Ett hjärtligt tack till Bloggkaparna

2 september 2007 18:17 | Media, Politik, Ur dagboken, Varia | 3 kommentarer

Natten mot min och Birgittas gemensamma 70-årsmottagning kom det ett förbryllande meddelande per e-post:

En ny användare har registrerat sig på din blogg Enn Kokk:

Användarnamn: Bloggkaparna

E-post: bо@gstrоmbеrg.nu

Bo Strömberg är gift med vår dotter Kerstin och fungerar som webbmaster för Kerstins respektive min blogg – Kerstin och jag har gemensam domän.

Det var mycket annat påföljande dag – fredagen den 31 augusti – så jag varken hann eller kom i håg att fråga Bo om vad det här handlade om. Men under mottagningen i Stabby prästgård kom förklaringen: min gamle vän Hans O Sjöström överlämnade en pärm med texter från min egen blogg, texter som jag aldrig hade sett. (De finns alla här nedanför under samlingsrubriken Dagen randas. Bläddra förbi Melodikrysset nr 35, så ligger texterna där i en lång rad.)

Några av mina äldsta vänner – några av dem skriver av och till kommentarer här på bloggen – hade bildat ett hemligt förbund, Bloggkaparna, och till Bo Strömberg (som har tillgång till redigeringsfunktionerna på min blogg) hade de sen levererat sina texter.

Texterna handlar alla om mig, och i någon mån också om Birgitta. De här texterna är kunniga; både jag och Birgitta har under viktiga skeden i livet umgåtts mycket med, i några fall arbetat tillsammans med skribenterna. Dessutom är texterna välskrivna, vilket knappast är förvånande med tanke på att samtliga som har lämnat bidrag är journalister.

Björn Kumm

Den ende av dem som, inledningsvis, inte framträder under eget namn är Björn Kumm; det är han som under pseudonymen Enn Kokk har skrivit öppningsartikeln Den stora dagen. Björn är journalist och författare. Många av er känner honom säkert fr[n radion. Bland Björns böcker finns ”Cuba sí”, ”Goldwaters USA”, ”Gerillans ansikte”, ”Terrorismens historia”, ”Kalla kriget” och ”Che”. Det var för övrigt Björn, på reportageresa i Latinamerika, som råkade finnas på plats, när Che Guevara hade skjutits, och vars foto av den döde Che sedan gick runt i tidningar över hela världen. I Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) heter Björns bidrag Om global makt och vanmakt.

Med Björn blev jag först bekant så att säga via ombud. Jag hade under min ordförandetid i Laboremus, socialdemokratisk förening för tanke- och kroppsarbetare här i Uppsala, en kort romans med Anna-Greta Leijon. Via henne fick jag höra talas om Björn Kumm, som då befann sig i USA; Björn och hon hade varit förlovade. Björn ingick annars i en stor krets av medlemmar i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetssällskap, som alla bodde på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken, på Sturegatan i Uppsala och som redan var eller skulle komma att bli socialdemokrater. I den kretsen – mer om den finns ovan under Memoarer – ingick också Hans O Sjöström (som för övrigt även han under en period var ihop med Anna-Greta) och så Birgitta Dahl, på den tiden med giftasnamnet Kettner.

Det här gänget har, trots olika öden i livet, fortsatt att hålla kontakt med varann, och trots att vi numera bor utspridda långt ifrån varann, betraktar vi oss som nära vänner. Behöver jag tillägga att Björn, Hans O och Anna-Greta var på vår 70-årsmottagning?

Björns inledning, Den stora dagen, där han låtsas vara jag, är skickligt gjord. Möjligen vill jag, när det gäller ”gulpäppling” och ”kväkskator”, göra invändningen att han här nog har blandat ihop mig med Gösta Bohman.

I den text – Enn och Birgitta till ära – där Björn framträder under sitt eget namn, finns ytterligare bitar till det pussel jag har försökt lägga ovan: ”född nykter och socialdemokrat”, tiden på Arken med mera. Björn kompletterar den berättelse om kamratrelationer och förälskelser som jag antyder ovan: jag kom, genom att skicka i väg honom till en afrikakonferens i Oslo, att spela en roll för att föra samman honom med nigerianskan Julie Ikomi, som han sen gifte sig med och som alltså kom att ingå också i min och Birgittas vänkrets. Björn berättar vidare om Laboremus-boken från 1962, ”Förändringens vind”, där han skrev kritiskt om USA och jag själv gjorde upp räkningen med EEC.

