I Jan Fridegårds sommartorp i Gungräna

13 september 2007 17:52 | Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 21 kommentarer

Jag har tidigare flera gånger berättat att jag sitter i kulturnämnden i Uppsala, sen valet 2006 i opposition. I opposition har den röd-gröna gruppen (s + v + mp) forstsatt sitt samarbete från förra mandatperioden, då vi framgångsrikt tillsammans förde en mycket framsynt kulturpolitik. Alltså fortsätter vi med gemensamma gruppsammanträden. Inte heller nu är det svårt att komma fram till gemensamma ståndpunkter och, när det krävs, motförslag till den borgerliga alliansens politik.

Det finns ännu inga skarpa förslag från majoriteten i fråga om Jan Fridegårds gamla sommartorp i Gungräna, som efter författarens död överläts till Uppsala kommun, vars kulturnämnd har administrerat kulturarbetares stipendievistelser där, men vi har hört mummel om att det kanske vore klokt att sälja torpet.

Naturligtvis finns det en reell bakgrund till det där snacket: det har på sistone varit tunnsått med ansökningar om att få bo i Gungräna. Om det sen beror på hur stipendierna har utlysts, på att torpet med dagens standardmått är primitivt (det finns till exempel inte vatten indraget) eller på något annat är svårt att veta.

Jag har träffat Jan Fridegård (1897-1968) innan han dog, men jag har aldrig besökt torpet i Gungräna; det senare gäller också flertalet av mina kamrater i kulturnämnden. Därför beslöt vi oss för att med egna ögon se det, och till den ändan förlade vi gårdagens gruppmöte dit. Med oss hade vi en mycket sakkunnig ciceron, Åse Fridegård, dotter till Jan. Hon renskrev på maskin många av hans senare böcker och har personliga minnen av många av de arbetarförfattare och klarabohemer som Jan Fridegård umgicks med. Åse har i olika sammanhang – bland annat vid ett årsmöte med Folkrörelsearkivet i Uppsala, vars styrelse jag tillhör – berättat om faderns författarskap och umgänge med andra författare, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa och Harry Martinson, Tora Dahl, Rudolf Värnlund, Nils Ferlin och andra; inte heller hans beundran för Dan Andersson bör man glömma. Eftersom Åse kompletterar sin muntliga framställning med pianospel – hon är en duktig pianist – blir det här ett intressant litterärt och musikaliskt program.

Åse visar oss Jans arbetsplats, med utsikt över åkrar och ängar; han är ju i sina romaner en fantastisk skildrare av det uppländska kulturlandskapet – läs till exempel lantarbetarromanen ”En natt i juli”, 1933! Vi får också se den glasverandeliknande alkov där han på kvällarna satt och läste. Huset rymmer vidare, bland mycket annat, ett litet fridegårdbibliotek och minnen av besökande konstnärsvänner.

Det som slår oss, särskilt när vi går upp på övervåningen, är att huset faktiskt är så pass stort. Men en lättare modernisering – framför allt indragning av vatten, avlopp och WC – borde det lätt åter kunna bli en attraktiv tillflyktsort till exempel för författare som vill ha arbetsro. Jag känner flera av dem som har vistats där delar av sommaren, till exempel Carina Burman och Kjell Eriksson, kände också den nu döde poeten Staffan Larsson.

Som tack för att hon ställde upp får Åse Fridegård av vår ordförande Peter Gustavsson Kjell Erikssons senaste deckare. Jan Fridegård och den här trakten figurerar i en av Kjells tidigare deckare, ”Jorden må rämna” från 2000.

Åse Fridegård har jag själv känt ända sen laboremusåren i början av 1960-talet. Sen var hon liksom pappan medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, i Uppsala, som jag startade. Jan var under hela sitt liv socialdemokrat, också (liksom jag själv) mycket aktiv inom Folket i Bild: en stor del av hans böcker gavs ut i mycket stora upplagor i serien FiBs folkböcker, några gick som följetong i tidningen och han hörde till de författare som deltog i FiBs landsomfattande författar- och artistturnéer.

Jag var i unga år både bokslukare och FiB-ombud, och bland de vuxenböcker jag läste redan i pojkboksåren fanns Jan Fridegårds spännande serie från vikingatiden: ”Trägudars land” (1940), ”Gryningsfolket” (1944) och ”Offerrök” (1949). Lantarbetarsonen Jan Fridegård (egentligen Johan Fridolf Johansson – Fridegård enligt Åse av mellannamnet Fridolf) blev med tiden inte bara intresserad av utan också mycket kunnig i äldre svensk historia; bland annat har han upptäckt två runstenar. Hans upptäcktsresor per cykel i det runrika Vallentuna, tillsammans med bibliotekarien och socialdemokraten Bernhard Bengtsson och professor Sven B F Jansson, ”Run-Janne” kallad, är legendariska.

Som en personlig anknytning kan här nämnas att Birgittas föräldrar, Sven och Anna Brita Dahl, köpte Fridegårds hus, när denne flyttade från Vallentuna; min hustru har således haft ett av sina hem där.

