Melodikrysset nummer 41 2016

15 oktober 2016 12:56 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Mina hälsoproblem är långt ifrån över. Den långvariga infektion jag har, nu mest nere i lungorna, ger sig inte och medför bland annat, att jag börjar hosta, så snart jag lägger mig ner – när jag ligger på rygg eller höger sida, får jag ibland också kvävningskänslor. Då är jag tvungen att lämna sängen och sover i stället sittande i min Lamino-stol i TV-rummet, insvept i täcket jag har tagit med mig från sovrummet och med fötterna på den Lamino-pall som egentligen är Birgittas.

Och faktum är att jag sover mycket bättre så, behöver inte ens stup i kvarten gå till toaletten för att kissa, vilket normalt hackar sönder min nattvila.

I morse sov jag så länge och så djupt i min stol, att jag inte heller vaknade så tidigt som jag brukar göra på lördagsmorgnarna. Men jag hann i alla fall raka mig, duscha och göra i ordning frukosten, innan Melodikrysset startade.

Fast det här medförde förstås, att jag i dag inte kunde lyssna på ”Ring så spelar vi”, vilket jag normalt gör på lördagsmorgnarna. Det programmet görs ju oftast av Lisa Syrén, men jag vet alltså inte om det var hon eller någon annan som var programledare i dag.

Programmet började i dag, för att gå till andra ändan av det, med Cornelis Vreeswijk och ”Första vackra dan i maj”. För mig som har praktiskt taget allt med och av Cornelis på skiva var det här ju inte särskilt svårt, men jag slås åter igen av hur Anders Eldeman då och då i sitt låtval sätter sig till motvärn mot det vi ser utanför fönstret.

Ett annat exempel på det här är att han spelade den ganska somriga gamla skolsången – jag lärde mig den själv i folkskolan – ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Längre fram under skolåren lärde jag mig att sjunga och älska många av Carl Michael Bellmans sånger, till exempel ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21.

Jag har genom åren sett ganska mycket film, givetvis också ”Kalle på Spången” från 1939 med Edvard Persson. I den förekommer ”Jag har bott vid en landsväg”, skriven av Alvar Kraft och Charles Henry.

Också ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson har jag förstås hört, men jag har däremot aldrig sett filmen den ingick i, ”PS Sista sommaren” (1988). När jag i dag på nätet kollade recensionerna, förstod jag varför.

Inte heller Europe är mig obekanta. Inte så att de har hört till mina stora favoriter, men deras ”The Final Countdown” från 1986 som spelades i dag har onekligen kvaliteter som gör att låten fastnar i ens musikminne.

I motsats till min lillbrorsa har jag aldrig varit ute och dansat till Sven-Ingvars, men deras skivor fanns förstås hemma hos mina nu för längesen döda föräldrar, och flera av det här dansbandets låtar, bland dem ”Fröken Fräken”, blev också skivhits. Jag skattar för egen del högt de jazzmusiker, som gjorde den version vi i dag fick höra, men jag är för den skull inte säker på att ”Fröken Fräken” blev bättre i deras mer jazziga version.

Jag är välbekant med ABBA, således också deras ”Take a Chance On Me” – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway. Men den brittiska ”Mamma Mia” har jag inte sett, så att komma på namnet Colin Firth tog en stund.

Ibland kan det vara svårt att rationellt förklara, varför man tar den ena men inte den andra artisten till sitt hjärta.

Hör jag namnet Oskar Linnros, börjar hjärtat inte bulta häftigare, och även om dagens låt, ”Hur dom än”, var helt OK, fick den mig inte att ändra grundhållning.

När jag hörde ”Spring för livet” med Sara Varga i Melodifestivalen 2011, föll jag omedelbart för den. Och jag har inte ändrat uppfattning.

Till Eldemans återkommande plojar hör att spela kända låtar i finsk version. I dag fick vi till exempel höra Pate (egentligen Pauli) Mustajärvi sjunga ”Tuli polttaa”. Förlagan till den är ”Ring of Fire” med Johnny Cash.

Denna finska anknytning ger oss samtidigt en given avslutning på dagens kryss. Linda Lampenius spelade ”Höstvisa” vars melodi har komponerats av Erna Tauro. Men vida mer känd är förstås textförfattaren, Tove Jansson.

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…