35 kommentarer

1. Hej Enn!

   Tobias Persson, Göteborg, här igen. Jag vill inte kommentera inlägget, men istället ställa en fråga.

   Hur många har egentligen blivit uteslutna ur SAP genom åren? Det åkte väl ur ett gäng på 10-talet och förstås runt 1917. Törnman åkte väl ut på typ 80-talet, när han startade Kiruna-partiet och Lundgren nyligen när han startade Junilistan. Är det fler i relation till andra partier (bortsett från att SAP är det största). Finns det sammanställt i någon litteratur om det här?

   Tacksam för svar! Hoppas du mår lite bättre än senast.

   Kamratligen Tobias Persson
   Göteborg

   Comment by Tobias Persson — 2007 10 28 11:22 #

2. Till Tobias Persson: Jag kan inte de exakta siffrorna, men min bedömning är att det i allmänhet inte har rört sig om så värst många. Ett skäl är att det har varit relativt krångligt att få någon utesluten. Uteslutning har nämligen inte kunnat göras av den grundorganisation den uteslutningshotade tillhör – grundorganisationen har varit tvungen att vända sig till partistyrelsen med begäran om uteslutning samt motivering. Det har heller inte räckt med avvikande åsikter som motivering; vederbörande ska ha visat organisatorisk illojalitet, till exempel ha ställt upp i val för annat parti, för att kunna uteslutas. Uteslutningsärendena har beretts av ett särskilt kongressvalt organ, uteslutningskommissionen, och den har haft som metod att höra båda parter och, om möjligt, medla mellan dem. I de fall där det ändå har gått till uteslutning, har slutgiltigt beslut fattats av partikongressen. Trots att kongresserna ju historiskt ägde rum med fyra års intervall, är det min minnesbild, att det ofta bara har rört sig om några mycket få uteslutningar per kongress.

   Eftersom beslut om uteslutningar har tagits av partikongresserna, kan man alltså gå till kongressprotokollen och där kolla, vilka som har uteslutits och varför. Det är ganska lätt att hitta de här uppgifterna med hjälp av registren i de tryckta protokollen.

   Comment by Enn Kokk — 2007 10 28 11:49 #

3. Apropå uteslutningar så uteslöts väl – eller minns jag galet? – ett antal ”offensivare” i början av 80-talet? De representerade ju trotskismen i dess entristiska variant…men vad det formella skälet för deras uteslutning var minns jag inte.
   Offensivarna är f ö sen länge företrädda i Umeå kommunfullmäktige fast under namnet Rättvisepartiet Socialisterna.

   Comment by Mats Rosin — 2007 10 28 16:53 #

4. Till Mats Rosin: Jo, så var det. Men de uteslöts inte för att de ville socialisera stora delar av näringslivet utan just för att de var entrister, tjänade en annan organisation än den socialdemokrati de hade gått in i.

   Comment by Enn Kokk — 2007 10 28 17:18 #

5. Ja skedde något liknande med Forum Vänster – som återfanns på Corso på Sveavägen på 60-talet?
   Generaldirektören Ågren m fl?

   Comment by anders thunberg — 2007 10 28 18:00 #

6. Till Anders Thunberg: Jag borde kolla i protokollen, men som jag minns det, lämnade de berörda själva SAP och gick över till VPK.

   Men även det här illustrerar det jag tidigare har skrivit: uteslutningsparagrafen har fungerat (i det här fallet mer som hot) i de fall där man har velat dra upp organisatoriska gränser.

   Åsiktsmässigt skilde det sig ju inte så mycket mellan till exempel mig och Gunnar Ågren, men det är alltså inte på grund av åsikter man hotas av uteslutning.

   Comment by Enn Kokk — 2007 10 28 20:28 #

7. Några socialdemokrater i Sigtuna kommun uteslöts för några år sedan för att de gick fram med en egen lista i kommunalvalet. Sådana utslutningar har förekommit på flera platser. Det är knappast något att förvånas över. Mer förvånande var nog att de här socialdemokraterna inte riktigt förstod att det inte gick att vara socialdemokrat på riksplanet, som de fortfarande är, och något annat på lokalplanet. Tvärtom är nog teoretiskt tänkbart, bara det inte sker i riksdagen.
   Det som jag numera ser som mer betydelsefullt är att socialdemokratin alltid har varit seg selv nok och inte velat ha med andra organisationer att göra. Clartéstriden på 1960-talet var ett utslag av den hållningen och det var det som ledde till att Gunnar Ågren, Svengöran Dahl, Bosse Hammar, Magnus Brohult, Sune Hofsten, Mårten Andersson, Jörn Svensson med flera lämnade SAP och socialdemokratiska studentförbundet. Det var en stor och i stort sett onödig förlust. Meningsskiljaktigheterna mellan dem som var kvar och dem som gick eller möjligen i några ensilda fall blev uteslutna var hårfina. Och vilka sossar på vänsterkanten läste inte Tidsignal? Jag ser till min skam att det inte finns några kvinnor med bland dem jag räknar upp. Det måste givetvis ha funnits vänsterinriktade kivnnor inte bara i Uppsala, men Irene Matthis, som en del av striden i Stockholms socialdemokratiska studentklubb handlade om, var nog redan utesluten när det stora strömhoppet inträffade.
   Rent politiskt tror jag att splittringen på sextitalet ledde till att socialdemokratin hängde fast vid sin egendomliga uppfattning om konflikten Israel-Palestina alldeles för länge. Fan vet om de har lagt om kurs än. Palme gjorde en del försök men om han kom så långt internt har det knappast slagit igenom än. Göran Persson och andra ledande partimän och kvinnor har varit och larvat sig vid Klagomuren. Men det finns ju även andra, Carin Jämtin till exempel. Heder åt henne.
   Själv tillhörde jag dem som stod Socialistiskt Forum nära, men jag var för feg eller karriärsugen för att tordas gå med.

