Ett parti som håller på att tappa sina rötter

31 oktober 2007 12:21 | Politik | 52 kommentarer

Det har nu ett slag pågått en intressant debatt här på bloggen om innebörden av begreppet socialdemokrati (och andra ismer), om identifikation och lojalitet med det egna partiet, om röstsplittring vid val, om grunder för uteslutning, om samarbete med andra partier och annat liknande.

Kommentarerna har av slump knutits till min recension av Håkan NessersEn helt annan historia”, med vilken diskussionen inte har någon annan knytning än att den just är en helt annan historia.

Jag kan ha synpunkter på väljarbeteende: Visst kan jag inse att det kan finnas situationer, då man använder röstsplittring för att göra politiska markeringar – men jag har svårt att acceptera till synes helt obegripligt velande hit och dit, ofta då på grundval av flyktiga mediabilder och/eller ren okunskap.

Att vara partimedlem är något utöver att vara väljare. Jag är inte så naiv att jag tror att partierna består av, eller ens idealt borde bestå av, människor med exakt samma åsikter i fråga om allting – skulle man ställa såna krav, skulle det inte gå att bilda några partier. Men den som går in i ett politiskt parti kan inte heller, hipp som happ, välja ett parti i högen för att, mer än väljaren, kunna påverka politikens inriktning. I tanken på politiska partier ligger att någorlunda likasinnade – i fråga om samhällsanalys och värderingar – ska sluta sig samman. Idealt kan medlemmarna i ett parti sedan, åtminstone när det gäller kärnvärderingar, synen på klassers och köns roller i samhället samt de flesta viktiga sakfrågor, komma överens om kursen för partiet i fråga.

Den socialdemokrati jag under 1950-talet upplevde som ”mitt” parti och 1960 anslöt mig till var då fortfarande till största delen ett klassparti, hette i valen också Arbetarepartiet Socialdemokraterna. Värderingsmässigt var det ett parti som främjade jämlikhet och solidaritet. På grundval av sådana värderingar slogs partiet för reformer, som jag med mitt ursprung i arbetarklass omedelbart förstod var till gagn för mig och min familj samt för alla de andra som hade det som vi: tjänstepension även för arbetare, möjlighet även för obemedlade att gå i skola och högre utbildning, utbyggnad av vård och omsorg och annat sådant.

Den här tidens socialdemokrati hade släppt kravet på storskalig socialisering av hela produktionslivet. I detta stycke var partiets inställning, som den uttrycktes i 1960 års partiprogram, pragmatisk: ”Socialdemokratin vill i varje enskilt fall pröva vilka former av ägande, företagande och nyskapande som bäst tjänar materiellt framåtskridande och mänsklig välfärd.” I detta låg förstås då också att stat, landsting och kommuner kunde och borde åta sig produktionsuppgifter: Socialdemokratin ”företräder kravet på samhälleligt ägande eller samhällskontroll av naturtillgångar, kreditinstitut och företag i all den omfattning det är nödvändigt för att tillvarata viktiga samhällsintressen”.

I 1960-talets ideologiska debatt – jag fanns på den tiden i Laboremus (bland annat som ordförande) och i Socialdemokratiska studentförbundet – tillhörde jag en yngre, radikal (och växande!) falang, som ville vrida partiet ytterligare åt vänster. Den som vill läsa mer om detta hänvisar jag till min uppsats ”Vart tog den där elden vägen?” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002). Som jag visar i den här uppsatsen, stärkte denna partivänster gradvis sina positioner under loppet av 1960-talet och under palmeepoken. Mycket av det vi drömde om förverkligades också.

Senare har utvecklingen, både i samhället och i partiet, tagit andra banor.

Nå, även om det i fråga om kollektivt ägande av naturtillgångar, industri och liknande verksamheter har funnits olika meningar inom socialdemokratin, var samtliga åsiktsgrupperingar inom partiet så väl då som långt senare överens om att det fanns verksamheter i samhället som inte bara borde finansieras utan också produceras i offentlig regi, sådant som vård, omsorg och skola. På dessa områden var det inte tal om att man skulle släppa fram några privata alternativ – tvärt om skulle sådant på de här områdena som fortfarande låg på privata händer infogas i den gemensamma sektorn. I det låg också att man utvidgade perspektivet om offentligt ägande till områden, som hade ett nära samband med kärnverksamheterna; jag vill här påminna om att ett par av tidens stora socialiseringsdebatter handlade om förstatligande av läromedelsförlagen respektive den svenska läkemedelsindustrin. (I båda fallen skapades stora statliga företag, dock utan totalsocialisering.)

När mot slutet av 1980-talet en ideologisk uppluckring kunde förmärkas på detta område, skrev jag i egenskap av huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission en text till det nya partiprogram, som var under utarbetande, och som sen – märk väl! – antogs av den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg 1990:

”Sociala reformer har skapat ekonomisk trygghet för barnfamiljerna, de arbetslösa, de sjuka och de gamla. En viktig princip vid skapandet av de sociala trygghetssystemen har varit, att de omfattar alla. Därigenom har de vunnit stark tillslutning i breda befolkningsgrupper. Denna uppslutning bakom de sociala reformerna har ytterligare förstärkts genom inslaget av inkomst- och standardskydd i socialförsäkringssystemet.

Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata intressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.”

Den som känner till samtidshistorien, inklusive den politik som har bedrivits i till exempel många socialdemokratiska kommuner och landsting, vet ju, att formuleringen ”i huvudsak undandragits de privata intressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn”, mot bakgrund av vad som, också under aktiv medverkan av socialdemokrater, har skett i till exempel kommun- och landstingsvärlden, framstår närmast som ett stort skämt.

Och värre tycks det bli. I dagens Dagens Nyheter (31 oktober 2007) läser jag på DN.debatt en artikel av de båda (s)-landstingsråden Ingela Nylund-Watz och Dag Larsson, ”S-politik för sjukvård spretig och föråldrad”. (Du kan läsa artikeln här.) Artikeln innehåller vettiga krav på vården, till exempel större patientorientering, men också följande:

”Gör fullständigt klart att vi socialdemokrater är öppna för alternativa driftsformer i delar av vården. Privata och ideella alternativ är i vissa lägen ett utmärkt komplement till offentligt drivna vårdcentraler och en del andra vårdinrättningar.”

För till exempel primärvård och rehabilitering anser de ”att marknadsstyrning och konkurrens är ändamålsenliga metoder”.

Själv hör jag till de (fortfarande många, tror jag) inom socialdemokratin, som håller med vänsterpartisten Josefin Brink, när hon i en intervju i Svenska Dagbladet den 29 oktober 2007, ”Vi är för mesiga mot privatskolan”, säger:

”– Vi är för mesiga när det gäller privatskolorna. Det blir tydligare för varje dag att det är ett ohållbart system, med olikheter och missförhållanden. Ett totalt haveri.

Den politiska debatten är skev, tycker hon. Det enda som diskuteras är de religiösa friskolorna.

– I stället borde vi fråga oss ‘Varför ska privata företag överhuvudtaget driva utbildningsverksamhet?’. Jag tycker inte att det är rimligt.”

