Åsa Linderborg och Doris Dahlin i Ordfronts Uppsala serie om klass och skrivande

31 oktober 2007 22:19 | Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

Ordfront i Uppsala arrangerar tillsammans med ABF torsdagen den 1 november klockan 19.00 ett nytt samtal i serien Klass och skrivande:

Författarna Åsa Linderborg och Doris Dahlin samtalar under ledning av Kjell Eriksson om

KLASS
KÄRLEK och
KOLLEKTIVA
STEREOTYPER
.

Plats: Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40.

Entré: medlemmar 40 kronor, övriga 60 kronor.

Om Åsa Linderborgs självbiografiska roman ”Mig äger ingen” kan du läsa här.

Om Doris Dahlins likaledes själbiografiska roman ”Skammens boning” kan du läsa här.

Båda böckerna kommer att säljas vid Ordfront-arrangemanget.

Doris Dahlin: Skammens boning

31 oktober 2007 21:48 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Att skriva barndomsskildringar med ett tydligt socialt perspektiv är inte längre ute. Åsa Linderborg och Susanna Alakoski har tidigare gett ut var sin prisad roman i den genren, och också Doris DahlinsSkammens boning” (Ordfront, 2007) är väl värd att nämnas i samma sammanhang.

Doris Dahlin är född 1952 och alltså ett barn av det framväxande svenska välfärdssamhället. Icke desto mindre levde hon under sin barndom i knapphetens tecken. Av nära släktingar fick hon visserligen både leksaker och kläder, men familjens partiella misär, som berodde på faderns alkoholism, fanns där hela tiden som bakgrund; mamman kämpade heroiskt med att tjäna extrapengar i skolbespisningen eller som städerska.

När det gäller faderns alkoholism finns det likheter mellan Doris Dahlins ”Skammens boning” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, i det att båda dessa skrivande döttrar i många avseenden mitt i eländet också har ljusa minnen av sina alkoholiserade fäder. Både Åsa Linderborg och Doris Dahlin engagerade sig vidare, när de hade kommit upp en bit i ålder, i radikala rörelser på vänsterkanten.

I andra avseenden är böckerna olika varann. Doris Dahlin gräver som en psykoanalytiker i olika skikt av sitt förflutna. I vissa stycken bara skymtar traumatiska händelser – ett sexuellt övergrepp? – i minnets dunkel. Hennes berättarteknik är mer litterär än Linderborgs. Men även om jag tycker att Åsa Linderborgs bok med sin rakare stil är ett strå vassare, anser jag ändå att Doris Dahlin har skrivit en bra och läsvärd roman.

Doris Dahlins barndomsberättelse utspelar sig i Härnösand, inte långt från mitt gamla Sundsvall. I fråga om detaljer och miljöer är hennes skildring av 1950-talets Mellannorrland skarp och detaljerad, och det finns mycket som jag, trots att jag är 15 år äldre, känner igen.

Alakoski, Linderborg och nu Dahlin. Vem sa att arbetarlitteraturen inte lever?

Ett parti som håller på att tappa sina rötter

31 oktober 2007 12:21 | Politik | 52 kommentarer

Det har nu ett slag pågått en intressant debatt här på bloggen om innebörden av begreppet socialdemokrati (och andra ismer), om identifikation och lojalitet med det egna partiet, om röstsplittring vid val, om grunder för uteslutning, om samarbete med andra partier och annat liknande.

Kommentarerna har av slump knutits till min recension av Håkan NessersEn helt annan historia”, med vilken diskussionen inte har någon annan knytning än att den just är en helt annan historia.

Jag kan ha synpunkter på väljarbeteende: Visst kan jag inse att det kan finnas situationer, då man använder röstsplittring för att göra politiska markeringar – men jag har svårt att acceptera till synes helt obegripligt velande hit och dit, ofta då på grundval av flyktiga mediabilder och/eller ren okunskap.

Att vara partimedlem är något utöver att vara väljare. Jag är inte så naiv att jag tror att partierna består av, eller ens idealt borde bestå av, människor med exakt samma åsikter i fråga om allting – skulle man ställa såna krav, skulle det inte gå att bilda några partier. Men den som går in i ett politiskt parti kan inte heller, hipp som happ, välja ett parti i högen för att, mer än väljaren, kunna påverka politikens inriktning. I tanken på politiska partier ligger att någorlunda likasinnade – i fråga om samhällsanalys och värderingar – ska sluta sig samman. Idealt kan medlemmarna i ett parti sedan, åtminstone när det gäller kärnvärderingar, synen på klassers och köns roller i samhället samt de flesta viktiga sakfrågor, komma överens om kursen för partiet i fråga.

Den socialdemokrati jag under 1950-talet upplevde som ”mitt” parti och 1960 anslöt mig till var då fortfarande till största delen ett klassparti, hette i valen också Arbetarepartiet Socialdemokraterna. Värderingsmässigt var det ett parti som främjade jämlikhet och solidaritet. På grundval av sådana värderingar slogs partiet för reformer, som jag med mitt ursprung i arbetarklass omedelbart förstod var till gagn för mig och min familj samt för alla de andra som hade det som vi: tjänstepension även för arbetare, möjlighet även för obemedlade att gå i skola och högre utbildning, utbyggnad av vård och omsorg och annat sådant.

