Fredagskväll hemma hos oss

Det har varit en lugn dag hemma hos oss. Och sonen, Matti, ringde och berättade, att de hade fått dagisplats åt dottern, Ella, alldeles nära sin relativt nya bostad i Stockholm.

Inte ens vädret var jävligt i dag, så jag promenerade först till konditori Trianon en liten bit ner på Svartbäcksgatan, sen till Torbjörns torg, där jag i tur och ordning besökte blomsterhandeln och tobaksaffären.

Nu ska vi äta fredagsmiddag. Det blir de danska smørrebrød jag köpte på kondiset plus Earl Grey-te, bryggt i en av våra tekannor. Jag har dukat fint med bästa Arabia-porslinet, och på bordet står en vårliga bukett jag i blomsterhandeln köpte åt Birgitta.

Nu ska jag gå och säga till henne att middagen är klar.

Till Stefan Löfven vill jag säga att det nog kommer en vår i politiken också. Kanske inte med det samma, men så småningom. Håll ut!

Finland: Förre centerledaren Paavo Väyrynen bildar nytt parti

Jag har för kort tid sen förmedlat en stor nyhet i finländsk politik: Förre centerledaren, ministern i flera regeringar, EU-parlamentarikern med mera Paavo Väyrynen lämnar i protest mot partiets högervridning alla sina partiuppdrag.

Nu har han på sin blogg släppt nästa bomb, som också har toppat nyhetsrapporteringen i övriga media: Väyrynen är i färd med att bilda ett helt nytt parti, Kansalaispuolue (Medborgarpartiet).

Än så länge vet vi inte, vilka han kommer att rekrytera till ledningen av sitt nya parti, inte heller vilket program det kommer att anta. Men hans nya parti kommer med stor sannolikhet att bli ett lätt populistiskt mitten-vänsterparti, och Väyrynens Euro-negativa och EU-kritiska hållning kommer säkert att bli en central del av dess program.

Därmed kommer han inte bara att locka småfolksdelen i sitt gamla parti, Centern, utan också folk i andra partier, väljare som inte är lika EU-entusiastiska som partierna i fråga.

Hur stor del av väljarkåren han lyckas attrahera är för tidigt att säga.

Finland: Socialdemokraterna störst också i senaste gallupen

I Taloustutkimus’ mätning för YLE bekräftas Socialdemokraternas ställning som landets största parti.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, får i den här mätningen 21,5 procent, aningen mindre än i motsvarande decembermätning.

Bakgrunden till den här starka ställningen är, som jag tidigarer har skrivit, partiets hårda kritik mot socialt orättfärdiga inslag i den sittande borgerliga regeringens åtstramningspolitik.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta (Centern), har även i den här mätningen, nu med 2,9 procents stöd, vilket innebär en liten minskning, hamnat på andra plats. Centern ligger i den här mätningen under sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

Dess koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 17,3 procent, vilket innebär en minskning med 1,4 procentenheter. I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare har under senare tid i massor övergett det parti de har röstat på – i den aktuella mätningen är partiet nere på 9,8 procent. Därmed har partiet halkat från tredje till femte plats bland partierna.

Större är även i den här mätningen oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu är uppe i 12,3 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, går från 7,3 procent i december till nu 8,6 procent.

Övriga två partier, också de i opposition, har ungefär lika svagt stöd som i december:

Det gäller Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent.

Och det gäller Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), som i valet stöddes av 3,5 provcent.

Närmare 3.400 personer har intervjuats mellan 11 januari och 2 februari.

Fröding i Kairo, Frank Sinatra och Grace Kelly på Pan Am och taxi med Einstein till affären

DNs Namn och Nytt hör till det jag dagligen läser, även om jag, själv en gammal kortis-makare, inte alltid tycker att kortisarna där alltid håller måttet.

Men i dag fanns tre lite längre texter, som alla var roande.

Henrik Hovmöller berättar om något som hände i Princeton 1952: Hans mamma, som inte hade körkort, måste därför ta taxi till affären, när hon skulle handla dagens mat. Som tur var hittade hon en man en trappa upp, som hade samma problem. Så hon och Albert Einstein – för det var han – brukade dela bil för att få ner taxikostnaderna.

