Lars Forssell

2 augusti 2007 16:46 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 39 kommentarer

Lars Forssell, född 1928, dog 26 juli 2007, sjuttionio år gammal. Han var en mycket betydelsefull person i det svenska kulturlivet. Hans mångsidighet är legendarisk: Han skrev visor, poesi, dramatik, om film och mycket annat. Deltog också i samhällsdebatten, alltid från ett vänsterperspektiv.

På en lite yngre generation av vänsterintellektuella – mig bland andra – gjorde han tidigt intryck genom att i Sverige introducera den franska kabarétraditionen. Ett av instrumenten var den radiokabaré han tillsammans med Pär Rådström gjorde 1956, ”Två åsnor”.

Sina översättningar av franska visor samlade han sedan i sångboken ”Snurra min jord och andra visor” (Bonniers, 1958). I den fanns visor som ”Säj vad ni vill” (”Paris-Canaille” av Léo Ferré), ”Snurra min jord” (med originaltext av samme författare), ”Evas visa” (”Comme hier” av Georges Brassens, som jag äger en hel binge originalskivor av) plus många andra mycket hörvärda visor – bland dem de två som jag nedan återkommer till. Boken var en kultbok i den radikala unga socialdemokrati där jag tillbringade mina tidiga studentår: Laboremus i Uppsala (och de övriga socialdemokratiska studentklubbarna).

Ett med tolv visor utvidgat urval – bland annat med mer originalmaterial – kom sedan i ”Snurra min jord och nya visor”, FiBs lyrikklubb, 1966. Ett ännu större urval forssellvisor fanns i ”Jag står här på ett torg. Lars Forssells sångbok” (Författarförlaget, 1979) – i den vill jag särskilt framhålla det stora urvalet tolkningar av sånger, skrivna av Mikis Theodorakis. Och ska vi fortsätta ännu längre fram i tiden, gav Atlantis 2004 ut Lars Forssells samlade visor, nu med noter, i två praktfulla band: ”Jag har dansat” och ”Säg vad ni vill”.

Min gamla LP där Ulla Sjöblom sjöng Lars Forssells franska kabarévisor, ”Lars Forssell Visor” (Telstar TR 11017) är nästan sönderspelad. Som tur är finns den åter tillgänglig, nu på CDn ”Ulla Sjöblom sjunger Sonja Åkesson och Lars Forssell (MNW CD 232, 1993)”.

***

När jag i maj 1960 valdes till ordförande för Laboremus och skulle planera höstens program, var en av mina första tankar, att jag skulle engagera Lars Forssell. Det lyckades också: Han framträdde vid den recentiorsafton, som inledde höstens mötesserie. Vi spred en folder om detta och om det övriga programmet till alla nyinskrivna på universitetet (recentiorer) och annonserade i Upsala Nya Tidning, och si – stora samlingssalen på Västgöta nation var knökfull den där kvällen då Lars Forssell var där och talade över ämnet ”Att protestera i Sverige”. Det blev en benådad afton.

Laboremus betalade Forssell för resan från och tillbaka till Stockholm, för övernattning (vilket han hade begärt) på hotell Hörnan, och så fick han ett litet arvode. Sen berättade vår kassör Mary Schelin (senare Erixon), som då för tiden arbetade på arbetarekommunen, att Forssell nästa dag hade återvänt, blek, bakfull och black, och bett om mer pengar. Vilket han fick. Mary var (och är fortfarande) en förståndig kvinna. Forssell hade ju faktiskt gett oss en flygande start på verksamhetsåret, som för övrigt ändade i att vi hade dubblat medlemsantalet från 125 när jag startade som ordförande till 250 när jag avgick för att bli vice ordförande.

***

När jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), var det alldeles självklart att be Lars Forssell om lov för att i bokens frihetssångavdelning ta med ”Jag står här på ett torg”, hans översättning av Boris Vians sång om algerietkriget – jag hade själv varit i Algeriet 1960, alltså under kriget, och bildat opinion mot det – ”Le déserteur”.

Boris Vian föddes 1920 i Ville-d’Avray och dog 1959 i Paris. Ursprungligen var han ingenjör, men han blev författare – av dramer, lyrik, romaner, essäer och sånger – och hörde till kretsen kring Eugène Ionesco.

”Le déserteur” hade förbjudits av den franska censuren:

Le déserteur

Fransk originaltext och musik: Boris Vian, 1954

Messieurs qu’on nomme grands
Je vous fais une lettre
Que vous lirez peut-être
Si vous avez le temps
Je viens de recevoir
Mes papiers militaires
Pour partir à la guerre
Avant mercredi soir
Messieurs qu’on nomme grands
Je ne veux pas la faire
Je ne suis pas sur terre
Pour tuer des pauvres gens
C’est pas pour vous fâcher
Il faut que je vous dise
Les guerres sont des bêtises
Le monde en a assez

Depuis que je suis né
J’ai vu mourir des pères
J’ai vu souffrir des mères
Et pleurer des enfants
Les mères ont tant souffert
Et d’autres se gobergent
Et vivent à leur aise
Malgré la boue, le sang
Il y a des prisonniers
On a volé leur femme
Et tout leur cher passé
Demain je partirai
Je fermerai ma porte
Au nez des années mortes
J’irai sur les chemins

Je mendierai ma vie
Sur la terre et sur l’onde
Aux yeux du nouveau monde
Et je dirai aux gens:
Profitez de la vie
Éloignez la misère
Nous sommes tous des frères
Gens des tous les pays
S’il faut verser le sang
Allez verser le vôtre
Messieurs, les bons apôtres
Messieurs qu’on nomme grands
Si vous me poursuivez
Prévenez vos gendarmes
Que je n’aurai pas d’armes
Et qu’ils pourront tirer
Et qui’ls puorront tirer

Lars Forssells svenska version lyder så här:

Jag står här på ett torg

Svensk text: Lars Forssell, 1958
Fransk originaltext och musik: Boris Vian (”Le déserteur”), 1954

Jag står här på ett torg.
Ett cirkuståg passerar.
En clown, en vind passerar.
Men jag är full av sorg.

Mitt hjärta är en sång.
Den handlar om hans läppar.
Den handlar om hans ögon
som spelade en gång.