   Comment by Hans O — 2007 10 28 22:21 #

8. Till Hans O Sjöström: Även sigtunaexemplet visar, att det har handlat om att ställa upp på annan lista, inte åsiktsskillnader i sak, som har lett till uteslutningar.

   Clartéstriden är ett annat exempel på att man ställs inför uteslutningshot, om man arbetar för en konkurrerande organisation, i det här fallet en med ett stort inslag av kommunister. Du har helt rätt i att personer som du och jag åsiktsmässigt stod många av dem du räknar upp mycket nära. Men märk väl att vi aldrig hotades av någon uteslutning.

   Men den här frågan har flera sidor. Enligt min mening var socialdemokratin under 1960-talet och senare under palmeepoken starkt influerad av yngre vänsterkrafter. För min del beklagar jag att människor som de du räknar upp valde att lämna socialdemokratin – det var ju deras eget val också.

   Skulle de inte ha gjort det, kunde socialdemokratin ha sett annorlunda ut. Ditt exempel, israelfrågan, är ett av flera exempel. Palme stod ju i den här frågan på samma linje som vi. Fler – kvar – på den linjen kunde ha gjort det omöjligt för Göran Persson art inta en annorlunda linje – om han nu, med de här förutsättningarna, över huvud taget alls hade blivit partiledare.

   Comment by Enn Kokk — 2007 10 29 0:31 #

9. Till Enn – Kanske är Tobias Persson i Göteborg inne på alldeles fel spår. Är det ”de uteslutna” som är den intressanta frågan? Den intressanta frågan är väl de som inte blivit välkomnade som medlemmar. Eller som känt sig ovälkomna (exemplet Gunnar Ågren). Fraktioner som kristna, kvinnor och fackligt aktiva har historiskt tillåtits fungera som fraktioner och värva medlemmar till sina fraktioner, men knappast de som t e x har velat särmarkera sig som t ex ”lesbiska eller transsexuella”, ”miljöfundamentalister” eller som varma ”palestina-vänner” under Erlander-epoken för att ta några exempel (åtminstone så länge det omgivande samhället inte accepterade särgruppen). Socialdemokratiska EU-motståndare accepterades, men när kongressbesluten var tagna och partiets s k sammanhållning hotades, så var det väl inte särskilt välkommet att ansluta EU-kritiska grupperingar till partiet? De som redan fanns fick dock hållas. Inte heller personer kritiska mot den svenska invandrarpolitiken välkomnades väl? Men hade väl någon blivit och varit inskriven som medlem, så var väl fältet fritt att uttrycka praktiskt taget vilka åsikter som helst? Gunbritt Andersson uttryckte saken en gång i en nattlig diskussion i ditt kök på 60-talet: – I det här partiet kan man säga vad som som helst…men det är bara ingen som lyssnar till en…” Måhända uttryck för en desperation i ett SAP som väl historiskt sett mer varit en bred samling av personer över hela den politiska skalan än ett parti med en samling kring klar utstakad ideologisk linje…? Alltså en rigid konservativ hållning att organisatoriskt öppna sig mot nya grupper och folkrörelser men en stor acceptans för olika uppfattningar inom de vida utstakade ramarna?

   Comment by anders thunberg — 2007 10 29 0:46 #

10. Vad häftigt!
    Vad duktiga, kunniga, erfarna ni är. Det var typ sånt här jag letade efter, även om jag inte kunde drömma om så mycket respons. Dock kan jag inte vara ”inne på alldeles fel spår” för jag är inte inne på nåt spår. Jag ställde frågan eftersom jag famlar i mörkret. Jag har flera gånger i min utbildning (historia och folkbildningskunskap) och verksamhet (SSU och SAP i Gbg) läst om fraktioner och uteslutningar (senast denne Ström). Det följer, som ni säger, med en stor och bred rörelse som dessutom inte bara skulle hålla samman partiet utan också landet. Men jag är i dessa sammanhang bara en liten parvel (27 år), många av er har varit med längre och minns mer. Jag tror att vi rör oss i samma kretsar (inte utbrytarna och jag utan ni och jag). Jag minns EMU- och Anna Hedh-kampanjerna med skräckblandad förtjusning. Maktapparaten SAP är inte rolig att ”bråka” med, även om ordet ”uteslutning” aldrig har nämnts. Men jag finner min fråga aktuell. Och om vi klagar på ledningen (vilket jag tyvärr för ofta gör), varför fortsätter vi välja dem?

