I Jan Fridegårds sommartorp i Gungräna

13 september 2007 17:52 | Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 21 kommentarer

Jag har tidigare flera gånger berättat att jag sitter i kulturnämnden i Uppsala, sen valet 2006 i opposition. I opposition har den röd-gröna gruppen (s + v + mp) forstsatt sitt samarbete från förra mandatperioden, då vi framgångsrikt tillsammans förde en mycket framsynt kulturpolitik. Alltså fortsätter vi med gemensamma gruppsammanträden. Inte heller nu är det svårt att komma fram till gemensamma ståndpunkter och, när det krävs, motförslag till den borgerliga alliansens politik.

Det finns ännu inga skarpa förslag från majoriteten i fråga om Jan Fridegårds gamla sommartorp i Gungräna, som efter författarens död överläts till Uppsala kommun, vars kulturnämnd har administrerat kulturarbetares stipendievistelser där, men vi har hört mummel om att det kanske vore klokt att sälja torpet.

Naturligtvis finns det en reell bakgrund till det där snacket: det har på sistone varit tunnsått med ansökningar om att få bo i Gungräna. Om det sen beror på hur stipendierna har utlysts, på att torpet med dagens standardmått är primitivt (det finns till exempel inte vatten indraget) eller på något annat är svårt att veta.

Jag har träffat Jan Fridegård (1897-1968) innan han dog, men jag har aldrig besökt torpet i Gungräna; det senare gäller också flertalet av mina kamrater i kulturnämnden. Därför beslöt vi oss för att med egna ögon se det, och till den ändan förlade vi gårdagens gruppmöte dit. Med oss hade vi en mycket sakkunnig ciceron, Åse Fridegård, dotter till Jan. Hon renskrev på maskin många av hans senare böcker och har personliga minnen av många av de arbetarförfattare och klarabohemer som Jan Fridegård umgicks med. Åse har i olika sammanhang – bland annat vid ett årsmöte med Folkrörelsearkivet i Uppsala, vars styrelse jag tillhör – berättat om faderns författarskap och umgänge med andra författare, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa och Harry Martinson, Tora Dahl, Rudolf Värnlund, Nils Ferlin och andra; inte heller hans beundran för Dan Andersson bör man glömma. Eftersom Åse kompletterar sin muntliga framställning med pianospel – hon är en duktig pianist – blir det här ett intressant litterärt och musikaliskt program.

Åse visar oss Jans arbetsplats, med utsikt över åkrar och ängar; han är ju i sina romaner en fantastisk skildrare av det uppländska kulturlandskapet – läs till exempel lantarbetarromanen ”En natt i juli”, 1933! Vi får också se den glasverandeliknande alkov där han på kvällarna satt och läste. Huset rymmer vidare, bland mycket annat, ett litet fridegårdbibliotek och minnen av besökande konstnärsvänner.

Det som slår oss, särskilt när vi går upp på övervåningen, är att huset faktiskt är så pass stort. Men en lättare modernisering – framför allt indragning av vatten, avlopp och WC – borde det lätt åter kunna bli en attraktiv tillflyktsort till exempel för författare som vill ha arbetsro. Jag känner flera av dem som har vistats där delar av sommaren, till exempel Carina Burman och Kjell Eriksson, kände också den nu döde poeten Staffan Larsson.

Som tack för att hon ställde upp får Åse Fridegård av vår ordförande Peter Gustavsson Kjell Erikssons senaste deckare. Jan Fridegård och den här trakten figurerar i en av Kjells tidigare deckare, ”Jorden må rämna” från 2000.

Åse Fridegård har jag själv känt ända sen laboremusåren i början av 1960-talet. Sen var hon liksom pappan medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, i Uppsala, som jag startade. Jan var under hela sitt liv socialdemokrat, också (liksom jag själv) mycket aktiv inom Folket i Bild: en stor del av hans böcker gavs ut i mycket stora upplagor i serien FiBs folkböcker, några gick som följetong i tidningen och han hörde till de författare som deltog i FiBs landsomfattande författar- och artistturnéer.

