Nordiska klassiker

Höstens konsertserie med Uppsala kammarorkester inleddes med verk av två nordiska mästare, Carl Nielsen (1865-1931) och Hugo Alfvén (1872-1960). För Nielsen är det 150-årsjubileum i år, och jag tyckte faktiskt att det som vid gårdagens konsert spelades av den danske kompositören var mer hörvärt än det vi fick höra av Alfvén.

Nielsendelen av konserten, som upptog första hälften, inleddes med konsertouvertyren ”Helios” (1903), och sedan fick vi höra ”Konsert för flöjt och orkester” från 1926. Det som bar det senare stycket, egentligen inte något av Nielsens mest kända, var flöjtistens roll, och flöjtist här var den för ändamålet inlånade Tobias Carron.

Därmed inte sagt att jag i det här fallet hade några som helst invändningar mot Paul Mägi och den på grund av verkets karaktär blåsarreducerade Uppsala kammarorkester.

Hela orkestern utnyttjades desto mer i det verk som följde efter pausen, Hugo Alfvéns ”Symfoni nummer 1 i F-dur” (1896-1897). Det här är således ett tidigt verk, och så vitt jag förstår har det inte framförts särskilt ofta – första tryckningen kom först 1951. För min del var det första gången jag hörde det här verket, men riktigt övertygad om att Alfvén hade talang även på det här området blev jag inte. Till exempel sista satsen hade förvisso en del fina ansatser med dansanta inlån från den folkmusikaliska sfären, men sen verkade det som att Alfvén menade, att det behövdes pompa och ståt för att det skulle bli en riktig symfoni.

* * *

Birgitta och jag inledde den här konsertkvällen med att äta buffémiddag i restaurangen på bottenvåningen i konserthuset.

Det gjorde vi tillsammans med Inger, Bengt och Anna, de senare just återkomna från en resa till Rīga.

Också om döden kan en barnbok handla

Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) är ett par av Sveriges förnämsta barnboksskapare. Ett av deras gemensamma verk, ”Alla döda små djur” (Bonnier Carlsen, 2006), har nu – 2015 – återutgetts av En bok för alla.

I det här samarbetet är det Ulf Nilssons detaljrika text som är styrande. Eva Eriksson, vars bilder normalt lägger till nya, ibland oväntade dimensioner till berättelsen, fungerar i det här fallet mest som illustratör – men hon gör det naturligtvis på sedvanligt skickligt sätt.

Ulf Nilssons trio av agerande barn har som anförare och initiativtagare Ester, medan bokens jag, en pojke, mer fungerar som skildrare av det Ester hittar på, i det här fallet att lägga döda insekter och djur, beroende på deras storlek i askar eller lådor, och sen gräva ner dem på en växande djurkyrkogård i en glänta i skogen, med kors på graven och allt. Bokens jag skriver en dikt att läsas upp vid varje begravning. Lillbrorsan Putte, som också är med, ställs på det här sättet inför nya problem som han inte har tänkt på: Ska han också dö? Får han en kudde med sig i graven? Och hur blir det med älsklingsfilten? Ester snyter honom när han börjar gråta och lovar honom kakor, bullar och saft på den sista färden, om han vill.

I slutet av boken begraver de en koltrast, som hade råkat flyga mot rutan på verandan.

Eftersom han kan tänkas ha ungar, skriver våra begravningsförrättare ”Lille Far” på gravstenen, och bokens jag skaldar:

”Sången tar slut. Livet blir död.
Din varma kropp blir kall. Allt blir mörkt.
I mörkret var du som ett bloss.
Tack för att du var hos oss.”

Och då sjunger en annan koltrast så vackert.

Barnbok om konkurrens, avundsjuka och ilska

Jag har ingenting mot idylliska barnböcker, men det är utmärkt att det också finns barnböcker om konkurrens, avundsjuka och ilska. Ett exempel på det senare är Moni Nilssons (text) och Per Gustavssons (bild) ”Kompisen blir arg” (Rabén & Sjögren 2011, nyutgiven 2015 av En bok för alla).

Boken handlar om Olivia, fast mer om hennes leksaker. I den här historien beslutar sig Olivia för att ta med sin nallebjörn, kallad Kompisen, till dagis, och då blir Dockan arg på Kompisen för att Olivia uppenbarligen tycker bäst om honom.

Det här ändar i ett svartsjukedrama: När Kompisen kommer hem från dagis, ignorerar dockan honom – hon leker i stället med Räven. Dockan och Räven vill inte ens veta hur han har haft det på dagis. Inte heller vill de leka med honom. Och så retar de Kompisen för att han har kissat på sig – fast han bara har spillt glass på brallorna.

