Aftonbön och Aftonbladet

I vårt hem står P1 nästan alltid på. Under övriga förmiddagssysslor lyssnar jag med ett halvt öra på ”Fråga barnen”.

En man ringer och frågar barnpanelen om de läser aftonbön. Det verkar ingen göra, men en förhoppningsfull ung man börjar – innan han blir avbruten – förklara, att man läser Aftonbladet hemma hos honom.

Kopplingen kan synas långsökt, men Helle Klein finns ju som gemensam nämnare.

Eftertanke om försvaret, tack!

Jag ska inte hyckla: som socialdemokrat känner man naturligtvis en viss skadeglädje över att den tredje moderate ministern på mindre än ett år känner sig tvingad att lämna regeringen. Och det är ju heller inte vilken minster som helst det handlar om den här gången. Försvarsminister Mikael Odenberg är en av de tunga moderatpolitikerna, starkt förankrad i sitt eget parti och med långvarig erfarenhet från riksdagen.

Den här avgången kommer – trots att Odenberg har varit strongt återhållsam i sina kommentarer till den – knappast att förbättra regeringens dalande opinionssiffor, om man säger så.

Jag har verkligen ingenting emot att spara på försvaret – om och när det går. Men ändå tycker jag att det ligger mycket i Odenbergs argumentation: Den nu aviserade nedskärningen börjar i galen ände.

För Odenberg har ju alldeles rätt i att man, innan man börjar fastställa försvarsanslagens storlek, borde utreda sådant som vad försvaret ska användas till, vad just den svenska försvarsmakten ska kunna klara, hur man ska kunna få tillgång till nödvändigt försvarsmaterial också under kris- och krigstid och annat liknande.

Att jag känner sympati för Odenbergs hållning kan ha att göra med att jag för min del fortfarande envisas med att Sverige ska vara alliansfritt och alltså ha ett försvar som klarar sina uppgifter utan att det samordnas med EUs eller, ännu värre, Sverige går med i Nato. Jag är också anhängare av ett folkförsvar, vilket – om ordet ska ha någon mening – betyder fler, inte färre värnpliktiga.

En realistisk kostnadsanpassning av försvarets utgifter bör förvisso genomföras. Men vi har gott om tid för att utreda och behöver inte, mitt i en högkonjunktur med strålande statsinkomster, göra oss någon brådska.

Ännu mindre finns det några vettiga skäl till att låta handling gå före eftertanke, när man vet att de frigjorda pengarna ska användas till sådant som pigavdrag, vårdnadsbidrag och skattesänkningar.

Å, en sån 70-årsmottagning!

Förra fredagen (den 31 augusti) hade jag och Birgitta gemensam 70-årsmottagning. Jag hade då redan fyllt 70, den 19 juni närmare bestämt. Birgitta är född samma år som jag, 1937, men den 20 september.

Tidigt i försomras skickade vi ut följande inbjudan till familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater genom livet:

Birgitta och Enn fyller 70 år

Vid vår ålder har man redan allt man behöver, men om nu någon nödvändigtvis vill ge oss en bok eller en CD eller någon småsak, går det bra att konsultera Matti.

Matti är vår son, och till honom skulle man också anmäla sig. Hur många exakt som kom vet vi inte: det finns en skillnad mellan anmälningslistan och gästboken – några har uppenbarligen inte skrivit sina namn i den senare (fast vi vet att de var där), och några hade också med sig gäster, som inte fanns på anmälningslistan. Nog var det hundra plus några tiotal gäster. Hur som helst: fullt hus, med råge, var det; vädret ute var aningen för kyligt för att locka gästerna att sitta utomhus vid de bord och stolar jag hade släpat ut halva förmiddagen, så periodvis var det ont om sittplatser, fast vi hade utrymmen till vårt förfogande både på nedervåningen och övervåningen.

Gästlistan omfattade allt från Ingvar och Ingrid Carlsson till barnbarnen Viggo och Klara. Jag tänker verkligen inte räkna upp alla gäster och deras presenter, men jag kan ju få nämna några exempel. Birgittas syskon och min bror Matti hade salat till en snöslunga att ha ute i Öregrund, och från min lillebror Mikko och hans Eva kom en tavla signerad Eva Wikström.

Eftersom vi har konstnärer bland våra vänner – Lenke Rothman, Sonja Lyttkens, Kees Geurtsen – blev det mer av det senare slaget.

Också konsthantverk fanns bland presenterna, flera av dem till Birgitta. Karin Holmberg från Sätergläntan, vars ordförande Birgitta är, uppvaktade med en träskål med Helmer Grundström-citat plus garner och Christina Mattsson från Nordiska museet, vars ordförande Birgitta också är, med ett armband. Kristina och Olle Strömberg, svärföräldrar till vår Kerstin, uppvaktade med en vacker fruktkorg i björk.

De många fina CD vi fick tänker jag inte redovisa. Dock gör jag ett undantag: min gamle arbetskamrat Leif Karlsson uppvaktade bland annat med dotterns, Sofia Karlssons, senaste CD, med en påskriven hälsning från Sofia själv.

Till det kommer inslagen med levande musik och sång under själva uppvaktningen. Martin Lundström spelade, assisterad av systern Cecilia; de är barn till Anna-Karin, som i sin tur är dotter till Birgittas syster Karin. Min kollega (s) i kulturnämnden i Uppsala Bo Östen Svensson, professionell slagverkare, framförde woodoorytmer. Och så gjorde en av mina sent i livet förvärvade vänner, Jan Hammarlund, ett bejublat framträdande.

Bokälskare som vi är fick vi givetvis också mängder av spännande böcker, fler än man kan räkna upp. Men jag kan väl få nämna att några av gåvoböckerna var signerade av givarna själva: Björn Kumm, Anders Ehnmark, Annika Hagström. Kaa Eneberg uppvaktade med en egen essä.

Jonas Sima uppvaktade med ett par egna filmer.