O, säj, Ni som är här,
vad skulle Ni då höra,
vad skulle Ni då göra,
om den som som Ni har kär

blev borta i ett krig
till ingen, ingen nytta
där mänskor blev förbytta
som djävlarna med dig.

Jag står här på en square.
Det regnar i mitt hjärta.
Det säjer i mitt hjärta
att han är inte här.

Fast fåglarna ger hals
och träden gröna vaknat…
jag ser det med min saknad.
Jag ser det inte alls.

För den som jag höll av
har stympats, bränts och satsats,
förlorats, glömts och kastats
med andra i en grav.

Vem spelar detta spel
med blod och svett och tårar,
med kulsprutor och bårar…
Jag vet att det är fel.
Ni vet att det är fel.

Jag vet att jag är dum.
Säg ingenting om riken,
de Gaulle och politiken,
för då så blir jag stum,

men säj, hr President
om ni har tid att svara…
å, kunde Ni förklara
det onda som har hänt?

Vem är det som ställt till
så vi som är som andra
ska slåss emot varandra
fast ingen av oss vill?

En annan av de stora i 1950-talets franska viskonst var Léo Ferré (1916-1993): poet, visdiktare, musiker, anarkist.

Också hans visor översatte Lars Forssell. När jag gjorde sångboken ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), var det ganska självklart att i bokens fredsavdelning ta med Ferrés ”Le piano du pauvre” och Lars Forssells svenska översättning ”De fattigas piano”.

Le piano du pauvre

Fransk originaltext och musik: Léo Ferré, 1954

Le piano du pauvre
Se noue autour du cou
La chanson guimauve
Toscanini s’en fout
Mais il est pas chien
Et le lui rend bien
Il est éclectique
Sonate ou java
Concerto polka
Il aim’ la musique

Le piano du pauvre
C’est l’Chopin du printemps
Sous le soleil mauve
Des lilas de Nogent
Il roucoule un brin
A ceux qui s’plais’nt bien
Et fait des avances
Ravel ou machin
C’est déjà la fin
Mais v’là qu’y r’commence

Le piano du pauvre
Se noue autour des reins
Sa chanson guimauve
Ça va toujours très loin
Car il n’est pas chien
Toujours il y r’vient
Il a la pratique
C’est pour ça d’ailleurs
Qu’les histoir’s de coeur
Finiss’nt en musique

Le piano du pauvre
Est un joujou d’un sou
Quand l’amour se sauve
Y’a pas qu’lui qui s’en fout
Car on n’est pas chien
On le lui rend bien
On est électique
Jules ou bien machin
C’est déjà la fin
Mais v’là qu’on y r’pique

Le piano du pauvre
C’est pas qu’il est voyou
La chanson guimauve
On en prend tous un coup
Car on n’est pas chien
On a les moyens
Et le coeur qui plisse
Quand Paderewsky
Tir’ de son étui
L’instrument d’service

Le piano du pauvre
N’a pas fini d’jacter
Sous le regard fauve
Des rupins du quartier
Pendant qu’les barbus
Du vieil Institut
Posent leurs bésicles
Pour entendre au loin
Le piano moulin
Qui leur fait l’article

Le piano du pauvre
Dans sa boîte à bobards
S’tape un air guimauve
En s’prenant pour Mozart
S’il a l’air grognon
Et joue sans façons
Des javas perverses
C’est qu’il est pas chien
Et puis qu’il faut bien
Fair’ marcher l’Commerce…

Lars Forssells svenska version lyder så här:

De fattigas piano

Svensk text: Lars Forssell, 1956

Fransk origianltext (”Le piano du pauvre” och musik: Léo Ferré, 1954

De fattigas piano,
som klinkar dag och natt
på barer från Milano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten, sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta…

De fattigas piano
som klinkar i Paris
ger rytm åt hela stan. Åh…
tavaritsch, spiele, please
ej mer om sorg och nöd
men mer om kärleksglöd,
du minns väl den där sången
som diktats av Prévert
om hur man kan bli kär
för hundrasjätte gången.
De fattigas piano!
Mitt hjärtas metronom!
Hör Louis Mariano
på restaurang Atom
och Maurice Chevalier
på Café Devalver!
Då vet man att man lever!
Jag tror att Patachou
ger mera fred och ro
än varje duskål i Genève – er…

(Musiken spelar. Talar:)
Sitt nära, kom nära intill mig!
Läs något för mig. The hollow men?
Så skall världen sluta, inte med
en smäll utan med en snyftning.
Läs den och sitt nära!
Minns du den tiden med kulsprutor…
och stalinorglar… stalinorglar,
det är numera… helt enkelt

De fattigas piano
som värpte pling-plong-pling
en skur av blyguano
som döda’ – ingenting!
Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte,
värre än själva fan å
mot det är åskans knall
DEN FATTIGES PIANO
en lärka i en tall!
Sitt lugnt min kära vän
och läs ”The hollow men”,
låt ingen oro störa!
En smäll blir slutet men
kanhända snyftningen…
ändå blir svår att höra!

De fattigas piano,
som klinkar dag och natt
på barer från Mialano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta!

Han med stora blan, han som svänger sin käpp, är förstås Charlie Chaplin. Om honom skrev Lars Forssell 1953 boken ”Chaplin”. Forssell var mycket filmintresserad, skrev också om film.

