul Barbarin’s Second Line”, och Fannie Lou Hamer, som också ingick i Freedom Singers, sjunger ”This Little Light of Mine” och ”Go Tell It On a Mountin”. Ella Jenkins, känd som the first lady of children’s music, hör vi i ”Amazing Grace”, och den klassiskt skolade folksångaren Len Chandler sjunger ”Father’s Grave”. John Jackson gör ”Railroad Bill” och The McIntosh Country Shouters ”Adam Picking Up Leaves”. Leadbelly sjunger två låtar: ”Irene (Goodnight Irene)” och ”The Midnight Special”. Paul Robeson får vi höra i ”Swing Low, Sweet Chariot” och ”Mt. Zion (On My Journey)”. Josh White Jr sjunger Delia’s Gone”, och så avslutas skivan med poesi: Sonia Sanchez med ”A Black Woman Speaks”.

Oscar Brand (1920-2016) död

En nestor inom amerikansk folkmusik, Oscar Brand, dog den 30 september 2016. Han var under otroligt lång tid en centralgestalt inom folkmusikområdet, inte bara för att han som gäster i sitt på stationen WNYC sända program ”Folksong Festival” hade legendarer som Woody Guthrie, Pete Seeger och Leadbelly, utan för att han oavbrutet sände sitt program i mer än 50 år, 1945-2016. Det sista programmet sändes 24 september, alltså bara några dagar före hans död. Döden tog honom alltså vid 96 års ålder.

Berömd är Oscar Brand bland annat för att sångligt ha speglat amerikanska valkampanjer: ”Presidential Campaign Songs, 1789-1996” (1999) och ”Election Songs of the United States” (1960). Jag skulle också vilja nämna till exempel ”A Folk Concert in Town Hall, New York”, gjord 1959 av Brand tillsammans med Jean Ritchie och David Sear.

Smithsonian Folkways har en hemsida, http://www.folkways.si.edu, där man lätt kan få upp allt Brand har gjort för ingående bolag, och materialet kan både beställas och laddas ner mot betalning.