Om jag ändå nämner några gäster, som ända sedan ungdomsåren i Laboremus har stått våra hjärtan nära, tror jag att övriga gäster förlåter oss: bland Bloggkaparna utöver de redan nämnda Björn Kumm och Jonas Sima Hans O Sjöström, Anders Thunberg och Sören Thunell, vidare Gun-Britt och Göran Andersson, Lars Eric Ericsson och Eva Bihl, Ingrid Kjellman och så Anna-Greta Leijon.

Anders Thunberg hör, tillsammans med Irina Hoffman (som jag träffade på stipendieresa till Oslo hösten 1956), till mina äldsta vänner i gästlistan. Till Birgittas hör Hans Elmgren med dottern Maja och Gunilla Strömholm (gift med Stig Strömholm, som också var med).

Jag vill där utöver också nämna tre av våra sommarvänner från Öregrund: Anna Karin Hammar och så Lasse och Mary Lundh.

Jag är smärtsamt medveten om att listan över gäster, om det här vore Birgittas blogg, delvis skulle se annorlunda ut, men just nu är det jag som skriver; ni onämnda må alltså förlåta åtminstone Birgitta. Fast jag har förstås inte heller nämnt en rad personer som vi båda känner eller som jag har haft som arbetskamrater eller samarbetar med i kulturnämnden, Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet – det gäller både politiker och tjänstemän.

När vi fastställde gästlistan, bestämde vi oss för att – i motsats till vad som var fallet vid tidigare liknande tillfällen – inte skicka ut inbjudan till organisationer eller institutioner, där vi är eller har varit verksamma, utan bara till enskilda personer, som vi har haft ett personligt och särskilt förhållande till, dessutom har fortsatt kontakt med.

Ändå blev det naturligtvis känt i vårt parti, att vi skulle ha 70-årsmottagning, vilket ledde till att Thomas Östros framförde gratulationer från socialdemokraternas VU och från partidistriktet respektive arbetarekommunen i Uppsala. Många av våra lokala partivänner i olika åldrar uppvaktade också individuellt: Jimmy och Margareta Mattsson, Hans och Karin Alsén, Aldes Andersson, Maud Björklund (en gång min arbetskamrat på 68an), Agneta Kyller, Annika Lind och Tone Tingsgård.

Och mer uppvaktning ska det visst bli: Från min gamla tjejliga kunde bara Gisela Lindstrand komma, och nu ville hon å sin och de övrigas (Lotta Gröning, Mona Hillman, Eva Marcusdotter) meddela, att vi senare kommer att bli bjudna på krog hemma i Uppsala.

Men trakteringen var riklig redan på mottagningen i Stabby prästgård. Köpen var gjorda på Coop Forum i Uppsala, med undantag då av fisken från Öregrund (Stora Risten fisk). Grönsaker och frukt kom till stor del från vår egen trädgård i Öregrund, men Anna hade köpt till en del i Rinkeby.

Över huvud taget hade den här festen inte kunnat bli av (och så fin som den blev!) utan hjälp av våra tre barn, Anna, Kerstin och Matti och så Kerstins man Bo och Mattis sambo Karin: de arbetade och slet, lagade mängder av mat, bakade, transporterade, serverade, plockade fram och plockade undan.

I matlagningen och bakningen deltog också vi själva; framför allt väckte Birgittas gravade sik aptit och jubel. (Några ville ha recept. Jag kan berätta att hon en gång i världen lärde sig grava sik av min far, som startade som yrkesfiskare.)

Utöver gravad sik med gravlaxssås serverades också rökt sik med jämtländsk örtagårdssås, rökt pepparlax och böckling, rostbiff med hemlagade majonnäser, kycklingleverpaté, cornichonger och svarta oliver, hemgjorda inlagda grönsaker och geleer, kokt potatis, fransk potatissallad, grekiska köttfärsbiffar, bulgursallad. mangold- och chevrepaj, ruccolaröra, hummus, färskost, färska grönsaker och olika sorters sallad, vinaigrette, gurk- och morotsstavar, tomatklyftor, paprikabåtar, rädisor, purjolök, blomkålsbuketter, champinjoner i skivor, hembakt bröd, olika sorters ost.

Bland dryckerna fanns alkoholfri och sockerfri bål, olika slags Ramlösa och läsk (både light och med socker): Pommac, Pepsi, Schweppes grape och lemon, Seven Up, Coop cider light och orange, Pripps blå lättöl och så rött respektive vitt vin i box: Raimat Abadia respektive Lindemans Chardonnay.

Efter maten kunde man få fruktfat (äpplen, päron och plommon från vår trädgård i Öregrund), gifflar med mandelmassa, kanelbullar, Stritsel (estnisk födelsedagskringla), gammaldags sockerkaka, rulltårta, morotskaka, finska pinnar, kokoskakor, mummakakor, biscotti, syltkakor, citronpaj, rabarbermarängpaj, chokladtårta, mandeltårta med bär, glömmingetårta, yoghurtglass med hallon och så vispgrädde till tårtor och pajer. Till detta serverades kaffe eller te eller mer fruktbål.

Si, det var ett kalas värdigt Lönneberga! Och utan något som helst inslag av catering. Bilder av borden med maten finns på min dotter Kerstins blogg – här – en bit ner i texten.

Tack allihop för era insatser; jag är stolt över att tillhöra en sådan här familj.

Och jag tror inte att någon av de övriga misstycker, om jag nämner Kerstins arbete både som kökssamordnare och som matlagare. Hon är värd en särskild eloge därför att hon till slut rodde alltihop i land, trots att elsystemet i hennes och Bos hus var ur full funktion fram till bara ett par dagar före det stora kalaset.

* * *

Som man kan förstå, tog det sin tid att röja upp efter ett så här stort kalas; även det gjordes i vår egen regi, samma kväll.

Sen behövdes lördagen och söndagen för att bringa ordning i gästlistor och presenter.

Först på måndag eftermiddag kunde vi åka ut till Öregrund. De flesta presenter lämnade vi då kvar i stan, men vi tog med oss några av blombuketterna vi hade fått. De står nu runt om i vårt sommarhus.

Det var höstrusk när vi kom fram, och det hade varit storm under veckan: en jättelik gren i det stora plommonträdet utanför arbetsrumsfönstret hade brutits från stammen.