Jag var i unga år både bokslukare och FiB-ombud, och bland de vuxenböcker jag läste redan i pojkboksåren fanns Jan Fridegårds spännande serie från vikingatiden: ”Trägudars land” (1940), ”Gryningsfolket” (1944) och ”Offerrök” (1949). Lantarbetarsonen Jan Fridegård (egentligen Johan Fridolf Johansson – Fridegård enligt Åse av mellannamnet Fridolf) blev med tiden inte bara intresserad av utan också mycket kunnig i äldre svensk historia; bland annat har han upptäckt två runstenar. Hans upptäcktsresor per cykel i det runrika Vallentuna, tillsammans med bibliotekarien och socialdemokraten Bernhard Bengtsson och professor Sven B F Jansson, ”Run-Janne” kallad, är legendariska.

Som en personlig anknytning kan här nämnas att Birgittas föräldrar, Sven och Anna Brita Dahl, köpte Fridegårds hus, när denne flyttade från Vallentuna; min hustru har således haft ett av sina hem där.

Trälen Holme, huvudpersonen i vikingatrilogin, var upprorisk, och upprorisk är Jan Fridegård också i den självbiografiska trilogin ”Jag Lars Hård” (1935), ”Tack för himlastegen” (1936) och ”Barmhärtighet” (1936). (Senare kom också uppföljarna ”Här är min hand” (1942) och ”Lars Hård går vidare”, 1951.) Självbiografiska är även romanerna ”Lyktgubbarna” (1955), som jag har med dedikation från Fridegård men inte minns från när och varför jag fick den, ”Flyttfåglarna” (1956) och ”Arvtagarna” (1957).

Lars Hård-trilogin är skriven i den mycket speciella svenska (och norska) proletärförfattartraditionen, men det var ändå inte främst dess sociala och politiska budskap som upprörde samtiden, när böckerna kom ut. Åse Fridegård påminde oss vid sammankomsten i Gungräna om att Lars Hård genom den för tiden ovanligt öppna sexskildringen drog i gång en debatt, som hade klara likheter med krusenstiernafejden.

Boktitlar som ”Johan From, Lars Hård och andra” (1948) och ”From och Hård” (1956) påminner om en annan sida i Jan Fridegårds liv och arv: From och Hård är soldatnamn. Fridegård själv tog, blott arton år gammal, värvning och var under tre år i ungdomen livdragon. Den här tiden har han skildrat i en annan självbiografisk roman, ”Äran och hjältarna” (1938). I slutet av 1950-talet och under början av 1960-talet skrev han sen en rad historiska romaner, som efter den första, ”Svensk soldat” (1959), brukar benämnas soldatserien. Litterärt tycker jag själv att soldatböckerna inte riktigt når upp Fridegårds bästa nivå.

Jan Fridegård hade en sida, som jag personligen känner mig främmande för: han var något slags spiritist, trodde att döda människors andar levde vidare och var kontaktbara. Det hindrar inte att en roman som speglar detta, ”Torntuppen” (1941) – den lär vara inspirerad av faderns död – är en läsvärd bok.

Bo Östen Svensson (s), en av mina kolleger i kulturnämnden, berättade en mycket rolig historia med anknytning till det här temat: En av stipendiaterna ute i Gungräna hade vid ett tillfälle tillsammans med två vänner från kultursfären tänkt sig att praktisera spiritism i Fridegårds gamla torp. Just när klockan blev tolv och andarna förväntades uppenbara sig, kom en våldsam skräll, vars upphov inte gick att utröna i mörkret, vilket ledde till att de tre herrarna valde att tillbringa natten hemma i Uppsala. När de nästa dag återvände, visade det sig dock att det var klockkläppen som hade lossnat och fallit i golvet.

Klarabohemeriet då? Även Åse Fridegård nämnde klaraåren och umgånget på café Cosmopolite.

