Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt

24 september 2007 23:33 | Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 1 kommentar

I dag har jag ägnat hela dagen åt min döde bror Matti. Jag har, tillsammans med Birgitta och lillebror Mikko, varit på Fonus för att planera begravningen: valt krans och kistdekoration i de estniska färgerna, och så har vi valt en ljus, trävit kista. Begravningen blir borgerlig, med vår vän Hans Alsén, som också kände Matti, som officiant. Vi ska försöka få dit en cellist, och självfallet ska det läsas dikter. Begravningen äger rum torsdagen den 18 oktober klockan 12.00 i Stillhetens kapell, och sen blir det samling i en lokal i närheten. Annons kommer i UNT, DN och Dagbladet i Sundsvall. Gravsättningen kommer att ske senare, på Mjösunds kyrkogård vid Ljungan, i samma grav där våra föräldrar sen länge ligger.

Efter besöket på begravningsbyrån går vi till Mattis lägenhet på Timmermansgatan, för första gången efter dödsbudet: städar undan tidningar och post, letar papper för bouppteckningen, hittar också ett testamente. Men innan vi kommer in i lägenheten, får vi lov att skjuta undan de ljus, blommor och teckningar Mattis grannar och vänner och inte minst deras barn har ställt utanför hans dörr.

Matti var en människa med många vänner i grannskapet – många av dem förresten invandrare (som han ju själv också var). Flera av dem ger sig till känna under dagen: beklagar sorgen, gråter själva.

Som ni redan har sett här på bloggen, har jag hela tiden sen dödsbudet kom kryssat mellan det lätta och det svåra, mellan skratt och gråt.

Till det roliga har hört dels familjemiddagen i lördags för den nu 70-åriga Birgitta. Alla barnen och barnbarnen var här, också Bos föräldrar, Kerstins svärföräldrar Olle och Kristina, som annars bor i Sollefteå. Tursamt nog för mig – med tanke på mina ischiassmärtor – har det blivit lite av en familjetradition, att jag gör Birgittas födelsedagar till en krabbfest. En sådan fordrar ju inte alltför mycket matlagning, vilket jag i mitt nuvarande tillstånd har svårt att klara.

På söndagen ordnade Kerstin fest för Viggo, fem. Och eftersom hon själv nyss (13 september) har fyllt år, passade vi på att fira också henne.

Men av och till, också under de här glada festerna, gick mina egna tankar till bror Matti, som också han skulle ha varit med vid båda de här tillfällena.

Men så här är ju livet: en blandning av skratt och gråt. Sorgen rår inte förnuftet på, och ska heller inte rå på.

Så när jag i dag till Fonus lämnade in manus till dödsannons för Matti, använde jag där några tänkvärda ord av Werner Aspenström:

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt.

Som jag redan har berättat, fick vi dödsbudet kvällen före Birgittas riktiga 70-årsdag. Jag genomförde trots detta min planerade morgonuppvaktning: gjorde smörgåstårta, bryggde kaffe, dukade bordet med blombuketter från Fyris torg, överlämnade presenter.

På kvällen hade jag lovat att, i anslutning till den första i raden av våra abbonnerade konserter på Musikens hus, bjuda ut henne på restaurang. Det senare skippade vi; ingen av oss hade lust att gå på krog den här kvällen. Vi tar det i Italien i stället – vi åker till Sorrento i slutet av veckan.

Men konserten ville vi båda gå på. God musik är aldrig fel, dessutom i en situation som min en lisa för själen.

Och vi ångrade oss verkligen inte. Från våra nu fasta platser, ganska långt fram i Stora salen, såg och hörde vi Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi och med Nils-Erik Sparf som konsertmästare framföra Edvard GriegsPeer Gynt, orkestersvit nummer 1, opus 46”, Edward ElgarsKonsert för violoncell och orkester, e moll, opus 85” (med Jakob Keranyi på cello) och så Jean Sibelius’Symfoni nummer 5, ess-dur, opus 82”.

Kanske handlade det om vårt eget stämningsläge, men Elgars musik träffade oss mest den här aftonen.

Också ett par andra kvällar har vi ägnat åt att lyssna på musik.

Mer cello blev det en av dessa kvällar: Gregor Platigorsky som cellosolist och Boston Symphony Orchestra under ledning av Charles Munch i dels ”Concerto in B Minor, Opus 104” av Antonín Dvořák, i dels William WaltonsCello Concerto” (BMG 82876 66375 2).

Ännu mer intressant var faktiskt en BIS-CD (285) med svensk musik, ”A Swedish Serenade”, där Stockholm Sinfonietta under ledning av Esa-Pekka Salonen framför verk av Dag Wirén (”Serenad för stråkorkester, opus 11”) , Lars-Erik Larsson (”Liten serenad för stråkorkester, opus 12”), Lille Bror Söderlundh (”Concertino för oboe med stråkorkester”) och Ingvar Lidholm (”Musik för stråkar”). Den stora musikaliska överraskningen var här Lille Bror Söderlundhs musik, alltså själva musiken, inte bara Alf Nilssons i och för sig berömvärda oboespel.

Båda de här skivorna fick vi i 70-årspresent av Uppsala arbetarekommun. Vi misstänker starkt, att det är den gamle trotjänaren på arbetarekommunen, vår vän från laboremustiden Kjell Johansson, som har gjort de intressanta CD-inköpen.

Kristdemokrater applåderade otrohet

24 september 2007 21:48 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Tisdagen för en vecka sen, på morgonen, hade jag bokat tid hos min läkare i Stockholm.