I dag – onsdag – är det äntligen bra väder igen, visserligen med hösttouche men sol. Birgitta har varit ute i trädgården och planterat de levande växter vi fick.

Den New Dawn-ros vi fick av Lennar Gustafsson och Lena Schölin, föräldrar till Mattis Karin, står nu till vänster om farstun, bredvid Polstjärnan.

Den persiska buskrosen Rose de Rescht, som vi fick av Uppsala arbetarekommun, står i korsningen mellan mitt och Birgittas land längs respektive i en klyfta på bergknallen till vänster, när man kommer ner på stora gräsmattan från den syrenomgärdade inre gårdsplan.

Och hortensian, från Ingemar och Ingrid Skogö, växer nu i den rabatt som finns på den bergknalle huset delvis står på och som är vänd åt köksträdgården.

Mediagrodor

Hittat i Journalisten nummer 23 2007:

”Hantverksskolan Dacapos planerade flytt från Johannesberg i Mariestad till Humleparken, har väckt proteser från de gamla på det seniorboende som finns i anslutning till parken.”

SR.Se/Radio Skaraborg

Visor, svarta och röda. Mer om Lars Forssell

Med anledning av Lars Forssells död skrev jag en för bloggformatet lång essä om honom: om hans politiska engagemang i och utanför författarskapet, om hans kärlekspoesi och om några personliga möten med honom. Du hittar min förra forsselltext här. Texten föranledde många kommentarer.

Till min stora glädje har nu även hans son Jonas Forssell, som jag inte personligen känner, hörts av med kommentarer och tips; han lovar också återkomma med mera:

”Hej alla,

texten till Cornelis Vreeswijks insjungning av “Avanti Popolo” finns (och – så vitt jag kan erinra mig – rätt återgiven) på:
http://mattiase.blogspot.com/2007/07/en-stor-stor-poet-r-dd.html
Den texten skrevs just till “Borgaren och Marx” – min fars svidande uppgörelse med den (redan då – 1971) blott ALLTFÖR yttersta vänstern.

(Det är väldigt många som missuppfattat syftet med denna tydligt Molière-inspirerade – och faktiskt rätt KUL – komedi.)

Jag kan vidare lugna Anders Thunberg genom att försäkra att Zannis Psaltis’ rättigheter är mycket väl bevakade i de Theodorakis-översättningar, eller tolkningar, som gjorts av Lars. (Nej, far kunde inte nygrekiska! – och jag och min mor använde åtskillig tid till att inhämta tillstånd för att kunna publicera en del texter i Atlantis-volymerna – det var på håret att vi lyckades utverka den sista innan publiceringen.)

En motsatt solskenshistoria är den om “Handklaver och Kärlek”.

I det fallet var det så att denna svenska textvariant faktiskt lanserades först och redan fanns när Lars skrev “De fattigas piano” (som på den tiden – 1954 – fick en del kritik för sin bristande “prosodi” i inledningsfrasen).

Den svenska rättighetsinnehavaren Karin Wollgast efterskänkte så småningom hela den svenska texträttigheten till Lars eftersom “det ändå var den som spelades”…

Jag har några andra kommentarer till inläggen på Enns sida, men eftersom Lars begravdes först som i fredags ber jag att (eventuellt) få återkomma.

mvh Jonas F”

Du är mer än välkommen med mera, Jonas!

När nu Jonas har lett mig till Lars Forssells svenska version av den mest kända italienska kampsången ”Bandiera rossa” (”Avanti popolo”), publicerar jag även den texten här.

Men vi kan först ta den italienska originaltexten:

Bandiera rossa

Avanti popolo alla riscossa,
bandiera rossa, bandiera rossa!
Avanti popolo alla riscossa,
bandiera rossa trionferà!

Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
E viva il Socialismo e la libertà!

Degli sfruttati l’immensa schiera
la pura innalzi, rossa bandiera.
O proletari, alla riscossa,
bandiera rossa trionferà!

Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Il frutto del lavaro a chi lavora andrà!

Dai campi al mare, alla miniera
all’officina, chi soffre e spera
sia pronto. É l’ora della riscossa,
bandiera rossa trionferà!

Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Soltano il Socialismo è vera libertà!

Non più nemici, non più frontiere
sono confini rossa bandiera.
O socialisti, alla riscossa,
bandiera rossa trionferà!

Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Bandiera rossa trionferà!
Dal Socialismo a pace e libertà!

En instrumentalversion kan höras på mini-LPn ”Avanti Popolo Alla Riscossa. Antologia della canzone socialista in Italia” (I Dischi del Sole DS 158/60/CL).

Den bästa svenska notversionen finns i Pierre Ströms (redaktör) ”Sånger för socialism” (Arbetarkultur, 1981).

Den italienska originaltexten plus Gösta Åbergs svenska version hittar du i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), för vilken översättningen gjordes:

Bandiera rossa

Svensk text: Gösta Åberg, 1970
Italiensk originaltext och musik (trad): ”Bandiera rossa”

Framåt kamrater, till uppror manar
vår röda fana, vår röda fana.
Framåt kamrater, till uppror manar
vår röda fana som segern ger.

Röda fanan ska mot seger gå!
Röda fanan den ska segern nå!
Röda fanan ska mot seger gå!
Leve socialismen, leve friheten!

För alla utsugnas stora skara
ska röda fanan signalen vara.
O proletärer, stå upp och kämpa,
vår röda fana ska seger ge.

Röda fanan ska mot seger gå!
Röda fanan den ska segern nå!
Röda fanan ska mot seger gå!
Arbetets frukter åt dem som arbetar!

På land, till sjöss, i gruvor och fabriker –
du som har hoppet, som aldrig sviker,
håll dig beredd för revoltens timma!
Vår röda fana ska seger ge.

Röda fanan ska mot seger gå!
Röda fanan den ska segern nå!
Röda fanan ska mot seger gå!
Socialismen är den sanna friheten!

Ej fiendskap, inga gränser mera
ska hindra oss, vi ska trimfera.
O socialister, stå upp och kämpa,
vår röda fana ska mot seger gå.