Jag har tidigare nämnt serien Klarabohemer i Aktuellt i politiken (s) med text av Sven O Bergkvist, teckningar av Gunnar Hörberg, och mycket riktigt fanns där (i nummer 15 1976, 2 september) en artikel med rubriken ”Jan Fridegård – den vänlige Lars Hård”. Sven O Bergkvist beskriver i inledningen till artikeln den klassiska miljön på café Cosmopolite, som till en början var klarabohemernas mötesplats. Bergkvist mötte själv i mitten av 1940-talet Jan Fridegård, sände också egna manus till Fridegård för bedömning, och berättar att de hade en sak gemensamt: de hade båda drabbats av TBC. Av vad Åse Fridegård i ett annat sammanhang har berättat, vet jag, att fadern fick sin lungsot (som man sa då), när han jobbade i ett antikvariat som låg i en fuktig källare.

Men någon stockholmare blev det, trots klaraåren, aldrig av Jan Fridegård. Som son av Enköpings-Näs förblev han den uppländska landsbygden trogen, också (bland annat genom torpet i Gungräna) under de många år då han bodde i Uppsala.

* * *

Vill du läsa mer om Jan Fridegård? Erik Gamby, en gång bosatt i samma hus som vi, på Idrottsgatan 12 i Uppsala, har gett ut ”Jan Fridegård” (1956). Gamby satt i mitten av 1960-talet i kulturnämnden i Uppsala, liksom jag som (s)-ledamot. Han var liksom Jan Fridegård och jag medlem av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala.

Ebbe Schön har gett ut doktorsavhandlingen ”Jan Fridegård och forntiden” (1973) samt ”Jan Fridegård: Proletärdiktaren och folkkulturen” (1978).

En senare doktorsavhandling (från 1998) är Erik PeurellsEn författares väg. Jan Fridegård i det litterära fältet”.

En kunnig guide är Lars Furuland – se till exempel hans och Johan SvedjedalsSvensk arbetarlitteratur” (Atlas, 2006). Furulands doktorsavhandling (1962) hade för övrigt titeln ”Statarna i litteraturen. En studie i svensk samhällsdebatt”.

Men läs framför allt Jan Fridegårds romaner och novellsamlingar!

Einar Norelius, han med Tomtar och troll, Pelle Svanslös, Kalle Stropp och Grodan Boll, Petter och hans fyra getter och Gubben Måns i Månen

12 september 2007 5:39 | Barnkultur | Inga kommentarer

Einar Norelius (1900-1985) var målare, illustratör och författare. Som konstnär arbetade han mest med akvareller och valde då ofta sagomotiv. Verk av Norelius finns både i Nationalmuseum och i museet i hemstaden Falun.

Hans tomtar och troll och andra sagofigurer är kända för och älskade av generationer av svenskar. 1927-1980 gjorde han illustrationer till sagosamlingen ”Bland tomtar och troll”, som utkom med en ny volym till varje jul och såldes tillsammans med Åhlén & Åkerlunds jultidningar; jag var själv en gång i världen en mycket framgångsrik försäljare av dessa julutgåvor.

Norelius illustrerade också ”Svenska folksagor” (utgivna i flera band 1939-1941) och ”Svenska sagor” (1943-1945).

Den här förnämliga illustratören knöt också Folket i Bilds förlag till sig. Veckotidningen Folket i Bild kom på den goda idén att lansera Gösta Knutssons (1908-1973) ”Pelle Svanslös” som originalserie, och Einar Norelius kontrakterades som serietecknare: överst i varje strip (serien gick över en hel tidningssida) låg Norelius’ teckningar och under dem, som löpande text, Gösta Knutssons berättade handling; serien saknade således pratbubblor. Den gjordes i svart-vitt men med röd dekorfärg, vilket medgav bruntoner. Pelle Svanslös-serien presenterades som en kommande nyhet i nummer 43 1943 (24 oktober), och dess första avsnitt publicerades i nummer 45 samma år (7 november). För generationer av svenska barn kom sen Pelle, Trisse, Maja, Måns, Bill och Bull och alla de andra att ha det utseende Norelius hade gett dem. Pelle Svanslös-serien kunde också varje jul köpas som julalbum från Folket i Bilds förlag.