(Du kan läsa hela intervjun här.)

Till dem som nu vill stämpla mig som vänsterpartist vill jag replikera, att jag i frågor som privatskolor och privat vård står på exakt samma ståndpunkt som den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg 1990.

Men kanske finns det hopp även för min linje. Jag citerar på denna punkt Nylund Watz’ och Dag Larssons debattartikel:

”Den gängse bilden är att socialdemokratin vill sätta stopp för privat sjukvård. Bilden har dessvärre viss fog för sig eftersom det finns socialdemokratiskt styrda landsting utan en enda privat vårdcentral.”

52 kommentarer

  1. Jag blir både skrämd och förbannad när jag ser dessa blåsossar (för vad är de annars?!) gå ut i pressen och lovorda de privata kommersiella intressenas inträdande på den förut offentligt drivna välfärdsscenen inom skola, vård och äldreomsorg. Dessa privata företag och företagare som har som sin primära drivkraft att i den kapitalistiska ekonomismens anda gå med så stor vinst som möjligt. De sitter oåtkomliga och utan ansvar i sina slutna och insynsbefriade direktions- och styrelserum och gör kostnadsminimerande lönsamhetskalkyler för att kunna attrahera och tjäna på sina ekonomiskt starka kunder – samtidigt som de obemedlade patienterna inte längre är lönt att betjäna!
    Och dessa utsorterande och utslagande mekanismer av människor som hör den privata kommersiella företagsvärlden till tänker dessa två blåsoosar föra in som ett välfärdsförbättrande förslag i den solidariska och socialt demokratiska socialdemokratin.
    Man tar sig för pannan i denna upp- och nervända ovälfärdsvärld!

    Comment by Bengt Nilsson, röd gråsosse — 2007 10 31 14:52 #

  2. Jag har sedan ca en månad följt med på din sida, och uppskattar den mycket. Jag har ganska nyligen valt att aktivera mig i politiken igen. Förr var det SSU men det är 20 år sedan. Mitt nyvunna engagemang kommer av att jag på fullt allvar tror att man har större möjlighet att påverka något om man finns med i ett sammanhang. Alltså ingen lyssnar på mina åsikter om jag sitter ensam med tidningen hemma vid köksbordet och klagar.
    Din text idag får mig därför att undra. Menar du att din åsikt är att man INTE har möjlighet påverka?? I så fall hur kom du fram till det??
    Vänligen Simone i Uddevala.

    Comment by Simone Olofsson — 2007 10 31 18:16 #

  3. Till Simone Olofsson: Nej, självfallet ska man vara med för att man vill påverka. Och det går att påverka!

    I det här perspektivet borde jag inte ha döpt min text till ”Ett parti som håller på att tappa sina rötter” till ”Ett parti som riskerar att tappa sina rötter”, som ju i sig har mer av uppfordran till de motkrafter till utvecklingen jag beskriver att engagera sig.

    Comment by Enn Kokk — 2007 10 31 18:35 #

  4. Problemet för socialdemokratin, och det har väljarna inte upptäckt ännu, är att partiet aldrig mer kommer att kunna föra en klassisk socialdemokratisk politik. Det kommer EU att se till.
    I förlängningen av detta faktum går vi mot det amerikanska systemet där en minioritet av väljarna väljer mellan två stora partier som i praktiken är svåra att skilja från varandra.

    Comment by Lasse Strömberg — 2007 10 31 19:15 #

  5. Vad är det för skillnad på odugliga administratörer som sitter som bromsklossar i Landstingens toppar och privata företag och företagare som seriöst vill förbättra vården i Sverige? En seriös entreprenör som vill förbättra sjukvården söker sig inte till Landstinget. En seriös entreprenör som vill förbättra sjukvården i Sverige startar ett privat alternativ. Ideologer som tror på statens förmåga att driva privat företagsverksamhet borde arbeta och praktisera i de ofantliga byråkratier som det finn ex på i Sverige i dag. Gör ett studiebesök på ex Högkvarteret på Karlavägen. Om vissa verksamheter inom kommunerna privatiserades och på så vis effektiviserades med hur mycket skulle kommunalskatten kunna sänkas ? Vad har en chef som har en måndslön på 50 000 inom offentligt driven verksamhet för incitament att effektivisera sin verksamhet ? Dessa småpåvar har ivarje fall jag fått nog av.

    Comment by Inge Johansson — 2007 10 31 19:17 #

  6. Till Inge Johansson: Jag konstaterar bara, att vi är djupt oense. Det finns fullt upp med välskötta landstingsdrivna vårdenheter. Och om nu staten vore så komplett inkompetent på att sköta företag, hur kommer det sig då, att världens spritjättar i dag slåss om att köpa V&S?

    Comment by Enn Kokk — 2007 10 31 19:38 #

  7. Till Lasse Strömberg: Jag är själv gammal EU-motståndare, men det är ju inte EU som tvingar ledande socialdemokrater i Stockholms läns landsting att förespråka privata alternativ.

    Comment by Enn Kokk — 2007 10 31 19:41 #

  8. Jag kan trösta dig Inge Johansson med att det inte finns någon seriös privat entreprenör som vill förbättra sjukvården i Sverige. Det enda de vill är att skapa sig en så stor vinst som möjligt. Sen kan jag fråga mig vad du menar med att effektivisera en verksamhet. För mig är det att skära ner på personal och andra utgiftsposter i sin verksamhet så mycket som möjligt. Allt ur en enda synpunkt! Att tjäna så mycket pengar som möjligt! Och ändå är inte de här privata välfärds-entreprenörerna nöjda som en undersökning i Stockholm visade. Cirka 60 procent av de privatläkare och sjukgymnaster som specialgranskades av Skatteverket under hösten 2005 hade så allvarliga fel och brister i deklarationerna att både företagen och ägarna blev upptaxerade. De flesta av felen var dessutom avsiktliga. Och i Norrbottens län var siffrorna lika dana!
    Nej jag vill betjänas av offentligt anställd personal som enbart har sitt jobb attt sköta utan lönsamhetskalkylerande vinstintresse-sidoblickar på mig!

    Comment by Bengt Nilsson, röd gråsosse — 2007 10 31 19:47 #

  9. Jag vill bara bekräfta det du säger, Enn Kokk: Du är inte ensam! Men det börjar bli ont om vänstersocialdemokrater med positioner…

    Jag har aldrig förstått vad den konkreta poängen skulle vara med en massa privata vårdcentraler. Allt man hör från förespråkarna är att det gynnar mångfalden. På vilket sätt då, undrar jag.

    För det har aldrig bevisats att privat vård är effektivare eller billigare. Snarare tvärtom. Det är till exempel klart demonstrerat att privata läkare skriver ut mycket mer antibiotika än offentliga diton – utan någon som helst medicinsk anledning. Och påståendet från Nylund-Watz och Larsson att rehabilitering och primärvård lämpar sig för marknadsstyring och konkurrens har således antingen tagits från ett moderat-PM eller ur luften. Det är obildat – för hela sjukvårdskedjan är det extremt viktigt att primärvården handlar om att tillgodose behov och patienträttigheter – och det är oideologiskt. För när blev det omodernt med ett krav på behov före marknad och konkurrens?