Röda fanan ska mot seger gå!
Röda fanan den ska segern nå!
Röda fanan ska mot seger gå!
Med socialismen för freden och friheten!

Hade Lars Forssells text funnits tillgänglig redan 1970, hade jag mer än gärna publicerat den, men den skrevs först till pjäsen ”Borgaren och Marx”, 1971:

Avanti popolo

Svensk text: Lars Forssell, 1971 (ingick i pjäsen ”Borgaren och Marx”)
Italiensk originaltext och musik (trad): ”Bandiera rossa”

Kom med förtrampade, gå med förtyckta,
vi går mot frihet, vi går mot lycka.
Slå ner dom mäktiga, slå ner dom rika
för alla lika är världen till.

Röda är fanorna och rött vårt blod
vi vill en värld som är för alla god.
Socialismen ger dig mod min vän,
socialismen går mot friheten.

Kom med förtrampade, gå med förtryckta,
socialismen den för till lycka.
Kom med förtrampade och slåss för livet,
vår kamp för frihet är också din.

Kasta din boja av, och kom min vän.
Socialismen bär till friheten
krossa förtyckarna som världen styr,
röd mot svarta molnen dagen gryr.

Kom med förtrampade, gå med förtryckta,
vi går mot frihet, vi går mot lycka.
Hör hur det dånar i rättens krater,
gå med kamrater mot rättens stat.

Röda är fanorna och rött vårt blod,
vi vill en värld som är för alla god.
Socialismen är god min vän,
socialismen går mot friheten.

(Jag har tagit mig friheten att göra några smärre korrigeringar i den bloggtextversion Jonas Forssell hänvisar mig till, korrigeringar som gör texten mer språkligt logisk och sångbar.)

Cornelis Vreeswijk har sjungit in den här texten på sin LP från 1972, ”Visor svarta och röda. Cornelis Vreeswijk sjunger Lars Forssell” (2000 utgiven som CD av Philips, 159236-2).

* * *

Jag har tidigare från Gunnar Edander fått frågan om vad den av mig omnämnda LPn med Ulla Sjöbloms insjungningar av Lars Forssells visor mer fullständigt innehöll. LPn heter Lars Forssell ”Visor” (Telstar TR 11017).

Också Jan Malmsjö och Sven Bertil Taube sjunger forsselltexter på den här LPn, men det är alltså Ulla Sjöbloms insjungningar som har förts över till CDn “Ulla Sjöblom sjunger Sonja Åkesson och Lars Forssell” (MNW CD 232, 1993):

”De fattigas piano” (Leo Ferré – Lars Forssell), (”Hamburg” (M Manot – Lars Forssell), ”Flickan i London” (V Marceau – Lars Forssell), ”Tid är pengar” (Paul Valéry – Lars Forssell), ”Jag står här på ett torg” (Boris Vian – Lars Forssell), ”Säg vad ni vill” (Leo Ferré – Lars Forssell) och ”Marknadsminne” (Paul Misraki – Lars Forssell).

”Flickan i London” hittar man även på en EP med kabarévisor, insjungna av Ulla Sjöblom, ”Ulla Sjöblom med Gunnar Svenssons ensemble och Egon Kjerrmans orkester” (Decca SDE 7035) – det är Gunnar Svensson & co som ackompanjerar henne i det aktuella fallet. EPn innehåller i övrigt ett par av paret Brecht-Weills paradnummer.

LPn Lars Forssell: ”Visor” har ett nummer med Sven Bertil Taube, ”Menuett på Haga” (Charles Trenet – Lars Forssell).

Och så sjunger Jan Malmsjö ”Monte Carlo” (Olle Adolphson – Lars Forssell), ”Tio soldater” (Lars Forssell) och ”Snurra min jord” (Leo Ferré – Lars Forssell).

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 22 2007:

DAGENS NAMN: KAJ
I dag heter cirka 7 000 svenskar Kaj.
I morgon Uno.

Dagens Nyheter

Dödsstraff för datorer som skickar ut spam!

Varje dag tvingas jag använda tid för att utplåna meddelanden om preparat vars namn jag inte vill nämna och som jag ännu mindre någonsin tänker använda.

Jag önskar att det på tangentbordet funnes en speciell knapp med vars hjälp man helt sonika kunde totalkvadda de datorer från vilka alla de här oönskade meddelandena utgår.

Ett hjärtligt tack till Bloggkaparna

Natten mot min och Birgittas gemensamma 70-årsmottagning kom det ett förbryllande meddelande per e-post:

En ny användare har registrerat sig på din blogg Enn Kokk:

Användarnamn: Bloggkaparna

E-post: bо@gstrоmbеrg.nu

Bo Strömberg är gift med vår dotter Kerstin och fungerar som webbmaster för Kerstins respektive min blogg – Kerstin och jag har gemensam domän.

Det var mycket annat påföljande dag – fredagen den 31 augusti – så jag varken hann eller kom i håg att fråga Bo om vad det här handlade om. Men under mottagningen i Stabby prästgård kom förklaringen: min gamle vän Hans O Sjöström överlämnade en pärm med texter från min egen blogg, texter som jag aldrig hade sett. (De finns alla här nedanför under samlingsrubriken Dagen randas. Bläddra förbi Melodikrysset nr 35, så ligger texterna där i en lång rad.)

Några av mina äldsta vänner – några av dem skriver av och till kommentarer här på bloggen – hade bildat ett hemligt förbund, Bloggkaparna, och till Bo Strömberg (som har tillgång till redigeringsfunktionerna på min blogg) hade de sen levererat sina texter.

Texterna handlar alla om mig, och i någon mån också om Birgitta. De här texterna är kunniga; både jag och Birgitta har under viktiga skeden i livet umgåtts mycket med, i några fall arbetat tillsammans med skribenterna. Dessutom är texterna välskrivna, vilket knappast är förvånande med tanke på att samtliga som har lämnat bidrag är journalister.