Trälen Holme, huvudpersonen i vikingatrilogin, var upprorisk, och upprorisk är Jan Fridegård också i den självbiografiska trilogin ”Jag Lars Hård” (1935), ”Tack för himlastegen” (1936) och ”Barmhärtighet” (1936). (Senare kom också uppföljarna ”Här är min hand” (1942) och ”Lars Hård går vidare”, 1951.) Självbiografiska är även romanerna ”Lyktgubbarna” (1955), som jag har med dedikation från Fridegård men inte minns från när och varför jag fick den, ”Flyttfåglarna” (1956) och ”Arvtagarna” (1957).

Lars Hård-trilogin är skriven i den mycket speciella svenska (och norska) proletärförfattartraditionen, men det var ändå inte främst dess sociala och politiska budskap som upprörde samtiden, när böckerna kom ut. Åse Fridegård påminde oss vid sammankomsten i Gungräna om att Lars Hård genom den för tiden ovanligt öppna sexskildringen drog i gång en debatt, som hade klara likheter med krusenstiernafejden.

Boktitlar som ”Johan From, Lars Hård och andra” (1948) och ”From och Hård” (1956) påminner om en annan sida i Jan Fridegårds liv och arv: From och Hård är soldatnamn. Fridegård själv tog, blott arton år gammal, värvning och var under tre år i ungdomen livdragon. Den här tiden har han skildrat i en annan självbiografisk roman, ”Äran och hjältarna” (1938). I slutet av 1950-talet och under början av 1960-talet skrev han sen en rad historiska romaner, som efter den första, ”Svensk soldat” (1959), brukar benämnas soldatserien. Litterärt tycker jag själv att soldatböckerna inte riktigt når upp Fridegårds bästa nivå.

Jan Fridegård hade en sida, som jag personligen känner mig främmande för: han var något slags spiritist, trodde att döda människors andar levde vidare och var kontaktbara. Det hindrar inte att en roman som speglar detta, ”Torntuppen” (1941) – den lär vara inspirerad av faderns död – är en läsvärd bok.

Bo Östen Svensson (s), en av mina kolleger i kulturnämnden, berättade en mycket rolig historia med anknytning till det här temat: En av stipendiaterna ute i Gungräna hade vid ett tillfälle tillsammans med två vänner från kultursfären tänkt sig att praktisera spiritism i Fridegårds gamla torp. Just när klockan blev tolv och andarna förväntades uppenbara sig, kom en våldsam skräll, vars upphov inte gick att utröna i mörkret, vilket ledde till att de tre herrarna valde att tillbringa natten hemma i Uppsala. När de nästa dag återvände, visade det sig dock att det var klockkläppen som hade lossnat och fallit i golvet.

Klarabohemeriet då? Även Åse Fridegård nämnde klaraåren och umgånget på café Cosmopolite.

Jag har tidigare nämnt serien Klarabohemer i Aktuellt i politiken (s) med text av Sven O Bergkvist, teckningar av Gunnar Hörberg, och mycket riktigt fanns där (i nummer 15 1976, 2 september) en artikel med rubriken ”Jan Fridegård – den vänlige Lars Hård”. Sven O Bergkvist beskriver i inledningen till artikeln den klassiska miljön på café Cosmopolite, som till en början var klarabohemernas mötesplats. Bergkvist mötte själv i mitten av 1940-talet Jan Fridegård, sände också egna manus till Fridegård för bedömning, och berättar att de hade en sak gemensamt: de hade båda drabbats av TBC. Av vad Åse Fridegård i ett annat sammanhang har berättat, vet jag, att fadern fick sin lungsot (som man sa då), när han jobbade i ett antikvariat som låg i en fuktig källare.

Men någon stockholmare blev det, trots klaraåren, aldrig av Jan Fridegård. Som son av Enköpings-Näs förblev han den uppländska landsbygden trogen, också (bland annat genom torpet i Gungräna) under de många år då han bodde i Uppsala.

* * *

Vill du läsa mer om Jan Fridegård? Erik Gamby, en gång bosatt i samma hus som vi, på Idrottsgatan 12 i Uppsala, har gett ut ”Jan Fridegård” (1956). Gamby satt i mitten av 1960-talet i kulturnämnden i Uppsala, liksom jag som (s)-ledamot. Han var liksom Jan Fridegård och jag medlem av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala.

Ebbe Schön har gett ut doktorsavhandlingen ”Jan Fridegård och forntiden” (1973) samt ”Jan Fridegård: Proletärdiktaren och folkkulturen” (1978).

En senare doktorsavhandling (från 1998) är Erik Peurells ”En författares väg. Jan Fridegård i det litterära fältet”.

En kunnig guide är Lars Furuland – se till exempel hans och Johan Svedjedals ”Svensk arbetarlitteratur” (Atlas, 2006). Furulands doktorsavhandling (1962) hade för övrigt titeln ”Statarna i litteraturen. En studie i svensk samhällsdebatt”.

Men läs framför allt Jan Fridegårds romaner och novellsamlingar!