    Comment by Tobias Persson — 2007 10 29 10:20 #

11. Till Anders Thunberg och Tobias Persson: Min erfarenhet säger mig att det faktiskt med åren har blivit lättare att bilda åsiktsfraktioner inom socialdemokratin. Det har bildats SSU-klubbar med miljökamp som främsta gemensamma nämnare, det finns HBT-sossar och, kanske mest intressant, EU- och EMU-kritiska sossar – jag jobbade själv i den centrala ledningen för Socialdemokrater mot EMU, när vi vann omröstningen. Det är väl aldrig lätt att sticka ut i den ena eller den andra riktningen, men det går alltså.

    Så här har det inte varit historiskt. Det har funnits en rädsla för organiserade åsiktsfraktioner. (Men jag vill påminna om att den tendensen var mycket, mycket mer tydlig i det gamla kommunistpartiet med sin doktrin om demokratisk centralism.)

    Den gräns som har gällt och fortfarande gäller är organisatorisk illojalitet – du kan hävda avvikande meningar inom partiets ram, men ställer du i val upp på spränglista eller, ännu värre, på ett annat partis lista, är loppet kört: du hotas av uteslutning.

    Mycket tydliga exempel på detta finns just från EU-valen. Anna Hedh, som jag själv röstade på, kunde, trots sin starkt EU-kritiska hållning, beredas plats på partiets lista. Men den gamle socialdemokraten Nils Lundgren hotades, när han bildade ett konkurrerande parti, Junilistan, omedelbart av uteslutning.

    Comment by Enn Kokk — 2007 10 29 11:33 #

12. Ja det är utmärkt att det inom partiet blivit en större öppenhet för enfrågefraktioner. En vanlig orsak till att man engagerar sig politiskt är ju att man brinner för någon enskild fråga eller upprörs över någon orättvisa. Och att man vill göra något åt saken. Mot den bakgrunden är det helt naturligt att man i organiserad form vill fortsätta att arbeta med just den frågan, när man blir partimedlem. Det här är enligt mitt sätt att se helt enkelt en överlevnadsfråga för våra nuvarande partier, en fråga om hur dom ska kunna förnya sig och undgå att vittra sönder till fossiler från en förgången tid. Jag har t ex mänskliga rättigheter som den fråga som jag känner kanske starkast för och som jag vill verka politiskt för och vara med och skapa politiska nätverk kring. Min bedömning är också att vi exempelvis inte skulle ha behövt få se ett särskilt miljöparti om SAP i det förgångna hade visat större öppenhet mot miljöaktivister. > ja det är sannerligen många politiska tåg som SAP har missat!!!

    Ett litet tips till Tobias: Titta på kongressprotokollen från 1944. Då krävde en del kongressledamöter (bl a Evert Kumm) att de partimedlemmar (Ture Nerman ml f) som utifrån MR-perspektiv hade kritiserat samlingsregeringen under de hårda åren… att dessa medelemmar skulle brännmärkas som illojala, ja helst vad jag förstår uteslutas ur partiet. Så blev det inte. Och jag skulle tro att Per Albin Hansson innerst inne tackade sin lyckliga stjärna att
    att hans parti också hade haft en fraktion som stod upp för de här frågorna, när de blåste som snålast. Värre var det för socialdemokraterna i Danmark och Finland.

    Genom Ture Nermans och andras insatser kunde SAP peka på att man också haft medlemmar som protesterat mot tidningsindragningar, transportförbud och tyska trupptransporter, det även om den opinionen inte hade fått fullt utslag i samlingsregeringens politik.

    Enn har säkert rätt i att organisationsleninsmen är så mycket starkare i kommunistpartier. (Fast CH Hermansson i Vpk klagade över att ”nån djälva ordning måste det väl ändå finnas i ett parti”.)

    Men glöm inte att socialdemokrater och kommunister är grenar på samma historiska träd och att vissa traditioner kan leva kvar också bland dem som kallar sig socialdemokrater. Det är något som blivit mycket uppenbart för mig när jag fördjupat mig i broderpartiet DNA:s förflutna…

    Comment by anders thunberg — 2007 10 29 12:20 #

13. Till Anders Thunberg: DNA hade ju en Komintern-period. Jag har själv någon gång tänkt, att Arbeiderpartiets mycket hårda hållning mot dissidenterna i Nato- och EG-frågorna (som ju ledde till bildandet av SF) åtminstone delvis hade sina rötter i Komintern-traditionen.