Björn Kumm

Den ende av dem som, inledningsvis, inte framträder under eget namn är Björn Kumm; det är han som under pseudonymen Enn Kokk har skrivit öppningsartikeln Den stora dagen. Björn är journalist och författare. Många av er känner honom säkert fr[n radion. Bland Björns böcker finns ”Cuba sí”, ”Goldwaters USA”, ”Gerillans ansikte”, ”Terrorismens historia”, ”Kalla kriget” och ”Che”. Det var för övrigt Björn, på reportageresa i Latinamerika, som råkade finnas på plats, när Che Guevara hade skjutits, och vars foto av den döde Che sedan gick runt i tidningar över hela världen. I Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) heter Björns bidrag Om global makt och vanmakt.

Med Björn blev jag först bekant så att säga via ombud. Jag hade under min ordförandetid i Laboremus, socialdemokratisk förening för tanke- och kroppsarbetare här i Uppsala, en kort romans med Anna-Greta Leijon. Via henne fick jag höra talas om Björn Kumm, som då befann sig i USA; Björn och hon hade varit förlovade. Björn ingick annars i en stor krets av medlemmar i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetssällskap, som alla bodde på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken, på Sturegatan i Uppsala och som redan var eller skulle komma att bli socialdemokrater. I den kretsen – mer om den finns ovan under Memoarer – ingick också Hans O Sjöström (som för övrigt även han under en period var ihop med Anna-Greta) och så Birgitta Dahl, på den tiden med giftasnamnet Kettner.

Det här gänget har, trots olika öden i livet, fortsatt att hålla kontakt med varann, och trots att vi numera bor utspridda långt ifrån varann, betraktar vi oss som nära vänner. Behöver jag tillägga att Björn, Hans O och Anna-Greta var på vår 70-årsmottagning?

Björns inledning, Den stora dagen, där han låtsas vara jag, är skickligt gjord. Möjligen vill jag, när det gäller ”gulpäppling” och ”kväkskator”, göra invändningen att han här nog har blandat ihop mig med Gösta Bohman.

I den text – Enn och Birgitta till ära – där Björn framträder under sitt eget namn, finns ytterligare bitar till det pussel jag har försökt lägga ovan: ”född nykter och socialdemokrat”, tiden på Arken med mera. Björn kompletterar den berättelse om kamratrelationer och förälskelser som jag antyder ovan: jag kom, genom att skicka i väg honom till en afrikakonferens i Oslo, att spela en roll för att föra samman honom med nigerianskan Julie Ikomi, som han sen gifte sig med och som alltså kom att ingå också i min och Birgittas vänkrets. Björn berättar vidare om Laboremus-boken från 1962, ”Förändringens vind”, där han skrev kritiskt om USA och jag själv gjorde upp räkningen med EEC.

Hans O Sjöström

Hans O Sjöström är redan nämnd. Också han har varit journalist, på Aftonbladet och A-pressen samt i Sveriges Television; han har varit verksam inom Folket i Bild/Kulturfront sen 1972. Han är översättare men har också publicerat en rad egna böcker, bland annat romanerna ”En sakkunnigs kärleksliv”, ”Ett lysande sällskap” och ”Står min lycka i Guds händer”. Av särskilt intresse i det här sammanhanget är hans politiska generationsbok ”Klassens ljus”, som innehåller porträtt av både mig och Birgitta plus (ofta mycket elakare) av ett antal andra (s)-politiker.

Hans O har skrivit Bloggkaparnas avslutande artikel Fostermor, ett mycket kärleksfullt porträtt av Birgitta.

I mitt fall har han under rubriken Hängivenheten valt en överraskande men för den skull helt relevant ingång, den att jag är ateist. Men han kopplar snabbt över till det han karaktäriserar som min politiska hängivenhet. Jag är glad över att Hans O också något kommer in på den väldiga aktivitet som karaktäriserade vår gemensamma förening Laboremus i början av 1960-talet (medlemstillväxt från 125 till 250 till 500 och slutligen till över 600 betalande aktivister) – här tar jag mig friheten att citera vad han skrev om mig i ”Klassens ljus”: ”Det var inte underligt att man snart fick intrycket att han var det nav kring vilket Uppsala roterade.” Sångerna och mitt intresse för musik (allt från kampsånger till Melodikrysset) har han heller inte glömt.

Och så finns där några ömsinta rader om min och Birgittas relation.

Ulla Tengling

Ulla Tengling rekryterade jag till Aktuellt i politiken (s) från ABFs fönstret. Hon fanns med från början, när vi gjorde om det ärevördiga partiorganet till ett socialdemokratiskt familjemagasin i gamla Folket i Bilds anda: bitsk, rolig och uppkäftig och med mycket kulturmaterial. Mina första recensioner i AiP skrev jag på det av Ulla redigerade plockuppslaget Apropå; sen startade jag den egna recensionsavdelningen Spegeln. Ulla var en klippa under tidningens omgörningsperiod, dessutom en mycket bra reporter.

Det var hon som gjorde artikeln om Birgitta Dahl och Monica Zetterlund, födda samma år och dag (20 september 1937). Det var journalistiskt en kul idé att sammanföra de här damerna, båda socialdemokrater (Birgitta var senare också på valturné med Monica). Jag har själv berättat den historia Ulla här berättar, den om den vrede det väckte bland läsarna, att Birgitta på omslaget sågs bära på någonting som inte kom från Konsum. Men, Ulla, det var på Vivo (inte ICA) Monica hade handlat. (Man kan läsa min version av den här historien under Kulturspegeln>, Musik, Zetterlund, Monica.)

Sen måste jag korrigera Ulla på ytterligare en punkt, som till och med omfattar rubriken, Brigitte Bardot. Historien om att min Birgittas mått var exakt desamma som en berömd skådespelerskas är i och för sig helt korrekt i sak – men det var Sophia Loren, inte Brigitte Bardot, Birgitta delade mått med.

Det är inga dåliga mått det heller!

Slutligen: fint att du påminner mig om den Det händer jag skrev om min far inför hans begravning 1977. Jag har tidigare här på bloggen återpublicerat det jag skrev om min mamma när hon dog, och jag kommer nu snart att återpublicera det jag skrev om pappa, det som du minns, Ulla.

