Ny SCB-undersökning

Det har kommit en ny undersökning från SCB, Sadistiska centralbyrån som dom säger i regeringen.

Nya vigselceremonin:

”…tills åldringsvården skiljer er åt.”

Lödder

Jag använder raklödder och bor farligt nära Forsmark.

Live at Blue Bird

Ens mottaglighet för musik påverkas starkt av omständigheterna i samband med lyssningen, av sinnesstämningen, av öppenheten för det som spelas.

I söndags kom Birgitta hem från en resa till New York, och vi fick en trevlig kväll tillsammans. Jag hade lagat en middag, bestående av lax ugnsbakad i örter från vår egen trädgård plus svensk färskpotatis kokt i dill från växthuset; före middagen satt vi en stund i den ljumma kvällen, läppjade på var sin campari sittande i våra stolar under plommon- och krikonträden. Och efter måltiden satte vi oss i våra gungstolar på glasverandan: åt jordgubbar med vispgrädde och drack cognac.

Och så satte jag en lämplig platta i CD-spelaren.

Vi fick den i gemensam present i samband med vårt 70-årsfirande förra året: Ingvar Callmer Quartet: ”Live at Blue Bird Kristianstad” (Hängsel Musikproduktion HMp 111-24, 2004). Det handlar, som ni förstår, om jazz.

Den här kvartetten består av Ingvar Callmer, trummor, Jacob Fischer, gitarr, Eric Norström, tenorsax, och så Lars Lundström, bas. Alla de nämnda har spelat i celebra sammanhang och med berömda jazzmusiker, men jag vill av mer privata skäl särskilt nämna att Lars Lundström har spelat med bland andra Lars Sjösten, Bernt Rosengren, Gugge Hedrenius och Jan Lundgren.

Eftersom vi fick den här CDn av Birgittas systerdotter Anna-Karin och hennes man Per Lundström och eftersom vi tidigare av dem har fått en platta med Jan Lundgren (och Lars Lundström), anar ni säkert det personliga sambandet.

Jazz är ett vitt begrepp, men om jag nämner att gruppen öppnar med en utmärkt version av Lester Youngs swingklassiker ”Tickle Toe”, så förstår ni säkert åt vilket håll den här plattan lutar.

Birgitta och jag hittar också var sin gammal favorit bland låtarna på plattan. Hon gillar sedan unga år Hoagy Carmichael, och hans ”The Nearness of You” är kanske det allra bästa på den här CDn. Själv har jag alltid gillat Gerry Mulligan, så jag lyssnar gärna på hans ”Lion For Lions”.

Där utöver vill jag gärna också nämna Kenny Barrows ”Voyage” med sitt snabba, närmast hetsiga tempo och den likaledes snabba och rörliga ”You Stepped Out of a Dream” (Kahn / Brown), där Lars Lundström har ett långt snyggt soloparti på bas.

Av de låtar medlemmar i gruppen själva har komponerat vill jag nämna samme Lundgrens ”Linda” plus Eric Norströms båda bluesbaserade ”Råda blues” och ”Blues igen”.

Musik från 1600-talets Stockholm

Stockholm, Tallinn, Stralsund, Greifswald, Hamburg, Rostock – oavsett om städerna runt Östersjön och i övriga Nordtyskland tillhörde det svenska stormaktsväldet eller inte rådde där, allt sedan hansatiden, en tysk hegemoni: borgerskapet bestod till stora delar av tyskar, i det religiösa livet regerade den tyska protestantismen och kulturen, och inte minst musiken, var tysk.

Jag påminns om detta när jag lyssnar på CDn ”Stockholmskt 1600-tal. Lasse Lucidors brokiga Stockholm vid påsktid anno 1674” med Affetti Musicali di Stoccolma (Stockholms läns museum ABLMCD 4, 2004).

Skivan innehåller några smärre utflykter till städer som London, men den fina musiken – ”Allemande-Paduan-Galliard” – är komponerad av en man med namnet Nathanael Schnittelbach.