    Så istället för valfrihet och privatiseringar, låt oss kämpa för kvalitet, tillgänglighet och demokrati i den offentliga sektorn. Varför inte göra den till ett föredöme vad gäller arbetsplatsdemokrati?

    Comment by Daniel — 2007 11 01 0:39 #

  10. Enn Kokk:
    Du resonerar som jag, men dessvärre har det socialdemokratiska partiets irrvägar de senaste 15 åren fått mig att inte längre rösta på detta parti, fast jag fortfarande säger att jag är socialdemokrat på vänsterkanten – men det var ett annat socialdemokratiskt parti det, just det du talar om.

    För några år sedan var jag allvarligt inne på att sluta rösta, av det skäl Lasse Strömberg för fram, eftersom vi egenligen redan är i den situationen som han talar om.

    Det allra dystraste är alla ungdomar som idag egentligen, fast de inte förstår det, förknippar socialdemokrati med allt det som egentligen är resultat av modern socialdemokratis nyliberala ekonomiska politik. Partiet kommer dessvärre efter nästa val att bli ännu värre i det avséendet, är min dystra spådom utifrån erfarenheter av vad som hänt efter de tidigare borgerliga perioderna.

    Comment by Kerstin — 2007 11 01 4:29 #

  11. Håller med ovanstående skribenter. Socialdemokratin står för många saker som jag kan hålla med om, dock blir jag frustrerad när ledande sossar sitter och snackar om ”rättvisa” för att i nästa stund driva en nyliberal Friedmaninspirerad högerpolitik. Hur kan ett arbetarparti acceptera inflationsbekämpning framför full sysselsättning och ett EU-beordrat budgettak som reglerar statens utgifter? Vad skulle Keynes säga om detta om han levde idag? Lika förbannad blir man när (s) tittar på när världens enda stormakt ockuperar två av världens fattigaste stater för oljan + den folkrättsvidriga ockupation som Israel står för. Vad hände med den internationella solidariteten?

    Sen vill er Mona Sahlin samarbeta med IKEA-grundaren Ingvar Kamprad, en av världens största kapitalister. Hur går detta ihop för ett s.k arbetarparti?

    Ärligt talat Kokk. Kan inte (s) skrota ordet ”arbetarparti” från sitt parti och gå ihop med moderaterna, typ socialmoderaterna? Då vet man definitivt var ni hör hemma nånstans.

    Comment by Robert Zackrisson — 2007 11 01 9:51 #

  12. Som framgår av inlägg från Daniel och Bengt är jag inte ensam om att reagera på det sätt jag gör – detta sagt som ett svar till den mer uppgivne Robert Zachrisson. En viktig del av jobbet med att mota de här tendenserna är att sätta sig till motvärn. Det kan man trots allt mest effektivt, Kerstin, göra genom att använda sin röst också inom det parti vi diskuterar.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 01 11:20 #

  13. Problemet med ditt resonemang Kokk är att högervridningen av (s) har pågått sen början av 80-talet i samband med SAF:s och högerns ideologiska offensiv. Klimaxet av sossarnas högervridningen skedde under 1990-talet. Trots massiva protester och trots interna debatter mot de omfattande sparpaketen så fortsatte högerkursen. Samma sak hände med striden om det nya pensionssytemet PPM. När sossarnas överenskommelse med borgarna ang ATP/PPM blev det ett ramaskri bland medlemmarna. Ett rådslag arrangerades varav majoriteten av ombuden sa blankt nej till PPM. Vad gjorde partiledningen? Jo, man körde över rådsbeslutet och fortsatte överenskommelsen och resultatet ser vi idag.

    Ett arbetarparti ska företräda arbetarklassens intressen och styras av medlemmarna, inte av liten klick överbetalda pampar som driver en motsatt linje mot vad väljarna och medlemmarna vill ha. Vill man ha full sysselsättning, varför måste vi ha då inflationsbekämpning och en fristående riksbank. Om folk vi alla välfärd, varför måste vi ha budgettak och rekordöverskott i de offentliga finanserna? Om folk vill ha goda förebilder, varför tillåter (s) en ordförande med 1,2 miljoner som årslön + den herrgårdspamp som numera leker JKL-konsult?

    Och nej, jag tror inte att partiet kommer att komma till självinsikt och slå tillbaka nyliberalismen om inte medlemmarna sätter ned foten och kräver en kursändring. Tills detta händer har jag inget som helst förtroende för sossarna, oavsett vad ni säger eller kallar er.

    Comment by Robert Zackrisson — 2007 11 01 12:35 #

  14. Till Robert Zachrisson: Jag skulle kunna diskutera enskildheterna i det du angriper socialdemokratin för – där finns både sådant jag håller med om och sådant jag inte håller med om.

    Men min huvudpoäng är att socialdemoratiska partiet faktiskt har en demokratisk struktur, och har partiet understundom gjort dumheter är det inte bara de agerande ledarnas utan också de ofta alltför passiva) medlemmarnas fel.

    De många enskilda medlemmarna i Stockholms socialdemokratiska arbetarekommun och i de socialdemokratiska arbetarekommunerna i Stockholms län har alla ett ansvar i valet av sjukvårdsmodell. Mitt inlägg riktade sig därför i hög grad till dem.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 01 12:45 #

  15. Viktig fråga förvisso men det stora felet är att ett parti som säger sig försvara arbetarklassen inte på något sätt företräder dess värderingar. Arbetarklassen är som Kokk tidigare skrivit om här (om Marsdals analys av Norge) konservativ, ja småborgerlig. Den har ingenting till övers för den politiska korrekthet som behärskar den ”Nya vänstern” som infiltrerat socialdemokraterna. Läs gärna denna gammelsosseblogg i ämnet:

    http://leosundberg.blogspot.com/

    Dagens (s) företräder en klick medelklassradikaler i Sthlms innerstad. Det enda parti som företräder arbetarklassens intressen idag är Sd, och arbetarklassen börjar också inse det i allt större utsträckning.

    Comment by Grue — 2007 11 01 14:13 #

  16. Till Grue: Alldeles bortsett från att Sverigedemokraterna i en mängd frågor förespråkar en politik, som verkligen inte skulle gynna arbetarklassen, är min huvudinvändning mot ditt resonemang en annan: Också när arbetarrörelsen byggdes upp och blev en demokratisk massrörelse, leddes den av människor, som tillförde klassen idéer, som inte spontant fanns hos den. Samtidigt måste ledarna, eftersom rörelsen var just demokratisk, bära upp önskningar som fanns bland medlemmarna.

    Problemet för dagens arbetarrörelse är att dess karaktär av just rörelse (= många och aktiva medlemmar) starkt har reducerats och samtidigt socialdemokratins medlemskader har blivit mycket mer blandad.

    Den här utvecklingen gynnar toppstyrning.

    Men att Sd skulle vara något alternativ är en fullständigt bisarr tanke.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 01 14:48 #

  17. Vad gäller ekonomiska frågor är det riktigt att Sd inte är vänster (även om man inte är tokhöger heller). Leo som jag länkade till ser det som ett problem men har sagt att ”om inget händer” tänker han ändå rösta på Sd just pga dom saker jag tar upp. Det där är reella problem med sossarna av idag som partiledningen inte tar på allvar.

