Jo, far blev firad också i år

I min barndomsfamilj firades inte Fars dag, men på Mors dag brukade jag plocka en bukett vildblommor åt min mamma.

Sen, när jag fick egna barn, blev jag firad på Fars dag.

Numera, då våra barn har egna barn och själva blir firade på Mors respektive Fars dag, har Birgitta och jag ändå fortsatt att uppvakta varann på Fars respekive Mors dag – de här dagarna är ett slag påminnelser om det viktigaste i vårt liv tillsammans, våra barn.

Så i går morse gick Birgitta upp före mig, bryggde kaffe och la sista handen vid den fina smörgåstårta med skaldjur hon i smyg hade börjat göra redan dagen före. Och sen tågade hon in i sovrummet med det jag alltid brukar få och alltid önskar mig, ett antal fint inslagna bokpaket.

Under ett antal farsdagar har jag av henne fått den senaste boken av Arto Paasilinna. Så också i år: ”Volotinens första fru och annat gammalt”. Hon vet också att jag gillar och har läst det mesta av Torgny Lindgren, så jag har också fått Kaj Schuelers samtalsbok ”Torgny om Lindgren”. Monica Zetterlund har jag allt av på skiva, så det var förstås helt rätt att ge mig Klas Gustafsons bok om henne, ”Enkel vacker öm”. Jag har också alltid gillat Lena Nyman – upplevt henne på revyscen hos Hasse & Tage, sett henne filmad av Vilgot Sjöman och Tage Danielsson (som Ronjas mamma); jag har henne också på skiva – så det ska bli intressant att få läsa Annika Perssons biografi ”Jag vill ju vara fri”.

Och så känner ju mor i huset till mitt starka intresse för barnlitteratur, däribland min vurm för Lennart Hellsing. Innehölle ”Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra” bara texterna till 50 av hans (av andra) tonsatta verser, hade jag väl inte behövt den här utgåvan – det mesta finns i tidigare utgivna böcker som jag har. Men det här urvalet, gjort av dottern Johanna Hellsing plus Klas Widén, innehåller inte bara noter och gitarrackord utan också en kassett, där man – och då framför allt nya generationer av barn – kan lära sig melodierna. Också Lennart Hellsings fantastiska – gamla så väl som nya – illustratörer har beretts generöst utrymme. Jag ska återkomma till den här boken, men jag vill redan nu tipsa om att den bidrar till att göra varje barnkammare den finns i till en skattkammare, sångskattkammare.

* * *

Vi har tillbringat Allhelgonahelgen och även den efterföljande måndagen i Öregrund: Vi är här för att göra i ordning och stänga för vintern.

Birgitta åkte hit före mig; jag var kvar i Uppsala och tog hand om barnbarnen, Viggo och Klara, de sista morgnarna på deras höstlov. Sen åkte vi ut hit, den här gången tillsammans, efter Hans Elmgrens begravning.

De ljusa timmarna är få nu, och särskilt Birgitta har använt dem för att göra i ordning trädgården inför vintervilan. Men att någon – i det här fallet Birgitta – måste vara här också i slutet av förra veckan hade att göra med att hon hade beställt och fått höststädning av sommarhuset då. Så när jag och hon kom ut hit efter begravningen, var allt prydligt rent.

Ute i trädgården har också jag gjort en del insatser, både i går och i dag. I går lyfte vi tillsammans in trädgårdsbordet och trädgårdssoffan i redskapsboden, och sen bar jag in och staplade de utfällbara bordsgavlarna och trädgårdsstolarna. In i boden åkte också gradvis trädgårdsredskap, darttavla med pilar, grill och en otrolig mängd blomstag till rabatterna, massor av andra saker – ni kan inte ana vad allt som finns att ställa in i en stor trädgård – och allra sist också skottkärran. De två långa och tunga vattenslangarna bar jag ner till och la in i redskapsskjulet nere vid vägen. I dag har Birgitta täckt det gamla trädgårdsbordet vi har stående i talldungen med presenning; hon har också lagt presenning över de låsta cyklarna i cykelstället. Och så lyckades vi med stor möda gemensamt lägga och binda en stor presenning över växthusets tak och ner över dess väggar, alltsammans av glas.

Snart tar Birgitta bussen in till stan.

Jag åker lite senare efter att ha dragit ner värmen och låst huset.

Hej då, Öregrund! Härnäst ses vi fram mot nyårsafton.