    Comment by Enn Kokk — 2007 10 29 12:40 #

14. Ja din bedömningen, Enn, om DNA delar jag. Men här fanns också upplevelsen av att ha varit ockuperat 1940-45. I illegalitet och krig kan man inte vara så öppen och demokratisk välkomnande. Kommunistpartiernas organisationsstruktur kan överhvudtaget förklaras av de till stor del varit illegala partier eller varit partier som utsatts för en avsevärd repression och övervakning. Samtidigt har den organisatoriska centralismen och internationella anknytningen (Komintern) spätt på misstänksamheten hos de som övervakade och bekämpade KP. Uppfattningen av ”apparatens” stora betydelse tror jag också är ett arv från fackföreningsrörelsens kampår. Risken är dock att apparaten blir för dominerande och för framtung i en tid, då andra förhållanden gäller. Den konstiga verklighetsuppfattning som t ex präglade SAP-ledningen (inklusive Palme) och LO-ledningen vid LKAB-strejkens utbrott 1969 den tror jag till viss del kan förklaras utifrån ”historien”. Det handlade om arbetsmiljö och relativt sjunkande löner, men framställdes som en organisatorisk kamp mot ”kommunisterna” och deras ?apparater?.

    Comment by anders thunberg — 2007 10 29 14:38 #

15. Jo, det var en stor förlust för SAP, arbetarrörelsen och kanske rent av för landet, att alla de här kamraterna lämnade. Sedermera blev det ännu fler. Men att att de lämnade av fri vilja är en sanning med modifikation. Högerlinjen i Stockholms socialdemokratiska studentklubb var organiserad, vad än partiet officiellt sa om alla fraktionsbildningar, så fanns en högerfraktion och både Enn och jag vet mycket väl vilka som ingick där. Likadant var det i Lund och i viss mån i Göteborg. Våra vänner i Stockholm stångade pannorna blodiga mot ett välorganiserat motstånd som varken ville ge dem makt eller låta dem diskutera öppet. Jag vet hur det var för jag var medlem i stockholmsklubben i början av sextitalet. Det var flera äldre partivänner som såg med bekymmer på det som pågick, eftersom de visste vad de höll på att förlora (till exempel Nancy Eriksson av alla människor). Högerfraktionen var väl förankrad i SSU-ledningen och drevs senare från IUSY i Wien. I Uppsala var ju clartéfrågan stendöd, därför att Laboremus under Enn Kokks ledning drev en annan linje, en linje som gjorde Clarté onödigt, till och med som kulturorganisation vilket det mest var på den tiden.
    Men jag vill nog säga att skillnaden mellan DNA och SAP inte är så stor vad det gällde frågan om ”kommunismen”. Samarbete förekom ofta högerut, men sällan vänsterut. De enda organisationer SAP smarbetade med där det fanns många kommunistiska medlemmar var väl fackföreningarna. Men Clarté gick inte för sig. Själv råkade jag drabbas av en bannbulla från SSU-ledningen när jag skrev en kritisk artiklen i Aftonbladet om kampanjen Ung Mening i början av sextitalet. Så där var det inte speciellt högt i tak.
    Jag har litet svårt att samla tankarna för egentligen borde jag dammsuga, men en annan indikator på hur avvikande meningar behandlades i ledande socialdemokratiska kretsar och hur högt den utrikespolitiska debatten stod var när jag av en ledande socialdemokratisk journalist kallades ”arabälskare” för att jag hade skrivit något försiktigt kritiskt om Israel och dess kärnvapen.Vad säger SAP i dag om dem?

    Comment by Hans O — 2007 10 29 16:00 #

16. Jo, visst fanns det en högerfalang till exempel i Stockholm. Men det är inte det jag främst har diskuterat här utan det faktum att varken den eller någon annan har kunnat utesluta medlemmar på rent åsiktsmässiga grunder. Skulle man ha velat detta, hade det inte funnits utrymme för det i partistadgarna.

    Comment by Enn Kokk — 2007 10 29 16:18 #

17. Vi talar om uteslutningar och s k avhopp…
    En reflexion, Hans O. och Enn, som jag gjort och som det skulle vara intressant att höra om ni några synpunkter på är denna: Kan man byta politiskt hemvist (t ex utifrån världsläget och de aktuella förhållandena på hemmaplan) och bli respekterad för det? Och kan man göra det flera gånger i livet – och fortfarande bli respekterad? Ta t ex Zeth Höglund och Albin Ström, viktiga namn i SAP – men som sedan båda vid sprängningen 1917 blev centrala vid bildandet av SKP. De bröt sedan båda med SKP och kom på olika vägar tillbaka till SAP. Både erhöll då på nytt ledande ställningar i SAP,
    Zeth Höglund finansborgarråd i Stockholm, Ström stadsfullmäktigeordförande i samma stad och båda i olika perioder chefredaktörer för Social-Demokraten, partiets huvudorgan. Skulle något liknande ha kunnat ske under kalla krigets år? Och är något liknande möjligt i dag? Kan ni tänka er en CH Hermansson/ Lars Ohly/ Jörn Svensson / Gudrun Schyman som vandrar in i SAP med en stor del av sina partimedlemmar och genast blir redaktörer för Tiden m fl partitidningar och därtill partihövdingar i Stockholm och ges andra ledande poster? Jag misstänker att de flesta skulle tycka att tanken är helt absurd… det trots att vänsterpartiet sedan CH Hermanssons dagar i stor utsträckning har stått för en klassisk socialdemokratisk reformpolitik… (Det gamla SKP däremot höll ju fast vid en revolutionär strategi..). Vad beror den minskade toleransen för omprövningar av politiska partitillhörigheter på…? Partier ska väl vara instrument för att bedriva politik …? Inte några kyrkor, som man skriver in sig vid födelsen och man sedan inte kan lämna utan att bli brännmärkt som avfälling och förtappad..? Hur ska man förklara den här ofördragssamheten mot folk som tänker, som tar ställning och byter parti utifrån möjligheten att få igenom det de kämpar politiskt för?
    Behöver inte politiken just folk som gör omprövningar, tänker nytt.. och som inte tycker att PARTIET/organisationen är viktigare än politiken? Och hur går den här organisationschauvinismen i SAP egentligen ihop med
    att personer kan sättas på statsrådsposter samma dag som de blir partimedlemmar? och sedan med stort allvar t o m kan lanseras som partiordförandekandidater?