Från Centralen i Stockholm var jag, på grund av min ischias, tvungen att åka taxi till Surbrunnsgatan, där min doktor har sin mottagning, vilket började med att chauffören satte kurs söderut i stället för norrut. Med den taxi jag tog från Odenplan till riksdagen, dit jag skulle, hände något snarlikt: chauffören hade ingen aning om var riksdagen ligger; han föreslog Rosenbad.

Jag skulle alltså till riksdagen för att tillsammans med Birgitta, den före detta talmannen, vara med på riksmötets högtidliga öppnande. Som vanligt började detta för vår del med en lätt lunch i talmansmatsalen för de tidigare talmännen plus de nuvarande talmännen. I det här sammanhanget inbjuds också makar/makor.

Sen lotsades vi upp till våra platser längst fram uppe på läktaren.

I änden på vår bänkrad satt då redan Ingvar Carlsson, som vi förstås morsade på. Ingvar som känner min böjelse för bisarra ting och som själv har en god portion busgrabbshumor, hejdade mig då och gjorde mig uppmärksam på två märkligheter i det tryckta programmet, där sång, musik och anföranden växelvis ingår:

Kungssången” (nej, jag och Birgitta sjöng inte med i år heller) följdes av instrumentalstycket ”Strange Visitor” med jazzstipendiatgruppen Alice Babs.

Och efter statsministerns regeringsförklaring följde Duke EllingstonsIt Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing”, sannerligen en adekvat kommentar till Fredrik Reinfeldts föredragning.

Där jag satt hade jag hovet till höger om mig, och jag såg att de pekade i programmet och fnissade. Åt vilket av ovanstående vet jag dock inte.

Efter ceremonin i kammaren följde som vanligt mottagning i sammanbindningsbanan. För vår del startade den, även det som vanligt, med att vi i en särskild, avskärmad lokal fick skaka tass med kungen, drottningen och en stor del av regeringen. Men naturligtvis fanns det representanter för oppositionspartierna där också. Fler av den senare sorten träffade vi sen i det stora vimlet i sammanbindningsbanan.

Birgitta, med sina gamla kontakter i riksdagen, hade fixat ett vilrum åt oss – läs hennes ischiasvrak till man – mellan mottagningen och den kvällsföreställning på Operan, som gavs för riksdagen med gäster.

Jag somnade faktiskt en stund på slafen i vilrummet, beläget i pressutrymmena på våning sju.

Operan gav den här kvällen ”Così van tutte” av Wolfgang Amadeus Mozart. Musikaliskt innehåller den här operan mycket fina partier, och sångprestationerna – av Maria Fontosh (Fiordiligi), Janja Vuletic (hennes syster Dorabella), Jesper Taube (Guglielmo, officer, Fiordiglis fästman), Klas Hedlund (Ferrando, officer, Dorabellas föstman), Marianne Hellgren Staykov (Despina, systrarnas hushållerska) och Johan Edholm (Don Alfonso, gammal vän till officerarna) – var berömvärda. För ljuvliga klanger stod också operakören och hovkapellet.

Don Alfonso framför med övertygelse åsikten, att de båda officerarnas fästmör, när de själva kallas till fronten, säkert kommer att roa sig med andra män: Così van tutte – så gör alla kvinnor. När officerarna inte vill tro på honom, slår han vad med dem. Som ett led i testet får officerarna låtsas ge sig i väg till fronten men återvänder förklädda och tar sig an uppgiften att förföra den andres fästmö. Och si – Don Alfonso får rätt: Dorabella ”faller” först, som det brukar heta. Men också Fiordigli ger till slut efter för sin lust. Moralisk panik utbryter. De båda männen förebrår sina fästmör och ömkar sig själva; utan tvekan är perspektivet i librettot främst manligt. Men i rättvisans namn bör man också nämna, att verket, för att vara från en så tidig tidpunkt som 1790, inte bara beskriver kvinnligt svek utan också kvinnlig lust. Och operan slutar med försoning.

På mig verkar frågeställningarna i operalibrettot (av Lorentzo da Ponte) ändå sjuttonhundratalsaktiga. Därför förstår jag inte riktigt, varför man i den aktuella uppsättningen använde sig av moderna kläder och attiraljer. De båda officerarna återkom sålunda till sina fästmör, utklädda till hippies. ”Var det dagens publik till ära som Guglielmo och Ferrando hade klätt ut sig till miljöpartister?”, frågade jag därför Lars Ohly och Åsa Hagelstedt, på väg ut till kungens champagnemottagning i pausen.

Men sjuttonhundratal eller nutid – det är svårt att bortse från att den här historien innehåller orimligheter. Kan man till exempel verkligen tänka sig, att de två systrarna inte skulle känna igen sina fästmän, vare sig dessa nu hade klätt ut sig till hippies eller till miljöpartister?

Uppenbarligen hade operaledningen haft sina funderingar över hur riksdagen, eller i vart fall delar av den, skulle kunna uppfatta en historia av det här slaget. Därför lät man chefdramaturgen Stefan Johansson inleda med en muntlig introduktion från scenen. Johansson påminde bland annat om att, när riksdagen tidigare en gång i samband med riksdagsöppnandet fick se ”Carmen”, detta hade föranlett rubriken

Riksdagen applåderade kvinnomord

När vi efter avslutad föreställning hämtade våra kläder i garderoben, träffade vi åter på paret Ohly-Hagelstedt. Jag levererade då följande rubrik åt dem, till deras hörbara garv:

Kristdemokrater applåderade otrohet.