Överlag är jag för egen del mest förtjust i de rent instrumentala partierna: Hans Hakes ”Svit XXXV” med sina tempoväxlingar (de långsamma partierna är vackrast), Thomas Baltzers ”Allemande für Violine allein”, Dietrich Buxtehudes ”Auf meinen lieben Gott” (cembalospelet!) med flera.

Lasse Lucidor då? Lars Johansson (1638-1974) föddes i Stockholm och dog där för en värja på källaren Fimmelstången. Men han växte upp hos sin morfar i Kaseburg på ön Usedom i Svenska Pommern och studerade både i Greifswald och Leipzig.

Också i Stockholm omgavs han av tyska musiker, och han satte ofta ord till musik av tyska komponister.

En folkkär psalmmelodi använde Lucidor för sin ”Samtaal emellan Döden och en säker Menniskia”. Fin är också ”Jag älskar dig” till ”La Follia”.

Och naturligtvis finns här hans kanske mest kända sång, skriven till en traditionell melodi:

Skulle jag sörja

Skulle Jag sörja då wore Jag tokot
Fast än thet ginge mig aldrig så slätt
Lyckan min kan fulla synas gå krokot
Wackta på Tijden hon lär full gå rätt;
All Werlden älskar Ju hwad som är brokot
Mången mått liwa som eij äter skrätt.

Olyckan wäxlar ju lijka med Lyckan
Alt hwad Begynsel haer ändas en gång;
Druckin Mann hafwer eij allestädz hickan
Lust följer Gråten, Gråt ändas i Sång.
Then som på Sanningen pekar med Stickan
Kan lel lätt falla frå Sanningens Spång.

Lägg märke till att substantiven à la tyskan skrivs med stor begynnelsebokstav.

Kulturkonservativ vänster

Ronny Ambjörnsson skriver i sin minnesruna över Lars Bjurman (Dagens Nyheter den 7 juni 2008):

”Med tiden blev han, som många av oss inom vänstern, kulturkonservativ. Dagens personfixering, glamouriseringen av konst och litteratur, de snabbt föränderliga trenderna var han främmande för. Lars Bjurman framstod – och framstår – för mig som europeisk intellektuell i traditionen från upplysningstiden, upptagen av dagens problem, men med blicken riktad någonstans långt framför oss.

Och sist men inte minst: han var en i grunden radikal person som aldrig tvekade att stå upp för sina idéer, även när dessa var inopportuna.”

Utan varje jämförelse i övrigt: det här är en livshållning som också är min.

Melodikrysset nr 23 2008

Lite strassad var jag i dag, när jag löste Melodikrysset. I morgon kommer Birgitta hem från UNICEF-mötet i New York, och jag håller på att städa huset; bland annat har jag gjort min del av fönsterputsningen inför midsommaren. Men jag hinner nog bli klar.

En fråga, som jag inte kunde, löste jag på ett lite egenartat sätt. 80-talslåten kom jag inte ihåg, men titeln såg ut att bli ”Ord”. Eftersom den här sjöngs på finska av Berit, googlade jag på Berit plus Words, vilket i så fall borde vara den engelska originaltiteln, och jag bad att få svaret på finska, som jag hjälpligt förstår. Och si: Berit gjorde 1982 ”Words” av F R David. Detta som ett exempel på hur man kan lösa Melodikrysset med hjälp av Google, även när man inte känner till låten som efterfrågas.

”Stand by Me” (”When the Night Has Gone”) kom jag däremot ihåg. Men vem sjöng? Jag hade redan två bokstäver av tre, och även här ledde mig Google rätt, till Ben E King.

Och vem sjöng ”Beautiful Lier” tillsammans med Beyonce? Jo, colombianskan Shakira, som också är UNICEF-ambassadör. Även här i Sverige har UNICEF artister som är UNICEF-ambassadörer – jag vet en del om detta, eftersom min hustru är ordförande i svenska UNICEF.

Resten av krysset tyckte jag för min del var hyggligt lätt.

Till de lätta frågorna hörde, för mig som operabesökare, bland annat musiken ur Verdis ”Aida”.

Och för att ta ett rejält musikaliskt kliv:

Frida Muranius minns jag från årets melodifestival, mer för hennes kämpaglädje än för låten ”Upp och hoppas” (”Leva livet”).