Hans O Sjöström

Hans O Sjöström är redan nämnd. Också han har varit journalist, på Aftonbladet och A-pressen samt i Sveriges Television; han har varit verksam inom Folket i Bild/Kulturfront sen 1972. Han är översättare men har också publicerat en rad egna böcker, bland annat romanerna ”En sakkunnigs kärleksliv”, ”Ett lysande sällskap” och ”Står min lycka i Guds händer”. Av särskilt intresse i det här sammanhanget är hans politiska generationsbok ”Klassens ljus”, som innehåller porträtt av både mig och Birgitta plus (ofta mycket elakare) av ett antal andra (s)-politiker.

Hans O har skrivit Bloggkaparnas avslutande artikel Fostermor, ett mycket kärleksfullt porträtt av Birgitta.

I mitt fall har han under rubriken Hängivenheten valt en överraskande men för den skull helt relevant ingång, den att jag är ateist. Men han kopplar snabbt över till det han karaktäriserar som min politiska hängivenhet. Jag är glad över att Hans O också något kommer in på den väldiga aktivitet som karaktäriserade vår gemensamma förening Laboremus i början av 1960-talet (medlemstillväxt från 125 till 250 till 500 och slutligen till över 600 betalande aktivister) – här tar jag mig friheten att citera vad han skrev om mig i ”Klassens ljus”: ”Det var inte underligt att man snart fick intrycket att han var det nav kring vilket Uppsala roterade.” Sångerna och mitt intresse för musik (allt från kampsånger till Melodikrysset) har han heller inte glömt.

Och så finns där några ömsinta rader om min och Birgittas relation.

Ulla Tengling

Ulla Tengling rekryterade jag till Aktuellt i politiken (s) från ABFs fönstret. Hon fanns med från början, när vi gjorde om det ärevördiga partiorganet till ett socialdemokratiskt familjemagasin i gamla Folket i Bilds anda: bitsk, rolig och uppkäftig och med mycket kulturmaterial. Mina första recensioner i AiP skrev jag på det av Ulla redigerade plockuppslaget Apropå; sen startade jag den egna recensionsavdelningen Spegeln. Ulla var en klippa under tidningens omgörningsperiod, dessutom en mycket bra reporter.

Det var hon som gjorde artikeln om Birgitta Dahl och Monica Zetterlund, födda samma år och dag (20 september 1937). Det var journalistiskt en kul idé att sammanföra de här damerna, båda socialdemokrater (Birgitta var senare också på valturné med Monica). Jag har själv berättat den historia Ulla här berättar, den om den vrede det väckte bland läsarna, att Birgitta på omslaget sågs bära på någonting som inte kom från Konsum. Men, Ulla, det var på Vivo (inte ICA) Monica hade handlat. (Man kan läsa min version av den här historien under Kulturspegeln>, Musik, Zetterlund, Monica.)

Sen måste jag korrigera Ulla på ytterligare en punkt, som till och med omfattar rubriken, Brigitte Bardot. Historien om att min Birgittas mått var exakt desamma som en berömd skådespelerskas är i och för sig helt korrekt i sak – men det var Sophia Loren, inte Brigitte Bardot, Birgitta delade mått med.

Det är inga dåliga mått det heller!

Slutligen: fint att du påminner mig om den Det händer jag skrev om min far inför hans begravning 1977. Jag har tidigare här på bloggen återpublicerat det jag skrev om min mamma när hon dog, och jag kommer nu snart att återpublicera det jag skrev om pappa, det som du minns, Ulla.

* * *

Ulla försvann så småningom från AiP för att bli chefredaktör för Unga Örnars nya barntidning Småfolket. I Aktuellt i politiken (s) hade hon dess förinnan haft den egna stående avdelningen Smått, där det stod mycket klokt – detta utan att Ulla på den tiden hade något eget barn. Om riktigt allt var vi dock inte helt ense; till exempel så var hon en mer hängiven motståndare till krigsleksaker än jag var. Så när hon äntligen fick sin förstfödde, var jag på BB och gratulerade, bland annat med en läderlappspistol till den nyfödde.