***

Cornelis Vreeswijk gjorde ett par år efter det att min ”Upp till kamp!” hade kommit ut en hel egen LP med sånger av Lars Forssell, ”Visor, svarta och röda. Cornelis Vreeswijk sjunger Lars Forssell” (Philips 6316 018, 1972). Den innehåller ganska få av de tidiga kabarévisorna, och när det förekommer – ”Djävulens sång” (Georges Brassens’ ”Le Gorille”), ”Menuett på Haga” (Charles TrenetsPolka du roi”) – är Cornelis’ versioner sämre än Ulla Sjöbloms. Dock finns det en intressant textmässig avvikelse från den version hon på sin tid sjöng: Lars Forssell hade senare gjort en råare och rakare (men samtidigt poetiskt svagare) variant av ”Jag står här på ett torg”, och det är den Cornelis sjunger:

Desertören

Text: Lars Forssell (finns i ”Jag står här på ett torg”, Författarförlaget, 1979)

Musik: Boris Vian (”Le déserteur”), 1954

Min galne general
som leder våra härar
Förlåt att jag besvärar
men jag har gjort mitt val
Jag är förbannat trött
på all er propaganda
om truppens goda anda
Den får mig att se rött
Den får mig att se blod
att höra hur ni skryter
när blod och tarmar flyter
om era pojkars mod
Min tapperhet är slut
Jag tänker desertera
och göra det som flera
än jag funderat ut

Snart ä’re inspektion
Här är för hett i solen
Nu kastar jag pistolen
och gör revolution
Så nästet över ån
det får ni själv förgöra
Jag tänker inte störa
Jag sticker härifrån
Ska det va livets lag
att människan ska födas
helt enkelt för att dödas
då inser ni en dag
att det finns bättre fält
än slagfält där det mördas
och bara döden skördas
och bryter era tält

Ja bryter era tält
och öppnar krig mot nöden
och börjar slåss mot döden
och sjukdomar och svält
Ni drar dit folken dör
och spar de billioner
Ni ödslar på kanoner
och köper lite smör
Ja blir det som jag vill
så kommer generalen
med hela arsenalen
till oss och hjälper till
Men jag vet vad ni gör
den dag ni hinner fatt mej
Jag får ett skott i nacken
Det får en desertör.

Annars finns de musikaliskt bästa tolkningarna på sidan två: den roliga ”Jenny Jansson” (amerikansk traditionell melodi), där Cornelis sjunger duett med Monica Törnell, den jazziga ”The Establishment” med musik av Cornelis själv, ”Vaggvisa” med musik av Kjell Andersson och så, inte minst, ”Avanti popolo”. Den här italienska kampsången till en traditionell melodi har jag i en annan svensk textversion i min ”Upp till kamp!”, men jag skulle gärna vilja ha fatt på Lars Forssells text. Den finns inte i någon av de sångböcker jag äger. Har någon den?

***

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade då som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER
.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga Henschen, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och en rad KSFare.

Att få med en känd och av många älskad författare som Lars Forssell bakom det här uppropet var onekligen en bravad; Forssell satt dessutom sen 1971 i Svenska akademien. Den som värvade honom var Carl Zetterström, Carl Z, tyvärr också han nu död.

***

Jag började tidigt läsa poeten Lars Forssell, och många av hans dikter hör till det jag har citerat genom åren, ibland nästan kunnat utantill.

”Poesi är inte bara vaggsång, om någon skulle tro det:
Vad är den, poesin?
Parkettgolv under virvelvindar,
melodiskt gungfly under lärkan
eller – som kärleken – en domkraft?”

Så skrev Lars Forssell i en liten introduktion han hade gjort för en åttasidig folder från Författarcentrum 1969, ”Dikter”.

Lars Forssell kunde vara politisk men var aldrig någonsin någon plakatpoet. Hans politiska poesi fick läsaren att reflektera. Här ett exempel ur diktsamlingen ”F C Tjetjens” (1954):

Samvetet, allmän version

När på order guden fallit
och legoknektarna slagit sönder hans lemmar
och i skydd av mörkret delat
hans ägodelar mellan sig
smög jag, Er tjänare, mig fram
i första morgonljuset
och krökte försiktigt ett hår
på det avhuggna huvudet.

En del av det Lars Forssell skrev, som vette åt politisk dikt, ägde trots ett annat formspråk släktskap med de tidiga kabarévisorna. Ett exempel är diktsamlingen ”Jack Uppskäraren och andra visor” (1966). I ”Ändå” (1968) finns dikter som ”Skärvor från Zimbabwe”. Mer tveksam är jag, trots de obestridliga poetiska kvaliteterna, av politiska skäl till ”Oktoberdikter” från 1971 med dikter som ”Lenin talar till arbetarna”. Men inte heller här uppträder Lars Forssell som plakatpoet. Och det är intressant att notera, att han alltså bara två år efteråt, 1973, var beredd att skriva under det socialdemokratiska valuppropet från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.

Den samhällstillvände Lars Forssell vore värd en mycket längre och uttömmande analys, än vad jag här kan prestera. Låt mig bara avslutningsvis redovisa ett av hans sista verk på detta fält.

***

I fråga om detta spelar min hustru, Birgitta Dahl, en avgörande roll. Under hennes talmanstid 1994-2002 blev hon, och också jag som medföljande make, regelbundet inbjudna till nobelprisutdelningarna och några andra av Svenska akademiens publika sammankomster, till och med någon eftersittning efter litteraturpristagarens föreläsning. Jag tror mig ha kunnat notera, att de akademiledamöter vi kom i personlig kontakt med då (till sin glada överraskning, antar jag) upptäckte, att det offentliga Sveriges främsta folkvalda representant och hennes make visade sig vara belästa och bildade människor.

Vi kom naturligtvis i kontakt även med Lars Forssell, men inte så tätt som den här inledningen kanske låter antyda. Forssell blev under den här perioden allt mer skröplig och var inte så sällan också frånvarande från akademiens sammankomster. Möjligen spelade alkoholen någon roll däri – om det vet jag inte så mycket. Att jag djärvs dra den slutsatsen beror bland annat på de minnesglimtar den betydligt yngre akademiledamoten Peter Englund har publicerat på sin blogg – läs mera här.

Men tillbaka till huvudämnet. Riksdagens talman hade inför millennieskiftet kommit på idén, att Sveriges riksdag borde högtidlighålla skiftet mellan 1900-tal och 2000-tal genom att beställa ett litterärt och musikaliskt verk. Och inte bara det: den bästa tänkbara textförfattaren var Lars Forssell.

På den punkten vill jag citera författarens eget Post Scriptum till hans allra sista publicerade bok, antologin ”Förtroenden” (Atlantis, 2000):

Hemkänslan är en beställning från Sveriges riksdag genom dess talman Birgitta Dahl och Rikskonserter. Med musik av Hans Gefors uruppfördes den på Operan den 15 december 1999 och sändes i radio på nyårsafton. Medverkande var Operans kör och Hovkapellet under Erik Solén. Solister var Birgitta Svendén och Ola Eriksson.”

Vi var förstås där och delade loge med bland andra Lars Forssell och Hans Gefors.