Birgitta Larsson berättar om sin tid som flygvärdinna på Pan Am 1963-1972: Det plan hon jobbade i hade bland andra som passagerare Grace Kelly och Farah Diba. En annan flygvärdinna öppnade en vinflaska precis när Farah Diba passerade och råkade då skvätta ner hennes vita päls med rödvin. Flygvärdinnan blev förstås rädd, men Farah Diba sa lugnande: – Behåll pälsen, jag har fler.

Fast roligast i Birgitta Larssons flygmemoarer är nog berättelsen om Frank Sinatra som, inte helt nykter, insisterade på att få sova på bagagehyllan.

Den längsta berättelsen levereras av Sture Källberg, förr en känd samhällsdebattör – jag har böcker av honom i bokhyllan. Här berättar han om en resa fordom till Kairo tillsammans med sin dåvarande hustru. Där upptäckte de en dag ett Författarnas Hus, och frestelsen blev då stark för den svenske författaren att besöka sina egyptiska kollegor. En så exotisk författarkollega, nästan från Nordpolen, väckte förstås intresse bland de egyptiska författarna, och man hittade en bland dem som kunde tolka via engelska.

Besöket tog en oväntad vändning, när de egyptiska författarna ville höra något läst på svenska. Källberg valde då att ur minnet recitera Gustaf Frödings ”Balen” från 1894. Värre blev det, när de egyptiska författarkollegorna förstås ville få dikten översatt, så Källberg tvangs först att för sin egyptiske tolk dra den i egen engelsk översättning.

För det här tackades paret Källberg med te och smaskiga bakelser.

Äventyr i kända hjulspår

Hur det går för Velvet låter oss Agent X9 vänta på, så att vi i ännu högre grad tappar bort den långsamt framvindlande handlingen.

Däremot fortsätter, även i nummer 2 2016, den obegripliga publiceringen av Lars Krantz’ serie om Christer Pettersson, ”Den svarta jorden”.

Tidningen satsar uppenbarligen stort på sin nya serie ”Silas Corey” med manus av Fabien Nury och bild av Pierre Alary. Människorna i den känns lite fyrkantiga, i flera avseenden.

Två klassiska äventyrsserier fyller resten av numret.

”Agent Corrigan” med bilder av Al Williamson är vältecknad och det aktuella avsnittet, ”Lady Vendetta” från 1974, med manus av Archie Goodwin, är ganska hyggligt.

Fast snäppet vassare är även den här gången ”Modesty Blaise”, avsnittet ”Aristo – piraten” från 1994-1995 med manus av Peter O’Donnell och bild av Enric Badia Romero. Det här avsnittet har en lite krokig introduktion och därför samma slags avslutning, men det som finns där emellan – kamp mot pirater på Sydkinesiska sjön – är, framför allt mot slutet, ganska spännande.

Fast eftersom jag inte är någon tonårspojke, kittlas jag inte av att få se ytterligare en av dessa bilder av en delvis avklädd Modesty Blaise.

Till Åsa, med hälsning från den förbannade socialdemokratin

Jag är daglig läsare av Aftonbladet, främst tidningens ledarsida och kultursidor. Ledarsidan har så småningom, även om jag inte delar alla dess synpunkter, kommit att förespråka mer av en socialdemokratisk vänsterhållning; man har där inte heller dragit sig för att rikta krav och kritik mot partiledningen.

Kultursidorna har, även om detta inte är deras primära uppgift, också bidragit till att belysa politik och samhälle från ett vänsterperspektiv. Flera av dem som skriver där är inte socialdemokrater, och jag har ingenting mot det heller. Mycket av det jag syftar på är faktiskt intressant och relevant.

Antalet ställen som säljer dagstidningar, även kvällstidningar, är rejält mindre i dag än i mina yngre dar, och det händer därför någon enstaka dag, att varken jag eller hustrun råkar passera något försäljningsställe, som ens säljer kvällsavisor. Det hände mig bland annat när Åsa Linderborg publicerade sin furiösa artikel ”Ett farväl till socialdemokratin”. (Jag har dock, när jag har läst Mario Matteonis inlägg på S-bloggar samt Knut Lindelöfs kommentar på sin blogg – länk finns här intill – i efterhand uppmärksammat artikelns existens och förstås läst den.)