Till slut blir Kompisen så arg så att han nästan brinner. Nu blir alla rädda, alla utom den enarmade Krigargubben. Krigargubben är jättestark och håller Kompisen i ett så hårt grepp, att han måste ge sig.

Hur ska det gå nu?

Förlåt att jag blev så arg, säger han till slut till Dockan.

Förlåt att jag retade dig, säger Dockan.

Och Krigargubben förklarar: När man inte får vara med, blir man arg och ledsen.

Boken slutar med att Kompisen brottas med Krigargubben, fast på skoj, och Krigargubben bjuder alla på kalas, eftersom han fyller många hundra år. Till och med Räven blir bjuden, fast han inte hade vett att be om förlåtelse.

Mycket fin bok för de yngsta

Ann Forslinds – text och bild – ”Bäbis rädd”, som 2009 gavs ut av Alfabeta, har nu (2015) nyutgivits av En bok för alla.

Det är en barnbok väl värd att få nya läsare, eller för att vara mer exakt: nya mycket unga, som inte själva kan läsa men gärna sitter i pappas eller mammas famn och tar del av en enkel historia som i ord och bild berättar något som berör dem.

Historien börjar med att en bäbis sover i sin spjälsäng – bäbisen har en lång nattsärk, så det framgår inte, om det är en pojke eller en flicka.

Men bäbisen vaknar, först glad och pigg – fast nappen hamnar nere på golvet.

Nu är det dags att gasta på mamma och gråta lite.

Då kommer först pappa och tröstar. Och sen kommer också mamma, fast vid det laget är bäbisen glad igen.

På jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet

Jag och Birgitta fick mejl med inbjudan till en jubileumsträff med Socialdemokratiska studentförbundet. Förbundet fyllde 25 år, stod det. Först trodde jag att det rörde sig om en felskrivning – förbundet bildades ju 1931. Själv var jag ordförande i klubben i Uppsala, Laboremus, 1960-1961 och då och senare aktiv också i Studentförbundet, bland annat dess ombudsman och redaktör för Libertas. Laboremus bildades för övrigt redan 1902.

Men så insåg jag att man här avsåg det återbildade Studentförbundet, det som startades om efter det att studentklubbarna under en period hade varit anslutna till SSU.

Birgitta och jag hade också, när vi beslöt oss för att åka på den här träffen, trott att vi skulle återse ett antal gamla vänner från vår egen Laboremus- och studentförbundstid, men nästan alla som kom till den här träffen, som hölls på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, var yngre s-studenter som har varit aktiva under de senaste 25 åren. Men naturligtvis fanns det bland gästerna en del gamla bekanta, alltså yngre än jag, vilka jag har haft nöjet att samarbeta med under mitt långa politiska liv, sådana som Peter Gustavsson från Uppsala, Magnus Wennerhag som jag en gång i världen rekryterade till programkommissionens sekretariat och Klas Gustavsson som medverkade i Laboremus’ jubileumsdbok ”Förändringens vind”.

Vi som hade församlats fick lyssna på ett seminarium, som slog bryggor mellan dåtid, nutid och framtid, och efteråt blev det vimmel med vin – i mitt och Birgittas fall alkoholfritt – och snacks. Det kom fram många trevliga människor och pratade.

Själv sökte jag upp förbundsordföranden, Elin Ylvasdotter, för att framföra en synpunkt som har sin bakgrund i att dagens i och för sig på många sätt alerta studentförbund har så mycket färre medlemmar än det hade på min tid, detta trots att antalet studenter i dag är mycket större än det var i början av 1960-talet. Den tes jag drev i det här samtalet var att vi lyckades så väl inte bara med hjälp av en fullkomligt makalös aktivitet utan för att denna aktivitet var så mycket bredare, inte bara politisk i ordets mest snäva mening. Också i tidens alla viktiga frågor var vi aktiva: Sydafrika, Vietnam, jämställdhet mellan könen och så vidare, pionjärer i vissa av dem. Men vår verksamhet omfattade också annat än det som naturligt intresserar statsvetare, nationalekonomer och sociologer. Vi anordnade författaraftnar tillsammans med Litteraturklubben, och till exempel Sven Delblanc blev medlem. Vi ordnade teaterresor – fullastade bussar – till Dramaten och Stadsteatern i Stockholm. Vi såg intressanta filmer på bio och hade efteråt träff med regissören, till exempel Vilgot Sjöman. Vi hade egna fantastiska jul- och sista aprilfester med middag, dans till livemusik, bar och artistframträdanden – Sven Bertil Taube sjöng på en av våra sista april-fester.