Dess förinnan hade talmannen hållit ett välkomstanförande, som avslutades med följande:

”Nu kommer ögonblicket – då tiden vänder blad – då vi kan stilla oss och få rum för eftertanke och besinning. En tidsrymd av förändring, en tidsrymd av utveckling skiljer oss från människorna vid tusentalets gryning – allt fortare. Det gäller än mer det senaste decenniet – fortast, fortast.

I det förflutnas landskap finner vi ondskans mörker. Men vi skymtar även stråk av ljus – det är goda människors oförtröttliga gärningar. Det är då freden och friheten, då demokratin och respekten för mänskliga rättigheter har segrat.

Så har också vårt årtusende, vårt sekel tett sig. Det ska vi bära med oss. Där hämtar vi kraften och modet att gå vidare.

Vad ska de minnas, de som kommer efter oss? Vad ska de minnas av det sekel som nu väntar, av det årtusende som nu ligger framför oss? Det – får vi aldrig veta.

Men vi vet, att det är vi – just du och jag, här och nu – som bär vårt ansvar för hur epilogen till vår historia en gång ska skrivas.

Ärade gäster,
‘Hemkänslan’ är en sång, av Hans Gefors och Lars Forssell, om det som varit och det som nu väntar.

‘Så möjligheter finns i tusental, det finns ett val att välja,
en möjlighet till val,
vid den korsväg där hon tvekar, människan…’

Ärade gäster, kära vänner,
Varmt välkomna!”

Utöver ”Hemkänslan” bestod programmet av en millenniekonsert: Franz Berwalds uvertyr till operan ”Estrella de Soria” samt Hugo Alfvéns kantat för solo, kör och orkester ”Vid sekelskiftet Opus 12”.

Hela programmet spelades in och återfinns på CDn ”Tusen år Tusen toner- Konsert för nytt sekel och tusen nya år” (Sveriges riksdag, Operan, Sveriges Radio P2, Caprice CAP 21657, 1999).

Texten till ”Hemkänslan” finns i CD-mappen och alltså också i Lars Forssells bok ”Förtroenden”.

När det gäller innehållet i ”Hemkänslan”, vill jag gärna citera Birgitta Dahl, när hon återvände till kantaten i samband med invigningen av Eva Eek-Schaeffers bildväv om vårt ansvar för medmänniskor på flykt, ”Flykten”, i riksdagen den 8 mars (internationella kvinnodagen) 2002:

”I den diktcykel ‘Hemkänslan’, som Lars Forssell på riksdagens uppdrag skrev inför årtusenskiftet heter det:

Vi är alla invandrarbarn
Vi kom en gång alla till främmande land.
Vi är alla invandrarbarn
men snart tog hemkänslan
överhand.”

Kanske upphöjde Sveriges riksdag med den här beställningen Lars Forssell till nationalskald. Men man ska alltså märka, att hans nationella hemkänsla omfattade också invandrarna och flyktingarna. Var han nationalskald, var han en inkluderande nationalskald med hjärtat till vänster.

***

För mig personligen är det ändå Lars Forssells kärlekslyrik som har betytt allra mest. Inte många svenska poeter har skrivit rader som de här:

”På vänster höft har du ett litet märke
Och när du skrattar får du fem rynkor
Vi näsvingen.”
(Ur ”Ballad om att du finns” i ”En kärleksdikt”, 1960)

I ”Telegram” (1957) fanns en dikt, som är svindlande vacker och som samtidigt beskriver kärleken med de sår och de komplikationer som den också är full av:

Aria

Den kärlek som är
vill förkasta en annan
och ändå likna den
så som den var.
Vintern som rår
har ett blont ärr i pannan
och i sommarn som rår
går en snövind kvar.

Vindar som vet
det grå, det sista –
om dag i natt kvävs,
ger skymningen svar?
Ge mig den styrka
som krävs för att mista
och den svaghet som krävs
för att hålla den kvar.

Sorg är en flöjt.
Det strömmar, strömmar
bläck ur dess sång
och vind som var.
Ger den mig drömmar
skall de brista.
Tiden är lång
och stannar kvar.

Fågel som sjunker
ner i din klyfta –
ormvråk, fjäril,
mitt svindelpar…
ge mig den tyngd
som krävs för att lyfta
och den kärlek som krävs
för att stanna kvar.

”Aria” har tonsatts av Olle Adolphson.

En våldsam uppmärksamhet – både bland lyrikälskarna och moralisterna – väckte Lars Forssells samling ”En kärleksdikt” (1960). Särskilt de köttsligt erotiska dikterna i den väckte både entusiasm och anstöt. Här är ett exempel:

Ballad 1952

1

Ditt kön är mörkrött
Och fuktigt som fruktkött

Och den svarta skogen över det
Vajar när jag blåser

Längst därinne sitter ett vinteräpple
Smetigt som efter ett regn

Och över ditt ansikte glider
Sju fåglars vingskuggor

Ett ben om min rygg
En hand om mina testiklar

Och din mun öppnar sig som en mussla
och jag är trygg

2

Och du somnar
Med halvslutna ögon och ljusreklamen
målar djävlar på väggen

Det är i Paris eller Rom
Eller Salzburg eller

Världen är med oss för mycket
Vi är tillsammans
Imorgon skall vi

Din fot mot min mun
Din andedräkt mot min fot

3

Och imorgon vaknar vi
En vissling från gatan
Städet som skäller

Och du tvättar dig bakom förhänget
Och när vi går ut har vi vunnit

Må det tillåtas mig att citera ännu en personlig favorit ur samma diktsamling:

Som kartan

I ljumsken har du en narighet
som du skäms för lite
Den må du ha
För mig är den en smula morgon

Och när vi ligger med varandra
Springer din fot som en gårdvar
Hungrigt upp och ned för min rygg

Först biter jag dig hårt
Sen försiktigt i brösten
Sen hårt igen

Under mig ligger du
Som kartan i mitt pojkrum
Som väckte obeskrivlig lust efter resor

Under mig ligger du
Under mig under
Så att jag säkert vet att du finns

Under mig som kartan
Som väckte en outsläcklig lust

Jag kan se kartografen
Varligt teckna en kust
Och minnas och glömma fradgan

Lars ForssellsEn kärleksdikt” finns också som LP (Gazell FMP-1000), där poeten själv läser de här dikterna.