* * *

Ulla försvann så småningom från AiP för att bli chefredaktör för Unga Örnars nya barntidning Småfolket. I Aktuellt i politiken (s) hade hon dess förinnan haft den egna stående avdelningen Smått, där det stod mycket klokt – detta utan att Ulla på den tiden hade något eget barn. Om riktigt allt var vi dock inte helt ense; till exempel så var hon en mer hängiven motståndare till krigsleksaker än jag var. Så när hon äntligen fick sin förstfödde, var jag på BB och gratulerade, bland annat med en läderlappspistol till den nyfödde.

Lena Näslund

Lena Näslund kom till Aktuellt i politiken (s) från Arbetets västsvenska edition (hon är född och uppvuxen i Göteborg) via Arbetets huvudredaktion i Malmö. Hon är långvägare i journalistyrket, på något sätt född till att bli journalist. Dessutom gifte hon sig med en journalist, Bosse Näslund, och umgicks i journalistkretsar. Som hos många journalister fanns det hos henne en otålighet, en lust att hela tiden kasta sig in i nya sammanhang; den före detta dagstidningsjournalisten Lena hade i början mycket svårt att anpassa sig till AiPs fjortondagarsutgivning.

Hon var, liksom Ulla Tengling (plus redaktionssekreteraren Sven Erik Rönnby icke att förglömma) med i järngänget: vi som gjorde om tidningen – dessutom umgicks vi en hel del vid sidan om det ordinarie arbetet; vi förlade ofta längre redaktionsmöten hemma hos varann, möten som ändade i bättre middagar, någos som inte minst Lena var mycket bra på att laga. Mycket riktigt var det hon som alltid stod för matreportagen (med många recept) i julnumren.

Numera bor hon tyvärr långt bort från mig, nere i Skåne, där hon och maken driver eget informationsföretag.

Lena berättar om omgörningen av tidningen, nämner också enskildheter i det vi gjorde med den; jag har själv här på bloggen skrivit om åtskilligt av detta. Läs mer under Memoarer ovan. Också serien Klarabohemer har jag skrivit mycket om. På en punkt måste jag korrigera också Lena: Den serie av Rune Andréasson vi tog in i tidningen var inte Bamse utan Lille Rikard och hans katt. Också om detta finns det mer att läsa ovan under Kulturspegeln, Serier.

Av det Lena skriver här, under rubriken Blåvit tandkräm är bara förnamnet, skulle jag särskilt vilja lyfta fram hennes konstaterande, att det inte var alldeles lätt att få respekt för tanken, att ett partiorgan kunde göras som kvalitetstidning med material av intresse också för andra än de rättrogna. Men jag vet, genom deras egna utsagor, att det faktiskt fanns journalistkollegor som såg, och uppskattade, det vi hade gjort med tidningen. Jag fick till exempel ett brev från Göran Rosenberg, där han uttryckte sin stora uppskattning över den tidning vi gjorde. Och jag blev vid ett tillfälle – utan någon annan orsak än att prata om AiP – bjuden på lunch av Alf Thoor på Expressen.

Slutligen det här med stafettdeckarna. Det hela var min idé, men de skrevs inte bara av medlemmar i AiP-redaktionen; delar av den övriga partiexpeditionen på 68an var också aktivt involverade. Syftet med dem var kanske framför allt att ge skribenterna möjlighet att få utlopp för sympatier, antipatier och aggressioner gent emot arbetskamraterna – dessa figurerade, à la Maja Lundgren, under sina riktiga namn. Jag har kvar de här följetongerna, några påbörjade men avbrutna, några avslutade. En, med en ombudsmannaresa till Malta som miljö, heter ”Arabiska nätter”. En annan, förlagd till 68an, heter ”Luciamordet” och har den långa undertiteln ”Elektrisk spänning. Brinnande kärlek. Eldande studiekurser”. Den slutar med att jag själv blir uppeldad. Bokstavligen.

Jonas Sima

Jonas Sima är journalist, filmare och författare. Han arbetade först på Stockholms-Tidningen, sedan i 30 år på Expressen, som filmkritiker och senare som reporter. Han har gjort ett femtiotal kortfilmer och ett par långfilmer. Om ni går upp under Kulturspegeln, Film, kan ni läsa mer om hans fina film om Olof Palme.

Jonas och jag träffades – som framgår av vad han skriver under rubriken För Enn med syndafall och vänskap – redan under gymnasietiden, men sen kom vi att studera samtidigt i Uppsala. Om den tiden har Jonas skrivit ett fint kåseri, ”Så det kan gå” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002). Vi sågs i Laboremus – men oftare i Studentfilmstudion, där Jonas var ordförande. I Filmstudion höll jag till och med en inledning, om ”Jordens salt”.

Men det är ändå i raden av fina medarbetare i den av mig omgjorda Aktuellt i politiken (s) Jonas passar bäst. Jag städslade nämligen Jonas att i varje nummer bidra med en film- och mediakrönika på en helsida. Den var mycket läst och uppskattad, lades i redigeringen ofta bredvid min recensionsavdelning Spegeln och bildade tillsammans med den alltså ett kulturbevakande block.

Sören Thunell

Sören Thynell var med all säkerhet den som låg bakom Sten Anderssons och Anders Thunborgs rekrytering av mig till partiexpeditionen, 68an. Han jobbade där, först som tjänstemannasekreterare, sen som informationschef; han arbetade också i regeringskansliet under Olof Palme.

Till 68an hade han kommit från posten som ombudsman i Uppsala arbetarekommun, dess förinnan i SSU i Uppsala. Det var under den sist nämnda perioden vi lärde känna varann. SSU levde en tynande tillvaro under det tidiga sextiotalet, när Laboremus hade sin boom, och jag, Hans O Sjöström med flera rekryterades av Sören till att hjälpa till med att organisera upp även SSU. Sören och jag blev ganska snart goda vänner, och jag följde ibland med honom till kurser på Bommersvik utan att formellt vara varken kursdeltagare eller föreläsare. När jag var halvtidsanställd ombudsman i Socialdemokratiska studentförbundet, såg Sören till att också jag inbjöds att delta i partiets ombudsmannaresa till Israel. (Läs mer om detta ovan under Memoarer.) Sören å sin sida drogs också in i den kittel av sjudande aktivitet som var Laboremus.