    Sen undrar jag vad du menar med: ”Också när arbetarrörelsen byggdes upp och blev en demokratisk massrörelse, leddes den av människor, som tillförde klassen idéer, som inte spontant fanns hos den.” Menar du att ”avantgardet” måste gå före? Det anser jag vara en mycket farlig tanke och huvudorsaken till (s) förfalla (och till mycken annan skit här i världen).

    Fler och fler just ur era egna led tycker iaf att Sd är ett alternativ. Jag antar att dom ”tänkte bisarrt” även när dom röstade på (s) då då?

    Comment by Grue — 2007 11 01 16:07 #

  18. Till Grue: Nå, då är vi överens om att Sd inte står för någon vänsterbetonad politik i ekonomiska frågor.

    Svensk arbetarklass uppfann inte socialismen eller socialdemokratin – personer som Mäster Palm importerade de här nya idéerna från bland annat Tyskland. Han och de andra tidiga socialisterna fick argumentera för sin sak.

    Den här sorts spänningar mellan föregångspersoner och andra finns i varje samhälle, också vårt. Om vi som har bestämda meningar om hur samhället borde organiseras inte försökte övertyga andra, skulle ju själva grunden för det demokratiska partiväsendet falla. I den här ledarskaps- och missionstanken ligger inget odemokratiskt – alla har vi ju rätt att försöka övertyga de andra om att just vi har rätt. Själva argumentationsmomentet innebär, att argument prövas, idéer antas eller förkastas samt att fördomar – det finns såna också! – utmanas.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 01 16:37 #

  19. Nåväl, du argumenterar inte illa. Vad jag ser som farligt är när dessa grupper tappar kontakten med arbetarklassen och med det praktiska livet. Det har för länge sen skett i Sverige, och definitivt inte bara vad gäller socialdemokratern. Situationen när det gäller andra inflytelserika grupper som journalister och akademiker är ännu värre. Som jag ser det propagerar dessa grupper en politik som arbetarklassen inte är intresserad av och vad mer är, inte har någon som helst ANLEDNING att vara intresserad av (till skillnad från den de tidiga sossarna propagerade, som du poängterar). Den här artikeln av K-O Arnstberg kan ha viss relevans för att förstå hur dessa grupper tänker och ”argumenterar”, om det ens kan kallas så:

    http://robsten.blogspot.com/2007/10/arnstberg-till-generalangrepp-mot-den.html

    Comment by Grue — 2007 11 01 16:56 #

  20. Till Grue: Bristen på kontakt mellan politisk ”elit” och medlemmar samt väljare har jag ju, som du vet, tidigare skrivit om, och jag har medgett att det finns en klyfta, också försökt analysera varför.

    Invandrar- och flyktingfrågorna har vi ju också tidigare ventilerat. Mitt intryck där är att acceptansen faktiskt har ökat – jag minns sådana undersökningsresultat men har i skrivande stund inte tillgång till något siffermaterial.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 01 17:31 #

  21. Hej igen !
    Det är kul att vara djupt oense. Några ex ur vardagen. Jag var i våras orolig för en del konstiga fläckar som jag såg på kroppen första soliga dagen när jag tog av mig skjortan på terrassen. Jag ringde min husläkare på vårdcentralen och beskrev min oro. Han gav mig två alternativ. Det ena att skriva en remiss till hudkliniken men då får Du leva med Din oro åtminstone ett år. Den andra som han tyckte var mer realistisk var att uppsöka en överläkare som hade slutat på Karlskoga lasarett och öppnat privatmottagning i Karlstad. Det skulle visserligen kosta 600 mot vårdcentralens 100 eller om det var 150, men min läkare tyckte det kunde var värt utlägget för han bedömde min beskrivning av fläckarna som kanske inte så godaratade. Nu ornade sig det hela en då i och med att jag är med i ett prostata projekt för utprovning av nytt läkemedel som en överläkare på Karlstads lasarett bedriver på sin fritid åt ett läkemedelsbolag. Han bedömde mina fläckar som inget att bry sig i.
    Andra ex: Min fru är reumatiker och går på labb med jämna mellanrum för att kontrollera levern. Vid senaste besöket så råkade hon känna igen en syster från reumatiker kliniken och frågade henne varför hon inte hade blivit kallad som de hade lovat henne 2002 när hon senast besökte kliniken. Varpå systern utbrast oj då då måste Du genast få en kallelse. Nu sitter kallelsen på kylskåpsdörren under en magnet.
    Frugan och jag var på semester i Frankrike. Grannen är därifrån och vi var bjudna att besöka hans nyinköpta lägenhet. Vi träffade några av han släktingar vid en sammankomst och kom att diskutera likheter och olikheter mellan våra älskade länder. Jag frågade om hur det går till när man vill komma ikontakt med en läkare vid sjukdom. På sedvanligt franskt maner med mycket ord och kroppsspråk förklarde grannens släktingar att man ringde sin läkare och inom en timma kom en läkare om man nu ville ha hembesök eller så begav man sig till sin vårdcentral.
    Jag har själv artros i höfterna och vänner som inte har sett mig på några år frågar varför jag haltar. Jag har varit på ortopeden i Karlstad för ca tre år sedan och fick beskedet ”att om det är så att Du ligger vaken två månader med olidliga smärtor” då skall vi överväga operation.
    Jag förstår att när man som liten eller tonåring har växt upp under fattiga förhållanden som Göran beskriver i sin bok och många fler med honom även jag själv hade inte så gott om pengar när jag växte upp och röstade och argumenterade ganska skarpt för den socialistiska ideen ända till jag läste Kjell Olof Feldts ”Alla dessa dagar”. Efter den läsningen bestämde jag mig för att aldrig mer lägga en röst på de röde. Däremot ser jag gärna att di röe hänger kvar i Superettan även nästa år.
    Kära socialister inse att sjukvården behöver se patienterna som kunder och att det är ett felaktigt system som gör att de flesta i personalen inte trivs på grund av det byråkratiska systemet och därför jobbar med mycket låg effektivitet och många gånger med felaktiga saker. Administrationen (Landstingen)med landstingdirektörer i spetsen är ett föråldrat system som skapar onödiga förluster för många patienter.
    Hej på Er
    Inge

    Comment by Inge Johansson — 2007 11 01 19:41 #

  22. Till Inge Johansson: Jag vill på inget sätt bestrida dina exempel – men skulle också kunna ge en rad positiva exempel från den offentliga sjukvården. (Jag har själv haft ganska svåra krämpor det senaste året, i tur och ordning inoperering av pacemaker, kraftig lunginflammation och, nu pågående, ischias, och har inte haft några svårigheter att bli mottagen av den offentliga vården här i Uppsala.)

