Last chorus: Matti Kokk

17 oktober 2007 16:22 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 9 kommentarer

Min bror Matti föddes den 13 mars 1941, i den lilla byn Juminda på den estniska nordkusten mot Finska viken; jag själv är född 1937, alltså fyra år äldre. Vår mamma, Edla, födde oss båda hemma i sängen i det gula trähuset där vi bodde – till hjälp hade hon, som andra kvinnor på landet på den här tiden, en äldre kvinna som tidigare hade assisterat vid barnfödslar.

Det var brinnande krig när Matti föddes. Lilla Estland ockuperades först av (och införlivades tvångsvis i) Sovjetunionen och sen av Tyskland. Införlivandet av Estland i Sovjetunionen medförde, att de estniska männen inkallades i Röda armén. Många av dem höll sig dock undan, gömde sig till exempel i skogarna, vilket i de flesta fallen inte ska tolkas som att deras aversion mot den sovjetiska ockupationsmakten och kommunismen hade att göra med sympatier för Nazityskland. Vår pappa, Edgar, var varken kommunist eller nazist. Han klassröstade på ett småjordbrukarparti och var för ett fritt och självständigt och demokratiskt Estland; senare i livet, här i Sverige, blev han en mycket övertygad socialdemokrat.

Pappa och vår ingifte morbror Rix (Richard Urb) gömde sig för sin del på farstuvinden i vårt hus. På den lilla farstuvinden var det för övrigt så lågt i tak, att man inte ens kunde sitta upprätt där. Den lilla luckan dit från den större vinden doldes av en trave takspån. Mamma bar upp mat på vinden och tömde pottan åt de båda gömda. När pappa alltså inte infann sig på inkallelsestället, kom det hem några ryska officerare för att förhöra mamma om vart hennes man hade tagit vägen. Hon var livrädd men meddelade att han hade gett sig i väg hemifrån för att infinna sig och då också tagit med radion som alla, enligt utfärdat dekret, måste lämna ifrån sig – vart han sen hade tagit vägen hade hon ingen aning om, hävdade hon. Som ett slags skydd eller bön om förbarmande höll hon lille Matti i famnen. Jag stod bredvid på golvet och minns än i dag hennes rädsla och grepp om min bror.

Matti hade inga egna minnen av den här barndomsmiljön. Han var knappt tre år när familjen i slutet av februari 1944 gav sig av på den flykt, som visade sig bli livslång. I pappas fiskebåt – våra föräldrar var fiskare och småbrukare – gav vi oss av över ett stormigt och kallt och mörkt vinterhav, först till Finland och åtta månader senare vidare till Sverige. Flykten från Estland genomfördes när mamma var höggravid. Ett par månader senare, under vår vistelse i ett flyktingläger i Riihimäki i Finland, föddes min och Mattis lillebror Mikko (1 april 1944).

Den första tiden i Finland var mycket svår. På en liten ö i Finska viken upplevde vi de nattliga ryska bombningarna av Helsingfors. Konkret – en del av de ryska flygarna undvek luftvärnselden som skyddade staden och släppte i stället ner sina dödande laster bland annat över vår lilla ö. Vid något annat tillfälle upplevde vi de här bombattackerna inne i Helsingfors. Vi hukade i skyddsrum, medan krevaderna kom närmare och närmare. Än i dag känner jag stort obehag, när jag hör ljudet av flyglarm.

Finnarna gjorde vad de kunde för de estniska flyktingarna; ett stort antal estniska män, till exempel två av mina morbröder, slogs för övrigt i den finska armén – de ville slåss mot ryssarna men inte i den tyska armén. Men matransonerna var små och vi svalt. Min moster Linda, gift med Rix, sa vid ett tillfälle galghumoristiskt, att jag och Matti var så magra, att man skämdes att gå ute bland folk med oss.