Norelius gjorde också illustrationsjobb åt Folket i Bilds moderförlag, Tidens förlag. I mitten av 1950-talet blev Tomas Funcks berättelser om Kalle Stropp och Grodan Boll oerhört populära, i bokform så väl som i radiodramatisering för barn och på skiva; i de båda sist nämnda fallen gjorde Tomas Funck själv alla rollerna. Böckerna, samtliga alltså illustrerade av Einar Norelius och utgivna av Tiden, var: ”Kalle Stropp och Grodan Boll” (1955), ”Kalle Stropp och Grodan Boll på flotten” (1955), ”Kalle Stropp och Grodan Boll och en baddare” (1957) och ”Kalle Stropp och Grodan Boll på upptäcktsresa” (1958). Böckerna finns också utgivna i en samlingsvolym.

Det är oförklarligt, nästan kriminellt, att Rabén & Sjögren (som numera äger Tidens förlag) inte har införlivat den här moderna klassikern i sin klassikerserie för barn och ungdom utan i stället har låtit utgivningsrätten gå över till ett annat förlag.

Må hända sporrad av alla dessa framgångar som illustratör inspirerades Einar Norelius att också själv inte bara illustrera utan också skriva text till barnböcker. Två av dessa kan utan minsta tvivel räknas in bland de svenska barnboksklassikerna. De gavs båda ut av Folket i Bilds förlag.

1951 kom rimsagan ”Petter och hans fyra getter”. Den är en rolig och drastisk berättelse, lika roligt och drastiskt illustrerad. Rimsagans form – parrim – lockar föräldern att under högläsning utelämna det andra rimordet av två, och barnet som lyssnar lär sig mycket snabbt att själv fylla i. Det här leder ganska snart till att både föräldern och barnet mer eller mindre lär sig hela sagan innantill. Norelius’ rimsaga är i det här fallet minutiöst komponerad; jag har bara hittat en passage som haltar lite i rytmen:

Utför berget ramla’ trollet
Och gick sönder helt och hållet.

Annars är versen perfekt.

För den som kan sin Norelius finns det också intressanta jämförelser att göra. Petters katt, som heter Murre Svart, har påtagliga yttre likheter med den Pelle Svanslös Norelius också tecknade – bortsett alltså från att Murre Svart har en lång svans. I skogen, där Petter vallar sina fyra getter, finns stubbar och förvridna träd som är märkvärdigt lika dem man hittade i ”Bland tomtar och troll”. Men där finns också en bildmässig fräckhet som bryter mot traditionen: när trollet Ludenben har sin skärmmössa på sig, är han märkvärdigt lik vilken modern buspojke som helst.

Jag skulle också gärna vilja veta, om Sven Nordqvist, åtminstone i någon mån, har låtit sig inspireras av Petter och hans påhittiga och tilltagsna katt, när han skapade sin egen succéberättelse om Pettson och katten Findus. (Nej, jag talar inte om plagiat, bara om en viss inspiration.)

”Petter och hans fyra getter” finns just nu i nyutgåva från En bok för alla. Jag är prenumerant på detta förlags böcker, även barn- och ungdomsböckerna – så länge nu den här förbannade regeringen låter det vara!

Relativt sent i Norelius’ liv, 1969. kom ytterligare en modern barnklassiker av hans hand – både bild och text – ut på Folket i Bilds förlag: ”Gubben Måns i månen”. Även den är mästerligt illustrerad och fiffigt rimmad:

Gubben Måns i Månen satt
Ensam i sin månskensnatt.
Långt inunder honom for
Jorden, härligt rund och stor.

– Oh, sa Måns, så skönt jag flyger!
Men – vem ser jag där som smyger?
Jo, minsann, det är ju, hu! –
Stora Björn med son och fru!

Hela björnfamiljen är
ute för att plocka bär.
Och de hittar smultronställen
över hela himlapällen,

tills de plötsligt ropar: – Hej!
Där är någonting för mej!
Titta en sån läcker sak!
En sån ost i våran smak!

Stackars Måns fick björnbesök –
En stor, stor bit av månen rök.
Ty den ost som björnarna
Ville ha var månen, ja!

Sedan åt de mer ändå.
Månen blev så liten, så
Gubben Måns beslöt att fly –
Spände upp sitt paraply.

Men med paraply i hand
Landar Måns i mjuk fin sand.
– Oh, sån tur – jag är på jorden –
Närmare bestämt i Norden!