    Comment by anders thunberg — 2007 10 30 2:05 #

18. PS Ovanstående… tryckte fel ALBIN Ström ska naturligtvis vara FREDRIK Ström.

    Comment by anders thunberg — 2007 10 30 2:32 #

19. Till Anders Thunberg. Intressant detta med vänsteravvikare som ”bättrat” sig och återvänt till fadershuset. Kalle Kilbom är ju ett av de främsta exemplen. Zäta H får väl sägas vara ett fall för sig; han fortsatte ju att bekriga Per Albin från sin bas i Stockholms arbetarekommun (och tidningen Social-Demokraten!)långt in på 40-talet. Av dem som lämnade Vpk i slutet på 60-talet blev ju Rolf Utberg kommunpolitiker (s) i Sthlm och Sven Landin redaktör för Målarnas facktidning. Från ännu senare tid har vi Annika Åhnberg och Ylva Johansson, bekädda med ministerposter bägge två.

    För övrigt: En Albin Ström har det ju också funnits. Utgivare av tidningen arbetarposten (små bokstäver) i Göteborg och av Nils Holmberg karikerad som Laban Lortskvätta i Per Stigmans äventyr i Rekord-Magasinet, saligt i åminnelse.

    Comment by Mats Rosin — 2007 10 30 9:06 #

20. Mats Rosin har gett några exempel på att det går att byta parti och fortsätta att vara respekterad och till och med få ministerposter. Under aktiviststriden 1915 uteslöts tre ledande socialdemokrater ur partiet därför att de hade agerat för att Sverige skulle gå in i kriget (första världskriget) på Tysklands sida och återerövra Åland och hjälpa Finland att bli självständigt. En av de tre, de övriga hette Otto Järte och C.G. Steffen (Steffen var inte lika aktivistisk som de övriga) var Yngve Larsson, en av föreningen Laboremus grundare. Han blev senare under många år den ledande fokpartisten i Stockholm och sägs ligga bakom bland annat Stadshuset och Skogskyrkogården. Hur som helst var han ansedd och inflytelserik och satt också i riksdagen några år. Så visst går det att byta parti och organisationer och behålla sitt anseende. Både Jörn Svensson och Bosse Hammar blev för övrigt riksdagsmän för vpk och Gunnar Ågren blev generaldirektör. Ändå kan man nog säga att Jörn Svensson, som kan liknas vid utländska politiska debattörer och kritiker som Perry Anderson, Tariq Ali och P Saynath oförtjänt blivit förvisad till marginalen både av partisystemet, och ett ogint debattklimat.

    Comment by Hans O — 2007 10 30 11:51 #

21. Ja ja var beredd på att ni skulle dra fram exemplen Åhnberg och Ylva Johansson (som Persson samarbetade med redan när hon satt i utbildningsutskottet). Åhnberg försvann ju snabbt från politiken och om vilken ställning som Ylva Johansson har centralt i partiet svävar jag i ovisshet om, mer än att hon anses vara kunnig i skolfrågorna. Vad jag ville peka på är synen på partier som ”instrument” för förändring och tendensen att få rollen som ”kyrkor” för troende.

    Med tanke på det breda spektrum som finns av åsikter i SAP är det underligt att företrädare för partiet oftare inte hoppar av och stödjer andra partier… för att sedan i andra politiska skeden kanske komma tillbaka. S k vildar är inte populära i några partier, särskilt inte i partier till vänster. Jag har i min bekantskap exempel på hur utfrysningsmekanismer också på det personliga planet har kommit att fungera, när någon bytt parti. I stället borde det väl vara så att dessa rörliga personer kan fungera som personliga broar till bredare politiska lösningar? Alltså vara personer som behärskar olika politikerspråk och kan ena människor mot gemensamma mål? Sånt behövs ju inom de flesta politikerområderna, t ex inom miljöpolitiken…

    Comment by anders thunberg — 2007 10 30 12:24 #

22. Till Anders Thunberg: Den hållning du beskriver är helt oacceptabel för människor som likt mig förespråkar en bestämd samhällsanalys och ideologi. Jag har inget emot partibytare, förutsatt att de just har kommit underfund om att de har fått en annan värderingsgrund än de tidigare har haft. Men det vänder sig i magen på mig, när jag läser Greger Hatts artikel i Svenska Dagbladet om hur han i senaste riksdagsvalet röstade på (m) och sen också lämnade socialdemokratin. Han för de där mitten- och förnyelseresonemangen, som jag med min starka vänsterövertygelse har så svårt för.