Matteoni är inne på att Linderborgs ”farväl till den förbannade socialdemokratin” skulle kunna syfta på en egen sorti, men mig veterligt har Linderborg aldrig sett sig som socialdemokrat. Hennes pappa och mamma hörde båda hemma i VPK, och Åsa själv var i yngre dar aktiv i partiets ungdomsförbund, det som för övrigt mer än det till Vänsterpartiet omdöpta moderpartiet höll fast vid en mer kommunistiskt präglad ideologi och också försvarade en del av kommunismens ställningstaganden, ideologiskt och i praktiken. 1987 anställdes Åsa Linderborg som ombudsman i Kommunistisk Ungdom i Mälardalen.

Nej, jag försöker på intet sätt svärta ner henne, men rätt ska vara rätt (eller rött ska vara rött, som det väl borde heta här). Hennes debutroman, ”Mig äger ingen” (Atlas, 2007), som är lysande, skildrar för övrigt mycket öppenhjärtigt hennes både privata och politiska förhållanden under uppväxtåren. Jag blev mycket tagen av den här självbiografiska romanen – läs gärna min recension av den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Men långt dess förinnan, 2001, hade hon publicerat sin doktorsavhandling, framlagd i Uppsala: ”Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000″ (Atlas).

Hon bodde här i Uppsala under sin studietid och också efter det att hon hade fått sin avhandling godkänd. Uppsala är, trots att det är landets i storlek fjärde stad, inte större än att vi förstås då möttes. Hon var också av Folkrörelsearkivet, i vars styrelse jag då satt, inbjuden att för oss i styrelsen berätta om sin avhandling, och även om jag hade en del invändningar, hade vi ett vänskapligt och intellektuellt givande meningsutbyte.

Också jag har, i egenskap av vänstersocialdemokrat, invändningar mot mitt partis politik, bland annat nu i koalition med Miljöpartiet, och jag vill inte förmena Åsa Linderborg rätten att hyvla av socialdemokratin, när den förtjänar det, även om jag tycker, att Linderborg i sin aftonbladetartikel för att kunna ta till det grova artilleriet bortser från en del också relevanta sammanhang och fakta. Men för mig är det OK att någon ibland i ilska och besvikelse bildligt talat slår oss på käften.

Däremot tycker jag det är häpnadsväckande ointellektuellt, ja, barnsligt, av Åsa att fylla tjugo papperskassar med böcker av socialdemokrater och om socialdemokrati och sen köra dem till soptippen. Det är måhända en retoriskt effektiv rallarsving.

Men själv har jag i mina bokhyllor mängder av böcker av Lenin, Stalin, Kalinin, Trotskij, Mao, Hodja och svenskarna Hagberg och Hermansson, och inte har jag blivit kommunist för det.

Debatten om ideologiernas död på 1950-talet – och är ideologierna i dag stendöda?

Med posten fick jag – jag har prenumererat sedan starten – ett tjockt nummer av Fronesis (nummer 52-53), en tidskrift som startades av Socialdemokratiska studentförbundet men nu framlever ett liv som oberoende vänstertidskrift, fortfarande drivet av socialdemokrater – jag känner sen gammalt ansvarige utgivaren samt ytterligare någon i redaktionen.

Fronesis har alltid ett huvudtema, den här gången ideologi.

När jag bläddrade igenom det nyanlända numret fastnade jag för att börja läsningen med en artikel, skriven av Daniel Strand, som jag tidigare har läst i Aftonbladet. Men det som lockade var också rubriken, ”Inga alternativ”, och dess underrubrik, ”Ideologiernas död på 1950-talet”.

Det Strand skriver känner jag väl igen från debatten under 1950- och 1960-talen. Dessutom läste jag om det Strand skriver om när jag under 1960-talets första hälft läste statskunskap med egen inriktning på politiska ideologier. Seymour Martin Lipset, Herbert Tingsten och andra som figurerar i Strands notapparat är mig välbekanta från då, och en del andra som han nämner har jag läst senare.

För egen del har jag aldrig trott på några teorier om ideologiernas död, och jag var under Palme-epoken och faktiskt också under Carlsson-epoken i egenskap av huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission med om att revitalisera socialdemokratins marxistiska arv.

De socialdemokratiska partiprogrammen från 1975 och 1990 plus essäer om hur det kom sig att socialdemokratin ändå stegvis fjärmade sig från det här radikala idéarvet vore kanske också värda en analys i Fronesis?