En betydligt bätte låt är då Lena Philipssons och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti”, som vi här hörde på italienska med Umberto Marcato.

En mycket bra låt är också Orups ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Men det är klart att Owe Thörnqvists ”Rumba i Engelska parken” ligger mig ännu närmare om hjärtat. Inte för att jag känner Owe lite utan för att jag bor i det Uppsala, där Engelska parken ligger.

Thore Skogmans ”Storfiskarvalsen” har jag faktiskt satt en egen text till, riktad till Sten Andersson på en jämn födelsedag. Inte bara för att Sten var en passionerad fiskare – han och Thore (som var socialdemokrat) turnerade faktiskt tillsammans på Socialdemokraternas Riv-i-gång-turné 1968. Och svaret? Det alla storfiskare vill ha är förstås napp.

En passande låt i dagens solgass var Jerry Högstedts ”Så skön som solen”. Själv har jag både tvätt och mattor hängande på strecken, och snart ska jag ta en vända ute i solen och klippa gräs.

En ännu äldre svensk schlager förekom också i dagens kryss: ”En herre i frack” med Gösta Ekman den äldre, som därför här skulle åsättas etiketten senior.

Trevlig att få höra igen var likaså Jobims ”The Girl from Ipanema”.

Men med det klimat vi har här hemma, längtar man ju varken till Brasilien eller efter ull som var det efterlysta materialet i ”Bä, bä, vita lamm”.

Som en hyllning till grönskan omkring oss slutar vi väl med Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”:

Den första gång jag såg dig

Text och musik: Birger Sjöberg

Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
på förmiddagen då solen lyste klar,
och ängens alla blommor av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.
Och vinden drog så saktelig och nere invid stranden,
där smög en bölja kärleksfullt till snäckan uti sanden.
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
den första gång jag tog dig uti handen.

Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så bländande som svanen i sin skrud.
Då kom det ifrån skogen, från skogens gröna bryn
liksom ett jubel utav fåglars ljud.
Då ljöd en sång från himmelen så skön som inga flera;
Det var den lilla lärkan grå, så svår att observera.
Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så bländande och grann som aldrig mera.

Och därför när jag ser dig, om ock i vinterns dag,
då drivan ligger glittrande och kall,
nog hör jag sommarns vindar och lärkans friska slag,
och vågens brus i alla fulla fall.
Nog tycker jag ur dunig bädd sig gröna växter draga
med blåklint och med klöverblad, som älskande behaga,
att sommarsolen skiner på dina anletsdrag,
som rodna och som stråla och betaga.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Edgar Allan Poe, en stor amerikansk novellist och poet

Amerikanen Edgar Allan Poe (1809-1849) hann, trots sin korta livslängd, sätta bestående avtryck på världslitteraturen, detta både som novellist och poet.

I min bokhylla har jag tidigare två antologier med hans korta berättelser, båda betecknande nog med titeln ”Sällsamma historier”: dels en från Rabén & Sjögrens pocketserie Tema (1969, förord Alfred Hitchcock, översättning Bertel Gripenberg, tidigare utgiven på Holger Schildts förlag, 1923), dels en från Bra Böcker (1976, urval och förord Tage la Cour, översättning Bertel Gripenberg samt Birgit och Mårten Edlund). Ytterligare en berättelse, ”Guldbaggen” (som för övrigt ingår även i de båda nämnda antologierna) har jag i en utgåva från Fabel förlag (1995) i översättning och med förord av Christina Westman. Poes sjöroman från 1838, ”Arthur Gordon Pyms äventyr” (översättning E R Gummerus, 1946, Almqvist & Wiksell/Gebers förlag) har jag i en pocketutgåva från Gebers, 1965.

Flertalet av de här förlagen – Rabén & Sjögren, Fabel och Gebers – ingår numera i KF-ägda P A Norstedt & söner, men när det nu har utkommit en ny Poe-antologi, ska man för den skull inte tro, att det är detta förlag, som har gett ut den. Nej, det är lilla alerta Bakhåll i Lund som har gett ut ”Ett fat amontillado” (2007, översättning Måns Winberg, efterord Peter Glas).

