Eftertanke om försvaret, tack!

5 september 2007 22:07 | I skottgluggen, Politik | 14 kommentarer

Jag ska inte hyckla: som socialdemokrat känner man naturligtvis en viss skadeglädje över att den tredje moderate ministern på mindre än ett år känner sig tvingad att lämna regeringen. Och det är ju heller inte vilken minster som helst det handlar om den här gången. Försvarsminister Mikael Odenberg är en av de tunga moderatpolitikerna, starkt förankrad i sitt eget parti och med långvarig erfarenhet från riksdagen.

Den här avgången kommer – trots att Odenberg har varit strongt återhållsam i sina kommentarer till den – knappast att förbättra regeringens dalande opinionssiffor, om man säger så.

Jag har verkligen ingenting emot att spara på försvaret – om och när det går. Men ändå tycker jag att det ligger mycket i Odenbergs argumentation: Den nu aviserade nedskärningen börjar i galen ände.

För Odenberg har ju alldeles rätt i att man, innan man börjar fastställa försvarsanslagens storlek, borde utreda sådant som vad försvaret ska användas till, vad just den svenska försvarsmakten ska kunna klara, hur man ska kunna få tillgång till nödvändigt försvarsmaterial också under kris- och krigstid och annat liknande.

Att jag känner sympati för Odenbergs hållning kan ha att göra med att jag för min del fortfarande envisas med att Sverige ska vara alliansfritt och alltså ha ett försvar som klarar sina uppgifter utan att det samordnas med EUs eller, ännu värre, Sverige går med i Nato. Jag är också anhängare av ett folkförsvar, vilket – om ordet ska ha någon mening – betyder fler, inte färre värnpliktiga.

En realistisk kostnadsanpassning av försvarets utgifter bör förvisso genomföras. Men vi har gott om tid för att utreda och behöver inte, mitt i en högkonjunktur med strålande statsinkomster, göra oss någon brådska.

Ännu mindre finns det några vettiga skäl till att låta handling gå före eftertanke, när man vet att de frigjorda pengarna ska användas till sådant som pigavdrag, vårdnadsbidrag och skattesänkningar.

Å, en sån 70-årsmottagning!

5 september 2007 18:47 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Förra fredagen (den 31 augusti) hade jag och Birgitta gemensam 70-årsmottagning. Jag hade då redan fyllt 70, den 19 juni närmare bestämt. Birgitta är född samma år som jag, 1937, men den 20 september.

Tidigt i försomras skickade vi ut följande inbjudan till familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater genom livet:

Birgitta och Enn fyller 70 år

Tiden går. I år fyller både Enn och Birgitta 70 år.

Åren börjar kännas i kroppen men knappast i sinnet. Vi läser böcker, lyssnar på musik och ser på teater. Har också uppdrag, politiska och andra. ”Jag har gått ner till heltid”, som Birgitta brukar säga.

Och så har vi lyckan att ha vår trädgård i Öregrund, den som vi har ägnat årtionden av kärlek och möda. I Alf Henriksons ”Trädet” ska ”han” också läsas som ”hon”:

Trädet

Den som planterar ett träd
i den lövlösa höstens väta
får sig ett mått att mäta
sina år och sin ålder med.
Rötterna griper tag
om gropens jord och stenar
och nya skott och grenar
slår ut i Guds klara dag.
Redan till nästa vår
ser han knopparna sprängas.
Trädet ser han förlängas
mot skyarna år från år.
Och när han själv igen
såsom ett barn är vorden
och tyngs ner mot jorden
växer trädet än.
Alltjämt i dess beskärm
då han är glömd och gången
jublar från grenarna sången
av vårens fågelsvärm.

Kärlek och möda har vi också ägnat åt barnen och numera barnbarnen. Det är gott att se nya släkten växa upp och förgrena sig, som trädgårdens planterade träd gör mot himlen. Att se barn och barnbarn omkring sig ger livet dess främsta mening.

Genom åren har vi också strävat tillsammans med och umgåtts med många som har gett det dagliga slitet den guldkant det inte alltid har: Arbetskamrater. Partivänner. Folkrörelsemänniskor. Personliga vänner.

Så många som möjligt av er alla skulle vi vilja samla omkring oss på en gemensam mottagning med anledning av våra respektive 70-årsdagar.

Tid: fredagen den 31 augusti klockan 13.00-18.00.

Plats: Stabbygården, arrendatorstället vid Stabby prästgård, Stabby backe. (Buss- och bilkarta bifogades.)

Blir det vackert väder, håller vi till både inomhus och utomhus. Vi bjuder på buffé, mat ur familjens tradition, som vi själva lagar med vänligt bistånd av närstående.

Vid vår ålder har man redan allt man behöver, men om nu någon nödvändigtvis vill ge oss en bok eller en CD eller någon småsak, går det bra att konsultera Matti.