Lena Näslund

Lena Näslund kom till Aktuellt i politiken (s) från Arbetets västsvenska edition (hon är född och uppvuxen i Göteborg) via Arbetets huvudredaktion i Malmö. Hon är långvägare i journalistyrket, på något sätt född till att bli journalist. Dessutom gifte hon sig med en journalist, Bosse Näslund, och umgicks i journalistkretsar. Som hos många journalister fanns det hos henne en otålighet, en lust att hela tiden kasta sig in i nya sammanhang; den före detta dagstidningsjournalisten Lena hade i början mycket svårt att anpassa sig till AiPs fjortondagarsutgivning.

Hon var, liksom Ulla Tengling (plus redaktionssekreteraren Sven Erik Rönnby icke att förglömma) med i järngänget: vi som gjorde om tidningen – dessutom umgicks vi en hel del vid sidan om det ordinarie arbetet; vi förlade ofta längre redaktionsmöten hemma hos varann, möten som ändade i bättre middagar, någos som inte minst Lena var mycket bra på att laga. Mycket riktigt var det hon som alltid stod för matreportagen (med många recept) i julnumren.

Numera bor hon tyvärr långt bort från mig, nere i Skåne, där hon och maken driver eget informationsföretag.

Lena berättar om omgörningen av tidningen, nämner också enskildheter i det vi gjorde med den; jag har själv här på bloggen skrivit om åtskilligt av detta. Läs mer under Memoarer ovan. Också serien Klarabohemer har jag skrivit mycket om. På en punkt måste jag korrigera också Lena: Den serie av Rune Andréasson vi tog in i tidningen var inte Bamse utan Lille Rikard och hans katt. Också om detta finns det mer att läsa ovan under Kulturspegeln, Serier.

Av det Lena skriver här, under rubriken Blåvit tandkräm är bara förnamnet, skulle jag särskilt vilja lyfta fram hennes konstaterande, att det inte var alldeles lätt att få respekt för tanken, att ett partiorgan kunde göras som kvalitetstidning med material av intresse också för andra än de rättrogna. Men jag vet, genom deras egna utsagor, att det faktiskt fanns journalistkollegor som såg, och uppskattade, det vi hade gjort med tidningen. Jag fick till exempel ett brev från Göran Rosenberg, där han uttryckte sin stora uppskattning över den tidning vi gjorde. Och jag blev vid ett tillfälle – utan någon annan orsak än att prata om AiP – bjuden på lunch av Alf Thoor på Expressen.

Slutligen det här med stafettdeckarna. Det hela var min idé, men de skrevs inte bara av medlemmar i AiP-redaktionen; delar av den övriga partiexpeditionen på 68an var också aktivt involverade. Syftet med dem var kanske framför allt att ge skribenterna möjlighet att få utlopp för sympatier, antipatier och aggressioner gent emot arbetskamraterna – dessa figurerade, à la Maja Lundgren, under sina riktiga namn. Jag har kvar de här följetongerna, några påbörjade men avbrutna, några avslutade. En, med en ombudsmannaresa till Malta som miljö, heter ”Arabiska nätter”. En annan, förlagd till 68an, heter ”Luciamordet” och har den långa undertiteln ”Elektrisk spänning. Brinnande kärlek. Eldande studiekurser”. Den slutar med att jag själv blir uppeldad. Bokstavligen.

Jonas Sima

Jonas Sima är journalist, filmare och författare. Han arbetade först på Stockholms-Tidningen, sedan i 30 år på Expressen, som filmkritiker och senare som reporter. Han har gjort ett femtiotal kortfilmer och ett par långfilmer. Om ni går upp under Kulturspegeln, Film, kan ni läsa mer om hans fina film om Olof Palme.

Jonas och jag träffades – som framgår av vad han skriver under rubriken För Enn med syndafall och vänskap – redan under gymnasietiden, men sen kom vi att studera samtidigt i Uppsala. Om den tiden har Jonas skrivit ett fint kåseri, ”Så det kan gå” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002). Vi sågs i Laboremus – men oftare i Studentfilmstudion, där Jonas var ordförande. I Filmstudion höll jag till och med en inledning, om ”Jordens salt”.

Men det är ändå i raden av fina medarbetare i den av mig omgjorda Aktuellt i politiken (s) Jonas passar bäst. Jag städslade nämligen Jonas att i varje nummer bidra med en film- och mediakrönika på en helsida. Den var mycket läst och uppskattad, lades i redigeringen ofta bredvid min recensionsavdelning Spegeln och bildade tillsammans med den alltså ett kulturbevakande block.