Sviten Yeatsvariationer i ”Ändå” (1968) innehåller ett perspektiv på kärleken bortom nuets passion:

II. Älskandes klagan

Lönnen
väntar våren.
Den vet att hon kommer igen
och vattnar dess rot.
Men vår kärleks eld
skall med åren
kvävas i sot.
Käraste.
Säg emot.

Kroppar
omslingrande varandra.
Vi är som en.
Men jag känner hot.
Det är älskandes öde,
mun mot mun,
fot mot fot,
att de sakta vaggas mot döden.
Käraste.
Säg emot.

39 kommentarer

  1. TACK, ja vad kan jag säga mer…utan att verka för pretentiös.
    Allt detta Du skrivit om och Omkring Lars Forssell tar jag mig friheten att spara ordentligt i min dator.
    Forssells franska ton…ligger mig mycket varmt om hjärtat.
    Nog kan vi nästan alla *höra* inom oss, Ulla Sjöblom och Forssell själv…djärvt och nästan aggressivt…men också så försiktigt och nyanserat framföra hans texter.

    Comment by eva gardhem — 2007 08 02 19:44 #

  2. Tack för detta fina inlägg och för alla texterna både i original och översättning. Som jag minns det tyckte inte förlaget att Forssells version av ”Le piano” var tillräckligt säljande varför man uppdrog åt en på den tiden känd schlagertextförfattarinna vid namn Karin Wollgast att skriva en mera trallvänlig version. Det blev ”Handklaver och kärlek” som sjöngs in av Towa Carson och blev en succé. Jag har skrivit om detta och om ditt inlägg på Defattigas piano plus ett tidigare där länkat inlägg.

    Är det du eller Forssell som har stavat Genever fel? ;-)

    Comment by Bengt O. — 2007 08 02 23:40 #

  3. Kraftuttryck! Jag länkade fel. skulle det vara.

    Comment by Bengt O. — 2007 08 02 23:42 #

  4. Till Bengt O: ”än varje duskål i Genève – er…” står det uttryckligen hos Forssell. Det ska nog ses som en ordlek: först de internationella förhandlingarnas centrum Genève och sedan blir drycken man skålar i, genom tilläggsstavelsen
    -er, genever – det här är ju en text avsedd att sjungas, inte läsas.

    Comment by Enn Kokk — 2007 08 02 23:59 #

  5. Behärskade Lars Forssell verkligen grekiska? Man kan få det intrycket, när du apropå Forssell talar om ”tolkningar av sånger skrivna av Mikis Thedorakis”. Lars Forssell behärskade inte nygrekiska. Så kanske en person som funnits med i bakgrunden också bör ihågkommas, nämligen Zannis Psaltis, f. 1936 och avliden 2006, 70 år gammal. Jag hade en viss inblick hur det gick till när Sven-Bertil Taube ville ha ”Thedorakis-sånger” tolkade till svenska. Ofta var det Zannis Psaltis som gjorde den första översättningen. Zannis hade (enligt mina grekiska vänner) en mycket fin känsla för det grekiska språkets nyanser. Men kom relativt sent i livet till Sverige. Det hindrade inte att han ändå behärskade svenskan. Men hans noggranna tolkningar från nygrekiskan var väl inte det textmatrial som en svensk sångare önskade sig…sångtexterna, ofta av Elytis, ( som senare fick nobelpriset) innehöll nog alldeles för många typiska grekiska referenser
    för att riktigt passa för en svensk publik…
    Så Sven Bertil Taube kontaktade sin vän Lars Forssell, förelade honom Zannis´ tolkningar och ställde frågan om han inte kunde göra texterna lite mer sångbara…Och ofta blev det så, har jag förstått, att Forssell tyckte uppgiften var allt för knepig… med följd att han helt enkelt skrev en ny egen friare text, och som inte behöva ha så mycket likheter med det nygrekiska orginalet…

    Något liknande skedde med den kända Theodorakis- sången ”O kaimos” (text Dimitris Christodoulou). Den tog Bo Setterlind hand om (sedan Zannis gjort sin tolkning) och förvandlade till ”En sång om frihet”, en text som inte har den minsta likhet med det nygrekiska orginalet. Såna friheter kan stora lyriker ta sig, men ska vi då tala om ”tolkningar”? För övrigt borde man kanske klargöra att uttrycket ”Thedorakis-sånger” inte betyder att det är texter av Thedorakis. Det var andras texter som han använda för sina kompositioner.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 08 03 1:09 #

  6. Förlåt stavfelet – ”Theodorakis” ska det vara genomgående.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 08 03 1:14 #

  7. Till Anders Thunberg: För mig är tolkning aldrig liktydig med översättning. I sångliga sammanhang (men det gäller ofta också poesi) blir exakta översättningar ofta rytmiskt hopplösa och därmed inte sångbara; dessutom går en poetisk, bildrik text sällan att flytta över från ett språk till ett annat, om det främsta målet ska vara att uppnå exakthet i fråga om översättning – pesin går förlorad. Därför måste svenska versioner av sånger skrivna på andra språk med nödvändighet skilja sig från originalen. Jag har själv arbetat med sångöversättningar och då funnit, att det ibland rent av är bättre att skriva en i princip helt ny text, dock gärna med inlån från originalet, än att sträva efter en exakt översättning.

    Comment by Enn Kokk — 2007 08 03 10:49 #

  8. Till Eva Gardhem: Lars Forssell har faktiskt också själv sjungit in några av sina visor. De finns på en EP som jag äger – men den finns tyvärr just nu i lägenheten hemma i Uppsala, så jag har inte kunnat skriva om den.

    Av liknande skäl dröjde det länge, innan jag fick hela texten om Lars Forssell klar: Jag började skriva men saknade material till dess att först min dotter, sen min hustru hade fraktat det mesta av mitt forssellmaterial hit till Öregrund.

    Men EPn får jag alltså ta någon gång senare.

