Viggo och Klara hos mormor och morfar
25 oktober 2007 17:06 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 6 kommentarerViggo, fem, och Klara, två, bor en välsignat kort bit från morfar och mormor. Det har bidragit till att vi inte bara har lärt känna varann bra utan också kommit varann väldigt nära.
Så när mamma Kerstin och pappa Bo samtidigt ska på flerdagarsmöten i sina respektive jobb, är lösningen ganska enkel: från måndag kväll till onsdag kväll bor barnen hos oss. Och det sker inte motvilligt: ”Gå nu!” säger Viggo till mamma och pappa, när de senare stannar kvar en stund efter att ha lämnat barnen hemma i vår lägenhet.
Viggo har bott över ensam hos morfar och mormor tidigare, både här i Uppsala och i vårt sommarhus i Öregrund. För Klara är det här första gången hon stannar över utan mamma och pappa – men i somras vistades hon, fast då med mamma med sig, några dagar hos oss i Öregrund.
Birgitta bäddar en utdragssoffa för två i vårt bibliotek, det som var barnkammare på Kerstins tid här. Där ska mormor Birgitta sova med Viggo första natten – det har Viggo bestämt. Med det är det heller inga problem. Efter sagoläsningen somnar han gott och sover sen hela natten.
Klara får sova hos morfar, i mormors sänghalva, den första natten. Hon väljer själv nattlinne, får hjälp av morfar att borsta tänderna och kryper sen villigt ner i sängen för att få höra sagoböcker som hon själv får peka ut. Lite konster blir det, när det kommer till det där att sova, men morfar lirkar med henne, och när ljuset är släckt, dröjer det inte allt för länge innan hon sover. Sen vaknar hon en gång, ganska kort, någon gång mellan 23.00 och 24.00: är lite konsternerad och undrar tydligen varför hon är här och inte hemma hos mamma och pappa. Men morfar talar lugnande med henne och sjunger några för stunden påhittade sånger om Klara, och så somnar hon om och sover sen resten av natten med huvudet tryckt mot morfars mage.
Nästa morgon, när väckarklockan ringer, skiner hon som en sol!
Viggo kommer också, och så sitter båda barnen en stund framför morgon-Bolibompa i TV och dricker var sin flaska välling.
Mormor ska på olika förrättningar, så morfar får klä på Klara – Viggo klarar påklädningen själv – och gå med barnen till dagis. Klara sitter i vagnen, och Viggo går bredvid.
Båda barnen gillar dagis. Men när morfar ska gå, börjar Klara gråta. Då börjar morfar nästan också gråta, men han är ju en stor gammal farbror och tröstar Klara: Jag kommer tillbaka i eftermiddag och hämtar er.
Och det gör han.
Andra natten byter morföräldrarna plats med varann: Nu sover morfar hos Viggo och mormor hos Klara. Det går bra det också.
Morgonen därpå är likadan, men nu kan mormor gå med barnen till dagis. Fast det blir åter igen morfar som hämtar dem.
På hemvägen är det strålande höstväder med sol. Vi gör sällskap med Jakob och hans pappa och lillebror; Jakob är Viggos bästis på dagis och visar sig bo i kvarteret intill vårt. Jakob har cykel, så Viggo springer bredvid honom. Efter kommer morfar stultande på sina ischiasonda ben. (Fast det är lättare att gå, om man har en barnvagn som stöd.)
Det vackra vädret gör, att barnen inte vill gå in med det samma. Viggo går till gungorna och börjar gunga, och då måste ju morfar lyfta upp också Klara i gungan bredvid och puffa på henne. Sen smyger båda barnen en stund i syrenhäckarna utanför huset, går också genom frasande höstlöv tillbaka en bit, bort till den lilla lekparken. Viggo sätter sig på karusellen som drivs med cykeltrampor – han kan cykla – och lyckas också skjutsa lillsyrran, som även hon klättrar upp i karusellen. Morfar får rent av tjata flera gånger om att det nog är dags att gå hem nu.
Väl vid dörren in till morfars och mormors hus upphäver barnen ett samfällt glädjetjut: Ute på gatan, bredvid den röda Skodan, står pappa Bo! De rusar bort till honom och kramas.
Bo följer med in och börjar packa barnens saker. Om en stund kommer mormor Birgitta hem och börjar bums göra plättar och pannkakor av den smet hon gjorde i ordning kvällen före. Bo stannar kvar och äter, och Viggo och Klara hinner sätta i sig mängder av plättar och pannkakor, innan det är dags att åka hem.
Båda barnen har, under vistelsen hos mormor och morfar, pratat om mamma och pappa, och det är ingen tvekan om att det har funnits stunder, då längtan efter mamma och pappa har kommit över dem. Men under middagen räknar Viggo på fingrarna – han kan räkna bra – och säger att nästa gång ska han och Klara bo hos mormor och morfar en, två, tre, fyra dagar. (Han kan ljuda till orden i Beskow-Siegwalds ”Vill du läsa?” också, förresten.)
Och ett kort ögonblick framför ytterdörren börjar den redan påklädda Klara prata om att stanna.
Så jag tror inte att hennes första nätter, åtskild från mamma och pappa, direkt var någon traumatisk upplevelse.
6 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Hej.Det var underbart att läsa om Viggo o Klara + mormor o morfar.Som att läsa en barnbok, men istället så mycke bättre när jag anar att det är en sannsaga.Smärtlindring för ischiasonda ben tycks vara underbara barnbarn.
Tack också för härliga pressgrodor för några dagar sen.Skönt att få skratta åt livet självt. Margareta.
Comment by Margareta Löveryd-Andersson — 2007 10 25 19:40 #
Helt underbart!
Jag har det lite likadant…även om min Maya bara är dryga året! Men vi bor nära varandra och det är klart, man ställer upp när så behövs!
Vi- de dolda figurerna…som medverkar till *statens finanser* …utan en massa blanketter eller annat trams.
Mina förväntningar på mitt *farmorskap* var nog egentligen rätt låga…Men Åhhh vad härligt det är. Men jag erkänner också, att det är en lättnad ibland, när hon skickar iväg en slängkyss…på väg ut till bilen MED sin pappa!
Fö. Tack för den fina resumén från Er Semesterresa!.
Comment by eva gardhem — 2007 10 26 7:44 #
Man kan bli pessimistisk och tycka att många saker i världen går åt fel håll. Men i fråga förståelse för barnens behov så verkar utvecklingen trots allt åt rätt håll. Jag tänker på det när jag läser Enns finstämda skildring av Viggos och Klaras övernattning. För inte så länge sen var mycket annorlunda. Jag tänker på t ex hur Gunnar och Alva Myrdal kunde ge sig i väg till USA och lämna sina småbarn hemma. Visserligen under en hushållerskas uppsikt och med Alvas gnagande känsla att det kanske inte var riktigt handlat… Jag tänker på alla de barn i Viggo och Klaras ålder som under krigsåren skickades från Finland till Sverige med en namnlapp om halsen – samtidigt som vi i Sverige tyckte att vi gjorde en 100-procentig humanitär insats (i dag vet vi att många av de finska flyktingbarnen åsamkades traumatiska skador som blev livslånga). Till och med Sveriges idealpappa Skå Gustav Jonsson kunde negligera sin sons naturliga behov för att ägna sig åt den ”stora saken” (Staffan Lamm har gjort en skakande radiodukumentär om saken)…
Inte för att jag programmatiskt önskar förgylla de lägre klasserna, men jag har en känsla att det främst är hos överklassen och borgarklassen som man har begått de största övergreppen mot barn. Hos fattigt folk har det historiskt sätt alltid funnits en grundläggande känsla att barnen är det värdefullaste av allt ( ja det enda värdefulla man har haft, eftersom man saknat allt annat) Det medan egendomsägande klasser alltid har kunnat skjutsa i väg barnen till tidiga internat-skolor eller till ”nannies” och husfolk…Hos fattigt folk har det däremot funnits en självklar känsla av att hjälpas åt mellan generationerna…inte minst vad gäller omsorgen om barnen…jag skulle gärna vilja se att någon sociolog dök ner i de här frågorna i dag och klargöra hur det förhåller sig i dagens verklighet – utifrån ett etniskt- och ett klassperspektiv… kanske är det någon som läser det här som redan har närmat sig ämnet på ett mera strukturerat sätt…?
Comment by anders thunberg — 2007 10 26 17:55 #
Det var roligt att läsa om Viggo och Klaras dagar hos er. I somras, när Bo och barnen var hos oss medan Kerstin arbetade med kongressen, så var jag lite orolig hur Klara skulle hantera att vara från mamma så länge. Det gick ju jättebra och båda kunde hantera sin naturliga längtan efter sin mamma mycket bra. Klara tog leksakstelefonen och hade ”långa enskilda samtal” med mamma då och då när hon ville berätta något särskilt för sin mamma (förutom riktiga telefonsamtal förståss). Det är trygga fina barnbarn vi har!
Hoppas din ischias ger sig snart. Hälsa till Birgitta också.
Comment by Kristina Strömberg — 2007 10 27 12:10 #
Till Kristina Strömberg: Kerstin ringde en gång, och då fick Viggo och Klara prata med henne på riktigt. Men inte heller det rubbade deras trygghet. Det var gott att se.
Ischiasen ger tyvärr inte med sig. I går var jag hos en sjukgymnast på vårdcentralen och fick anvisningar om rörelser att utföra. Få se om det hjälper. Jag ska tillbaka till henne på måndag.
Birgitta hälsar tillbaka. Hälsa Olle också!
Comment by Enn Kokk — 2007 10 27 12:36 #
Din förmåga att beskriva vardagens små ljuvlighter och även stora sorgligheter, är min absoluta favoritläsning här på bloggen.
När det gäller Anders Thunbergs inlägg om klassernas förmåga/vilja att hantera sina barn så tycker jag att arbetarklass/bondeklass knappast hade något val annat än att ta hand om ungarna. Och det gjordes väl på ytterst varierande vis.
Själv från arbetar/torparursprung kan jag säga att man skulle synas men inte höras, jobba och inte ställa till besvär, och sina problem fick man lösa själv. Ganska hårt och kallt, och samarbetet mellan generationerna var tvingande, inte ett val. Männens spritproblem var stora och kvinnornas underordning liksaså.
Jag kunde inte komma därifrån fort nog, och under min utbildning till förskollärare i Stockholm på slutet av 70-talet insåg jag allt det som barn behöver och har rätt till. Min egen familj har jag försökt bygga efter dessa kunskaper, för det handlar om kunskaper.
Det visar sig också (för att byta ämne delvis) efter att jag skrivit förtjust och uppskattande om familjen Kokk-Dahl på min blogg, att min kollega Kajsa har varit Kerstin Kokks textillärare under de tidiga skolåren, och att Birgitta Dahl ibland kom dit med sin stickning. Uppenbarligen har Birgitta (och Enn) ett gott rykte var ni än dyker upp.
Personligen tyckte jag att Birgitta Dahls storartade sätt att hantera den ganska grymma karikatyr som förekom i ett nöjesprogram på TV under 80-talet sa allt jag behövde veta om hennes kaliber.
Det här låter väl smörigt, och det är menat som beröm och uppskattning. Det är synd att dagens aktiva socialdemokrater inte lyckas hålla samma integritet och resning, i alla fal inte i det som syns.
Comment by Ann Christin — 2007 10 27 12:39 #