Lite längre fram på sommaren hittade familjen ett hus att hyra utanför Merikarvia, på kusten upp mot norr, där pappa och Rix försörjde sina familjer genom att fiska. Därifrån tror jag Matti hade sina första egna minnen av den här dramatiska perioden. Fast det mest dramatiska där, för hans del, hade inte med kriget att göra: Jag och Matti rodde tillsammans med husbondfolkets döttrar över till en ö, där gårdsägarens får gick lösa och betade. Dessutom hade bonden/ägaren sin hembränningsapparat där. Just vid det här tillfälle hade baggen som anförde fårflocken inte bara hittat hembränningsattiraljerna utan också ätit av mäsken. Följaktligen var han full och aggressiv. Barnskocken jagades ner till ekan, och jag klarade de övrigas embarkering genom att hålla upp en flat sten mot den stångande bockens upprepade anfall – sist släppte jag min flata sten och hoppade själv i ekan. Lille Matti blev livrädd och hade sen mardrömmar, rent av något slags febrig yrsel.

Ankomsten till Sverige hösten 1944, närmare bestämt till fiskeläget Lörudden i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, upplevde vi alla som befrielse, detta trots att vi inte begrep ett ord av det tjatter (svenska) som kom från alla dem som samlades på kajen, när vi anlände i en konvoj om sex fiskebåtar. Vi kom till tryggheten. Som en annan av våra mostrar, Aliide, en gång ampert sa, när den svenska neutraliteten och det svenska ”kryperiet” under andra världskriget kritiskt diskuterades: ”Och vart skulle vi annars ha tagit vägen?”

Vi kom att bo i den lilla byn Juniskär i Njurunda, hos Kjell Nordin som jag tidigare skrev ett Last chorus om; jag har tidigare också skrivit ganska mycket om den här tiden och miljön – se till exempel inledningsavsnittet Barndomens jular under Memoarer ovan. Våra år i Juniskär känns i dag som en förlorad idyll, och jag vet att Matti mindes den här tiden på samma sätt.

Det fanns under vår uppväxttid hos Matti en sorglöshet som var mycket speciell. När Birgitta och jag en av kvällarna under vår resa till Sorrento var på en mandolinkonsert, påmindes jag plötsligt om hur min musikaliske bror många morgnar i väntan på skolbussen till vår mammas stigande nervositet satt kvar på sängkanten med bara en sko på sig och plinkade på pappas mandolin. Inte så sällan ledde detta till att bussen dundrade förbi hållplatsen vid vårt hus och till att Matti fick springa till vägskälet, Svängen, medan bussen var ute vid ändhållplatsen på Skatudden och vände.

Mandolinen, som Matti förstås ärvde efter pappa, går nu vidare till vår, likaledes mycket musikaliske, son Matti, som förstås har namngetts efter sin farbror.

Den nu döde Matti, inom familjen benämnd Stor-Matti (detta för att särskilja honom från vår son Matti, som följaktligen kallas Lill-Matti), var mycket musikalisk och musikintresserad: ägde mängder av olika slags instrument och en stor skivsamling, till största delen bestående av klassisk musik. På några familjefester spelade Stor-Matti och Lill-Matti ihop: munspel respektive gitarr.

I söndags var jag och Birgitta samt Mikko med vid den första sammankomsten med arvtagarna i Mattis testamente: våra tre barn Anna, Kerstin och Matti, Mikkos son Joakim samt Liselott Björck (Lotta Österberg) samt Maria och Tullia Haglund, de tre senare, liksom syskonbarnen, lite grann av den själv barnlöse Mattis ”barn”. Överst i hans CD-hög hittade jag, föga oväntat, en CD med musik av den estniske kompositören Arvo Pärt, ”Alina”. När jag, väl hemma, hade lyssnat igenom den, var jag säker: de tre ”Spiegel im Spiegel”-partierna skulle vi spela på Mattis begravning: den första, med Vladimir Spivakov på violin och Sergej Bezrodny på piano, som ingångsmusik, när vi i morgon klockan 12.00 går in i Stillhetens kapell här i Uppsala, den andra, med Dietmar Schwalke på violoncell och Alexander Malter på piano, under avskedstagandet och den tredje, med samma musiker som i den första, under det att vi går ut ur kapellet. Det blir också levande musik på cello: Gunhildur Halla Gudmundsdottir spelar två sarabander av Johann Sebastian Bach, ur svit nummer 5 i C-moll (inleder begravningsakten) respektive ur nummer 1 i G-dur (mellan min diktläsning och officianten Hans Alséns minnesord). Efter Hans Alséns minnesord och före avskedstagandet ska ett av Mattis ”barn”, Tullia Haglund, ackompanjerad av Oscar Franzén på dragspel, sjunga den norska folksången ”Denna jora”.