Översättningarna är således nya, men novellerna ingick i två fall i båda de ovan nämnda antologierna, i ytterligare två fall i en av dem. Dessutom ingår i det här nya urvalet Poes mest berömda dikt ”Korpen” (”The Raven”, 1845), som jag också tidigare har läst och säkert har i någon antologi, som befinner sig i bokhyllorna hemma i Uppsala; jag befinner mig i skrivande stund i Öregrund – samt även Poes essä ”Kompositionens filosofi”, som har just ”Korpen” som arbetsexempel.

Poe har haft stort inflytande över två delvis besläktade litterära genrer.

Dels var han en av dem som skapade den moderna deckargenren. Hans detektiv heter Auguste Dupin och förekommer till exempel i ”Morden på Rue Morgue” (1841). (Mystery Writers of America delar sedan 1954 ut priset Edgar till minne av Poe.) Den delen av hans författarskap finns inte representerad i ”Ett fat amontillado”.

I stället hör bidragen i den hemma i den skräckromantiska eller gotiska litteraturgenre, där Poe också har inspirerat mängder av senare författare. Den utgör huvudfåran i det aktuella urvalet.

I titelnovellen ”Ett fat amontillado” (1846) tar huvudpersonen, Montresor, en djävulsk hämnd på sin förmente fiende Fortunato. Det sker i en utstuderat kalla-kårar-skapande underjordisk miljö, som rymmer både vinkällare och katakomber.

”Det skvallrande hjärtat” (1843) arbetar med ett motsatspar: en person som uppenbart är skvatt galen men som genom att berätta om den vaksamma rationalitet med vilket han genomför sitt mord försöker få oss att tro att han inte är det. Men till slut tar skräcken ett hårt tag i hans hjärta och det inbillade dunket (högre och högre) från den mördades hjärta får honom att bekänna för polisen.

”Levande begravd” (1844) är ett ypperligt exempel på Poes skräckromantiska sida. Här utnyttjar författaren att många av oss som läser har haft den där panikångesten för att bli just levande begravda.

I ”William Wilson” (1839) leker Poe med tanken att människor kan ha kluvna identiteter. (Robert Louis Stevensons ”Dr Jekyll och Mr Hyde” är en variant av det här temat.)

”Korpen” (1845) är en dikt men befinner sig stämningsmässigt genom sitt tema (död, saknad, natt, budskap från andra sidan graven med en korp som förmedlare) mycket nära Poes skräckromantiska noveller: Diktens huvudperson sitter ensam i nattens mörker och sörjer sin döda älskade, när det plötsligt knackar på rutan. När han för andra gången öppnar flyger en korp in. Och korpen kan tala – ett enda ord, ”nevermore”.

På den sörjande mannens frågor, av Poe skickligt arrangerade så att korpens ständigt upprepade svar, ”nevermore”, på svenska ”aldrig mer”, känns allt hemskare. (Den engelska originaltexten och den svenska översättningen publiceras parallellt, vilket nog är klokt med tanke på att den senare på några ställen känns knaggligare än de för övrigt utmärkta novellöversättningarna. Men det här är en svår översättningsgenre: jämn versrytm med rim.)

I den efterföljande essän ”Kompositionens filosofi” (”The Philosophy of Composition”, 1846) visar Poe, hur beräknande noggrant han har utformat uppbyggnaden av ”Korpen”. På mig som läsare fungerar den här essän dämpande: i den emotionella läsning av dikten som föregick läsningen av essän blev jag tagen av dess suggestiva upprepning; nu förstår jag hur beräknande Poe var som författare. Men en av Poes huvudteser var ju, att diktens (och konstens över huvud) viktigaste (möjligen enda) mening är estetisk.

Jag är ingen okritisk anhängare av den konst- och litteratursynen – konst och litteratur kan ha också andra syftemål – men jag måste erkänna att Poe var en mycket skicklig illusionsmakare.

