Danmark: En ny mätning som inte ger all time high för (s) och en annan som gör det

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Wilkes senaste mätning, för Jyllands-Posten den 17 oktober, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,2 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 7,6 procent
Alternativet 6,5 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 16,2 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 7,5 procent
Nye Borgerlige 3,1 procent

Också i den här mätningen är stödet för Socialdemokratiet i och för sig högt.

Det medialt mycket uppskrivna nya partiet Nye Borgerlige skulle, om det här vore ett valresultat, klara 2 procents-spärren till Folketinget.

Ritzau Index, en sammanvägning av olika mätningar, ger då följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 27,0 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 6,0 procent
Venstre 17,3 procent
Dansk Folkeparti 18,5 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 6,9 procent

Den 20 oktober kom sedan en ny mätning från Epinion, gjord för Danmarks Radio:

Socialdemokratiet 28,2 procent
Radikale Venstre 5,2 procent
Socialistisk Folkeparti 5,4 procent
Enhedslisten 9,3 procent
Alternativet 5,2 procent
Venstre 17,2 procent
Dansk Folkeparti 18,5 procent
Konservative Folkeparti 2,6 procent
Liberal Alliance 5,7 procent
Nye Borgerlige 2,7 procent

I den här mätningen är stödet för Socialdemokratiet åter rekordhögt.

Det medialt mycket uppskrivna nya partiet Nye Borgerlige skulle, om det här vore ett valresultat, klara 2 procents-spärren till Folketinget även enligt den här undersökningen.

Ritzau Index, en sammanvägning av olika mätningar, ger då följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 27,2 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,9 procent
Venstre 17,7 procent
Dansk Folkeparti 18,4 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 6,7 procent

Estland: Centern störst – men hur länge håller det?

TNS Emor har den 14-19 oktober tillfrågat 987 personer i åldrarna 18-74 år om deras partisympatier.

Största parti är nu åter igen Keskerakond (Centerpartiet), som ökar med hela 5 procentenheter till 25 procent, vilket är nästan identiskt med partiets valresultat 2015, 24,8 procent. Med tanke på att maktkampen om partiledarposten åter har hårdnat i partiet och man inte kan veta, hur partisympatierna påverkas, när den väl är avgjord, är det här förmodligen en osäker uppgång. Till uppgången bidrar förmodligen också utgången i presidentvalet för den partilösa utrikesministern Marina Kaljurand, vars mor är ryska – de ryska väljarna sluter tämligen mangrant upp bakom Centerpartiet. Savisaar har under senare tid haft åtminstone tre utmanare, som var för sig har prövat sina vingar: Jüri Ratas, riksdagsgruppens ledare Kadri Simson och Mailis Reps, som misslyckades i racet till presidentposten. Just nu ser de här tre utmanarna ut att hålla ihop, och utmanare till posten som partiledare blir på den kommande centerkongressen Ratas. Men hur eniga är de egentligen, och vad får de andra två, om Ratas vinner partiledarstriden? Fast lika intressant blir det att se vad Savisaar och hans trogna anhängare, bland dem partiets ryska väljare, tar sig till, om Savisaar avsätts mot sin vilja.

Det största regeringspartiet, det närmast nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), ligger kvar på 22 procent, vilket är långt under partiets resultat i valet 2015, 27,7 procent. Till partiets akuta problem hör, att förre partiledaren Siim Kallas, som man utsåg till sin presidentkandidat, är ursinnig på sitt gamla parti för att det i slutomgången ställde upp på kompromisskandidaten Kersti Kaljulaid, som ju valdes till presidentposten. Den partilösa presidentkandidaten, förra utrikesministern Marina Kaljurand, har man försökt få nytta av genom att erbjuda henne att bli Reformpartiets kandidat till posten om borgmästare i det rysstäta Tallinn, men hon har föga förvånande avböjt.

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), som i förra valet var nere på 15,7 procent, var i förra mätningen uppe på rekordhöga 21 procent, men har nu fallit ned 2 procentenheter till 19 procent, och jag kan se rationella förklaringar till detta. Partiets egen kandidat till presidentposten var förre partiledaren, numera talmannen Eiki Nestor, men om denne inte fick tillräckligt stöd, hade partiet lovat sina röster till koalitionspartnern Reformpartiets kandidat Siim Kallas. Nästa, och intressanta, steg var att rösta på Marina Kaljurand som ny president – SDEs ordförande, Jevgeni Ossinovski är ryss, och Socialdemokraterna är det parti vid sidan om Centern som får en del ryska röster. Men i slutomgången övergav man Kaljurand och stödde i stället Kaljulaid.