Dödsannonsen, i Upsala Nya Tidning, Dagens Nyheter och Dagbladet i Sundsvall, pryddes av liljekonvaljer, inte av ett kors; Matti hade, lika lite som jag, någon tro knuten till någon kyrka, och begravningen är alltså inte religiös. Den som har sett någon av Mattis liljekonvaljbuketter på försomrarna förstår, varför jag valde den här symbolen.

Matti var naturälskare. De svampskogar och de hjortronmyrar i Uppland han inte kände till torde vara lätt räknade. Varje höst har Birgitta i födelsedagspresent önskat sig en svamputflykt med Matti – i år blev det dess värre, på grund av det som upptäcktes den 19 september uppe i Funäsdalen, aldrig någon sådan. (Birgitta fyller år den 20 september.)

Han har alltid varit sådan: strövade upp i skogen ovanför vårt hus i Juniskär, rodde ut till öarna i och utanför viken vid vars strand vi bodde. På något sätt känns det nästan försonande, att han fick sluta sina dagar i det fritidshus han och Mikko sen flera år tillbaka hyrde i Funäsdalen.

Den här stugan användes som bas för fiske, och det var för att få en sista fiskevecka inför vintern – den kommer tidigt där uppe – Matti ensam hade åkt upp till Rogen. Fiske var Mattis stora passion på fritiden; säkert var det ett arv efter pappa, som ju under våra barnaår var yrkesfiskare. För att ni riktigt ska få en uppfattning om graden av denna passion, länkar jag till min dotter Kerstins blogg, där det finns bilder från det särskilda ”fiskerummet” i Mattis lägenhet. Alla de här fiskegrejorna testamenterade han för övrigt till Joakim, son till bror Mikko som han ju delade stugan i Rogen med.

Den litauiske 1700-talsskalden Kristijonas Donelaitis´ diktsamling ”Årstiderna” har fått låna namn till den svit dikter som jag vid begravningen i morgon kommer att läsa till minnet av min naturälskande bror Matti.

Ur Vinterns mödor

Av Kristijonas Donelaitis

Vinterns vrede har vild och rasande kommit tillbaka;
nordanvinden med fladdrande hår flyger skrämmande mot oss.
Se bara! Sjöar och dammar har fått de klaraste fönster,
som om glasmästarn nyss varit där och flinkt satt in rutor.
Fiskarnas våta hem, där grodorna sommaren firat,
klär sig i pansarskrud till skydd mot den vredgade vintern,
driver allt som har liv att slumra där nere i djupet.
Nordanvinden har satt sådan skräck i allting på fälten,
att även mossar och kärr har börjat att draga ihop sig
och att pölar och pussar har slutat skvalpa och sörpla.
När våra vagnar skakar fram på den tillfrusna marken,
dånar det dovt hela dan som en hårt spänd, mullrande trumma,
så att oljudet länge ger genljud i våra skallar.
Sålunda hälsar världen ånyo vintern välkommen.

Tolkad till svenska av Lennart Kjellberg

Rivet ur ett skissblock
III

Av Birger Norman

I mars ligger snön ännu kvar
och redderna är frusna. Lekatten
slinker runt brädstapelns hörn
i sin vinterdräkt. Men skymningen
kommer med en blå slöja till husen
träden och den sista dagskiftstimmens
tända fönster i såghuset
Marskvällens blå timme i Ådalen
Vad rör mig Paris

Ingen grönska än…

Av Vizma Belsevica

Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften,
Att tids nog kommer den grönaktiga dimman runt
björkens böjliga grenar.
Nordisk kärleks blyghet till björkarnas sävliga vårar.
Vänta. Håll andan. Hjärtat må kvävas av mildhet.