Dessutom i många stycken en realist – vilket ju kan ha att göra med att hans korta liv och död vid 40 års ålder innehöll många element av det han skriver om. Vem vet till exempel hur många av hans gotiska skräckfantasier som sög näring ur den sprit och de droger som bidrog till hans alltför tidiga död.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 18 2008:

”År 1977 bestod Monacos furstefamilj av tre hundar: en yorkshireterrier, en dvärgpudel och en spaniel.”

Svensk Damtidning

”Ryggsäck med ryggställning för full vuxen, mkt fräsch. Pris 300:- Telefon 08-xxxxxxxx.”

Annons i Dagens Nyheter

Sånger om järnvägar

I Sverige finns en hel genre av sånger om järnvägarna och deras tillblivelse, rallarvisorna.

Det närmaste man kommer den sången på CDn ”Classic Railroad Songs from Smithsonian Folkways” (SFW CD 40152, 2006) är nog ”Old John Henry Died on the Mountain”, en work song med markerad arbetsrytm sjungen av Henry Grady Terrell.

Men annars har alla sångerna på den här CDn något slags anknytning till järnvägarna och järnvägsbyggarna: ”Railroad Bill” med Walt Robertson (om en man som bröt sig in i järnvägsvagnar för att stjäla), ”Drill, Ye Tarriers, Drill” med Cisco Houston (om dem som sprängde väg för järnvägen), ”Last Train Blues” med The Virginia Mountain Boys (en instrumental låt som verkligen låter som ett tåg), ”John Henry” med Woody Guthrie och Cisco Houston (den klassiska versionen med ett tunnelbygge i centrum), ”The Wreck of the Number Nine” med Rosalie Sorrels (om en olyckshändelse) och ”Midnight Special” med Leadbelly (en fantastisk sång där tåget av fångarna på straffkolonin ses som en frihetssymbol).

Leadbelly har för övrigt flera fina bidrag med på den här skivan: ”Linin’ Track” (om rallarjobb) och, ännu bättre, ”Rock Island Line”, som jag har en fin version av också med The Weavers.

The Weavers leder oss åter igen in på fenomenet Pete Seeger, som på den här CDn gör en bra insjungning av ”Jay Gould’s Daughter”; Gould var järnvägsmagnat.

Därmed är vi definitivt inne på de kända folksångarna, som mycket riktigt står för flera av de mest hörvärda inspelningarna på den här skivan.

Elizabeth Cotten, som startade som familjen Seegers barnjungfru, bidrar med ”Freight Train”.

En bluesigare variant, ”Freight Train Blues”, får man höra med Brownie McGhee – det här är en av de absolut bästa låtarna på CDn.

En mycket schwungfull inspelning har de gamla Folkways-artisterna Sonny Terry, Woody Guthrie och Cisco Houston gjort av ”Lonesome Train”. Men ”långsam” är banne mig falsk varubeteckning på Sonnys munspelande och tjut à la tågvissla.

Doc Watson sjunger ”The Train That Carried My Girl From Town” och, ännu bättre, hobosången ”The Wabash Cannonball”. (Däremot är det mer kuriosa, att Smithsonian Folkways också har hittat en à capella-insjungning av ”The F. F. V” med Docs mamma Annie Watson.)

Mike Seeger är hörvärd både solo i ”The New Market Wreck”, där han spelar autoharp, och tillsammans med The New City Ramblers i ”He’s Coming to Us Dead”, om en kille som per tåg fraktas hem död från inbördeskriget.

Det här är en sång som alltså har ett samhälleligt, om man så vill politiskt innehåll. Sådant ser man märkligt lite av på skivan.

Det stör mig faktiskt att John D Mounce här får spela den gamla järnvägsballaden ”Casey Jones” på munspel men att man i texthäftet inte ens nämner Joe Hills hårtslående och roliga sång om samme man till samma melodi.

En annan IWWare finns faktiskt med på skivan, Joe Hills kompis från Hawaii Haywire Mac (Harry McClintock), men han sjunger ingen IWW-sång utan ”Jerry, Go and Oil That Car”.

I politiskt avseende är ”Classic Railroad Songs” således uddlös. Vilket alltså inte hindrar att den ändå är hörvärd.