Upp, med 3 procentenheter till 15 procent, går nu Vabaerakond (Fria partiet), som lockar hela spektrat av företrädesvis estniska väljare, som kan ha röstat både borgerligt och socialdemokratiskt. Det här partiet fick i valet 8,7 procent.

Neråt går det för estnationalistiska Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), som i förra mätningen liksom i valet samlade 13 procent men nu är nere i 10 procent.

Minst bland partierna är det tredje benet i koalitionsregeringen, Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som i valet fortfarande fick 13,7 procent men nu minskar med 1 procentenhet till 8 procent. Den president Riigikogu (Riksdagen) till slut enades om, Kersti Kaljulaid, hade före sitt långa värv i EU sitt politiska hemvist i IRL, men presidentämbetet är politiskt neutralt och det är svårt att se, hur hon skulle kunna hjälpa upp IRLs svaga siffror.

Finland firar sin självständighet genom att skåla i Tove Jansson-vin och -champagne

Sedan Sverige förskingrade sitt nationella dryckesarv – jag tänker på utförsäljningen av det som inte var bara Nordeuropas utan ett av världens ledande alkoholföretag, Vin & Sprit – har finländska, fortfarande statligt ägda Altia blivit det ledande alkoholföretaget åtminstone i Norden och Baltikum, vilket bland annat har skett genom att man har fått lov att köpa en del av det V & S tillverkade men som inte intresserade den franske uppköparen.

När nu Altia lanserar ett rött och ett vitt vin samt en champagne med Tove Jansson-motiv på etiketterna – detaljer ur en stor målning, ”Juhlat maalla ja juhlat kaupungissa” (Fest på landet och fest i staden) – är det ett inhemskt jubileum man uppmärksammar, 100-årsdagen av republiken Finlands födelse, så det här jubileumssortimentet är säkert inte tänkt för de svenska systembolagshyllorna.

Fast Tove Jansson har ju så många fans även här i Sverige, att det nog ginge att kränga en del flaskor även här på Systemet.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 12 2016:

Om kungaparets besök i Tyskland:

”Under dagen medverkar de vid flera ceremoniella inslag, bland annat en promenad vid Pariser Platz och på en statsbankrutt under kvällen.”

EXPRESSEN.SE

Danmark: Socialdemokratiet på rekordnivå

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 16 oktober, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 28,6 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 3,8 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 5,8 procent
Venstre 17,5 procent
Dansk Folkeparti 18,7 procent
Konservative Folkeparti 2,7 procent
Liberal Alliance 6,7 procent
Nye Borgerlige 1,0 procent

Mest anmärkningsvärt i den här mätningen är det mycket höga stödet för Socialdemokratiet – partiet ligger nu cirka tio procentenheter högre än något av de stora borgerliga partierna. Men märk också att yttervänster- och miljöpartiet Enhedslisten ligger påfallande mycket högre än flertalet partier på vänstersidan i vid mening.

Det medialt mycket uppskrivna nya partiet Nye Borgerlige tycks ha ganska svårt att få vind i seglen.

Ritzau Index, en sammanvägning av olika mätningar, ger nu följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 27,2 procent
Radikale Venstre 5,2 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 6,0 procent
Venstre 17,7 procent
Dansk Folkeparti 19,0 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 6,8 procent

Finland: Sannfinländarna ett parti på väg utför – och vad vi kan lära oss av detta

I de finländska tidningar jag följer läser jag om ytterligare ett avhopp från Perussuomalaiset (Sannfinländarna): Jari-Pekka Taurajärvi går över till Suomen Keskusta (Centern).

Det här är i sig inget att lyfta fram för svensk publik – men det som gör det här avhoppet intressant är att det är ett i raden – sist jag skrev om det här fenomenet handlade det om en av partiets kvinnliga riksdagsledamöter, som tog steget över till Sosialidemokraatinen Puolue (Socialdemokraterna).

Det sammantagna resultatet av den här sönderfallsprocessen är att Sannfinländarna för länge sen i opinionsmätningarna är distanserade av Vihreä Liitto (Gröna Förbundet), i en av de senaste mätningarna till och med av Vasemistoliitto (Vänsterförbundet).

Samtidigt har Socialdemokraterna vuxit kraftigt, och det är nog inte någon djärv gissning, att partiet har tagit tillbaka en mängd röster, som under en period – när (S) satt i koalitionsregering med högerpartiet Kokoomus (Samlingspartiet) – inte kunde leverera tillräckligt till utsatta grupper tappade till Sannfinländarna. Nu står finländsk socialdemokrati för en mer klassisk variant av fördelningspolitik.