Inte se, inte höra, hur björkens knoppar brister.
Ännu stumhet mellan ugglans klagan och lärkans höga drill.
Detta är ännu den svarta tiden – ett dovt streck mellan
det vita och det gröna.
Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften.

Tolkad från lettiska till svenska av Juris Kronbergs

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
Vinglar vresig och brun bland svajande blad,
Med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Storm

Av Tomas Tranströmer

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.

Oktober

Av Werner Aspenström

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Staden

Av Werner Aspenström

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Den sista dikten, som bryter årstidsrytmen men innehåller en politisk bekännelse, är, tror jag, en passande avslutningsdikt i Mattis anda.

Han var naturälskare och fiskare men hade också en starkt engagerad politisk sida. Vi fick tidigt samma socialdemokratiska övertygelse, och uppvuxna i ett av sundsvallsområdets röda och, under den första efterkrigstiden mycket fattiga, områden bar vi med oss ett klassperspektiv genom livet.

Matti var följakligen under sin gymnasietid med om att bilda den första SSU-klubben vid Högre allmänna läroverket i Sundsvall.

När han några år efter mig kom till Uppsala för att plugga vid universitetet, var det ganska självklart för honom att bli aktiv i Laboremus.

När han sen blev yrkesverksam (han bodde kvar i Uppsala), flyttade han över sina politiska aktiviteter till Centrums socialdemokratiska förening, där han gjorde politiskt grovarbete som husombud och valarbetare (bland annat i valstugan på Stora Torget). När han sen flyttade till Timmermansgatan, blev han medlem i Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Mig veterligt har han alltid röstat, aldrig på något annat parti än socialdemokraterna. Det betyder inte, att han var någon okritisk partianhängare. Han röstade, så ekonom han var, mot både EU- och EMU-medlemskap. Och inför nomineringar till val och partikongresser brukade han ringa för att höra sig för om hur den ene eller den andra kandidaten stod åsiktsmässigt i för honom viktiga frågor.

Matti var i motsats till mig (som var latinare) realare, och följaktligen läste han när kom till Uppsala ämnen som matematik, statistik och ekonomi. I ekonomi blev han också under en period lärare vid universiteten i Uppsala respektive Umeå. Intressant att notera är att även under ekonomistudierna hans starka politiska engagemang slog igenom: en uppsats han skrev, minns jag, handlade om arbetarrådssystemet i Jugoslavien.

I egenskap av ekonom rekryterades han också – av Leif Andersson vill jag minnas – till utbildningsdepartementet.

Jag minns nu inte exakt när det var, men plötsligt ledsnade han på sitt värv där (det fanns ingen schism, varken politisk eller annan, bakom) och gick tillbaka till universitetet, nu för att plugga data. Efter avslutad utbildning fick han jobb som programmerare hos stockholmsföretaget Datarutin och blev kvar där fram till pensioneringen. Till det han gjorde där hörde att biträda fackförbund, främst Kommunal, med a-kasseregistren, och till de sympatiyttringar jag har fått efter Mattis död hör mycket riktigt hälsningen (till den döde Matti) ”Dina idéer lever vidare genom oss” från Svenska kommunalarbetareförbundet, som har sänt en gåva till Solidaritetsfonden, arbetarrörelsens fond för internationellt solidaritetsarbete.

Internationalist var Matti också, i det lilla på gränsen till äventyrare.

Tidigt började han lifta i Europa, bland annat till Jugoslavien vars politiska och ekonomiska system han alltså var intresserad av. Därifrån tog han sig hem via södra och västra Europa. I Italien fick han vid ett tillfälle, berättade han, lift med en lastbilschaffis som stolt visade upp sin medlemsbok i kommunistpartiet. Matti kontrade då med att ur plånboken håva upp sitt mörkröda medlemskort i socialdemokratiska Laboremus. Och i Frankrike blev han hembjuden till en vingårdsägare, som han också liftade med.

Legendariska i kamratkretsen är hans cykelresor genom Polen – han cyklade med solen som kompass! – och till Prag (i tid mycket nära revolten).