Denna folkrörelsemänniska och långvägare (som sen blev chefredaktör på Söderhamns-Kuriren och generalkonsul i Mariehamn på Åland) är i själva verket den som skriver mest utförligt och inkännande av samtliga bloggkapare om laboremusåren: de broar som skapades mellan Laboremus och Uppsala arbetarekommun, om den vänsterradikala men reformistiska ideologi vi omfattade, om striden kring boken ”Förändringens vind”, om fraktionsstrider (dock framför allt i Stockholm).

Sören skriver mycket, och uppskattande (tack!) om mina ideologiska positioner och strävanden, men hans bidrag heter karaktäristiskt nog Organisationen är medlet.

Anders Thunberg

Anders Thunberg är journalist (Aftonbladet, Sveriges radio – bland annat utlandskorre i Rom och Oslo) och författare.

Honom har jag känt ända sedan skoltiden i Högre allmänna läroverket i Sundsvall. Vi arbetade tillsammans i – återupprättade faktiskt – elevrådet och startade i dess regi bland annat semantikcirkel och filmstudio; elevrådet anslöts också till Seco, inom vars ram vi bildade Mellannorrlands elevorganisation (MEO). Men ännu mer betydde han under de här tidiga åren som samtalspartner i intellektuella frågor.

Under kort tid delade vi sedan lägenhet på Jumkilsgatan här i Uppsala – vi hyrde var sitt rum av en tandläkarfamilj som använde lägenheten bara till att äta lunch i. Då fanns Anders också med i laboremuskretsen. Sen försvann han till Stockholm och journalistjobben.

När jag nu läser hans långa och mycket omsorgsfullt komponerade artikel här på bloggen, Den okände Kokk, får jag plötsligt klart för mig syftet med en rad mejl, fyllda med provokativa påståenden och frågor, från Anders – han brukar ju då och då skriva kommentarer här på bloggen, men där utöver har vi alltså haft en vidlyftig korrespondens, vars egentliga syfte jag inte har begripit förrän nu.

Låt mig också genast säga, att Anders har gjort ett mycket fint arbete med att kartlägga mina skolår – det rör sig om gott journalistiskt hantverk, lagt ovanpå kunskap han har förvärvat om mig under de många år vi har känt varann.

I några avseenden har Anders rent av gjort en verklig insats för att skriva min personhistoria. Så här detaljerat minns inte ens jag själv debatten på Sundsvalls teater (och bakgrunden till den).

Jag tycker också att han ganska väl har fångat mitt särlingskap under skolåren och en del av orsakerna till det (klass och bristen på social kontaktnät, periferiboende, läroverkets egna sorteringsmekanismer och annat sådant). Men jag tror att en del av förklaringen också ligger i mina egna, dels mycket politiska, dels mycket intellektuellt inriktade strävanden.

Vi kan ta politiken först. Jo, jag läste åtminstone något av Marx i original redan under gymnasietiden, men jag var på den tiden också attraherad av syndikalismen: läste Arbetaren, såg Folke Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” som den roman som slutgiltigt fick mig att bekänna mig till socialismen, kom senare – men det var alltså senare – att med stor uppskattning läsa Kurt Salomonson. Bland dåtidens gymnasister i Sundsvall fanns det helt sonika mycket få som ens hade intressen åt det hållet. Fanns de, så teg de om sina åsikter.

Och så det sociala. Det var inte bara det att jag var komplett ointresserad av idrott; jag var också ointresserad av det umgånge, sådant det nu var, som fanns dels i gymnasieföreningarna, dels i hemmen.

Vad jag i stället sysslade med var en soloåkning i en värld som jag tyckte var vida mer spännande, den intellektuella och kulturella. Och jag nöjde mig då inte med kulturfernissa! Visserligen hade jag några få intellektuella vänner – Anders är en av dem – men med de flesta kunde jag inte föra samtal om det som lockade min hjärna och det hjärta som bultade till vänster i bröstet.

Det ligger ingen animositet, inte heller något förakt mot andra bakom det här konstaterandet – jag är ingen fördömande natur; för mig får människor gärna vara olika. Jag minns hur jag vid tiden för studentexamen träffade en av mina Folket i Bild- och folkbok-köpare, en sömmerska (som förresten hade varit aktiv syndikalist). Hon hade sytt studentblåsa åt en av mina kvinnliga klasskamrater, och de hade då börjat tala om mig. Min kvinnliga klasskamrat hade, enligt sömmerskan, då sagt, att hon gillade mig, men att ”honom umgås man ju inte så mycket med; han är mer som en vuxen”.

Ungdomar av min egen sort träffade jag i större antal för första gången först vid den stipendieresa (Kungastipendium!) jag fick göra till Norge hösten 1956. Det var då jag träffade Irina Hoffman, Agneta Pleijel med flera.

Mats Johansson

Den stora överraskningen bland Bloggkaparna är Mats Johansson. Inte för att han är riksdagsledamot (m) eller för att han tidigare har varit chef för Svenska Dagbladets ledaravdelning – jag har inga politiskt betingade fördomar.

I själva verket har jag också tidigare, även om vi inte är nära vänner, träffat och även samtalat med Mats. Vet alltså att han kommer från Sundsvall och har gått i samma gamla läroverk som jag, fast senare.

Nej, det intressanta med hans bidrag är att han vittnar om att mina strävanden i skolan tycks ha satt spår långt efteråt. Jag har faktiskt själv träffat – och träffar fortfarande ibland – människor, med mig samtida elever, som minns det ena och det andra av det jag gjorde under skoltiden. (Även om jag inte deltog i kotterier, varken i föreningar eller i de privata, var jag en ganska känd figur, vars åsikter och aktiviteter var kända. Jag hade till exempel i Flicksolans aula inlett en jättedebatt om morgonbönernas vara eller inte vara – inte vara, tyckte jag. Och jag hamnade med krigsrubrik på Sundsvalls-Postens löp, när jag hade föreslagit du-reform i skolan. Så här minns nog Anders Thunberg fel.)