Det här var före datorernas tid, men vi nådde alla genom pappersutskick till medlemmar och sådana vi ville locka att bli medlemmar, genom att sätta upp flera tiotals affischer på samtliga studentnationer, studentmatställen och anslagstavlor i studentbostadsområdena. Dessutom annonserades samtliga möten i UNT, väl synligt.

Vänstervind bland unga i Norge

Valvinden blåser inte helt lika över hela landet inför det norska kommunalvalet 13-14 september. Arbeiderpartiet ser ut att ta över styret i de flesta större städerna men inte ensamt utan i koalition med andra partier. Här spelar det roll inte bara att AP får stöd av de två andra vänsterpartierna utan också att man får med sig den nya aktören Miljøpartiet De Grønne, ibland även Senterpartiet.

Arbeiderpartiet är redan tidigare ledande parti i Trondheim, Fredrikstad, Sandnes och Sarpsborg, men nu ser också Bergen ut att bli vänsterstyrt. Oslo kan komma att bli vänsterstyrt, dels för att yttervänstern är så stark där, dels förutsatt att MDG, som också är starkt i huvudstaden, lierar sig med vänstern. Också i Tromsø kan det bli vänsterstyre, förutsatt att inte bara MDG utan också Senterpartiet stöder ett sådant.

Bland de större städerna är det främst Stavanger som ser ut att även fortsättningsvis få borgerlig majoritet.

Omsvängningar i opinionen syns ofta tydligast bland unga väljare, och bland norska skolungdomar blåser valvinden nu åt vänster.

”Skolvalget er et katastrofevarsel for Høyre og Frp” är Dagsavisens rubrik över en stort uppslagen artikel om de nyss genomförda skolvalen över hela Norge. Resultatet blev klar vänstermajoritet:

Arbeiderpartiet 31,9 procent (+ 8,9 procentenheter)
Sosialistisk Venstreparti 7,5 procent (- 2,5)
Rødt 6,8 procent (+ 1,1)
Senterpartiet 5,5 procent (- 1,3)
Miljøpartiet De Grønne 6,7 procent (+ 2,9)
Kristelig Folkeparti 3,2 procent (+ 0,4)
Venstre 6,5 procent (- 0,2)
Høyre 16,4 procent (- 11,8)
Fremskrittspartiet 6,9 procent (+- 0,0)

I Aftenposten har jag hitta resultaten i skolvalen i Oslo:

Arbeiderpartiet 32,9 procent
Sosialistisk Venstreparti 9,0 procent
Rødt 8,7 procent
Senterpartiet 0,5 procent
Miljøpartiet De Grønne 7,5 procent
Kristelig Folkeparti 1,3 procent
Venstre 10,2 procent
Høyre 18,3 procent
Fremskrittspartiet 4,3 procent

Kärv finländsk budget

Den borgerliga regeringen i Finland – Suomen Keskusta (Centern) och Kokoomus (Samlingspartiet) plus Perussuomalaiset (Sannfinländarna) – har lagt en budget, som innebär åtstramningar: Trettondagen och Kristi Himmelfärdsdag blir obetald ledighet, det blir en obetald karensdag vid sjukskrivning, övertidstilläggen halveras och söndagstillägget går ner från 100 till 75 procent. Privata sektorns sociala avgifter sänks.

Finländska LO, FFC, kritiserar regeringen för att ställas inför dess ensidiga beslut i arbetsmarknadsfrågor, som man normalt borde få förhandla om.

Coop sänker priserna och Konsum försvinner

Kooperationens butiker – för närvarande med fem koncept/format, Coop Forum, Coop Extra, Coop Konsum, Coop och Coop Nära – döps om och blir tre: Stora Coop, storhandel, Coop, vardagshandel, och Lilla Coop, kompletteringshandel. Butikerna görs om när det gäller utseende, varugruppsplacering (kundvarv) och butikskoncept. Stora Coop, avsett för storhandel, kommer förutom ett stort sortiment av livsmedel också att sälja produkter för hemmet, familjen och barnen. Coop blir den normala, hyggligt stora livsmedelsbutiken, medan Lilla Coop har karaktären av närbutik.