Gubben Måns till jorden kom,
Ville se sej riktigt om.
Kunde jorden vara sån,
Som han såg den hemifrån?

Mellan stenar, gräs och rötter
Trippar Måns på pigga fötter.
– Sätter jag nu riktig fart,
Har jag nog sett allting snart!

Lugnt och säkert gick sen färden
Ut i stora vida värden,
tills vår Måns klev litet fel,
Och det hände en hel del…

Trampa aldrig, aldrig på
Farbror Getings onda tå!
Ty, då händer mycket, som
Man knappt kan tala om…

Stackars Måns fick lov att gno
Mer än nånsin må du tro,
Ty en ilsken geting kan
Ställa till det mycket han.

Men nog hade Måns väl tur –
Riktig stortur eller hur?
Ty här ser vi, hur vår vän
Klarar sig från getingen.

– Se goddag, sa Måns, kan jag
Stanna här ett litet tag?
Per i Päronet sa: – Visst!
Getingstick är något trist!

Sen satt Måns och hade bra,
Mådde gott och drack chokla’.
Tills på en gång – ping, pang, pång!
Päronet blev luftballong!

Hur det hände ser vi här,
Där en hungrig skata bär
Hela stora päronstugan
Hem till ungarna och frugan.

Per i Päronet skrek: – Nix!
Vad är detta för ett trix?
– Lugn, sa Måns, det här ska jag
Klara på ett litet tag.

– Skatan skrämmer jag, det skrället.
Sätter paraplyt i stället.
Sagt och gjort – och här du ser
Hur de sakta singlar ner.

Per i Päronstugan sa:
– Detta klarade du bra!
Stanna här och bo hos mej.
Jag ska bjuda på pastej…

– Tack, sa Måns, det låter gott –
Men jag har så väldans brått –
Jag ska resa vida kring,
Så jag säger hej och tjing!

– Hoj! skrek Måns, vad är det där?
En sån rolig mackapär!
Oh, nu ser jag – det är ju
Nåt som jag behöver nu:

En personbil – full med fel.
Bilen saknar nog en del!
Ingen motor – ingen ratt!
Tur att jag har kvar min hatt!

Sedan skakar Måns ur hatten
Bakhjul, framhjul, motorn, ratten –
Allt sätts fast, där det ska vara –
Bilen klar – det går att fara!

Hejsan, svejsan, bing, bang, bång!
Bilen sätter strax igång.
Gaspedalen hårt i botten –
Men vad nu?! Se upp för kotten!

Bilen körde i en sten
Och blev genast sko igen.
Kotten klarade sig dock
Från en verkligt saftig krock…

– Hm, sa Måns, det där gick galet.
Fick du någon smäll i skalet?
– Nej, sa kotten, det gick bra.
Tack ska Måns i Månen ha!

– Jag ska sätta ben på dej,
Så du kan bli häst åt mej!
Måns i Månen satte fast
Fyra pinnar i en hast.

– Hoppla! skrek han, nu går färden
Uti resten utav världen.
Jag vill se på allt som är –
Inte bara stanna här…

Det blev fart det, må du tro!
över stock och sten och bro,
över berg och över slätter,
Genom dagar, genom nätter.

– Stanna nu, sa Måns en dag.
Jag har sett så mycket jag
Kan få se från norr till Skåne –
Jag far åter till min måne!

– Tack, sa kotten, får jag ha
Kvar de fyra pinnarna,
Som jag fick som ben av dej!
– Varsågod, sa Måns – och hej!

– Gnigg, gnagg, gnägg, sa grankottshästen.
Hur ska du nu klara resten?
Måns i Månen skrattade.
Vänta, strax ska du få se!

Ut ur hatten kom där strax
Tama kråkan Kricke Krax.
– Vad befaller herrn för nåt?
– Flyg mej hem, sa Måns. Men brått!

– Vi får se, sa Krick Krax,
Om jag har så mycket flax –
Kanske orkar jag att fara
Upp till det där molnet bara…

Upp till molnet gick det – hej!
Sen sa kråkan: Tack för mej!
Och på mycket trötta vingar
Kricke Krax mot jorden svingar.

