Till Åsa, med hälsning från den förbannade socialdemokratin
3 februari 2016 8:37 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 10 kommentarerJag är daglig läsare av Aftonbladet, främst tidningens ledarsida och kultursidor. Ledarsidan har så småningom, även om jag inte delar alla dess synpunkter, kommit att förespråka mer av en socialdemokratisk vänsterhållning; man har där inte heller dragit sig för att rikta krav och kritik mot partiledningen.
Kultursidorna har, även om detta inte är deras primära uppgift, också bidragit till att belysa politik och samhälle från ett vänsterperspektiv. Flera av dem som skriver där är inte socialdemokrater, och jag har ingenting mot det heller. Mycket av det jag syftar på är faktiskt intressant och relevant.
Antalet ställen som säljer dagstidningar, även kvällstidningar, är rejält mindre i dag än i mina yngre dar, och det händer därför någon enstaka dag, att varken jag eller hustrun råkar passera något försäljningsställe, som ens säljer kvällsavisor. Det hände mig bland annat när Åsa Linderborg publicerade sin furiösa artikel ”Ett farväl till socialdemokratin”. (Jag har dock, när jag har läst Mario Matteonis inlägg på S-bloggar samt Knut Lindelöfs kommentar på sin blogg – länk finns här intill – i efterhand uppmärksammat artikelns existens och förstås läst den.)
Matteoni är inne på att Linderborgs ”farväl till den förbannade socialdemokratin” skulle kunna syfta på en egen sorti, men mig veterligt har Linderborg aldrig sett sig som socialdemokrat. Hennes pappa och mamma hörde båda hemma i VPK, och Åsa själv var i yngre dar aktiv i partiets ungdomsförbund, det som för övrigt mer än det till Vänsterpartiet omdöpta moderpartiet höll fast vid en mer kommunistiskt präglad ideologi och också försvarade en del av kommunismens ställningstaganden, ideologiskt och i praktiken. 1987 anställdes Åsa Linderborg som ombudsman i Kommunistisk Ungdom i Mälardalen.
Nej, jag försöker på intet sätt svärta ner henne, men rätt ska vara rätt (eller rött ska vara rött, som det väl borde heta här). Hennes debutroman, ”Mig äger ingen” (Atlas, 2007), som är lysande, skildrar för övrigt mycket öppenhjärtigt hennes både privata och politiska förhållanden under uppväxtåren. Jag blev mycket tagen av den här självbiografiska romanen – läs gärna min recension av den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.
Men långt dess förinnan, 2001, hade hon publicerat sin doktorsavhandling, framlagd i Uppsala: ”Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000″ (Atlas).
Hon bodde här i Uppsala under sin studietid och också efter det att hon hade fått sin avhandling godkänd. Uppsala är, trots att det är landets i storlek fjärde stad, inte större än att vi förstås då möttes. Hon var också av Folkrörelsearkivet, i vars styrelse jag då satt, inbjuden att för oss i styrelsen berätta om sin avhandling, och även om jag hade en del invändningar, hade vi ett vänskapligt och intellektuellt givande meningsutbyte.
Också jag har, i egenskap av vänstersocialdemokrat, invändningar mot mitt partis politik, bland annat nu i koalition med Miljöpartiet, och jag vill inte förmena Åsa Linderborg rätten att hyvla av socialdemokratin, när den förtjänar det, även om jag tycker, att Linderborg i sin aftonbladetartikel för att kunna ta till det grova artilleriet bortser från en del också relevanta sammanhang och fakta. Men för mig är det OK att någon ibland i ilska och besvikelse bildligt talat slår oss på käften.
Däremot tycker jag det är häpnadsväckande ointellektuellt, ja, barnsligt, av Åsa att fylla tjugo papperskassar med böcker av socialdemokrater och om socialdemokrati och sen köra dem till soptippen. Det är måhända en retoriskt effektiv rallarsving.
Men själv har jag i mina bokhyllor mängder av böcker av Lenin, Stalin, Kalinin, Trotskij, Mao, Hodja och svenskarna Hagberg och Hermansson, och inte har jag blivit kommunist för det.
10 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag delade Åsa Lindeborgs krönika med mina fb-vänner. Den är suveränt skriven, både stilistiskt och tankemässigt, och jag känner igen mig i hennes frustration och hatkärlek. Krönikan är en svanesång för en rörelse som hon, precis som jag, alltid närt ett hopp till samtidigt som den alltför ofta lämnat mig besviken.
Hennes biltur till återvinningen med böckerna till deras sista vila är oerhört smärtsam läsning, och en mäktig metafor för att hon upplever att hoppet är ute. Med hennes ord:
”Nu har man svalt hela den marknadsliberala skiten, i den senaste programrevisionen ströks passagen om antikapitalismen. Det var den sista kapitulationen. Nu finns ingen ambition till systemkritik och möjlighet till den felsökning som är nödvändig för att partiet ska förstå sin samtid.”