Kooperationens 665 butiker runt om i landet ska på relativt kort tid omprofileras; pilotbutiker för den här omvandlingen har redan utpekats. Det jag som trogen konsumkund sen årtionden tillbaka förstås undrar är om man vid omprofileringen tar i beaktande vad det är för slags butiker konkurrerande kedjor har i just det aktuella området och den karaktär och storlek orten där butiken ligger har. Ett exempel på det senare: Lilla Öregrund med omland blir befolkningsmässigt mycket större under delar av sommarhalvåret, sommarfolket har delvis andra köpvanor än ortsborna, det mer begränsade utbudet i ortens övriga butiker gör att Konsums kunder gärna också köper sådant som strumpor, skrivarpapper, glas och porslin där. Och det vore självmord av Konsum i Öregrund att inte sälja fisk från ortens eget Stora Risten fisk och knäckebröd från Roslagsbröd i Gimo. Vad jag vill säga med det här är att framgångsrik handel främst bygger på öra för kundernas önskemål, och de följer inte något centralt utformat koncept.

Coop går för närvarande – efter en tid med stora förluster – åter med vinst och kommer nog att finansiellt klara omprofileringarna/nyinvesteringarna, som under en treårsperiod beräknas kosta drygt en miljard.

Men inte bara butiksnätet ska förnyas.

Priserna kommer att sänkas – matvarorna ska i snitt bli fem procent billigare, men på enskilda varor kan det bli sänkningar med upp till 10-15 procent. Fortsatt arbete med ”lojalitetsprogrammet” utlovas också – trogna kunder belönas särskilt.

Jag har inga förutfattade meningar om den här omprofileringen/nysatsningen, men nog kommer jag att sakna den klassiska butiksbenämningen Konsum.

Danmark: Socialdemokratiet klart störst. Venstre och Dansk Folkeparti tävlar om andraplatsen

Folketingsvalet tidigare i år gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Som synes av mätningarna nedan har inget anmärkningsvärt hänt. Socialdemokratiet är fortsatt största parti. I vissa mätningar är dock Venstre, utan att ha fått tillbaka sin forna styrka, aningen större än Dansk Folkeparti.

Ritzau Index, en sammanvägning av en rad olika mätningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,5 procent
Radikale Venstre 4,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,0 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,9 procent
Dansk Folkeparti 20,2 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,6 procent

Den senaste mätningen, en från 6 september och gjord av Voxmeter för Ritzau, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 3,8 procent
Enhedslisten 8,9 procent
Alternativet 4,5 procent
Venstre 20,4 procent
Dansk Folkeparti 19,9 procent
Konservative Folkeparti 2,7 procent
Liberal Alliance 7,8 procent

En undersökning, gjord av Greens för Børsen, publicerades 3 sepember:

Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,0 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 20,8 procent
Dansk Folkeparti 19,6 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,1 procent

Berlingske Barometer, också det ett genomsnitt av olika instituts undersökningar, ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,7 procent
Radikale Venstre 4,4 procent
Socialistisk Folkeparti 3,8 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,7 procent
Dansk Folkeparti 20,5 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,9 procent

Det ska bli intressant att se hur den uppflammande alleuropeiska flyktingdebatten påverkar stödet för invandrarkritiska Dansk Folkeparti.

Arbeiderpartiet tappar terräng i Oslo – men vinner ändå valet?

Oslo har länge haft borgerlig majoritet, men nu har – enligt en mätning från Sentio Research för Klassekampen – Arbeiderpartiet en chans att ta tillbaka makten, detta trots att partiet backar i den här mätningen. Förklaringen är att övriga vänsterpartier ökar kraftigt:

Arbeiderpartiet 27,2 procent (- 3,1 procentenheter), 16 mandat (- 4)
Sosialistisk Venstreparti 7,8 procent (+ 2,9), 5 mandat (+ 1)
Rødt 4,6 procent (+ 0,5), 3 mandat (+ 1)
Senterpartiet 0,5 procent (+ 0,2), 0 mandat (+- 0)
Miljøpartiet De Grønne 11,0 procent (+ 3,5), 7 mandat (+ 6)
Kristelig Folkeparti 2,0 procent (- 0,9), 1 mandat (+- 0)
Venstre 6,2 procent (- 0,8), 4 mandat (- 1)
Høyre 33,0 procent (- 1,9), 19 mandat (- 3)
Fremskrittspartiet 5,9 procent (- 0,9), 4 mandat (+- 0)

Arbeiderpartiets lokale ledare Raymond Johansen förklarar motvinden för partiet med att ”det er mykje svartmåling av eigendomsskatten”.