    Ökad patientorientering och effektivitet har nog ingen vettig människa något emot. Själv har jag svårt att förstå varför just den offentliga vården inte skulle kunna leva upp till det.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 01 23:26 #

  23. Hur många hundratusen anställda har man skurit bort från vårdsektorn de senaste 17 åren?

    Comment by Kerstin — 2007 11 02 0:26 #

  24. Läste en insändare i dagens NWT under rubriken ”Lägg ned alla Landsting”. Jag jobbar i Holland där det inte finns några Landsting. Betalningen för operationer/behandlingar sker via försäkringsbolagen och behandlande läkare. Inga andra är inblandade och därför är det inga väntetider på behandlingar/operationer. Skribenten frågar: Är det egentligen någon som vet vad Landstingen jobbar med ? Det har jag aldrig kommit underfund med även om jag sedan 1964 jobbat inom svensk sjukvård. Insändaren arbetsemigrerade på grund av 1) Dålig tillgång till vård för patienterna 2) En mycket bra yrkesgrupp togs bort – undersköterskor (fast de är visst på väg tillbaks) 3) Mycket dåliga löner/pensioner för personalen, speciellt i Värmland. I dag får jag ut efter skatt det jag skulle få ut före skatt om jag jobbade i Värmland.

    Comment by Inge Johansson — 2007 11 02 9:16 #

  25. Till Inge Johansson: Riktigt så okunnig om landstingens uppgifter, som du låtsas vara, kan du ju knappast vara.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 02 12:18 #

  26. Till Kerstin Berminge: Jag har inte tillgång till siffrorna, där jag aktualiter befinner mig. Men naturligtvis har nedskärningarna bidragit till de problem som finns på olika håll inom den offentliga vården.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 02 12:26 #

  27. Även Enn Kokk måste väl någon gång inse att de socialistiska politikerna och deras spökskrivare i Sverige inte lyckats över huvudtaget med den omhuldade ”välfärden”. 1960-talet var ju ideologiskt så nära Lenin man kunde komma. Men till och med gruvarbetarna i norr tyckte ni var patetiska och de fick rätt. Det ni skrev i ert ordrika manifest 1990 var ju redan då bevisat ohållbart. Staten, kommunenen och landstingen kunde inte ens fram till dess leva upp till sina och era fagra politiska löften om rättmätig god åldringsvård, skola, sjukvård, handikappvård etc. I er navelskådning fattade ni byråkrater inte hur vi hade det i vårt samhälle. Ni satt på era fina taburetter (och nu fina pensioner), betalda av de svenska lågavlönade och överbeskattade industriarbetarna och alla undersköterskor, hemvårdare m.fl. Ni liksom Wigforss (Palmes teoretiska chefsideolog) har enbart ett syfte: MAKTEN över oss små gräsrötter! Inte för att förbättra för medborgarna utan för att styra oss från vaggan till graven. ”Vi” vet bäst och ni skall följa oss. Läs Wigforss Göteborgsmanifest från 1925 så förstår ni vad jag menar. Allt känns igen från den kristna kyrkans svartrockar för hundra år sedan.
    Sverige startade otvivelaktigt sin kräftgång under Palme och Sträng på deras farliga väg mot kommunism. ALLT för partiet, individen tillhör oss! Det gillade Sovjet! Men ni fick den gången mothugg från den svenske industriarbetaren och nu framförs era litanior på alla socialistiska bloggar. Även här. Beklaga er inte över ökade ”klassklyftor”. Det är SAP som har makten att låta det ske! Inte ens det lyckades ni med.
    Varför backade ni från den totala socialiseringen? Höll inte ideologin logiskt ända fram, eller blev ni pragmatiska för att få röster, behålla MAKTEN och fortsätta lyfta era lättförtjänta löner betalda av de lågavlönade arbetarna.

    Comment by Lars Rudström — 2007 11 03 0:28 #

  28. Enn Kokk har svårt att förstå varför den svenska offentliga sjukvården inte skulle kunna leva upp till det franska exemplet. Då har han inte förstått ett vitten om var pudels kärna ligger. Givetvis hos hans omhuldade politiska makt där landstingspolitikerna inte har en aning om patientens behov och känslor! Dessa (landstingspolitikerna) skyller ständigt på bristande resurser i stället för att förstå att problemet ligger i deras inkompetens som ledare och i organisationens oförmåga till utveckling. De har aldrig någonsin förstått att de borde lyssna (och förstå) sjukvårdens anställdas önskemål. ”Nej, vi politiker vet bäst!” Var det så svårt Enn Kokk?

    Comment by Lars Rudström — 2007 11 03 0:41 #

  29. Till Lars Rudström: Sällan har jag sett exempel på ett så oförblommerat politikerförakt. Om alla politiker, jag till exempel, är så korkade som du säger – varför ska vi då över huvud taget ha demokrati? Då kunde ju i stället den nyliberala marknaden fixa alla våra problem.

    På en punkt är vi dock ense: Sjukvårdspolitikerna bör lyssna på och ta intryck av de sjukvårdsanställdas synpunkter. Och patienternas!

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 03 13:20 #

  30. I går ytterligare en rapport som bekräftar svensk sjukvårds ineffektivitet att tillhandahålla vård åt sina kunder. 130 000 har inte utnyttjat vårdgarantin på grund av ovilja att lämna sitt hemlandsting för att åtgärdas på annat Landsting. Och värst är Värmland.
    Ett räkneex. Jag betalar i dag ca 3000 kr/år för att få huset och lösöre försäkrat. Värde ca 2,5 miljoner. Jag vet inte vad Landstingsskatten är men räkna med 10 kr/skattekrona och för en normalinkomsttagare 2500 skattekronor. Då betalar jag 25000 i försäkring årligen. För detta borde jag kunna få en komplicerad hjäroperation eller transplantation. Men många dör i väntan på njurar, hjärtan och andra organ.

    Comment by Inge Johansson — 2007 11 05 19:16 #

  31. Till Inge Johansson: Om 130.000 inte har utnyttjat vårdgarantin på grund av ovilja att lämna sitt hemlandsting, beror väl detta rimligen på dem själva och inte på landstingspolitikerna.

    När det gäller organtransplantationer, kan ju cokså organbrist spela in.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 05 20:38 #

  32. Som f d journalist reagerar jag ofta hur man diskutera saker utan att utgå ifrån klara fakta:

    1. Det sägs att man skär ner i svensk sjukvård. ”Hur många hundra tusen har man skurit bort i svensk sjukvård de sista 17 åren?” (inlägg Kerstin)
    Fakta: Svensk sjukvård har aldrig haft så många läkare och så många sjuksköterskor som man har i dag. Vad gäller undersköterskor och vårdbiträden är antalet oförändrat inom sjukvården och i kommunerna. ( x Kommunerna, efter 92-95 genomfördes ädelreformerna)

    Däremot har det försvunnit ekonomipersonal och folk i kontorsfunktioner från landstinget genom
    s k outsourcing. Dvs jobben görs av externa utförare.

    Alltså: Totala mängden sysselsatta i vård och omsorg i landsting och kommuner har hela tiden ökat.

    Trots det så är det köer och väntetider.

    A. Det beror på fel inom ledning och organisation säger somliga.
    B. Andra säger att det borde vara möjligt att lösa problemen inom de givna systemen.

    Den här diskussionen har pågått i minst 30 år. Jag har följt den som journalist och jag undrar hur länge till den ska pågå.