Comment by anita lindblad — 2016 02 03 15:34 #
Till Anita Lindblad: Själv har jag alltså varit huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission, bland annat under tillkomsten av två partiprogram. Och jag lämnade, för att knyta an till det sista du skriver, det här sekreterarskapet i protest, mitt under tillkomsten av nästkommande partiprogram.
Men jag har ändå invändningar mot hennes artikel. Framför allt är hennes frakt av alla böcker med anknytning till socialdemokratin en antiintellektuell gest, polemiskt effektiv men lika fullt en antiintellektuell rallarsving ut i luften.
Comment by Enn Kokk — 2016 02 03 16:26 #
All heder åt dig att du markerade genom att avgå i protest!
Beträffande böckerna skulle jag hålla med dig om de inte varit så nedklottrade av personliga anteckningar att de inte lämpade sig för antikvariat. Nu kom böckerna att symbolisera en period i hennes liv som hon lämnar bakom sig, oåterkalleligt. Ett bokslut, både bildligt och bokstavligt. Det kan vara en befriande känsla!
Comment by anita lindblad — 2016 02 03 18:14 #
Till Anita Lindblad: Men den där perioden i sitt liv använde hon för forskning – böckerna införskaffades ju inte för att hon var eller tänkte pröva att bli socialdemokrat.
Själv äger jag mängder av böcker vars politiska tendens jag inte gillar, ibland är häftig motståndare till.
Comment by Enn Kokk — 2016 02 03 18:26 #
Jag förstår din ståndpunkt. Du har tidigare berättat om din ansenliga boksamling, och din vördnad inför boken som företeelse har jag respekt för. Men jag förstår också Åsa Lindeborgs agerande så väl. Jag känner igen mig i den ständiga besvikelsen över ett parti som kanske är det enda som verkligen skulle kunna göra skillnad. Att rensa i bokhyllan blir en bild för att sätta punkt.
Det hade blivit en stark scen med mättad symbolik om det varit en film.
Comment by anita lindblad — 2016 02 03 19:00 #
Kan det vara så enkelt att Socialdemokraterna lever kvar i en tid då världen såg så mycket annorlunda ut där efterkrigstiden var en gyllene period för Sverige och arbetarrörelsen ett ta ett stort kliv fram mot ett välfärdssamhälle för alla.
Den materiella levnadsstandarens kurvor pekade brant uppåt, ganska jämt fördelat måste man säga.
Mor i huset var hemma och skötte hushållet och när tid medgavs läste hon Moa Martinsson eller något av Sigge Stark. Far jobbade mest på industri eller bruket där den kollektiva uppslutningen till partiet var närapå total. Om familjen deltog i föreningslivet var det i regel med anknytning till Folkets Hus eller Folkets Park där människor möttes och umgicks
Barnen gick i skola som var enhetlig över klassgränser och den organiserade fritidsaktiviteten sköttes av ABF,Verdandi och Scouterna eller något religiöst samfund. Även boendesegregationen på den tiden var inte så utbredd att den störde.
Bakom denna förvandlingsprocess stod ett välorganiserat Socialdemokratiskt parti som såg till att välfärdssamhället byggdes ut med en mängd reformer,
I dag har inte alla det så mycket bättre och för dem pekar kurvorna inte uppåt,medan stora grupper har fått det så in i h…. . mycket bättre. Mycket vill uppenbarligen ha mer och privata skydd och försäkringar investeras med egna pengar, när välfärdssamhället inte förmår att räcka till.
Att få till stånd en annan utveckling mot en bättre och jämlikare samhälle får bli en grannlaga uppgift för nästa generation. Till detta kommer stora ödesfrågor i en gränslös värld där miljöfrågan står högst upp på dagordningen.
Comment by Olle Pålsson — 2016 02 04 10:00 #
Olle, du fångar in dagens och framtidens ödesfrågor i dina två sista meningar. Jag hoppas på ett nytt friskt parti som med kraft tar tag i den ökande jämlikheten och klimatfrågan. Ett svensk Podemos, helt enkelt. Det får gärna vara S-märkt, ingen skulle bli gladare än jag men idag finns inte mycket som tyder på att så skulle bli fallet.
Comment by anita lindblad — 2016 02 04 12:13 #
”en gränslös värld där miljöfrågan står högst upp på dagordningen” flummigt så det förslår, Olle, är du vegan också så förklarar det saken?!
Comment by Bengt — 2016 02 04 13:25 #
Ojämlikheten, ska det förstås vara i min kommentar.
Comment by anita lindblad — 2016 02 04 13:39 #
Bengt,vem du nu är!
Du anser att mina sista textrader är flummiga.
Trots det vidhåller jag att miljö och klimatfrågan är global och därmed gränslös.För stora bebodda landområden som påverkas är det en viktig ödesfråga.
Comment by Olle Pålsson — 2016 02 15 8:59 #