Matti är vår son, och till honom skulle man också anmäla sig. Hur många exakt som kom vet vi inte: det finns en skillnad mellan anmälningslistan och gästboken – några har uppenbarligen inte skrivit sina namn i den senare (fast vi vet att de var där), och några hade också med sig gäster, som inte fanns på anmälningslistan. Nog var det hundra plus några tiotal gäster. Hur som helst: fullt hus, med råge, var det; vädret ute var aningen för kyligt för att locka gästerna att sitta utomhus vid de bord och stolar jag hade släpat ut halva förmiddagen, så periodvis var det ont om sittplatser, fast vi hade utrymmen till vårt förfogande både på nedervåningen och övervåningen.

Gästlistan omfattade allt från Ingvar och Ingrid Carlsson till barnbarnen Viggo och Klara. Jag tänker verkligen inte räkna upp alla gäster och deras presenter, men jag kan ju få nämna några exempel. Birgittas syskon och min bror Matti hade salat till en snöslunga att ha ute i Öregrund, och från min lillebror Mikko och hans Eva kom en tavla signerad Eva Wikström.

Eftersom vi har konstnärer bland våra vänner – Lenke Rothman, Sonja Lyttkens, Kees Geurtsen – blev det mer av det senare slaget.

Också konsthantverk fanns bland presenterna, flera av dem till Birgitta. Karin Holmberg från Sätergläntan, vars ordförande Birgitta är, uppvaktade med en träskål med Helmer Grundström-citat plus garner och Christina Mattsson från Nordiska museet, vars ordförande Birgitta också är, med ett armband. Kristina och Olle Strömberg, svärföräldrar till vår Kerstin, uppvaktade med en vacker fruktkorg i björk.

De många fina CD vi fick tänker jag inte redovisa. Dock gör jag ett undantag: min gamle arbetskamrat Leif Karlsson uppvaktade bland annat med dotterns, Sofia Karlssons, senaste CD, med en påskriven hälsning från Sofia själv.

Till det kommer inslagen med levande musik och sång under själva uppvaktningen. Martin Lundström spelade, assisterad av systern Cecilia; de är barn till Anna-Karin, som i sin tur är dotter till Birgittas syster Karin. Min kollega (s) i kulturnämnden i Uppsala Bo Östen Svensson, professionell slagverkare, framförde woodoorytmer. Och så gjorde en av mina sent i livet förvärvade vänner, Jan Hammarlund, ett bejublat framträdande.

Bokälskare som vi är fick vi givetvis också mängder av spännande böcker, fler än man kan räkna upp. Men jag kan väl få nämna att några av gåvoböckerna var signerade av givarna själva: Björn Kumm, Anders Ehnmark, Annika Hagström. Kaa Eneberg uppvaktade med en egen essä.

Jonas Sima uppvaktade med ett par egna filmer.

Om jag ändå nämner några gäster, som ända sedan ungdomsåren i Laboremus har stått våra hjärtan nära, tror jag att övriga gäster förlåter oss: bland Bloggkaparna utöver de redan nämnda Björn Kumm och Jonas Sima Hans O Sjöström, Anders Thunberg och Sören Thunell, vidare Gun-Britt och Göran Andersson, Lars Eric Ericsson och Eva Bihl, Ingrid Kjellman och så Anna-Greta Leijon.

Anders Thunberg hör, tillsammans med Irina Hoffman (som jag träffade på stipendieresa till Oslo hösten 1956), till mina äldsta vänner i gästlistan. Till Birgittas hör Hans Elmgren med dottern Maja och Gunilla Strömholm (gift med Stig Strömholm, som också var med).

Jag vill där utöver också nämna tre av våra sommarvänner från Öregrund: Anna Karin Hammar och så Lasse och Mary Lundh.

Jag är smärtsamt medveten om att listan över gäster, om det här vore Birgittas blogg, delvis skulle se annorlunda ut, men just nu är det jag som skriver; ni onämnda må alltså förlåta åtminstone Birgitta. Fast jag har förstås inte heller nämnt en rad personer som vi båda känner eller som jag har haft som arbetskamrater eller samarbetar med i kulturnämnden, Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet – det gäller både politiker och tjänstemän.

När vi fastställde gästlistan, bestämde vi oss för att – i motsats till vad som var fallet vid tidigare liknande tillfällen – inte skicka ut inbjudan till organisationer eller institutioner, där vi är eller har varit verksamma, utan bara till enskilda personer, som vi har haft ett personligt och särskilt förhållande till, dessutom har fortsatt kontakt med.

Ändå blev det naturligtvis känt i vårt parti, att vi skulle ha 70-årsmottagning, vilket ledde till att Thomas Östros framförde gratulationer från socialdemokraternas VU och från partidistriktet respektive arbetarekommunen i Uppsala. Många av våra lokala partivänner i olika åldrar uppvaktade också individuellt: Jimmy och Margareta Mattsson, Hans och Karin Alsén, Aldes Andersson, Maud Björklund (en gång min arbetskamrat på 68an), Agneta Kyller, Annika Lind och Tone Tingsgård.

Och mer uppvaktning ska det visst bli: Från min gamla tjejliga kunde bara Gisela Lindstrand komma, och nu ville hon å sin och de övrigas (Lotta Gröning, Mona Hillman, Eva Marcusdotter) meddela, att vi senare kommer att bli bjudna på krog hemma i Uppsala.