    Under tiden så sker förändringar som diskussionen inte verkar låtsas om. Landstingen och kommunerna låter alltmer vård och omsorg bli producerat av olika underleverantörer i form av privata vårdcentraler, läkargrupper, äldreboenden, hemtjänstföretag och sjukhus med andra än landsting och kommuner som ägare.

    Redan för ett antal år sedan lade (s) i Västmanland ut vårdcentralerna på underleverantörer (personalkooperativ eller privatägda) och andra har sedan dess följt efter.

    Det här är alltså inget nytt, även om programskrivare i partiet inte har fångat upp det.

    Andelen totalt av alternativa driftsformer i vård och omsorg är nu 10 procent och är på väg mot 15 procent.

    Kan vi vara överens om att detta är ett rimligt faktaunderlag för en diskussion i ämnet…? så ska jag inte mer aspirera på rollen av debattledare. Och kan vi vara överens att sluta med att kasta obsoleta klyschor på varann om Sovjet, Lenin och annat…?

    Comment by anders thunberg — 2007 11 05 23:03 #

  33. Ja, Anders till att en seriös diskussion inte får innehålla klyschor om Sovjet, Lenin o dyl. Debattörer som framför sådant kan inte tas på allvar utan dömer ut sig själva.
    Nej, till att faktaunderlaget som du framlägger är invändningsfritt. Har inte ca 200 000 fått lämna vård och omsorg? Minns att för ca tio år sen rörde det sig om minst ca 1 000 bara på Regionsjukhuset i Örebro. Många sjuksköterskor och undersköterskor fick jobb på Ericsson i Kumla och bättre betalt. Det är nu historia.
    Om ändå antalet anställda nu inom landstingen är högre, om det är så – kanske inte är orimligt med fler äldre i befolkningen och därmed fler vårdbehövande.
    Dessutom var det längesen jag i samtal med läkare hörde att vårdbehovet är oändligt. Fel tyckte jag, men det ligger något i det. Ett högt utvecklat samhälle presterar väl både större utbud och efterfrågan?

    Comment by Sixten Andréasson — 2007 11 05 23:53 #

  34. Till Anders Thunberg: Naturligtvis lade jag redan på ett tidigt stadium märke till den utveckling du beskriver i procentsatser och siffror. Om du läser min ursprungstext, ser du, att det var just uppluckringen i principfrågan – landstingsdrivet eller inte – som fick mig att skriva den text ur 1990 års partiprogram jag citerar. Och jag noterar i min text också, att – eftersom utvecklingen bara fortsatte – min programtext snart nog kom att framstå som ett stort skämt.

    Vad jag ville markera var att jag för egen del inte har ändrat mening i principfrågan.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 06 11:59 #

  35. Till Enn: Ja förhoppningsvis skall inte samma ske som har skett med republikkravet. Problemet med programformuleringar i (s)-sammanhang är de ofta handlar om organisation. Om man i stället programfäste kravet på “rättvisa”, “likabehandling”, “tillgänglighet” och “kvalitet” och “valfrihet” så skulle man slippa komma i bakvattnet, när verkligheten förändras. Jag tror att det finna starka känslor hos svenska folket för sådana programmål. Däremot tvivlar jag på man bryr sig så mycket om läkaren är landstingsanställd eller arbetar i egen regi eller i stort företag…En musiker gör sitt jobb mer eller mindre bra i olika orkestrar och på olika scener…
    Till Sixten A: Jag följde också med historien med folk som flyttade till Ericson från landstinget i Örebro och där fick bättra betalt
    (trots att jobbet på Ericson i Kumla skulle visa sig vara något som lätt kunde flyttas till Indien..) det var inte så många sjuksköterskor om ens några utan det var undersköterskor/ vårdbiträden… men vad jag förstår fylldes det på med andra av samma kategori.
    “Fler äldre i befolkningen och fler vårdbehövande”?
    Ja så enkelt är det nog inte. Vi lever längre eftersom vi blir friskare. Däremot håller jag med dig om att efterfrågan ökar med tillgång till nya behandlingar och med mer resurser i samhället…
    Det finns ingen gräns hur mycket vård vi kan konsumera…bara vi har pengar för det. Jag har träffat rika äldre amerikaner som lägger ner många miljoner per år på vård… men ska vi ha en lika och rättvis vård på den nivån? På nån nivå måste man väl också själv betala och inte kräva att skattebetalarna ska göra det?
    Endast en tredjedel av de offentliga resurserna i Sverige går i dag till vård, skola och omsorg…

    Inga partier verkar vilja skära ner här. Där de politiska skiljelinjerna finns är det som gäller transferingarna..på A-kassa, sjukförsäkring, familjeförsäkringar och pensioner… där står striden. Inget parti verkar dock ömma för dom
    300.000-400.000 medborgare som är helt under golvet? Det finns t ex 20.000 bostadslösa varav många sover under broar och på järnvägsstationer…en ökande skara , trots att satsningarna på den offentliga sektorn kraftigt har ökat. I dagens penningvärde lägger vi i dag ner dubbelt så mycket på den offentliga sektorn som 1990.

    Vad bör göras?

    Comment by anders thunberg — 2007 11 06 17:43 #

  36. Anders T.: …”historien med folk som flyttade från landstinget till Ericsson” tycker jag är en förskönade omskrivning för att RSÖ gjorde sig av med 900 par händer. Att en del av dem fick jobb i Kumla till högre lön och normala arbetstider (för några år) ville jag bara nämna som hur dumt landstinget handlade mot trogen och uppoffrande personal.
    Klart att efter några år blev man tvungen anställa nya!
    Ja, vi lever i genomsnitt längre och är friskare i hög ålder. MEN på slutet behöver de flesta mer vård och det innebär fler vårdbehövande än förr. Så menade jag.
    Sen – inte ens de flesta amerikanare har råd till miljoner på vård. Tycker att vi ska hålla oss till vår modell. Rätt lika vårdmöjlighet för alla till 7-9 % av BNP jämfört med 13% i USA med oerhört ojämlik fördelning av dessa resurser!
    Sen är det riktigt att inga partier vill skära ner – i ord ja. Vid de tre senaste valen har alla haft mantrat VÅRD, SKOLA, OMSORG. Men nedskärningarna har bara fortsatt!

    Comment by Sixten Andréasson — 2007 11 06 21:25 #

  37. Till Anders Thunberg: Själv är jag övertygad om att principiella mål för vårdpolitiken – jämlik behandling och annat liknande – också fordrar en produktion i något politiskt styrt samhällsorgans, till exempel ett landstings regi.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 06 21:35 #

  38. till Inge Johansson: I ditt räkneexempel betalar du 25 000 kr om året i försäkring (=landstingskatt). För det borde du kunna få en komplicerad hjärtoperation eller transplantation. Jamen det får du ju om du behöver det. Du ska vara tacksam för att det inte behövts. Det du skrivit tidigare om höftbesvär och att läkaren inte tyckte du skulle opereras, känner jag igen. Fick liknande besked själv och har fått klart av andra att man ska inte begära höftoperation förrän besvären är olidliga. Många opererade hoppar omkring som unga på nytt, men många gånger misslyckas det. Och en operation är alltid en allvarlig sak. I mitt fall gick besvären tillbaka av sig själv (kan komma igen).
    Inte bra att många får vänta på nödvändig operation.