Men det roliga som Mats drar fram är att jag fortfarande, åratal efter min sorti, också var ihågkommen av lärarna, i det här fallet av min svensklärare Bror F Sanner, också Mats Johanssons lärare.

Tack Mats, det du skrev värmde!

Slutligen en kritisk randanmärkning till Mats: Jag deltog i några av mötena på Norrmalmstorg men talade aldrig där. Arbetarrörelsen bildade en egen solidaritetskommitté för Baltikum, och där var jag aktiv som en tätting, satt i kommitténs styrelse och var mycket ute i landet och talade. Allt detta har jag, vid ett seminarium och genom att lämna över allt jag har skrivit om Baltikum för socialdemokraternas VU, dokumenterat och lämnat över till Södertörns högskola.

* * *

Jag vill till sist än en gång tacka Bloggkaparna och också deras medsvurne, Bo Strömberg, för det här roliga hysset.

Den som vill kommentera min egen text – alltså den här – kan ju å andra sidan också, fast här, kommentera Bloggkaparnas texter eller ställa frågor till skribenterna.

Melodikrysset nr 35 2007

Birgitta och jag hade en fantastisk gemensam sjuttioårsmottagning i går – jag återkommer till den här på bloggen. Många av våra vänner och arbetskamrater genom livet var där, bland dem också flera av det hemliga kollektivet Bloggkaparna, som med hjälp av min webbmaster och svärson Bo Strömberg ockuperade min blogg med egna texter om mig och mitt liv. Du kan se resultatet nedan. Jag återkommer också till deras bloggkaparhyllning, men jag kan ju redan nu berätta, att han som i den första texten låtsas vara Enn Kokk är journalisten och författaren Björn Kumm.

Men det är ju Melodikrysset ni är intresserade av.

Jo, trots att det är lite dagen efter för mig i dag, har jag löst krysset.

En sak, dock inte själva svaret, har jag faktiskt gått bet på. Namnet på krogshowen/satirprogrammet är REA, vilket – om man ska vara noga – skrivs med punkter: R.E.A. Detta är i sin tur en förkortning av Roligt Elakt Aktuellt. Det här räcker för rätt svar i krysset, men jag har inte klarat att bestämma, vem som till ackopanjemang av Robert Wells kraftfullt sjöng ”When the Saints Go Marching In”. I R.E.A.-gänget ingår Anders Lundin, Andreas Nilsson och Jan Åström – men vem var det som sjöng?

Det var den allra sista frågan.

Den allra första var däremot lätt: Lill Lindfors sjöng en text av Björn Barlach, och redan sångtiteln, ”Eine kleine mazarin”, indikerar, att musiken är lånad från Wolfgang Amadeus Mozart.

Jag har ju tidigare erkänt, att jag brukar ha svårt för radiosignaturer. Så också i dag. Men redan den allra första bokstaven fick mig i det här fallet att gissa rätt: Efter tre. Sen blev jag helt säker genom att korsande ord bekräftade vad jag redan hade gissat.

Mer besvär hade jag till att börja med med filmmusiken. Även här hade jag första bokstaven, T, och eftersom svaret skulle vara en förkortning, var det ju lätt att gissa, att det kunde vara TV. Men svar bör ju verifieras. Efter diverse googlande fick jag fram, att filmen i fråga var Fredrik Lindströms ”Känd från TV” (som jag inte har sett), och att Frida Snell (som jag inte minns) var kvinnan bakom ”Lucky Day”.

Inte heller mindes jag Erika (med efternamnet Norberg-Malmsteen), som här hördes i ”Lady Luck”.

Kent har jag däremot en rad CD med, så egentligen behövde jag inte Eldemans ledtråd ”Pärlor”.

(Och Ola Salo – här med ”My All” – som jag i och för sig inte har på skiva har jag ju hört så mycket i radio och TV (bland annat i Melodifestivalen och Eurovisionsschlagern), att jag känner igen honom.) Elisabeth – se kommentar – korrigerar mig genast: Det här var Ola Svensson från Idol (som jag aldrig någonsin har tittat på). Jag borde ha kontrollgooglat på ”My All”. Eftersom förnamnen är identiska har jag ju inte misslett någon, men jag låter mitt slarv stå kvar som en varning: Lita inte alltid på mig!

Resten av frågorna tyckte jag för min del var lätta.

Vi hörde ”Vid Frösö kyrka” av Wilhelm Peterson-Berger med Dana Dragomir på panflöjt.

I Evert Taubes ”Sjösala vals” förekommer Orrberget.

Vi hörde ”Old Man River”, som ingår i Oscar Hammersteins och Jerome Kerns musikal ”Teaterbåten”.

Charles Aznavour sjöng sin egen hit ”She”. Han har förfranskat sitt namn, men hans ursprungliga namn, Varenagh Aznavourian, indikerar ett armeniskt ursprung.

Och eftersom jag har allt med den amerikanska duon Simon & Garfunkel, var det heller inte svårt att omedelbart känna igen deras ”Like a Bridge Over Troubled Water”, som, tolkad till svenska, blev ”Som en bro över mörka vatten.

Och så ska vi knyta ihop säcken genom att, lite grann, återvända till inledningen, det vill säga vår 70-årsmottagning. Bland gratulanterna fanns min gamle arbetskamrat från socialdemokratiska partistyrelsen och vår vän genom årtiondena Leif Karlsson; äldre melodikrysslösare kan tänkas känna till honom genom PRO, där han i många år var ett ankare. Leif är pappa till sångerskan Sofia Karlsson, som slog igenom – jättestort och mycket välförtjänt” – med Dan Andersson-CDn ”Svarta ballader”. Av Leif fick vi bland annat dotterns allra senaste CD, ”Visor från vinden”. Den har jag i och för sig redan – men det roliga med det här exemplaret är att Sofia själv på omslaget har skrivit en födelsedagshälsning till mig och Birgitta.

Om Sofia Karlsson och hennes skivor kan ni läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik. Och har ni hittills missat de här båda CDna – gå genast till skivaffären och skaffa dem!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.