De svenska Socialdemokaterna skulle kanske rent av ta och skicka över en studiedelegation till sitt systerparti i Finland. De grepp som har använts där kan nämligen också användas i kampen mot det parti här i landet, som har tagit missnöjesväljare från den traditionella arbetarrörelsen. Ledorden i en sådan process är jämlikhet och solidaritet, alls icke rasism.

Melodikrysset nummer 41 2016

Mina hälsoproblem är långt ifrån över. Den långvariga infektion jag har, nu mest nere i lungorna, ger sig inte och medför bland annat, att jag börjar hosta, så snart jag lägger mig ner – när jag ligger på rygg eller höger sida, får jag ibland också kvävningskänslor. Då är jag tvungen att lämna sängen och sover i stället sittande i min Lamino-stol i TV-rummet, insvept i täcket jag har tagit med mig från sovrummet och med fötterna på den Lamino-pall som egentligen är Birgittas.

Och faktum är att jag sover mycket bättre så, behöver inte ens stup i kvarten gå till toaletten för att kissa, vilket normalt hackar sönder min nattvila.

I morse sov jag så länge och så djupt i min stol, att jag inte heller vaknade så tidigt som jag brukar göra på lördagsmorgnarna. Men jag hann i alla fall raka mig, duscha och göra i ordning frukosten, innan Melodikrysset startade.

Fast det här medförde förstås, att jag i dag inte kunde lyssna på ”Ring så spelar vi”, vilket jag normalt gör på lördagsmorgnarna. Det programmet görs ju oftast av Lisa Syrén, men jag vet alltså inte om det var hon eller någon annan som var programledare i dag.

Programmet började i dag, för att gå till andra ändan av det, med Cornelis Vreeswijk och ”Första vackra dan i maj”. För mig som har praktiskt taget allt med och av Cornelis på skiva var det här ju inte särskilt svårt, men jag slås åter igen av hur Anders Eldeman då och då i sitt låtval sätter sig till motvärn mot det vi ser utanför fönstret.

Ett annat exempel på det här är att han spelade den ganska somriga gamla skolsången – jag lärde mig den själv i folkskolan – ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Längre fram under skolåren lärde jag mig att sjunga och älska många av Carl Michael Bellmans sånger, till exempel ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21.

Jag har genom åren sett ganska mycket film, givetvis också ”Kalle på Spången” från 1939 med Edvard Persson. I den förekommer ”Jag har bott vid en landsväg”, skriven av Alvar Kraft och Charles Henry.

Också ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson har jag förstås hört, men jag har däremot aldrig sett filmen den ingick i, ”PS Sista sommaren” (1988). När jag i dag på nätet kollade recensionerna, förstod jag varför.

Inte heller Europe är mig obekanta. Inte så att de har hört till mina stora favoriter, men deras ”The Final Countdown” från 1986 som spelades i dag har onekligen kvaliteter som gör att låten fastnar i ens musikminne.

I motsats till min lillbrorsa har jag aldrig varit ute och dansat till Sven-Ingvars, men deras skivor fanns förstås hemma hos mina nu för längesen döda föräldrar, och flera av det här dansbandets låtar, bland dem ”Fröken Fräken”, blev också skivhits. Jag skattar för egen del högt de jazzmusiker, som gjorde den version vi i dag fick höra, men jag är för den skull inte säker på att ”Fröken Fräken” blev bättre i deras mer jazziga version.

Jag är välbekant med ABBA, således också deras ”Take a Chance On Me” – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway. Men den brittiska ”Mamma Mia” har jag inte sett, så att komma på namnet Colin Firth tog en stund.

Ibland kan det vara svårt att rationellt förklara, varför man tar den ena men inte den andra artisten till sitt hjärta.

Hör jag namnet Oskar Linnros, börjar hjärtat inte bulta häftigare, och även om dagens låt, ”Hur dom än”, var helt OK, fick den mig inte att ändra grundhållning.

När jag hörde ”Spring för livet” med Sara Varga i Melodifestivalen 2011, föll jag omedelbart för den. Och jag har inte ändrat uppfattning.

Till Eldemans återkommande plojar hör att spela kända låtar i finsk version. I dag fick vi till exempel höra Pate (egentligen Pauli) Mustajärvi sjunga ”Tuli polttaa”. Förlagan till den är ”Ring of Fire” med Johnny Cash.

Denna finska anknytning ger oss samtidigt en given avslutning på dagens kryss. Linda Lampenius spelade ”Höstvisa” vars melodi har komponerats av Erna Tauro. Men vida mer känd är förstås textförfattaren, Tove Jansson.