    Comment by Enn Kokk — 2007 08 03 10:56 #

  9. Javisst så är det förvisso. Men om man t ex som Bo Setterlind skriver en helt egen text som inte har det minsta med orginalet att göra ska man då överhuvudtaget tala om tolkning? Är det då inte rimligare att skriva: Musik: Theodorakis. Svensk text: Bo Setterlind. När det gäller schlagertexter (ofta skrivna till utländska melodier) brukar vi inte använda ordet ”tolkning”.
    Det ordet brukar vi väl reservera för litterära dikttolkningar, där det ställs stora krav på att vederbörande översättare/tolkare anstränger sig f att föra över den personligt laddade texten till ett annat språk.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 08 03 11:30 #

  10. Till Anders Thunberg: Naturligtvis finns det – som i fallet Bo Setterlind – en gräns. Men annars måste den som författar en svensk version få lov att använda sig av poetisk frihet, alltså att just tolka, inte ordagrant översätta.

    Comment by Enn Kokk — 2007 08 03 11:41 #

  11. Till Enn: Frågan kvarstår dock: Behärskade Lars Forssell nygrekiskan? Nej, det gjorde han inte.
    Jag tycker därför att det är rimligt att också Zannis Psaltis bör nämnas i samman-
    hanget, eftersom han i hög grad var inblandad i tolkningsprocessen – tillsammans med Lars Forssell. Det är så vanligt att trogna men mindre
    kända tjänare i örtagården glöms bort vid sidan av de ”stora”. När Zannis Z. medverkat vid tolkning av dikter har hans namn
    alltid funnits med – t ex när han samarbetade med Mats Rying, men inte vad gäller sångtexterna och Forssell.

    Zannis levde de sista åren i Wien och i Grekland
    där han bl a gjorde en fin insats för
    för svensk
    kultur genom att bl a
    ta initativet till en Ingmar Bergman-festivaler (i Atén och Thessaloniki , 1998)Nåt som vi nu också ska
    få uppleva i Stockholm, om man får tro vår kulturminister.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 08 03 12:27 #

  12. Till Enn: Jag tackar och backar!

    Comment by Bengt O. — 2007 08 03 12:44 #

  13. Till Anders Thunberg: Forssell har markerat sitt fria förhållande till förlagorna genom att i den nämnda sångboken under de svenska sångtitlarna skriva ”Efter Seferis”, ”Efter Theodorakis”, ”Efter Ritsos” och så vidare. Hans eventuella egna kunskaper i nygrekiska saknar jag kännedom om. Det är ju mycket möjligt att det gick till så som du skriver.

    Comment by Enn Kokk — 2007 08 03 15:12 #

  14. Till Enn: Ja på det sättet behöver varken den grekiske upphovsmannen eller eventuella medhjälpare i processen i Sverige erhålla några royalties.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 08 03 16:12 #

  15. Till Anders Thunberg: Hur det var med den saken vet jag heller ingenting om.

    Comment by Enn Kokk — 2007 08 03 16:18 #

  16. Hej!
    Lars Forssell hade flera strängar på sin lyra.
    Han ingick under en period i redaktionen
    för tidskriften Läsbiten. En läsvärd kultur tidskrift på 70-talet.
    Mvh
    Rustan Rydman

    Comment by Rustan Rydman — 2007 08 04 10:07 #

  17. Till Rustan Rydman: Och naturligtvis hörde jag till dem som läste Läsbiten. Synd att den försvann.

    Comment by Enn Kokk — 2007 08 04 10:55 #

  18. Till Enn: vill man forska efter rötterna till den vänsterradikalism som blev Lars Forssells credo under sitt vuxna liv (och som du utmärkt beskriver Enn ) bör man kanske gå till de sommarkurser som Martin Allwood höll i småländska Mullsjö. Forssell deltog här, och har berättat om den utoptiskt präglade socialism som utmärkte Allwood och hans medhjälpare på Anglo-American Center i Mullsjö. Liksom om den betydelse som kurserna hade för honom och hans generationskamrater. Allwood hade studerat i Cambridge på 30-talet, kom alltså från en studentmiljö präglad av vänsterradikalism. Vid världskrigets slut hade A. ideer om att det skulle vara möjligt att skapa en fredlig värld byggd på socialism och folkens självbestämmande. Typiskt nog blev A på äldre dar mycket kritisk mot labour och svensk svensk socialdemokrati, det när hans ungdoms utopiska socialistiska drömmar inte överensstämde med den reala ”socialismen”.
    Här vet jag inte om det finns någon parallell till Forssell. Vad jag vet hamnade aldrig F i det reaktionära lägret, hur han han ställde sig i Rushdie-frågan och debatten om Satansverserna har jag ingen kunskap om. Här stod ju den viktiga frågan om yttrandefriheten på spel. Här kanske någon sitter inne med kunskaper? Jag minns bara en gång när jag bevakade en anti-Rushdie-demonstration utanför Börshuset och Forssell råkade komma förbi, han sprang skrämd snabbt förbi
    – utan att ta nån närmare diskussion med folket som stödde fatwan mot Rushdie.

    För mig (liksom för Enn?) har Allwood väl haft en särskild roll: Han var den i Sverige som först introducerade I A Richards nykritiska s k close reading. Vi var ju i skolan väldigt trötta på den biografiska, knappologiska metoden att närma sig den svenska litteratur-historien, och som i hög grad predikades av våra modersmålslärare. Jag kommer i håg att vi pratade mycket om det här i läroverket och menade att våra välmenande lärare inte lärt sig att läsa texterna riktigt.
    Allwood blev senare professor i USA (i sociologi, tror jag.)

    Comment by Anders Thunberg — 2007 08 04 12:19 #

  19. Till Anders Thunberg: Rötterna till Lars Forssells radikalism har jag aldrig personligen forskat i. Däremot var jag, allt sedan gymansietiden i Sundsvall – kul att du påminner om det – och under de första uppsalaåren mycket inriktad på new criticism och close reading, tillämpade det också till exempel i en granskning av en dikt av Werner Aspenström.

    Ett sidospår, fast ett kul sådant: Något av de första åren i Uppsala var jag efter något samarrangemang, en författarafton, som Laboremus hade haft tillsammans med Litteraturklubben, på en eftersits med té hemma hos Lars Gustafsson (författaren, inte litteraturhistorikern). Jag var då nyfiken på hur litteraturvetarna i Uppsala ställde sig till new criticism och frågade Lars om detta. Han slog ifrån sig och sa ungefär:

    – Här skriver vi inte om litteratur. Vi skriver litteratur.