Sören Thunell

Sören Thynell var med all säkerhet den som låg bakom Sten Anderssons och Anders Thunborgs rekrytering av mig till partiexpeditionen, 68an. Han jobbade där, först som tjänstemannasekreterare, sen som informationschef; han arbetade också i regeringskansliet under Olof Palme.

Till 68an hade han kommit från posten som ombudsman i Uppsala arbetarekommun, dess förinnan i SSU i Uppsala. Det var under den sist nämnda perioden vi lärde känna varann. SSU levde en tynande tillvaro under det tidiga sextiotalet, när Laboremus hade sin boom, och jag, Hans O Sjöström med flera rekryterades av Sören till att hjälpa till med att organisera upp även SSU. Sören och jag blev ganska snart goda vänner, och jag följde ibland med honom till kurser på Bommersvik utan att formellt vara varken kursdeltagare eller föreläsare. När jag var halvtidsanställd ombudsman i Socialdemokratiska studentförbundet, såg Sören till att också jag inbjöds att delta i partiets ombudsmannaresa till Israel. (Läs mer om detta ovan under Memoarer.) Sören å sin sida drogs också in i den kittel av sjudande aktivitet som var Laboremus.

Denna folkrörelsemänniska och långvägare (som sen blev chefredaktör på Söderhamns-Kuriren och generalkonsul i Mariehamn på Åland) är i själva verket den som skriver mest utförligt och inkännande av samtliga bloggkapare om laboremusåren: de broar som skapades mellan Laboremus och Uppsala arbetarekommun, om den vänsterradikala men reformistiska ideologi vi omfattade, om striden kring boken ”Förändringens vind”, om fraktionsstrider (dock framför allt i Stockholm).

Sören skriver mycket, och uppskattande (tack!) om mina ideologiska positioner och strävanden, men hans bidrag heter karaktäristiskt nog Organisationen är medlet.

Anders Thunberg

Anders Thunberg är journalist (Aftonbladet, Sveriges radio – bland annat utlandskorre i Rom och Oslo) och författare.

Honom har jag känt ända sedan skoltiden i Högre allmänna läroverket i Sundsvall. Vi arbetade tillsammans i – återupprättade faktiskt – elevrådet och startade i dess regi bland annat semantikcirkel och filmstudio; elevrådet anslöts också till Seco, inom vars ram vi bildade Mellannorrlands elevorganisation (MEO). Men ännu mer betydde han under de här tidiga åren som samtalspartner i intellektuella frågor.

Under kort tid delade vi sedan lägenhet på Jumkilsgatan här i Uppsala – vi hyrde var sitt rum av en tandläkarfamilj som använde lägenheten bara till att äta lunch i. Då fanns Anders också med i laboremuskretsen. Sen försvann han till Stockholm och journalistjobben.

När jag nu läser hans långa och mycket omsorgsfullt komponerade artikel här på bloggen, Den okände Kokk, får jag plötsligt klart för mig syftet med en rad mejl, fyllda med provokativa påståenden och frågor, från Anders – han brukar ju då och då skriva kommentarer här på bloggen, men där utöver har vi alltså haft en vidlyftig korrespondens, vars egentliga syfte jag inte har begripit förrän nu.

Låt mig också genast säga, att Anders har gjort ett mycket fint arbete med att kartlägga mina skolår – det rör sig om gott journalistiskt hantverk, lagt ovanpå kunskap han har förvärvat om mig under de många år vi har känt varann.

I några avseenden har Anders rent av gjort en verklig insats för att skriva min personhistoria. Så här detaljerat minns inte ens jag själv debatten på Sundsvalls teater (och bakgrunden till den).

Jag tycker också att han ganska väl har fångat mitt särlingskap under skolåren och en del av orsakerna till det (klass och bristen på social kontaktnät, periferiboende, läroverkets egna sorteringsmekanismer och annat sådant). Men jag tror att en del av förklaringen också ligger i mina egna, dels mycket politiska, dels mycket intellektuellt inriktade strävanden.