    Comment by Sixten Andréasson — 2007 11 06 21:52 #

  39. Till Enn: ”t ex landsting” skriver du. En bra öppning. Dagens landsting sysslar endast till 65-70 procent med sjukvård. Andra ting man sysslar med är trafikfrågor, kulturfrågor etc. De senare frågorna skulle kunna föras ner till kommunerna, då kommer de närmare medborgarna. Av sjukvården skulle det mesta (primärvården) också kunna läggas ut på kommunerna (närhetsprincipen). De stora sjukhusen då? Med forskning och specialistkompetens? Varför skulle de inte kunna göras om till stiftelser? Och med politiker i styrelserna. Blir prestigesjukhusen stiftelser skulle de juridiskt sett inte kunna säljs ut av klåfingriga politiker som vill marknadsanpassa medborgliga rättigheter på sjukvårdsområdet.
    Med en sån här lösning blir landstgingen (+ dess tjänstemannbyråkrati) obehövlig.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 11 06 22:45 #

  40. Till Anders Thunberg: Landsting har man ju för att samordnat täcka behoven inom ett större område än en kommun, ett län. Självfallet finns det samordningsbehov öwer kommungränserna också för andra frågor än sjukvård. Trafik, som du själv nämner, är ett bre exempel.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 07 9:58 #

  41. Trodde att nya majoriteten i Region Skåne hade uppgett sina planer på att privatisera psykvården. Men nej, enl dagens Sydsvenska Dagbladet ska det ske. Snart förhandlingar med facken, som efterlyser konsekvensanalys. Hoppas de kan stoppa det hela.
    Vår vårdcentrals personal vill ta över som kooperativ. De har nog de besökandes stöd och de tror att de kan driva verksamheten smidigare utan byråkratin centralt och att det ska bli lite pengar över som bonus till dem.
    Får se hur det blir. Tycker inte att det är fel att de får pröva, men inte att avskaffa landstingen. De flesta betalar en tredjedel av inkomstskatten till landstingets verksamhet och ska ha politiskt inflytande över det. Ja, jag gillar inte politikers och topptjänstemäns höga löner mm. Men hur ska folk bestämma något om allt privatiseras eller styrs av ännu mer anonyma stiftelsestyrelser?

    Comment by Sixten Andréasson — 2007 11 07 20:59 #

  42. Till Sixten A: Kanske har du missförstått mig. Poängen med stiftelser är att sådana inte kan privatiseras. Alltså en spärr mot privatisering. Däremot står det ju politiska majoriteter i stat- och landsting fritt att välja att sälja ut.Och är något försålt så är det oåterkallerligt. Jag en ny politisk majoritet kan ta tillbaka beslutet.
    Och genom flytta ner vårdfrågorna (liksom trafiken) på det lokala planet får folk mer att säga till om vad gäller hur det ska vara organiserat.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 11 08 11:24 #

  43. Till Kokk Och Thunberg: Som vanligt blir ni uppbragta när ni inte orkar bemöta mina påståenden om den socialdemokratiska irrgången. Ni är irriterade över SAP:s högervridning efter Palmes många år av ideologisk vänstervridning. Thunberg tycker givetvis att det ska sitta politiker i hans hypotetiska stiftelser. Kokk använder orden ”oförblommerat politikerförakt” för att löjliggöra mina upplevda fakta om SAP:s tillkortakommanden vad gäller dess omhuldade ”välfärd”. Ni leker med ord och undviker det faktum att den svenska socialismen är ett stort misslyckande. Samtidigt framgår det tydligt att Kokk ser fram mot, och hoppas på, en ännu starkare vänstervridning av SAP inför nästa riksdagsval. Undrar vad de icke-socialistiska medlemmarna inom LO tycker om det.

    Comment by Lars Rudström — 2007 11 18 22:33 #

  44. Till Lars Rudström: Det borde inte finnas några antisocialistiska medlemmar i LO – en sådan hållning svär mot deras klassintresse.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 18 23:09 #

  45. Till Enn Kokk: ”Det borde inte finnas…”. Nej inte enligt din ideologi eftersom LO stammar från den socialdemokratiska/kommunistiska politiska vänstern. Det förstår jag. Men världen har ändrats en aning de senaste 80 åren. LO är än idag primärt en intresseorganisation för sina fackliga medlemmar, inte en politisk organisation! Även om ni vänsterpolitiker vill att LO skall fortsätta att gå i SAP:s eller V:s ledband för att få politikernas stöd för lagändringar när de kör fast i arbetsmarknadsparternas förhandlingar så är detta en överpolitisk maktutövning från er.

    Klassintresse! Hur definierar du detta? Kapital mot arbetare? Aj-aj-aj! Där hugger du i sten! Vem är inte ”kapitalist” idag?

    LO klarar sig väl utan ert politiska stöd, men ni klarar er inte utan LO:s stöd. Den svenske arbetaren är långt starkare än ni politiker. Där har ni er svaghet idag!

    Din hårda hållning att det inte borde finnas antisocialistiska medlemmar i LO tyder nog tyvärr på att du inte insett att antalet LO-medlemmar som tröttnat såväl på SAP och V är många idag. Be LO att vid sin nästa kongress kartlägga via en slutet röstning var ombudens personliga politiska sympati ligger.

    Comment by Lars Rudström — 2007 11 19 22:05 #

  46. Till Lars Rudström: Glöm inte att de som 1889 samlades för att bilda Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (märk termen) till sin majoritet var representanter för fackföreningar.

    De bildade ett parti för att, också politiskt, tillvarata arbetarnas intressen. Detta parti utgick, liksom fackföreningsrörelsen, från arbetarklassen: fack och parti var två parallella grenar på samma träd.

    Och det finns en intressemotsättning mellan kapitalister och arbetare än i dag!

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 20 0:02 #

  47. Nejdå, inte glömmer jag det. Jag kan nog den svenska arbetarrörelsens historia lika bra som du trots att du envist framhärdar att jag ”inte förstått någonting”. Men nu talar vi om år 2007! Kan du definiera en svensk ”arbetare” av idag? En kapitalist är nog enkelt att definiera, men en arbetare? Ser fram mot definitionerna.

    Comment by Lars Rudström — 2007 11 24 1:44 #

  48. Till Lars Rudström: Eftersom du polemiserar mot en person, som i sitt bagage har huvudsekreterarskap i socialdemokratiska partiets programkommission, vill jag svara dig genom att återge ett stycke som jag skrev för 1990 års socialdemokratiska partiprogram, antaget av kongressen samma år:

    ”Arbetarklassen i ursprunglig mening har minskat i storlek. Nya yrkesgrupper växer fram i den privata tjänstesektorn, i de kunskapsintensiva företagen och inom den gemensamma sektorn. Dessa yrkesgrupper har i egenskap av löneanställda gemensamma intressen med industriarbetarna, men arbetsvillkoren och möjligheterna att påverka skiljer sig från yrkesgrupp till yrkesgrupp. Ny teknik och ny informationsteknologi skapar nya strukturer i näringslivet och medger nya former av decentralisering, vilket också påverkar både arbetsorganisationen och arbetsvillkoren för olika grupper av anställda. Klasstrukturen blir mindre enhetlig. Nya skillnader i kunskap och därmed möjligheter att påverka hotar ständigt att skapa nya typer av klassklyftor. Den politiska så väl som den fackliga arbetarrörelsen måste motverka en sådan utveckling och aktivt arbeta för utjämning. Samtidigt är det ett faktum, att den helt överväldigande delen av befolkningen består av löneanställda. Växande grupper, som inte tillhör arbetarklassen, saknar intressebindningar till de privata kapitalägarna och deras företag. Även dessa grupper är för sin välfärd beroende av samverkan och kollektiva insatser.”