Måns i Månen hatten skakar,
Fram ur den en stege brakar.
Steg för steg går färden sedan
Upp till månen, som från nedan.

Redan blivit rund som förr.
Måns kan låsa upp sin dörr,
Vänder sig och tittar ut.
– Hej, mitt äventyr är slut!

– Nog var jorden underbar.
Full av äventyr den var.
Men min måne är ändå
Den som jag vill bo uppå.

Därmed lyfte Måns på hatten
Och flög bort i månskensnatten.
Flög högt över jordens länder,
Där så mångt och mycket händer.

Vår dotter Kerstin, årsbarn med den här boken (hon är född 1969), fick den här boken av mig vid mycket ung ålder, och den kom att bli en av hennes älsklingsböcker. Vi började läsa den som godnattsaga för henne redan innan hon kunde förstå alla detaljerna i den; jag minns bland annat att hon till att börja med uppfattade ordet ”himlapällen” i början av verssagan som en pojke som hette ”Himla-Pellen”.

Också bildmässigt är den här boken fantasieggande. Ni som har barn i bilderboksåldern: skaffa ”Gubben Måns i Månen”. Och förstås även ”Petter och hans fyra getter”. Barnen – och ni själva – kommer att älska dem.

Skördetid

11 september 2007 17:28 | Helga Henschens Vänner, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

Det är den tid då äpplen faller med sorgsna dunsar, inte i dunklet under ett träd utan i en hel trädgård full av träd. I dag har jag åter krupit kring i gräset under träden och sorterat: tagit till vara eller, när äpplena är fågelhackade eller har någon annan form av angrepp, burit ut dem på allmänningen utanför tallgrinden. Där får fåglarna gärna kalasa på dem.

Finaste skörden i dag var dock av Esperens herre-päron. Jag fyllde större delen av en stor papperskasse från Konsum.

Allmänningen utanför tallgrinden – benämningen kommer sig av att det till vänster om den, inne på vår tomt, finns en talldunge, där bland annat gungan, i dag Viggos och Klaras gunga, hänger – kallas på stadskartor över Öregrund för Floraparken. Cirka 2000 kvadratmeter av den var fordom en del av vår tomt, men kommunen löste in den här delen av tomten. (Löste in är förresten fel ord; vi fick betala emellan för att bli av med den, eftersom vi samtidigt fick några få kvadratmeter mark mot gatan.) Sen den tiden då vi ägde marken finns det fortfarande spår där av att det har varit en delvis uppodlad tomt, och eftersom kommunen inte har ägnat den inlösta marken någon tanke, långt mindre någon möda, har vi fortsatt att i ringa mån hålla området närmast vår tomt i skick. Jag klipper regelbundet med gräsklippare den gångstig som går dels fram till vår tallgrind, dels runt vårt stakethörn och fram till en vändplats. I ett jättelikt blöthål nära vår grind satte jag för länge sen vattenslukande björkar, som nu är stora – men som tyvärr de senaste åren har drabbats av något slags sjuka. Längs stigarna växer bergenia och rosor, syren och spirea. Utanför stakethörnet har en kaprifol – egentligen bara bortslängd i samband med målning av en husgavel – slagit rot och tycks trivas våldsamt; den blommar som en galning. Och så har vi använt kompost för att jämna ut en slänt utanför staketet, och där har förstås blommor och blomsterlökar som fanns med i renset slagit rot: färgkulla, praktlysning, gurkört, kungsljus, pärlhyacint, scilla och en och annan tulpan. På ett helt annat ställe blommar, som en rest av vår tid som ägare till marken, akleja.

Birgitta har en längre tid varit bekymrad – mer än jag – över att det i delar av vår gräsmatta växer mossa. Alltså har hon köpt gräsfrö och av Anna i blomsterhandeln beställt hem ett stort antal säckar med toppdressing. I dag har vi tillsammans bearbetat delar av de mossangripna partierna. Gräsmattan mot syrenhäcken på inre gårdsplan och på båda sidor om grinden mot gatan är svart av sin nya beläggning, och vi har också sått gräsfrö. Hoppas bara att all den scilla jag har satt där lyckas ta sig genom det nya jordlagret – de här partierna av gräsmattan brukar bli alldeles himmelsblå på vårarna.