    Hatt hotar också med att, om läget förändras, byta tillbaka. Om jag trodde på Gud, skulle jag be honom att bevara mig och mitt parti.

    För övrigt är det intressant att notera, att hela den här både långa och intressanta debatten har råkat knytas till min recension av Håkan Nessers ”En helt annan historia”. Det här är verkligen en helt annan historia!

    Comment by Enn Kokk — 2007 10 30 12:41 #

23. Det går att säga mycket om ”värderingsgrunder”. Men låt oss se på hur det fungerar i verkligheten.
    Jag känner många människor som i allmänna val väljer att rösta på exempelvis miljöpartiet i kommunvalet, vänstern i landstinget och (s) i riksdagsvalet och i EU-valet röstat på junilistan och som menar att de röstar utifrån en klar värderingsgrund. Ibland kan man rösta på ett parti i ett politiskt läge, på ett annat i ett annat läge. Partiforskare brukar tala om ”lättrörliga väljare”, en kategori som blir allt vanligare. Det här, vågar jag påstå, är människor som kan vara mycket politiskt intresserade och engagerade. Jag har också bekanta som i det senaste valet ”proteströstde” på alliansen med motiveringen att de vill betona sysselsättningsfrågan – och som gjorde utifrån utifrån socialdemokratiska värderingar. ”Arbetslinjen” menar de är en gammal socialdemokratisk tanke.Och som säger sig vara beredda att gå tillbaka till (s) om partiet formulerar ett bättre alternativ än det som fördes fram vid det senaste valet. Jag kan förstå att du som organisationsmänniska reagerar över de här personerna. (Och de deras hållningslöshet?) Men säg mig: hur ska de här personerna (dom blir allt fler) kunna göra en politisk insats om deras engagemang inte är välkommet i politiken?

    Comment by anders thunberg — 2007 10 30 12:59 #

24. Till Enn med flera. Mycket intressant debatt. Jag ska inte blanda mej i den, men den där frågan som Tobias P ställer, ”om vi klagar på ledningen (vilket jag tyvärr för ofta gör), varför fortsätter vi välja dem?”, har inte Birger Norman (nästan) besvarat den? I diktsamlingen Utanikring, dikten Valåre, den som slutar så här

    Man gett fäll ta å röst på dom, då.
    En gang tell.

    Och nog har man väl kunnat bli utesluten som partimedlem i SAP av andra skäl än ”organisatorisk illojalitet”? Kusin Rosin (Mats) och jag känner ju hemifrån till ett sådant fall, som gav eko över hela riket och besvärade partiet i många år. Sven Aspling beskrev det som en av de svåraste frågor han hade att hantera under sin tid som partisekreterare; Thage G Peterson (FH-rörelsen), Bo Toresson (SSU) och andra har gett en liknande beskrivning.

    Den historien slutade med att vederbörande, partimedlem i ett halvt sekel, uteslöts därför att han hade yrkat på proportionella val till en kommunal nämnd. Jo, det är sant. Någon krok måste man ju hänga upp ett beslut på.

    Comment by HO — 2007 10 30 16:09 #

25. Ja, vad Håkan Nesser har med det här att göra är inte så lätt att förstå. Men att det blir så här beror nog på att den här bloggen håller på att bli det diskussionsforum som den socialdemokratiska pressen så skändligt har misslyckats med att vara och bli. För det första finns den knappast alls längre och för det andra är dess traditioner inte de bästa. Men här har vi möjlighet att skriva det mesta och till och med bli hörda och bemötta.
    Nu ska alla socialdemokrater inte gissla sig själva och utbrista ”vilket stalinistparti vi är”. Tänk bara på stackars Ture Königsson som vid omröstningen om tjänstepensionen i riksdagen efter folkomröstningen följde sitt samvetes (och möjligen också Guds) röst och valde att lägga ner den (rösten), vilket ledde till att den socialdemokratiska linjen segrade med minsta möjliga majoritet. Königsson blev väl inte utesluten ur folkpartiet för detta, men hans telefoner slutade ringa och han fick inga uppdrag. Bruten och bitter hamnade han till slut hos KDS som det hette på den tiden.
    Liksom Enn har jag svårt att tänka mig att hoppa fram och tillbaka mellan blocken, men när man upplever hur ett parti som man länge ägnat både tid och kraft åt avlägsnar sig allt längre från det man ägnat tiden och kraften åt, då kan man ju inte av bara farten fortsätta att stödja det. För övrigt hade Königsson inte alls behövt lägga ner sin röst. Folkpartiet segrade i alla fall till slut tack vare Kjell-Olof Feldts underbara natt med Bengt Westerberg på Haga. Men som Margareta Zetterström brukar säga med ett citat av Lars Gustafsson (yes indeed!): Vi ger oss inte, vi börjar om!
    Men kanske på ett annat ställe.