    Comment by Enn Kokk — 2007 08 04 16:12 #

  20. Till Enn: Martin Allwood skrev förvisso en hel del om litteratur, men gav också ut en diktsamling i 40-talistisk stil, tolkade dessutom Forssell m fl skandinavier till engelskan.

    ”Litteraturhistorikern” Lars Gustafsson minns jag hur du porträtterade på ett mycket roande sätt i en av de uppsalabrev du skickade mig från ditt första år vid universitetet.
    Har du kvar kopior av de breven? Om så, tror jag många skulle uppskatta om du lade ut valda stycken ur breven på webben… jag tänker främst på din beskrivning av studentmiljön, de avsnitten har avgjort ett lokal/kulturhistoriskt värde…
    Nu ska jag övergå till ”assistera” vid en medicinsk översättning, från svenska till tyska. Jag får se om jag klarar medicinarslang..

    Comment by Anders Thunberg — 2007 08 04 16:28 #

  21. Till Anders Thunberg: Dess värre har jag aldrig sparat brev, varken andras eller kopior av mina egna. Det är förstås synd – i många fall skulle de kunna erbjuda genvägar till hur jag upplevde saker då, sådant som jag kanske nu skulle vilja skriva om.

    När Irina Hoffman upptäckte, att jag inte sparade på brev – varken hennes eller andras – gjorde hon en deal med mig: Jag lovade att då och då skicka en bunt med hennes brev till mig tillbaka till henne. Vilket jag gjorde. Hon kan alltså tänkas ha kvar vår långvariga brevväxling komplett.

    Comment by Enn Kokk — 2007 08 04 17:37 #

  22. Hej!
    Jag tror att en del av förklaringen till Lars Forssells vänster-radikalism är sprungen ur barndoms upplevelser. Forssell skriver följande: ”Men när jag tänker på det Stockholm som jag upplevde som barn, på 30-talet, finner jag att mina mest påträngande minnen är det grymma. Jag känner spänningarna, hatet, hotet, klassmotsättningarna långt mer än jag upplever dem nu då de liksom har gått under jorden”(…)”Jag tillhörde ju borgar
    -klassen, den övre medelklassen. Men genom omständingheternas makt kom jag att tillbringa min tidigaste barndom mellan o och 8 år, i några av de fattigaste slumkvarteren på övre Kungsholmen…” Källa Tidskriften Läsbiten, nr 8 tema nr Stockholmiana 1974
    Hälsningar
    Rustan Rydman

    Comment by Rustan Rydman — 2007 08 04 17:53 #

  23. Ja Rustan. Bra citat du har plockat fram. Nu blir man kanske inte automatiskt socialist för att man tidigt får inblickar i den sociala misären. Man kan ju lika väl bli anhängare av Frälsningsarmén? För nog behövs det väl också en teori, en ideologi som för en åt det socialistiska hållet?

    Jag har ett annat citat av samme Forssell, det handlar om alla de ”stiftsjungfrur, borgarfröknar, ungersvenner och blivande företagsledare” som tillsammans med LF gick igenom sommarskolan i Mullsjö:

    ”Poltiskt var vi alla oskulder som plötsligt berövades vår andliga renhet inför ett bombardemang av socialistiska argument inom politiken och freudianska förklaringar inom psykologin. Hela vår välanständiga värld ställdes på huvet. Martin Allwood hade för sig att samhällets gradvisa förfall, klasskampen, de sociala orättvisorna, alla dessa sjukliga rubbningar i samhällskroppen berodde på en bråddjup sexualskräck. För att inte säga sexualnöd och sexualsvält. ”Sex starvation,” morrade Martin, Sex StarrrrVATION”.

    ”Det socialistiska ormboet” – har LF kallat språkcentrumet i Mullsjö.

    Nu gick tydligen Allwood samme öde som en del andra 30-talsradikaler från Cambridge och Oxford… som exempelvis det av honom så beundrade författarparet Auden & Spender. Spender blev Sir Stephen Spender och Auden blev gravt reaktionär.

    Lars Forssell verkar dock ha hållit fanan högt. När t ex Telub-arbetarna i Sundsvall strejkade – det var på 70-talet – höll han på ett solidaritetsmöte i Konserthuset ett brandtal för de vilt strejkande. Då hade han just skrivit en fars med udden riktad mot den s k tokvänstern och som Dramaten uppförde, ”Borgaren och Marx”.

    Forssell har sagt att han föraktade den borgarklass som han växt upp i ”därför att den var självupptagen, egenkär, livsfrånvänd och feg.” — ”Och mest av allt: för att den såg sin egen takvåning i samhällsbyggnaden som självklar. För att ockupera den behövs det ett kallt hjärta och spekulativ hjärna. Det finns oftast en beräkning i den godmodiga vänlighet som borgerligheten strör som allmosor omkring sig.”

    Ytterligare ett LF- citat:

    ”När jag hör att valet mellan Aschberg och Öholm, ”Spenser” och ”Rättvisans män”, ”Rapport” och ”Tre minuter”, av politiker kallas s t ö r r e v a l f r i h e t, då ger jag upp.””

    Lars Forssell var Saint-Simonist — Han hatade ”ärftligheten”. Liksom Strindberg.

    Lars Forssell har publicerat minnen, essäer och artiklar i fyra böcker, Nedslag, 1959; En bok för alla människor, 1975:, Brokigheter, 1980; och Dagbrott, 1988; Dessa lät LF senare samla i en volym som kom ut 1991, Vänner.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 08 04 20:53 #

  24. Till Enn. Lars Forssells egen sång finns nog på flera skivor. Själv brukar jag då och då lyssna på cd:n ”Jag har två sidor” (ALICE), där han och Ewa Fröling sjunger 21 av hans sånger; ömsom var för sig, ömsom tillsammans. Inspelad 1994. Arrangemang och musikalisk ledning av sonen Jonas Forssell.

    Comment by HO — 2007 08 05 12:13 #

  25. Till Hans O Alfredsson: Tack för tipset. Själv äger jag en mycket gammal EP, där Lars Forssell sjunger solo. Han är verkligen inget proffs, men det är intressant att höra textförfattaren själv sjunga sina visor.