Vi kan ta politiken först. Jo, jag läste åtminstone något av Marx i original redan under gymnasietiden, men jag var på den tiden också attraherad av syndikalismen: läste Arbetaren, såg Folke Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” som den roman som slutgiltigt fick mig att bekänna mig till socialismen, kom senare – men det var alltså senare – att med stor uppskattning läsa Kurt Salomonson. Bland dåtidens gymnasister i Sundsvall fanns det helt sonika mycket få som ens hade intressen åt det hållet. Fanns de, så teg de om sina åsikter.

Och så det sociala. Det var inte bara det att jag var komplett ointresserad av idrott; jag var också ointresserad av det umgånge, sådant det nu var, som fanns dels i gymnasieföreningarna, dels i hemmen.

Vad jag i stället sysslade med var en soloåkning i en värld som jag tyckte var vida mer spännande, den intellektuella och kulturella. Och jag nöjde mig då inte med kulturfernissa! Visserligen hade jag några få intellektuella vänner – Anders är en av dem – men med de flesta kunde jag inte föra samtal om det som lockade min hjärna och det hjärta som bultade till vänster i bröstet.

Det ligger ingen animositet, inte heller något förakt mot andra bakom det här konstaterandet – jag är ingen fördömande natur; för mig får människor gärna vara olika. Jag minns hur jag vid tiden för studentexamen träffade en av mina Folket i Bild- och folkbok-köpare, en sömmerska (som förresten hade varit aktiv syndikalist). Hon hade sytt studentblåsa åt en av mina kvinnliga klasskamrater, och de hade då börjat tala om mig. Min kvinnliga klasskamrat hade, enligt sömmerskan, då sagt, att hon gillade mig, men att ”honom umgås man ju inte så mycket med; han är mer som en vuxen”.

Ungdomar av min egen sort träffade jag i större antal för första gången först vid den stipendieresa (Kungastipendium!) jag fick göra till Norge hösten 1956. Det var då jag träffade Irina Hoffman, Agneta Pleijel med flera.

Mats Johansson

Den stora överraskningen bland Bloggkaparna är Mats Johansson. Inte för att han är riksdagsledamot (m) eller för att han tidigare har varit chef för Svenska Dagbladets ledaravdelning – jag har inga politiskt betingade fördomar.

I själva verket har jag också tidigare, även om vi inte är nära vänner, träffat och även samtalat med Mats. Vet alltså att han kommer från Sundsvall och har gått i samma gamla läroverk som jag, fast senare.

Nej, det intressanta med hans bidrag är att han vittnar om att mina strävanden i skolan tycks ha satt spår långt efteråt. Jag har faktiskt själv träffat – och träffar fortfarande ibland – människor, med mig samtida elever, som minns det ena och det andra av det jag gjorde under skoltiden. (Även om jag inte deltog i kotterier, varken i föreningar eller i de privata, var jag en ganska känd figur, vars åsikter och aktiviteter var kända. Jag hade till exempel i Flicksolans aula inlett en jättedebatt om morgonbönernas vara eller inte vara – inte vara, tyckte jag. Och jag hamnade med krigsrubrik på Sundsvalls-Postens löp, när jag hade föreslagit du-reform i skolan. Så här minns nog Anders Thunberg fel.)

Men det roliga som Mats drar fram är att jag fortfarande, åratal efter min sorti, också var ihågkommen av lärarna, i det här fallet av min svensklärare Bror F Sanner, också Mats Johanssons lärare.

Tack Mats, det du skrev värmde!

Slutligen en kritisk randanmärkning till Mats: Jag deltog i några av mötena på Norrmalmstorg men talade aldrig där. Arbetarrörelsen bildade en egen solidaritetskommitté för Baltikum, och där var jag aktiv som en tätting, satt i kommitténs styrelse och var mycket ute i landet och talade. Allt detta har jag, vid ett seminarium och genom att lämna över allt jag har skrivit om Baltikum för socialdemokraternas VU, dokumenterat och lämnat över till Södertörns högskola.

* * *

Jag vill till sist än en gång tacka Bloggkaparna och också deras medsvurne, Bo Strömberg, för det här roliga hysset.

Bloggkaparna och Bo (som är min bloggmaster) har kommit överens om att blockera de enskilda texterna för kommentarer. Fast det skulle, vad mig anbelangar, ha varit riskfritt: Jag skulle inte ha pillat det minsta i Bloggkaparnas texter.

Men:

Den som vill kommentera min egen text – alltså den här – kan ju å andra sidan också, fast här, kommentera Bloggkaparnas texter eller ställa frågor till skribenterna.