Last chorus: Hans Elmgren

3 november 2013 16:16 | Last chorus, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Hans och Käthe Elmgren kom jag i kontakt med redan under första hälften av 1960-talet. De var, allt sedan mycket unga år, goda vänner till Birgitta och Bengt Kettner, Birgitta senare åter igen med flicknamnet Dahl som efternamn – de var alla aktiva i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, och hade därför självklart valt att bo på Nykterhetsvännernas studenthem, sudentikost kallad Arken och belägen på Sturegatan i Uppsala.

Båda de här familjerna fick barn under tiden på Arken, Birgitta och Bengt Anna och Käthe och Hans Klas – Käthe och Hans fick lite senare också Maja och Linus. (Birgitta fick barn med mig, men det är en annan historia.)

Hans och Käthe tedde sig i mina ögon som ganska olika: Käthe ibland eldfängd, Hans till synes alltid lugn som en filbunke.

Själv bodde jag aldrig, trots att jag på den tiden var helnykterist, på Arken men kom att vistas ganska mycket där, eftersom många av mina nära vänner, samtidigt medlemmar i socialdemokratiska Laboremus, bodde där. Till de arkabor som så småningom kom att ansluta sig till Laboremus fanns Birgitta; även Bengt blev lite senare socialdemokrat.

Hans och Käthe fanns inte i den här politiska kretsen men kom genom Birgittas förmedling att bli även mina vänner när hon och jag blev ett par. Jag har upplevt dem som nyfiket intresserade också av politiska frågor, och deras vän från mycket unga år, Birgitta, har fått många frågor, särskilt när hon fick uppdrag i socialdemokratiska partiets ledning och i regeringen. Jag har sett elmgrenarna som liberala, i meningen öppna, i politiska frågor men har aldrig frågat till exempel vilket parti de röstade på. Och det är ju också deras ensak.

Att jag över huvud taget nämner det här beror på att Birgitta och jag var på avskedsceremoni och minnesfest – beteckningen är hämtad ur dödsannonsen – för Hans i fredags och att ett par av minnestalarna där uttryckligen nämnde Hans’ radikalism.

Jag påminner mig då att Hans en gång, när jag och Birgitta var hemma hos honom och Käthe, plockade fram ett häfte med socialistiska dikter, skrivna av en anfader till honom, som var socialistagitator. Dikterna var ganska grovhuggna i formen, knappast läsbara i dag, men jag tror att Hans ville visa en bit av sitt eget arv för mig. Tyvärr har jag glömt vad den här anfadern och hans diktsamling hette, men när jag under en paus i avskedsceremonin/minnesfesten frågar sonen Klas, kan han tala om för mig, att den där gamle socialistagitatorn i vart fall inte hette F E (Frans Elof) Elmgren, som i Per Olov Enquists underbara roman ”Musikanternas uttåg” (1975) kallas Johan Sanfrid Elmblad. Men F E Elmgren från Jönköping fanns på riktigt och var socialistisk agitator i Enquists Västerbotten, och namnlikheten gör att jag fortfarande skulle vilja veta mera.

Förlåt denna utvikning, men tankarna far dit de vill dagar som min fredag.

Avskedsceremonin för Hans var verkligen fin, och Alfvénsalen i OD-borgen var fylld till sista plats av familjemedlemmar, släktingar och gamla arbetskamrater och vänner till Hans, många av dem förstås i min egen och Birgittas ålder och ännu äldre.

Alla tre barnen Elmgren höll fina minnestal över sin pappa, född den 19 november 1933 och död den 14 oktober 2013, således vid nästan 80 års ålder. Både de och Käthe klarade att här hålla distans till sin privata sorg, och de var ju också förberedda genom att Hans nu länge hade varit intagen på sjukhus, vilket han själv bar med ett slags självklar lätthet. I dödsannonsen har familjen med Pär Lagerkvist sammanfattat det som ändå måste ske: ”Din frid skall vara oändlig så som havet.” I annonsen talas också om ”ljusa minnen” och om slutet på ”en lång tids värdigt burna sjukdom”.

Dödsannonsen toppas av en segelbåt, något som självfallet fanns i Hans’ liv, och som man kan ana av annonsens utformning, fanns det inga religiösa element i det här avskedstagandet.

Avskedsceremonin rymde ett minnestal av Hans Åberg, men utöver diktläsning (Pär Lagerkvist, Peter Curman) bestod den i övrigt nästan bara av musik (flöjt och piano) och sång. Unisont sjöng vi ”Vem kan segla förutan vind” och Evert TaubesSå länge skutan kan gå”. Kören Canzonetta sjöng Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” och en tonsättning av Erik BlombergsVar inte rädd för mörkret”. Och så medverkade förstås ODs veteraner – Hans var gammal ODist – med ”Till Österland” och ”Över nejden”.

Avskesceremonin avslutades med att Canzonetta och alla körsångare tillsammans sjöng Johannes Brahms‘ ”Erlaube mir”, och så spelade Anders och Birgitta Öhman på flöjt och piano GlucksDans på de saligas ängar”.

Därefter bar barn och barnbarn ut kistan med Hans, och medan vi samtalade med bekanta och obekanta, dukades främre delen av salen om, och så blev det servering och minnesfest.

Under den blev det sedan många minnestal. Flera av dem hölls av gamla arkabor, bland dem Birgitta och Anna, Birgittas dotter från arakatiden, ända sedan då vän med barnen Elmgren. (Och jo, bland de många närvarande gästerna fanns förstås också Annas pappa Bengt och hans nuvarande fru Inger, också hon en gång i världen boende i studentrum på Arken.)

Minnesorden var inte bara många utan också komna från hjärtat. Hans kunde inte ha fått ett finare avskedstagande.

No Comments yet

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^