    Comment by Enn Kokk — 2007 08 05 22:10 #

  26. Tack för fin blogg – så underbart att läsa dina minnen av Lars Forsell. Han tillhörde min ungdom också – Forsell är tidlös!
    En av de stora – som levde fullt ut.
    Å vad jag saknar honom.

    Comment by Inkan — 2007 08 13 17:32 #

  27. Jag hoppas att Du inte har något emot att jag länkat till Ditt inlägg om Lars Forsell i min blog. Och kopierat/citerat ”De fattigas piano” … Jag älskar Forsells översättningar av franska visor, och såg att Du gjort en så bra resumé av detta.

    Tack!

    Comment by Anita — 2007 08 13 19:09 #

  28. Till Anita och Inkan: Tack för vänliga omdömen, på Anitas blogg respektive här. Självfallet har jag ingenting emot att man länkar hit eller citerar – det lockar hit fler likasinnade. Som gammal journalist skriver jag ju för en läsekrets!

    Comment by Enn Kokk — 2007 08 13 20:41 #

  29. […] Läs gärna mer om denna översättning av en Léo Ferré-låt och överhuvudtaget Forsells engagemang i fransk kabaré-kultur i Enn Kokks blogg, som har ett fint inlägg om just Forsell. […]

    Pingback by Som jag bäddar Lars Forsell « — 2007 08 21 2:02 #

  30. Hej alla,

    texten till Cornelis insjungning av ”Avanti Popolo” finns (och – så vitt jag kan erinra mig – rätt återgiven) på:
    http://mattiase.blogspot.com/2007/07/en-stor-stor-poet-r-dd.html
    Den texten skrevs just till ”Borgaren och Marx” – min fars svidande uppgörelse med den (redan då – 1971) blott ALLTFÖR yttersta vänstern.

    (det är väldigt många som missuppfattat syftet med denna tydligt Molière-inspirerade – och faktiskt rätt KUL – komedi)

    Jag kan vidare lugna Anders Th. genom att försäkra att Zannis Psaltis’ rättigheter är mycket väl bevakade i de Theodorakis-översättningar, eller tolkningar, som gjorts av Lars (Nej, far kunde inte nygrekiska! – och jag och min mor använde åtskillig tid till att inhämta tillstånd för att kunna publicera en del texter i Atlantis-volymerna – det var på håret att vi lyckades utverka den sista innan publiceringen).

    En motsatt solskenshistoria är den om ”Handklaver och Kärlek”.
    I det fallet var det så att denna svenska textvariant faktiskt lanserades först och redan fanns när Lars skrev ”De fattigas…” (som på den tiden – 1954 – fick en del kritik för sin bristande ”prosodi” i inledningsfrasen).
    Den svenska rättighetsinnehavaren Karin Wollgast efterskänkte så småningom hela den svenska texträttigheten till Lars eftersom ”det ändå var den som spelades”…

    Jag har några andra kommentarer till inläggen på Enns sida, men eftersom Lars begravdes först som i fredags ber jag att (eventuellt) få återkomma.

    mvh Jonas F

    Comment by Jonas Forssell — 2007 09 04 13:02 #

  31. Till Jonas Forssell: Jag blev mycket glad över att du upptäckte det jag skrev om din far – och att du hörde av dig med kommentarer. Jag försökte – utan att vara ensidig – åstadkomma en beskrivning av den politise författaren Lars Forssell, och du ger mig nu ytterligare pusselbitar. Tack! Återkom gärna när du har fått mer tid och längre avstånd till begravningen.

    Comment by Enn Kokk — 2007 09 04 13:45 #

  32. Jag vet inte om ni i förrgår hörde Ylva Mårtens fina program om ”Lars Forssell och barndomen”? Med sonen och musikern Jonas Forssell som gäst. Kommer i repris SR/P 1 kl 16.05 i dag (söndag 29/12 – 2007) —dvs om ni missat det. Man uppehåller sig mycket om de barnvisor som LF skrivit, ett ämne som ju här har ägnats uppmärksamhet.

    Comment by Anders Thunberg — 2007 12 30 13:06 #

  33. Till Anders Thunberg: Tack för tipset! Jag har med intresse lyssnat.

    Comment by Enn Kokk — 2007 12 30 16:51 #

  34. Anders Thunberg skriver i en ett och ett halvt år gammal kommentar ”småländska Mullsjö”! Han menar troligen det Mullsjö som ligger i Västergötland! Det enda Mullsjö jag känner till!

    Comment by Habobo — 2009 03 01 1:53 #

  35. 24 mars – Sång, musik och berättelser!
    Skådespelarna Albin Flinkas och Fredrik Meyer, tonsättaren o sonen Jonas Forssell samt kompositören Gunnar Edander bjuder in till Lars Forssells magiska universum.
    Stadsbiblioteket, Sveavägen 73, Sthlm
    Kl. 18:30 Fri entré.

    Comment by susi — 2014 03 17 11:11 #

  36. Lars Forsell har betytt väldigt mycket för mig! I bakhuvudet dyker upp en strof, en rad; ”bli tidigt en svindyr raritet ….. ” eller något sådant. Vet du vad dikten heter och i vilken diktsamling den finns?

    Comment by Staffan Forssberg — 2016 03 25 20:16 #

  37. Staffan Forssberg: Inte spontant i alla fall. Jag har mycket av Forssell i bokhyllorna i lägenheten i Uppsala, men nu har vi just flyttat ut till sommarhuset i Öregrund över sommaren.

    Comment by Enn Kokk — 2016 03 25 22:48 #

  38. Raderna finns i ”visor, svarta och röda”.

    Comment by Staffan Forssberg — 2016 07 05 10:25 #

  39. Forssell kommer jag ihåg väl från dagar man råkade befinnas sig på Operabaren då hovmästaren kom och frågade skalden;
    – Kerstin är i telefon!
    Forssell; – Jag är inte här!!
    Tyvärr blev han ganska svårt alkoholiserad med tiden och svamlade en del men han hade dock varit en stor diktare och livet har sina svarta sidor…..

    Comment by Urban Sjölander — 2016 07 06 20:41 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^