    Comment by Hans O — 2007 10 30 17:05 #

26. En nödvändig debatt…ja det är några kvar till nästa riksdagsval. Då måste väl (s) tillsammans med övriga oppositionspartier presentera en gemensam valplattform som väljarna kan ta på allvar? Om inte – har man då någon chans att komma tillbaka? Hur ska nu ett sånt politiskt samarbete komma komma till stånd, Enn och ni andra organisationssakkunniga? Överläggningar på toppen? Men varje parti måste gå ju tillbaka till sina medlemmar och få en uppgörelse accepterad?
    Åtminstone om uppgörelsen ska innehålla något av substans. Risken är stor – som jag bedömer det – att partifolket sätter jag på bakhasorna, om inte marken är förberedd på basplanet. Därför måste väl de här frågorna diskuteras och förberedas, i diskussionssajter som denna och i´alla möjliga sammanhang där samarbetspartnerna finns med.I ett brett vänskapligt umgänge med de partimedlemmar som på sikt ska bära upp en ny regering 2010. Inom (s) har man varit van vid att bestämma villkoren i kraft av storlek, regeringsinnehav och tradition. Oviljan att gå in ett organisatoriskt samarbete med andra politiska grupperingar har historiskt sett varit monumental.
    I DNA har jag sett samma motvilja mot regeringssamarbete med andra; jag känner statsvetare har slagit vad om DNA överhuvudtaget skulle kunna tänka sig regeringssamarbeta med någon annan än sig själv… men efter många motgångar vågade till slut DNA ta steget och bilda regering med sp och sv. Efter 60 år!!!
    I vårt fall måste förutsättningarna finns om tre år – annars är jag rädd för att valnederlaget är givet. Min optimistiska förhoppning är att ett samarbete mellan (v) (mp) och (s) ska kunna leda fram till att vi får en svensk new left som är bra mycket starkare och politiskt vassare än dagens (s). Och tänk också: hur många begåvningar skulle inte ett sånt parti kunna företrädas av.

    Comment by anders thunberg — 2007 10 30 18:44 #

27. Till Hans O Alfredsson: Naturligtvis bör det ha funnits undantag från huvudlinjen, åtminstone så att man har tänjt på begreppen – den här personen hade väl i fullmäktige gått på en annan linje än det egna partiets och, kanske också (jag minns inte det här) röstat med andra partier. Men huvudregeln har varit att just åsiktsavvikelse inte brukar ha föranlett uteslutning.

    Comment by Enn Kokk — 2007 10 31 14:12 #

28. Till Anders Thunberg: Det är väl ganska klart, att om ett parti (SAP eller DNA) har haft egen majoritet eller näst intill, så har benägenheten att bilda koalition inte varit så stor. SAP hade dock under en ganska lång efterkrigsperiod koalition med Bondeförbundet (ja, redan före kriget också).

    Nu är det röd-grön koalition i Norge, och i många svenska kommuner och landsting har samma sak praktiserats. Här i Uppsala fortsätter samarbetet trots valförlunsten som tidigare i kulturnämnden där jag sitter. S, V och MP har gemensamma gruppsammanträden, utan något slag av förmöten på ren partibasis, och det fungerar alldeles utmärkt.

    Man kan mycket väl samtidigt ha hög egen svansföring och samarbeta med andra.

    Comment by Enn Kokk — 2007 10 31 14:18 #

29. Till Hans O Sjöström: Jag är glad över att du uppfattar min blogg som ett öppet diskussionsforum. Jag är för en öppen debatt och tycker, att den här har varit intressant, detta utan att jag för egen del behöver hålla med om allt det som sägs.

    Nu fortsätter jag den här debatten på ny kula med ett eget debattinlägg.

    Comment by Enn Kokk — 2007 10 31 14:21 #

30. Jag hade hoppats Enn att du eventuellt skulle erkänna (utifrån dina synpunkter och grundvärderingar) att (s) skulle vitaliseras som parti om man t ex tog lite inspiration från (mp) vad gäller omställningen till ett hållbart ekologiskt samhälle och från (v) vad gäller betonadet av den mänskliga tragedi som arbetslösheten innebär för unga människor och den starka känslan att klyftorna i samhället inte får öka…det är bra att det är möjligt att samarbeta ute i kommunerna, men det är ändå på det nationella planet (och i Bryssel) som de stora strategiska besluten tas… det är heller inte särskilt uppmuntrande (inte minst för unga aktivister) att höra från t ex Wanja Lundby Wedin och olika företrädare för SAP att ”vi har andra kanaler som vi använder för att påverka” politiken… det måste väl vara möjligt att knyta samman de folkliga proteströrelserna med det interna korridorsnacket i Bryssel…?