Den här tidens socialdemokrati hade släppt kravet på storskalig socialisering av hela produktionslivet. I detta stycke var partiets inställning, som den uttrycktes i 1960 års partiprogram, pragmatisk: ”Socialdemokratin vill i varje enskilt fall pröva vilka former av ägande, företagande och nyskapande som bäst tjänar materiellt framåtskridande och mänsklig välfärd.” I detta låg förstås då också att stat, landsting och kommuner kunde och borde åta sig produktionsuppgifter: Socialdemokratin ”företräder kravet på samhälleligt ägande eller samhällskontroll av naturtillgångar, kreditinstitut och företag i all den omfattning det är nödvändigt för att tillvarata viktiga samhällsintressen”.

I 1960-talets ideologiska debatt – jag fanns på den tiden i Laboremus (bland annat som ordförande) och i Socialdemokratiska studentförbundet – tillhörde jag en yngre, radikal (och växande!) falang, som ville vrida partiet ytterligare åt vänster. Den som vill läsa mer om detta hänvisar jag till min uppsats ”Vart tog den där elden vägen?” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002). Som jag visar i den här uppsatsen, stärkte denna partivänster gradvis sina positioner under loppet av 1960-talet och under palmeepoken. Mycket av det vi drömde om förverkligades också.

Senare har utvecklingen, både i samhället och i partiet, tagit andra banor.

Nå, även om det i fråga om kollektivt ägande av naturtillgångar, industri och liknande verksamheter har funnits olika meningar inom socialdemokratin, var samtliga åsiktsgrupperingar inom partiet så väl då som långt senare överens om att det fanns verksamheter i samhället som inte bara borde finansieras utan också produceras i offentlig regi, sådant som vård, omsorg och skola. På dessa områden var det inte tal om att man skulle släppa fram några privata alternativ – tvärt om skulle sådant på de här områdena som fortfarande låg på privata händer infogas i den gemensamma sektorn. I det låg också att man utvidgade perspektivet om offentligt ägande till områden, som hade ett nära samband med kärnverksamheterna; jag vill här påminna om att ett par av tidens stora socialiseringsdebatter handlade om förstatligande av läromedelsförlagen respektive den svenska läkemedelsindustrin. (I båda fallen skapades stora statliga företag, dock utan totalsocialisering.)

När mot slutet av 1980-talet en ideologisk uppluckring kunde förmärkas på detta område, skrev jag i egenskap av huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission en text till det nya partiprogram, som var under utarbetande, och som sen – märk väl! – antogs av den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg 1990:

”Sociala reformer har skapat ekonomisk trygghet för barnfamiljerna, de arbetslösa, de sjuka och de gamla. En viktig princip vid skapandet av de sociala trygghetssystemen har varit, att de omfattar alla. Därigenom har de vunnit stark tillslutning i breda befolkningsgrupper. Denna uppslutning bakom de sociala reformerna har ytterligare förstärkts genom inslaget av inkomst- och standardskydd i socialförsäkringssystemet.

Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata intressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.”

Den som känner till samtidshistorien, inklusive den politik som har bedrivits i till exempel många socialdemokratiska kommuner och landsting, vet ju, att formuleringen ”i huvudsak undandragits de privata intressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn”, mot bakgrund av vad som, också under aktiv medverkan av socialdemokrater, har skett i till exempel kommun- och landstingsvärlden, framstår närmast som ett stort skämt.

Och värre tycks det bli. I dagens Dagens Nyheter (31 oktober 2007) läser jag på DN.debatt en artikel av de båda (s)-landstingsråden Ingela Nylund-Watz och Dag Larsson, ”S-politik för sjukvård spretig och föråldrad”. (Du kan läsa artikeln här.) Artikeln innehåller vettiga krav på vården, till exempel större patientorientering, men också följande:

”Gör fullständigt klart att vi socialdemokrater är öppna för alternativa driftsformer i delar av vården. Privata och ideella alternativ är i vissa lägen ett utmärkt komplement till offentligt drivna vårdcentraler och en del andra vårdinrättningar.”

För till exempel primärvård och rehabilitering anser de ”att marknadsstyrning och konkurrens är ändamålsenliga metoder”.

Själv hör jag till de (fortfarande många, tror jag) inom socialdemokratin, som håller med vänsterpartisten Josefin Brink, när hon i en intervju i Svenska Dagbladet den 29 oktober 2007, ”Vi är för mesiga mot privatskolan”, säger:

”– Vi är för mesiga när det gäller privatskolorna. Det blir tydligare för varje dag att det är ett ohållbart system, med olikheter och missförhållanden. Ett totalt haveri.

Den politiska debatten är skev, tycker hon. Det enda som diskuteras är de religiösa friskolorna.

– I stället borde vi fråga oss ‘Varför ska privata företag överhuvudtaget driva utbildningsverksamhet?’. Jag tycker inte att det är rimligt.”

(Du kan läsa hela intervjun här.)

Till dem som nu vill stämpla mig som vänsterpartist vill jag replikera, att jag i frågor som privatskolor och privat vård står på exakt samma ståndpunkt som den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg 1990.

Men kanske finns det hopp även för min linje. Jag citerar på denna punkt Nylund Watz’ och Dag Larssons debattartikel:

”Den gängse bilden är att socialdemokratin vill sätta stopp för privat sjukvård. Bilden har dessvärre viss fog för sig eftersom det finns socialdemokratiskt styrda landsting utan en enda privat vårdcentral.”

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^