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Norge: Uppgång, men inte riktigt så stor, för Arbeiderpartiet i ytterligare en norsk mätning

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Respons Analyses opinionsmätning för Bergens Tidende och Aftenposten gjordes den 10-12 oktober och publicerades den 13 oktober. Också den här mätningen visar en stark framryckning för Arbeiderpartiet, men inte riktigt lika stor som i två andra jag nyligen har redovisat:

Høyre 23,5 procent (- 1,2 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,0 procent (- 0,9)
Venstre 5,1 procent (- 0,1)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (- 0,8)
Senterpartiet 7,0 procent (+ 1,3)
Arbeiderpartiet 35,8 procent (+ 2,1)
Sosialistisk Venstreparti 3,7 procent (+ 0,1)
Rødt 1,9 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 3,3 procent (- 0,5)

Miljøpartiet De Grønne ligger också i den här mätningen under spärren. I den här undersökningen har också SV halkat ner under den.

Norge: Arbeiderpartiets stora framgång bekräftas i ytterligare en mätning

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

InFacts opinionsmätning för Verdens Gang gjordes den 10-11 oktober och publicerades den 12 oktober:

Høyre 21,7 procent (- 1,0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 11,5 procent (- 1,7)
Venstre 4,8 procent (+ 1,5)
Kristelig Folkeparti 5,1 procent (- 2,0)
Senterpartiet 8,5 procent (- 0,3)
Arbeiderpartiet 38,3 procent (+ 6,0)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (- 1,7)
Rødt 1,5 procent (- 0,6)
Miljøpartiet De Grønne 2,5 procent (+ 0,4)

Miljøpartiet De Grønne ligger i den här mätningen fortsatt under spärren.

Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan

Svenska akademien har tillmötesgått den amerikanska kritiken mot att ingen amerikan på länge har belönats med nobelpriset i litteratur, men på ett för kritikerna överraskande sätt: Årets pris går till Bob Dylan. Dylan, född 1941 som Robert Zimmerman, är ju mest känd som singer-songwriter, men den som har lyssnat på och läst hans sångtexter – jag har dem själv i olika sångboksutgåvor – vet, att de också har rent litterära förtjänster.

Dylan startade i den politiskt radikala folksångtraditionen; en av hans stora inspiratörer var Woody Guthrie. Jag lyssnade på sextiotalet på mängder av amerikanska sångartister med den här inriktningen och hittade då, både genom sånger publicerade i det radikala folksångmagasinet Sing Out! som jag prenumererade på och i de välsorterade skivaffärer som fortfarande fanns i Sverige under 1960-talet Bob Dylans första skivor. Och när jag 1970 publicerade min politiska sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, friheter och fred” var det närmast självklart att ta med Dylans ”Blowin’ In the Wind” (på svenska ”Och vinden ger svar”).

Dylan var i början utan tvivel en del av den amerikanska vänstern i vid mening. Han slog igenom med skivor på ett stort kommersiellt skivbolag, CBS, men där hamnade också under en period till exempel den amerikanska vänsterns främste sångare, Pete Seeger, efter att ha varit det radikala skivbolagsalternativet Folkways’ främste artist. (Här kan det vara lämpligt att rikta uppmärksamheten på att Bob Dylan i unga dar under pseudonymen Blind Boy Grunt också spelade in låtar för alternativbolaget Broadside, senare övertaget av Folkways, i dag Smithsonian Folkways.)

Till Dylans särmärken hör att han aldrig har slagit sig till ro, ens någonstans där han har nått stora framgångar. Tidigt utmanade han sina folkmusikinriktade fans genom att också börja använda elförstärkta instrument och genom att vidga sin musik till uttryckssätt, ibland närmast surrealistiska, som ibland kunde ligga långt utanför folkmusikens vidaste ramar.

De flesta av hans gamla fans accepterade, åtminstone efter ett tag, det här, och samtidigt fann han nya kategorier av lyssnare och skivköpare.

För min del har en del senare uppträdande innehållsliga element i hans sångskapande gjort mig betydligt mer sval inför hans skapelser. Jag tänker då på de avtryck hans först kristna, sen judiska tro har satt på flera av hans skivor.

Men under senare år har han åter musikaliskt blivit mer djärv, djärv i den meningen att han har närmat sig sin ungdoms kommersiella skivartister från The Radio Days. Och när man är så stor som Bob Dylan kan man ju och har råd att göra i stort sett vad fan man vill.

Sammantaget välkomnar jag varmt valet av årets litteraturpristagare.

* * *

Jag har i stort sett allt Bob Dylan har gett ut på skiva. Du hittar recensioner av in emot 20 av de här skivorna ovan under Kulturspegeln, Musik, Dylan.