    Comment by anders thunberg — 2007 10 31 14:49 #

31. Till Anders Thunberg: Jag är gärna för en regeringskoalition s+v+mp också, fast kanske inte primärt på grund av att vi skulle ha särskilt mycket att lära i sak av (v) och (mp) i de frågor du nämner. Glöm inte att ”arbete åt alla” genom hela historien har varit en socialdemokratisk hjärtesak, och om du läser 1990 års partiprogram (som ligger mitt hjärta och min penna nära), ska du finna, att där finns en konsekvent röd-grön tråd; Birgitta Dahl, då miljöminister, medverkade en hel del i skrivningarna. Samarbetet med (v) och (mp) har snarare en annan viktig innebörd än den rent innehållsliga i de här frågorna: Vänsterpartiet kan balansera upp de mer marknadsorienterade, som också finns inom socialdemokratin, och Miljöpartiet kan balansera upp de betonghäckar, som vi också har inom vårt parti.

    Comment by Enn Kokk — 2007 10 31 15:06 #

32. Till Enn. Det var mer komplicerat än så. Jag fick VU:s tillstånd (med dig vid protokollet?) att granska allt som finns i Arbetarrörelsens arkiv om den där gamla historien och publicerade två helsidor, ett uppslag, om den i Nya Norrland två dagar innan den tidningen lades ner vid millennieskiftet. Jag kan skicka en kopia.

    Uteslutningsdelegationens ordförande Walter Sundström sade sig i sin föredragning inför partistyrelsen inte vara säker på att det var vederbörande veteran (kommunens starke man under flera decennier) som hade yrkat proportionella val, det kunde ha varit någon annan, men en krok måste man ju som sagt ha att hänga ett beslut på.

    Uteslutningen ledde till att 124 medlemmar, halva arbetarekommunen, bland dem 26 kommunalt förtroendevalda skickade in sina partiböcker. Och att det bildades ett utbrytarparti, som sedan styrde kommunen under många år.

    Comment by HO — 2007 10 31 16:48 #

33. Till Hans O Alfredsson: Du har säkert rätt – du följde ju det här fallets gång i detalj. Jag minns det bara dunkelt.

    Praxis brukar ju vara, att uteslutningskommissionen vid krav på uteslutningar hör båda sidor och i första hand försöker ena dem. I det här fallet gick det tydligen inte, och varför man valde sida på just det här sättet undandrar sig mitt bedömande.

    Comment by Enn Kokk — 2007 10 31 16:56 #

34. Enn, om jag inte visste att du är en bekännande ateist sen bardomen, så skulle jag fundera på om du inte hade en ny karriär framför dig i ämnet exegetik på någon teologisk fakultet… Det är nog bra att hänvisa till skrivningar i olika partidokument och program.. Men om det nu är så – som du själv påpekar – att de politiskt (s)-aktiva i kommunerna och i landstingen (och kanske också på ännu högre nivå) struntar i vad som har beslutats på olika kongresser och fästs i olika programdokument, så måste man väl diskutera vad som är den vardagliga praktiken i partiet och fundera på om inte ”rörelsen” skulle må bra av influenser från krafter utifrån… och vinna på en bredare dialog med utomstående tänkare och idégivare…i mångt mycket är väl partiet en skapelse av 1800-talets ideologiska idéarv..? något som f öv gäller alla de stora partierna…Det verkar ju inte heller som partierna har så glädjande medlemssiffror att peka på… ? Men kanske missförstår jag dig: kanske är det just det som du menar, när du säger att (v) och (mp) kan fylla en viktig funktion för att ”balansera” falanger inom (s). Fast ibland får man intrycket att de interna balanserade åtgärderna blir dagsländor som organiseras för att möta yttre mediala hot, och sen bara försvinner från scenen… När hörde vi i offentligheten t ex sist från organisationen Feminista? Den som lanserades med buller och bång när FI trädde in på scenen?

    Comment by anders thunberg — 2007 10 31 18:06 #

35. Till Anders Thunberg: Om man är pessimistisk, kan man som en före detta kollega skämtsamt hävda, att partiprogram läses av författaren och hans mor.

    Så illa är det nu inte. Det är klart att programmet, och inte minst arbetet på bredden som föregår antagandet av ett nytt partiprogram, påverkar partiet.

    Till det kommer praktiskt handlande på de områden du nämner. Full sysselsättning har ju faktiskt varit socialdemokratins paradgren, och miljöpolitiken kom på ett nytt sätt i centrum för politiken under Birgittas tid som miljöminister. Minns freonstoppet till exempel!

    Så jag menar att idéerna nog redan finns i socialdemokratin men att partiet också rymmer grupperingar med delvis motstående intressen. Radikala miljöåtgärder och kärnkraftsavveckling har ju till exempel motarbetats av fackliga företrädare, som tror, att detta hotar deras jobb.

    Det är på den här senare punkten jag ser ett samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som en tillgång: Det är inte idéerna vi behöver från dem – de finns redan hos oss själva – men en koalitionsuppgörelse kan bidra till att hålla socialdemokratiska motkrafter av det slag jag nämner i schack.

    Comment by Enn Kokk — 2007 10 31 18:29 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.