Titt in i dotterns hall – och en guide också till våra egna bostäder

Dottern, Kerstin, som var på lunch hos i går, håller – som jag tidigare har tipsat om – på med att på sin blogg förevisa sin relativt nyförvärvade HSB-lägenhet. (Länk till hennes blogg finns här intill.) Nu har turen kommit till hallen.

Hallen är, tycker kanske många, inte så mycket att förevisa, men den här epokmedvetna damen har gjort en del saker där, som stämmer överens med vad som gällde under den tid då lägenheten byggdes. Bland annat har hon tagit fram det ursprungliga golvet.

Vi, hennes föräldrar, är estetiskt delvis präglade av samma tid, kanske mest i valet av porslin samt glas, skålar, fat, vaser och textilier. Mycket av det vi använder kommer följaktligen från Arabia, Iitala och Gustavsberg och är starkt präglat av 60-tal och tidigt 70-tal. En mycket stor del av lampskärmarna är signerade Malmsten och köpta på Hemslöjden, på den tiden på Sveavägen i Stockholm. En del av våra finaste gardiner är Jobs-mönstrade. Men annat i de bostäder vi har, här i Uppsala och i Öregrund, uttycker vår egen smak: genomgående ljusa trägolv (björk i lägenheten i Uppsala, furu i Öregrund), skåpdörrar, dörrkarmar, fönsterbågar och i Öregrund även spröjs i mörkblått.

Och så finns här förstås mängder av ganska särpräglade prydnadsföremål, gåvor och köp framför allt från Birgittas många resor till olika länder i Afrika.

Fast det nya besökare ändå främst brukar fästa sig vid är den väldiga mängden böcker och bokhyllor, även film och filmhyllor, skivor och skivhyllor.

Lunch för Karin, 95

Birgitta har en faster här i Uppsala, Karin Dahl, 95 år gammal, 96 senare i år, skröpligare i kroppen (även om hon tog sig hem till oss för egen maskin) men intellektuellt still going strong.

Birgitta bjöd på söndagslunch, anka med sås och ris, och så gammaldags fruktsallad till efterrätt. På det starkt gott kaffe.

Vår dotter Kerstin var också bjuden och kom gärna, men det här var främst en liten tillställning för Karin, inte bara en kär släkting till Birgitta utan också en själsfrände både när det gäller politik och när det gäller bildning. Den här gamla läraren och sen anställda på Skolöverstyrelsen har inte bara radikala, på erfarenhet grundade åsikter på utbildningsområdet utan har mer allmänt behållit sina gamla vänstervärderingar. Det yttrar sig bland annat i engagemang för Kvinnor för fred och i att hon envist har fortsatt att delta i palestinamanifestationer i centrum av Uppsala.

Om fler människor delade hennes värderingar, skulle Sverigedemokraterna krympa ihop till den skithög de mentalt redan är.

Tartuffe som nutida fars

Jag är ingen vän av alltför modernistiska nytolkningar av klassiska teaterpjäser, men Uppsala stadsteaters ”Att göra en Tartuffe” av Dennis Magnusson och i regi av Dennis Sandin handlar om en nutida uppsättning av Molières (Jean-Baptiste Poquelins) komedi ”Tartuffe” från 1664. Skådespelarna på scenen spelar och är klädda som figurerna i originalpjäsen, men det här är metateater, så de uppträder också som skådespelarna bakom rollfigurerna, och i ”Att göra en Tartuffe” möter vi även människorna bakom den här föreställningen: teaterchefen Adam (Aksel Morisse) och regissören Gunilla (Gunnel Fred).

När en av de agerande kollapsar dagen före den tänkta premiären, råkar hela uppsättningen på glid. Roller ifrågasätts av skådespelarna, som gärna vill ha mer strålkastarljus på sig själva. Men hela meningen med den här komedin ifrågasätts, bland annat när den ordinarie regissören får en (också i politisk mening) mer modern konkurrent i Åsa (Lovisa Onnemark).

Att referera hela handlingen i den här farsen, där också andra agerande dör (fast teaterdör), där folk stup i kvarten försvinner ut genom dörrar och en luckan i golvet för att strax därefter dyka upp i en annan öppning, där en av de agerande har en erotisk affär med en annan (bakom scenen) och där det ursprungliga liket åker upp i respektive ned från taket som en himmelsk jojo, är nästan omöjligt, ännu mer för dem som likt mig också har svårt att uppfatta allt som sägs på scenen.

Men ensemblen spelade väl, och ska jag nämna ytterligare ett par utmärkta rollprestationer, får det bli Åsa Forsblad Morisse som Marianne / Dorinne och Gustav Levin, karl för sin hatt i rollerna som Jan-Erik / Orgon.