Last chorus: Hans Elmgren

Hans och Käthe Elmgren kom jag i kontakt med redan under första hälften av 1960-talet. De var, allt sedan mycket unga år, goda vänner till Birgitta och Bengt Kettner, Birgitta senare åter igen med flicknamnet Dahl som efternamn – de var alla aktiva i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, och hade därför självklart valt att bo på Nykterhetsvännernas studenthem, sudentikost kallad Arken och belägen på Sturegatan i Uppsala.

Båda de här familjerna fick barn under tiden på Arken, Birgitta och Bengt Anna och Käthe och Hans Klas – Käthe och Hans fick lite senare också Maja och Linus. (Birgitta fick barn med mig, men det är en annan historia.)

Hans och Käthe tedde sig i mina ögon som ganska olika: Käthe ibland eldfängd, Hans till synes alltid lugn som en filbunke.

Själv bodde jag aldrig, trots att jag på den tiden var helnykterist, på Arken men kom att vistas ganska mycket där, eftersom många av mina nära vänner, samtidigt medlemmar i socialdemokratiska Laboremus, bodde där. Till de arkabor som så småningom kom att ansluta sig till Laboremus fanns Birgitta; även Bengt blev lite senare socialdemokrat.

Hans och Käthe fanns inte i den här politiska kretsen men kom genom Birgittas förmedling att bli även mina vänner när hon och jag blev ett par. Jag har upplevt dem som nyfiket intresserade också av politiska frågor, och deras vän från mycket unga år, Birgitta, har fått många frågor, särskilt när hon fick uppdrag i socialdemokratiska partiets ledning och i regeringen. Jag har sett elmgrenarna som liberala, i meningen öppna, i politiska frågor men har aldrig frågat till exempel vilket parti de röstade på. Och det är ju också deras ensak.

Att jag över huvud taget nämner det här beror på att Birgitta och jag var på avskedsceremoni och minnesfest – beteckningen är hämtad ur dödsannonsen – för Hans i fredags och att ett par av minnestalarna där uttryckligen nämnde Hans’ radikalism.

Jag påminner mig då att Hans en gång, när jag och Birgitta var hemma hos honom och Käthe, plockade fram ett häfte med socialistiska dikter, skrivna av en anfader till honom, som var socialistagitator. Dikterna var ganska grovhuggna i formen, knappast läsbara i dag, men jag tror att Hans ville visa en bit av sitt eget arv för mig. Tyvärr har jag glömt vad den här anfadern och hans diktsamling hette, men när jag under en paus i avskedsceremonin/minnesfesten frågar sonen Klas, kan han tala om för mig, att den där gamle socialistagitatorn i vart fall inte hette F E (Frans Elof) Elmgren, som i Per Olov Enquists underbara roman ”Musikanternas uttåg” (1975) kallas Johan Sanfrid Elmblad. Men F E Elmgren från Jönköping fanns på riktigt och var socialistisk agitator i Enquists Västerbotten, och namnlikheten gör att jag fortfarande skulle vilja veta mera.

Förlåt denna utvikning, men tankarna far dit de vill dagar som min fredag.

Avskedsceremonin för Hans var verkligen fin, och Alfvénsalen i OD-borgen var fylld till sista plats av familjemedlemmar, släktingar och gamla arbetskamrater och vänner till Hans, många av dem förstås i min egen och Birgittas ålder och ännu äldre.

Alla tre barnen Elmgren höll fina minnestal över sin pappa, född den 19 november 1933 och död den 14 oktober 2013, således vid nästan 80 års ålder. Både de och Käthe klarade att här hålla distans till sin privata sorg, och de var ju också förberedda genom att Hans nu länge hade varit intagen på sjukhus, vilket han själv bar med ett slags självklar lätthet. I dödsannonsen har familjen med Pär Lagerkvist sammanfattat det som ändå måste ske: ”Din frid skall vara oändlig så som havet.” I annonsen talas också om ”ljusa minnen” och om slutet på ”en lång tids värdigt burna sjukdom”.

Dödsannonsen toppas av en segelbåt, något som självfallet fanns i Hans’ liv, och som man kan ana av annonsens utformning, fanns det inga religiösa element i det här avskedstagandet.

Avskedsceremonin rymde ett minnestal av Hans Åberg, men utöver diktläsning (Pär Lagerkvist, Peter Curman) bestod den i övrigt nästan bara av musik (flöjt och piano) och sång. Unisont sjöng vi ”Vem kan segla förutan vind” och Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå”. Kören Canzonetta sjöng Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” och en tonsättning av Erik Blombergs ”Var inte rädd för mörkret”. Och så medverkade förstås ODs veteraner – Hans var gammal ODist – med ”Till Österland” och ”Över nejden”.