Tillsammans med några av kamraterna under studenttiden (Dag och Else är båda anmälda till begravningen) gjorde han några sommarresor, vars motstycke jag inte känner. En sommar cyklade det här gänget genom Östeuropa hela vägen till Istanbul. Matti har berättat om hur de anlände till små byar ute på den ungerska pustan, där befolkningen inte hade sett en utlänning sedan tyskarna var där: de svenska ungdomarna mottogs med entusiasm och förplägades med mängder av lokalt vin på bykrogen, varefter de vinglande fortsatte till nästa by, där samma sak upprepades. Väl framme i Istanbul hade de planerat att göra sig av med de vid det laget förbrukade (oväxlade!) cyklarna, men det visade sig, att de turkiska tullbestämmelserna stipulerade, att om man hade infört en cykel i Turkiet, måste man också föra ut en. Nu var god råd dyra! Cyklarna måste alltså tas med på båten över Svarta havet – man hade nämligen bokat biljetter på tåg hem genom Sovjetunionen. Planen blev nu att sänka cyklarna i Svarta havet. Det visade sig dock onödigt. De ryska matroserna tyckte att svenskarnas cyklar var höjden av lyx, så de bytte till sig cyklarna mot vodka.

En annan sommar åkte samma gäng till Island. Här ämnade man att använda sig av förhyrda islandshästar i stället för av cyklar. Ingen i gänget visste något om hästar och ridning, så vid första bästa behov av rast klev de bara av hästarna – som då rände i väg över lavafälten. Enligt historien fick de sen jaga hästjävlarna över halva Island, innan dessa hejdades av ett vattendrag.

Sån här var min bror.

Bland våra barn (och jag förmodar bland många andra barn) blev han legendarisk för att han dansade ”surka” (ett slags improviserad kosackdans utan känd förebild) och för vindsgubben som han påstod bodde ovanför hans gamla rivningslägenhet i hörnet av Kungsgatan/Linnégatan; vindsgubben ruvade också på skatter, om det fanns barn som var tillräckligt modiga att leta där uppe i vindsmörkret. Lite skrajsen för det ohygieniska var han dock. När han var barnvakt åt våra barn, ville han ogärna torka dem i stjärten och försökte därför slå i dem att han för sin del aldrig bajsade – man kunde nämligen hålla sig i det oändliga.

Med tanke på Mattis utbildningsval och fritidsintressen (jag tänker då främst på fisket) kunde man tro, att vi skulle sakna viktiga gemensamma nämnare, men så var det inte. Jag har redan nämnt politiken som en gemensam nämnare. Och musiken.

Med åren blev han också en allt mer hängiven läsare av skönlitteratur, ägde ett stort bibliotek som till stora delar bestod av fynd gjorda på loppisar och auktioner. Vi diskuterade ofta böcker som han eller jag själv läste.

Från en av de ovan nämnda ungdomskamraterna, Else, fick jag per post kopia av en lång text Matti 1977 skrev i hennes och hennes dåvarande mans, Dags, gästbok i deras sommarhus i Hästö. Texten, ”Hästösagan”, är en i många stycken stilsäker pastisch på ”Njals saga” – Matti läste med stor behållning de isländska klassikerna – och visar, att Matti bland mycket annat också ägde litterär gestaltningsförmåga.

Vad kan man mer säga?

Jo, att Matti var en så omtyckt person. Av oss i familjen, barn så väl som vuxna. Av grannarna på Timmermansgatan, många av dem (liksom Matti!) invandrare och flyktingar – flera av dem har tårögda beklagat hans bortgång och har dessutom sänt en hälsning genom att låta plantera träd i Vi-skogen. Av arbetskamrater och vänner genom åren – Matti har verkligen lyckats behålla sina gamla vänner. ”Han var den godaste vännen”, skriver Else på ett häfte foton, bland annat från deras gemensamma resa till Madeira i februari 2006. ”Vänsäll” är ett gammaldags ord som passar in på Matti.

Och nu står vi alla här, lämnade kvar, och begrundar William Shakespeares ord:

Som våg på våg mot standens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.

Till slut är döden allas vårt öde. Det är ju lätt att säga men svårt att ta till sig, när den just har drabbat någon som stod en mycket nära. Som Werner Aspenström har formulerat det:

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt.