Melodikrysset nr 42 2007

20 oktober 2007 11:54 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 20 kommentarer

Förvisso fanns det i dagens melodikryss ett och annat som jag inte kände till genom egen lyssning.

Anastacia klarade jag till exempel med hjälp av ledbokstäverna. Jag känner till henne men fick sen kontrollgoogla: jo, hon har gjort ”Heavy On My Heart”.

Och Anna Ternheim – som vi här hörde i ”Wedding Song” – borde jag nog lyssna på.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Det mesta av det övriga klarade jag tämligen bums. Jag tror mig i och för sig inte tidigare ha hört ”One of Us”, men ABBA känner man ju igen, vad de än gör – bara för att ta ett exempel.

Lite ABBA-anknytning hade också den avslutande låten, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Den är nämligen skriven av Stikkan Andersson. Men naturligtvis var det inte ABBA som sjöng in den – det var Lill-Babs som gjorde det.

Filmfrågorna blir ju, helt naturligt, lättare, om man som krysslösare själv har sett filmerna i fråga. Och det är klart att jag har sett ”Semestersabotören”, ”Min onkel” med flera av den store franske filmskaparen Jacques Tati. Och lika mycket, kanske också ännu mera, älskar jag ”Casablanca” med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. Den melodi ur den som spelades, ”As Time Goes By”, fick senare svensk text av Hasse och Tage, ”Men tiden går”. Den finns insjungen av en annan av mina favoriter, Monica Zetterlund – mer om henne finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Musik.

Mycket känd från just film, svensk film, är Hjördis Petterson, hon som här föreställde den vredgade sjömanshustrun.

Barnvisor gillar jag. Den här gången hörde vi ”Du käre lille snickerbo” med text av Astrid Lindgren och så Lennart Hellsings roliga ”Det var så roligt, jag måste skratta, det kom en trekantig gubbe in”. Hellsing har jag haft äran att träffa en gång då min hustru, den dåvarande talmannen, gav vårmiddag med barn som tema. Och hustrun själv träffade under sin talmanstid Astrid.

Äldre radiolyssnare som jag känner omedelbart igen det speciella soundet från Herb Alpert och hans Tijuana Brass. Den fordonslåt som här efterfrågades var deras Tijuana Taxi. Ni hörde väl biltutet?

Slutligen dagens två stora svenska vispoeter, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk.

Här hörde vi Roland Cedermark spela Taubes ”Linnea”, den som börjar ”Jag har skrivit till min flicka”.

Och så hörde vi Cornelis Vreeswijks svenska version av ”Monday, Monday” (känd genom The Mamas & the Papas men skriven av John och Michelle Phillips – på den punkten mindes jag fel; se kommentarer), det vill säga ”Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Den som vill läsa mer om Cornelis kan även i det här fallet gå vidare till Kulturspegeln, Musik.

Musiken ger tröst

20 oktober 2007 9:48 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Att så många människor – en stor del av dem vänner, inte familjemedlemmar – hade kommit till Mattis begravning värmer hjärtat. Begravningen blev också vacker och var i samklang med det Matti stod för. Hans Alséns minnesord var träffsäkra, och det var fint att han avslutade med att påminna om att den röda ros, som han la på kistan, är en symbol för det parti Matti tillhörde allt sedan ungdomsåren.

Vi var flera som, var och en på sitt sätt, gjorde begravningen till ett minnesvärt farväl. Runt kistan fanns buketter och kransar från många, många – ingen av de övriga misstycker säkert, om jag särskilt nämner släktingarna i vårt hemland, Estland. Själv klarade jag att läsa alla årstidsdikterna jag hade valt till minnet av Matti – men rösten sprack lite i de allra sista raderna i Folke Isakssons ”Staden”.

Och jag tyckte att den musikaliska inramningen blev så fin.

”Spiegel im Spiegel”-partierna i Arvo Pärts ”Alina”, som spelades på låg ljudnivå, passade i det här sammanhanget ännu bättre än vad något av Pärts mer religiöst präglade musik skulle ha gjort. Cellisten Gunhildur Halla Gudmundsdottirs två Bach-sarabander la sig som balsam runt själen. Och Tullia Haglund, assisterad av Oscar Franzén på dragspel, var helt underbar i den norska folksången ”Denna jora” – tack, Tullia! Den här sången var en känslomässig prestation, också med tanke på att hon var en av dem som Matti betraktade som sina ”barn”.

Musik tolkar känslor. Ger ibland vild glädje, men kan också skänka tröst.

Flera av kvällarna före begravningen har jag flytt in i musiken.

Två olika kvällar har jag och Birgitta tillsammans lyssnat oss igenom de två CD med musik av Wolfgang Amadeus Mozart vi på vår 70-årsmottagning fick av Olle Nordberg och Mary Murray. Skivorna hör ihop, har den mycket skicklige pianisten Per Tengstrand som gemensam nämnare.

På den ena av dem (Mindfeel MFCD008, 2006) spelar Tengstrand tillsammans med Shan-shan Sun, också hon pianist, ”Sonat i D-dur för två pianon”. På den följer ”Klarinettkvintett i A-dur” med Staffan Mårtensson, klarinett, Cecilia Zilliacus, violin, Tobias Ringborg, violin, Johannes Persson, viola, och Kati Raitinen, cello. Och så slutar den med pianovariationer på ”Ah, vous dirai-je, maman”, det vill säga ”Blinka lilla stjärna där”.

På den andra CDn (Mindfeel MFCD009, 2007) spelar Per Tengstrand Mozarts ”Pianokonsert nummer 21 i C dur” – det är ur den Bo Widerberg hämtade musiken till sin film ”Elvira Madigan”. Pianokonserten följs av ”Symfoni nummer 41”, den så kallade ”Jupitersymfonin”. Den spelas av Operakapellet under ledning av Okko Kamu.

Samma dag som Mattis begravning ägde rum, på kvällen, hade Uppsala kammarorkester en av de konserter i Musikens hus, vilka vi har abbonnemang på. Namnet på dagens konsert var ”Rosor från södern”, och varken den glättiga rubriken eller den musik den syftade på lockade mig riktigt en dag som denna – rubriken syftar på Richard Strauss den yngres ”Rosen aus dem Süden”. Åtminstone inte till att börja med.

Alltså kände jag mig till att börja med stum gent emot Gioacchino Rossinis musik, som upptog konserten fram till pausen. Men när orkestern hade hunnit fram till ”Den tjuvaktiga skatan”, ”La gazza ladra”, var jag fast – musiken hade mig i sitt fasta grepp.

Andra delen innehöll ouvertyrer (ur ”Natt i Venedig”, ”Nacht im Venedig” samt ”Zigenarbaronen”, ”Der Zigeunerbaron”) och valser (som ”Kejsarvalsen” och ur operetten ”Wienerblod”, ”Wiener Blut”).

Den här musiken hör kanske inte till mina favoriter, men jag hann tänka tanken, att Strauss den yngre ju var en av sin tids och kulturs skickligaste kompositörer av populärmusik – en artonhundratalets Benny Andersson. Den fullsatta salens våldsamma applåder lockade Paul Mägi och orkestern till inte mindre än fyra extranummer, och konserten slutade i det slags yra som understundom kan utmärka nyårskonserterna från Wien.

Även jag rycks med, och det var kanske det som var meningen med slutet på denna sorgliga dag.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^