Äventyr i kända hjulspår

Hur det går för Velvet låter oss Agent X9 vänta på, så att vi i ännu högre grad tappar bort den långsamt framvindlande handlingen.

Däremot fortsätter, även i nummer 2 2016, den obegripliga publiceringen av Lars Krantz’ serie om Christer Pettersson, ”Den svarta jorden”.

Tidningen satsar uppenbarligen stort på sin nya serie ”Silas Corey” med manus av Fabien Nury och bild av Pierre Alary. Människorna i den känns lite fyrkantiga, i flera avseenden.

Två klassiska äventyrsserier fyller resten av numret.

”Agent Corrigan” med bilder av Al Williamson är vältecknad och det aktuella avsnittet, ”Lady Vendetta” från 1974, med manus av Archie Goodwin, är ganska hyggligt.

Fast snäppet vassare är även den här gången ”Modesty Blaise”, avsnittet ”Aristo – piraten” från 1994-1995 med manus av Peter O’Donnell och bild av Enric Badia Romero. Det här avsnittet har en lite krokig introduktion och därför samma slags avslutning, men det som finns där emellan – kamp mot pirater på Sydkinesiska sjön – är, framför allt mot slutet, ganska spännande.

Fast eftersom jag inte är någon tonårspojke, kittlas jag inte av att få se ytterligare en av dessa bilder av en delvis avklädd Modesty Blaise.

Till Åsa, med hälsning från den förbannade socialdemokratin

Jag är daglig läsare av Aftonbladet, främst tidningens ledarsida och kultursidor. Ledarsidan har så småningom, även om jag inte delar alla dess synpunkter, kommit att förespråka mer av en socialdemokratisk vänsterhållning; man har där inte heller dragit sig för att rikta krav och kritik mot partiledningen.

Kultursidorna har, även om detta inte är deras primära uppgift, också bidragit till att belysa politik och samhälle från ett vänsterperspektiv. Flera av dem som skriver där är inte socialdemokrater, och jag har ingenting mot det heller. Mycket av det jag syftar på är faktiskt intressant och relevant.

Antalet ställen som säljer dagstidningar, även kvällstidningar, är rejält mindre i dag än i mina yngre dar, och det händer därför någon enstaka dag, att varken jag eller hustrun råkar passera något försäljningsställe, som ens säljer kvällsavisor. Det hände mig bland annat när Åsa Linderborg publicerade sin furiösa artikel ”Ett farväl till socialdemokratin”. (Jag har dock, när jag har läst Mario Matteonis inlägg på S-bloggar samt Knut Lindelöfs kommentar på sin blogg – länk finns här intill – i efterhand uppmärksammat artikelns existens och förstås läst den.)

Matteoni är inne på att Linderborgs ”farväl till den förbannade socialdemokratin” skulle kunna syfta på en egen sorti, men mig veterligt har Linderborg aldrig sett sig som socialdemokrat. Hennes pappa och mamma hörde båda hemma i VPK, och Åsa själv var i yngre dar aktiv i partiets ungdomsförbund, det som för övrigt mer än det till Vänsterpartiet omdöpta moderpartiet höll fast vid en mer kommunistiskt präglad ideologi och också försvarade en del av kommunismens ställningstaganden, ideologiskt och i praktiken. 1987 anställdes Åsa Linderborg som ombudsman i Kommunistisk Ungdom i Mälardalen.

Nej, jag försöker på intet sätt svärta ner henne, men rätt ska vara rätt (eller rött ska vara rött, som det väl borde heta här). Hennes debutroman, ”Mig äger ingen” (Atlas, 2007), som är lysande, skildrar för övrigt mycket öppenhjärtigt hennes både privata och politiska förhållanden under uppväxtåren. Jag blev mycket tagen av den här självbiografiska romanen – läs gärna min recension av den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Men långt dess förinnan, 2001, hade hon publicerat sin doktorsavhandling, framlagd i Uppsala: ”Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000″ (Atlas).

Hon bodde här i Uppsala under sin studietid och också efter det att hon hade fått sin avhandling godkänd. Uppsala är, trots att det är landets i storlek fjärde stad, inte större än att vi förstås då möttes. Hon var också av Folkrörelsearkivet, i vars styrelse jag då satt, inbjuden att för oss i styrelsen berätta om sin avhandling, och även om jag hade en del invändningar, hade vi ett vänskapligt och intellektuellt givande meningsutbyte.

Också jag har, i egenskap av vänstersocialdemokrat, invändningar mot mitt partis politik, bland annat nu i koalition med Miljöpartiet, och jag vill inte förmena Åsa Linderborg rätten att hyvla av socialdemokratin, när den förtjänar det, även om jag tycker, att Linderborg i sin aftonbladetartikel för att kunna ta till det grova artilleriet bortser från en del också relevanta sammanhang och fakta. Men för mig är det OK att någon ibland i ilska och besvikelse bildligt talat slår oss på käften.

Däremot tycker jag det är häpnadsväckande ointellektuellt, ja, barnsligt, av Åsa att fylla tjugo papperskassar med böcker av socialdemokrater och om socialdemokrati och sen köra dem till soptippen. Det är måhända en retoriskt effektiv rallarsving.

Men själv har jag i mina bokhyllor mängder av böcker av Lenin, Stalin, Kalinin, Trotskij, Mao, Hodja och svenskarna Hagberg och Hermansson, och inte har jag blivit kommunist för det.