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 24 16:03 #

  49. Tittade sent i går kväll på sjukvårdsdebatten i TV4. Deltagare var Ylva Johansson, Filippa Reinfeldt och VD:n för den första privata cancerkliniken i Sverige.
    Skall vi tillåta privat sjukvård i Sverige ? Alla partier är överens därom, men inom vilka områden ? I landet finns privata sjukgymnaster, vårdcentraler, tandläkare, optiker kanske fler yrkeskategorier som behandlar olika kroppstillstånd. Läkemedelsindustrin är privat och domineras av ett flertal tunga aktörer. Vad är problemet ? Jo inom högspecialiserad sjukvård är socialdemokrater motståndare till privata aktörer. Därför att inom dessa discipliner (var nu gränsen skall dras) krävs tunga investeringar som inte kan delas med privata aktörer. Privata aktörer skall alltså enbart få agera på de marknader inom sjukvården som det statsbärande partiet har förmånen att peka ut. De kunder som är i behov av de andra marknaderna dvs de som kräver tunga investeringar skall enbart vara hänvisade till en aktör (samhället). Vari ligger logiken i detta resonemang ?
    Debatten karakteriserades av Ylva Johanssons stressiga kroppsspråk och högljuda argumentering medan Filippa och VD:n mest satt lugnt och lyssnade. De tyngsta argumentet framfördes av VD:n som förklarade att hans företag kommer att erbjuda unika behandlingsmetoder som ännu inte finns framme i Sverige därtill till utländska kunder och kunder som landstinget remitterar samt sådana som har privata sjukförsäkringar. Den senare delen har exploderat i landet och tecknas numera av såväl kommuner, statliga organisatoner som företag. Orsaken är att organisationer vill ha sina anställda i produktion och inte i köer till den statliga sjukvården. Om vi inte hade haft företag som forskat fram livsavgörande medeciner, var hade vi då stått inom sjukvården i dag ? Hade vi haft en enda stor Alvedon som varit plaserad i Kungliga huvudkommunen och som medborgarna i nåder hade fått rest och slickat på ?

    Comment by Inge Johansson — 2007 12 06 16:49 #

  50. Till Inge Johansson: Jag har inte sett den här debatten och kan alltså inte kommentera den.

    Men min personliga inställning till privat sjukvård är mycket snävare än också Ylva Johanssons.

    Comment by Enn Kokk — 2007 12 06 16:59 #

  51. Jag rekommenderar Dig och Dina partikamrater att läsa Karl-Henrik Petterssons Visioner om kommand Svensk sjukvård.
    I boken analyserar han varför svensk sjukvård är dålig på tillgänglighet och hur effektiviteten kan förbättras.
    Häftet är utgivet av SNS.
    Bl annat delar han in i olkia patientkategorier sjuk-sjuk, frisk-sjuk, akut-sjuk och vardags-sjuk.
    Organisationen anpassas efter patientkategorierna.

    Sjukvård (frisk-sjuka) lätt att planera och repetitiv skall konkurrentutsättas och flera aktörer skall kunna producera höftledsoperationer, grå starr mm.
    Samma sak med vardags-sjuka den s k primärvård skall också konkurrentutsättas.

    Universitetssjukhusen överförs i statlig ägo.

    Våra i dag förvaltande sjukhus bolagiseras.

    Allt skattefinansieras.

    Hoppas sossarna inser fördelen med förslaget och tar tag i debatten innan de borgerliga hinner före.

    Verkligen en fråga som skulle innebära valseger för de röde.

    Comment by Inge Johansson — 2008 05 24 11:01 #

  52. Kan inte mycket om svenska systemet men ändå, från mitt utlandsperspektiv:

    ”…Om 130.000 inte har utnyttjat vårdgarantin på grund av ovilja att lämna sitt hemlandsting, beror väl detta rimligen på dem själva och inte på landstingspolitikerna….”

    Vad är det för system som menar att folk måste lämna sitt landsting/hemort eller tom sitt land (?) för att få vad som i andra länder är ganska vanlig vård? Glesbygd är en sak men landstingens sjukhus borde kunna ge bättre all-round service. Och tala inte om när man stänger sjukhusens BB under semestertid, vilket hänt i Västernorrlands län!

    Folk vill väl kunna vara i hemorten, nära sin familj, när de har hälsoproblem eller ska få barn? Jämlikhet och solidaritet, anyone? Varje ort/storområde borde ha tillgång till diagnostiker, hjärtspecialister, ortopeder som gör ledbyten (knä, höft…). ¨

    Nu hör jag från släkten att t.ex. Örnsköldsviks sjukhus inte har en patolog. Man får skicka prover till Umeå och vänta, vänta, vänta på diagnos som borde ta högst tre dagar, ibland en dag om man gör en s.k. frozen section. Sedan tillgång till tidsenlig behandling vid eventuell elakartad diagnos har man ju hört skräckhistorier om. Man läser (rubrik i tidning för nåt år sen) att en svensk patients chans att bli botad från prostatacancer beror på vilket postnummer han har!

    Om landstingen inte har kunnat fixa det under decennier finns väl andra som kan? Eller har jag fel?

    Jag håller inte med Röda grågossen Bengt. Man kan mycket väl driva vårdsystem BÅDE för vinning (rörelsens överlevnad) OCH för patientens överlevnad och välbefinnande! Den dag ett privat BB eller ett privat diagnos-labb ger lite konkurrens på platsen kanske landstingen skärper sig?

    Allvarligt, jag har i grund stor respekt för svensk sjukvård, innovationer och läkekonst! Jag har ingenting mot idén om landsting, annat än att det ofta har skötts dåligt som alla vet.

    När jag bytte ut min höft hade jag många läkare, sjukhus och kliniker att välja på men valde en specifik läkare på ett universitetssjukhus. F.o.m. den dag jag bestämde mig att jag inte kunde gå och halta en vinter till gick det tre månader tills operationen var gjord och man bad om ursäkt för väntetiden. Brosket var till 70% helt borta och resten var i (rags)trasor. Men jag kunde gå. Hade det varit i Sverige hade jag i V-län fått vänta ett par år till kanske. Jag tycker det är osolidariskt och ojämlikt att svenskar inte får samma tidsenliga bemötande som folk i andra länder.

    Och för dem som inte vill lämna hemorten. Finns det alternativ i privata kliniker, slipper de ju!

    Comment by A-K Roth — 2008 05 24 15:04 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^