Avskesceremonin avslutades med att Canzonetta och alla körsångare tillsammans sjöng Johannes Brahms’ ”Erlaube mir”, och så spelade Anders och Birgitta Öhman på flöjt och piano Glucks ”Dans på de saligas ängar”.

Därefter bar barn och barnbarn ut kistan med Hans, och medan vi samtalade med bekanta och obekanta, dukades främre delen av salen om, och så blev det servering och minnesfest.

Under den blev det sedan många minnestal. Flera av dem hölls av gamla arkabor, bland dem Birgitta och Anna, Birgittas dotter från arakatiden, ända sedan då vän med barnen Elmgren. (Och jo, bland de många närvarande gästerna fanns förstås också Annas pappa Bengt och hans nuvarande fru Inger, också hon en gång i världen boende i studentrum på Arken.)

Minnesorden var inte bara många utan också komna från hjärtat. Hans kunde inte ha fått ett finare avskedstagande.

Melodikrysset nummer 44 2013

Melodikrysset är förstås alltid lättast, när man själv har låtarna som spelas på skiva, filmerna som musiken är hämtad från på DVD och så vidare. I dag är det till och med så att jag i flera fall själv har skrivit om dem här på bloggen.

”Vem som helst blues” var en av ljudillustrationerna i dag. Den finns på CDn ”Hosianna” med Lars Winnerbäck, och om den kan ni läsa ovan under Kulturspegeln, Musik, Winnerbäck, Lars.

Evert Taube har jag allt av på skiva, och jag ägnade en sommar för ett tag sen åt att återge och kommentera många av hans sångtexter. Så ni kan hitta texten till hans ”Nudistpolka” med kommentar under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Jules Dassins film ”Aldrig på en söndag” har jag skrivit om på Kulturspegeln, fast den recensionen hittar ni förstås under Film. Melina Mercouri gjorde en minnesvärd rollprestation i den.

Dagens melodikryss innehöll ytterligare tre filmmusikfrågor, men åtminstone två av dem var inte lika lätta för mig.

Hyggligt lätt var det att känna igen ”På söndag, på söndag”, som skulle leda oss tre dar tidigare, till torsdagen. Men sen kom jag på att den också har förekommit i en film, något som Eldeman inte frågade efter: Alice Babs och Sven Lindberg sjöng den i Stig Olins film ”Resan till dej”.

Jag har i och för sig sett ”Sången om Stockholm” från 1947, men jag ska gärna tillstå att jag inte omedelbart kom ihåg ”Men bara vi kunde få vind igen”, i filmen framförd av Anders Börje och skriven av Nils Ferlin och Lillebror Söderlundh.

Filmen ”Titanic” har, trots att den var en gigantisk publiksuccé, redan tidigare vållat mig problem i Melodikrysset, detta för att jag själv aldrig har sett den. I dag spelades hur som helst ”My Heart Will Go On” ur den.

”Titanic” har ju förekommit tidigare i Melodikrysset, och det gäller också några andra av dagens ljudillustrationer.

Sålunda har vi tidigare hört ”Put Your Hand In the Hand” tidigare men då på svenska. Det är ju en sång som hör hemma i den religiösa sfären, men den mest kända versionen av den har väl gjorts av Elvis Presley.

Också ”Flickor bak i bilen” – ”Vi har det bra, vi där bak i bilen” – har vi hört tidigare, fast då med Siw Malmkvist. I dag hörde vi den på engelska, ”Little Girls Sitting In the Backseat”.

Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen” har likaså förekommit förr.

Och också ”Gotländsk sommarnatt” med Ernie Englund har förekommit tidigare. Fast i dag skulle vi klara var den utspelas, nämligen på Gotland.

Två låtar låg å andra sidan utanför det jag vanligtvis brukar lyssna på.

Robbie Williams har jag inget förhållande till, och jag har förstås inte heller hört hans senaste album.

Och Lady Gaga, i dag i ”Applause”, håller mig ifrån sig, inte för att jag är sexuellt pryd utan för att hon är så utstuderat spekulativ.

Jag väljer att avsluta dagens kryssredovisning med ”Humlans flykt” av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Den skulle ge oss svarsordet insekt.

Så här års hörs det inget humlesurr i trädgården. Blomrabatterna förbereder sig för vinterdvalan, täckta av alla löv som har fallit av träden. De gula löven där och på gräsmattan är det enda som lyser upp höstmörkret en smula under den allt för korta dagen.

Vi var på begravning i går av en gammal vän – vi är ju i den åldern nu, allihop. Efter samlingen i Uppsala – jag ska återkomma till den – åkte vi ut hit till huset vid kusten.

Det var för sista gången den här hösten. Fast i min ålder vet man ju inte vilket besök som blir det slutgiltigt sista.