Men trakteringen var riklig redan på mottagningen i Stabby prästgård. Köpen var gjorda på Coop Forum i Uppsala, med undantag då av fisken från Öregrund (Stora Risten fisk). Grönsaker och frukt kom till stor del från vår egen trädgård i Öregrund, men Anna hade köpt till en del i Rinkeby.

Över huvud taget hade den här festen inte kunnat bli av (och så fin som den blev!) utan hjälp av våra tre barn, Anna, Kerstin och Matti och så Kerstins man Bo och Mattis sambo Karin: de arbetade och slet, lagade mängder av mat, bakade, transporterade, serverade, plockade fram och plockade undan.

I matlagningen och bakningen deltog också vi själva; framför allt väckte Birgittas gravade sik aptit och jubel. (Några ville ha recept. Jag kan berätta att hon en gång i världen lärde sig grava sik av min far, som startade som yrkesfiskare.)

Utöver gravad sik med gravlaxssås serverades också rökt sik med jämtländsk örtagårdssås, rökt pepparlax och böckling, rostbiff med hemlagade majonnäser, kycklingleverpaté, cornichonger och svarta oliver, hemgjorda inlagda grönsaker och geleer, kokt potatis, fransk potatissallad, grekiska köttfärsbiffar, bulgursallad. mangold- och chevrepaj, ruccolaröra, hummus, färskost, färska grönsaker och olika sorters sallad, vinaigrette, gurk- och morotsstavar, tomatklyftor, paprikabåtar, rädisor, purjolök, blomkålsbuketter, champinjoner i skivor, hembakt bröd, olika sorters ost.

Bland dryckerna fanns alkoholfri och sockerfri bål, olika slags Ramlösa och läsk (både light och med socker): Pommac, Pepsi, Schweppes grape och lemon, Seven Up, Coop cider light och orange, Pripps blå lättöl och så rött respektive vitt vin i box: Raimat Abadia respektive Lindemans Chardonnay.

Efter maten kunde man få fruktfat (äpplen, päron och plommon från vår trädgård i Öregrund), gifflar med mandelmassa, kanelbullar, Stritsel (estnisk födelsedagskringla), gammaldags sockerkaka, rulltårta, morotskaka, finska pinnar, kokoskakor, mummakakor, biscotti, syltkakor, citronpaj, rabarbermarängpaj, chokladtårta, mandeltårta med bär, glömmingetårta, yoghurtglass med hallon och så vispgrädde till tårtor och pajer. Till detta serverades kaffe eller te eller mer fruktbål.

Si, det var ett kalas värdigt Lönneberga! Och utan något som helst inslag av catering. Bilder av borden med maten finns på min dotter Kerstins blogg – här – en bit ner i texten.

Tack allihop för era insatser; jag är stolt över att tillhöra en sådan här familj.

Och jag tror inte att någon av de övriga misstycker, om jag nämner Kerstins arbete både som kökssamordnare och som matlagare. Hon är värd en särskild eloge därför att hon till slut rodde alltihop i land, trots att elsystemet i hennes och Bos hus var ur full funktion fram till bara ett par dagar före det stora kalaset.

* * *

Som man kan förstå, tog det sin tid att röja upp efter ett så här stort kalas; även det gjordes i vår egen regi, samma kväll.

Sen behövdes lördagen och söndagen för att bringa ordning i gästlistor och presenter.

Först på måndag eftermiddag kunde vi åka ut till Öregrund. De flesta presenter lämnade vi då kvar i stan, men vi tog med oss några av blombuketterna vi hade fått. De står nu runt om i vårt sommarhus.

Det var höstrusk när vi kom fram, och det hade varit storm under veckan: en jättelik gren i det stora plommonträdet utanför arbetsrumsfönstret hade brutits från stammen.

I dag – onsdag – är det äntligen bra väder igen, visserligen med hösttouche men sol. Birgitta har varit ute i trädgården och planterat de levande växter vi fick.

Den New Dawn-ros vi fick av Lennar Gustafsson och Lena Schölin, föräldrar till Mattis Karin, står nu till vänster om farstun, bredvid Polstjärnan.

Den persiska buskrosen Rose de Rescht, som vi fick av Uppsala arbetarekommun, står i korsningen mellan mitt och Birgittas land längs respektive i en klyfta på bergknallen till vänster, när man kommer ner på stora gräsmattan från den syrenomgärdade inre gårdsplan.

Och hortensian, från Ingemar och Ingrid Skogö, växer nu i den rabatt som finns på den bergknalle huset delvis står på och som är vänd åt köksträdgården.

Mediagrodor

5 september 2007 13:37 | Citat | Kommentering avstängd

Hittat i Journalisten nummer 23 2007:

”Hantverksskolan Dacapos planerade flytt från Johannesberg i Mariestad till Humleparken, har väckt proteser från de gamla på det seniorboende som finns i anslutning till parken.”

SR.Se/Radio Skaraborg