Jag är svart om fingarna (och under naglarna!) av jord, när Birgitta ropar in mig: jag har telefon. Den som ringer är Berit Skogsberg från Helga Henschens Vänner. Hon vill tala om den bok med många teckningar och affischer av Helga hon i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, ARAB, håller på att redigera för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, AKS, att användas som årsbok. Jag ska medverka med en text om Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, och jag lovar att leverera texten snarast efter det att vi har flyttat in till stan, Uppsala, nästkommande måndag. Men det planerade sammanträdet på ARAB kan jag inte vara med på. Det äger nämligen rum just nästkommande måndag, som är vår flyttdag in till stan.

Det känns vemodigt att den där flytten är så nära. Jag trivs med att bo här ute på landet.

Men vi kommer ju tillbaka ett antal gånger under hösten. Bommar igen för vintern gör vi först under allhelgonahelgen.

Jan Hammarlund och Stefan Sundström på Rädda Solberga-gala

11 september 2007 11:21 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Jan Hammarlund, som gjorde ett bejublat framträdande på min och Birgittas 70-årsmottagning, är inte bara en låtskrivare med rötter i de radikala 1960- och 1970-talen. I sann progganda är han också en aktivist:

Fredagen den 14 september sjunger han på en ”Rädda Solberga-gala” som stöd till en hotad förort.
Plats: Parkleken Kristallen i Solberga, intill Solbergaskogen. Dit kommer man med buss 142 från Älvsjö eller från Telefonplan.

Ungefärligt program:
19:15: Billey Shamrock & Benny Sjögren
19 35: Pixie Jakobsson
20:05: Samuel Trygger
20:35: Jan Hammarlund
21:05: Stefan Sundström
21:35: Ulf Nilsson och Skriet från Vildmarken
22:05: Johan Johansson
22:35 :B & B united och till slut: Dreamheads

Vad gäller tiderna ovan: se Billey Shamrocks kommentar!

Emil Hagström-sällskap under bildande

10 september 2007 12:26 | Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Vännen Hans O Alfredsson har till mig vidarebefordrat följande, som jag gärna delar med mig av:

Poeten Emil Hagström (1907-1970)

Inbjudan till konstituerande möte den 29 september 2007 klockan 13.00, Runö Kursgård.

Presentation av Emil Hagström i ord och ton.

Efter programmet om Emil kommer vi att formellt besluta att bilda ett Emil Hagström-sällskap.

Lunch serveras klockan 12.00 för 80 kronor (anmäl gärna till adressen nedan). Annars gäller kaffe med tilltugg för 40 kronor.

Klarapoeten och arbetardiktaren Emil Hagström föddes och växte upp i Nylandsån utanför Sollefteå. Emil kom, via långa landsvägar, till Stockholm från Sollefteå i början av trettiotalet. Han kunde hantera en penna, inte bara genom att skriva, utan också genom att teckna, och han försörjde sig så gott det gick på att sälja sina teckningar längs sin vandringsväg. När Emil nådde huvudstaden, gick hans vandringar mellan tidningsredaktionerna i Klara. En såld dikt eller novell gav husrum, mat och dryck för en eller flera dagar. Med tiden utkom både dikt- och novellsamlingar, inalles 16 böcker. Han levde sina sista 20 år i Österskär och är begravd på Österåkers kyrkogård.

I samband med hans 100-årsdag den 3 juli 2007 genomfördes en minnesstund vid graven och togs beslut om att bilda ett sällskap till Emil Hagströms minne. En arbetsgrupp hade planerat minnesstunden och bildade därefter en interimstyrelse.

Välkomna, önskar interimstyrelsen:

Eva Barkengren Thorstein Bergman Linda Fredriksson
Berith Jakobsson Einar Jakobsson Bengt Olin Ulf Johan Tempelman

Emil Hagström-sällskapet
c/o Runö folkhögskola, Näsvägen 100, 184 80 Åkersberga
emil.hagstrom@runo.se

* * *

Förslag till
Stadgar för Emil Hagström-sällskapet

§ 1 NAMN
Sällskapets namn är Emil Hagström-sällskapet och är en ideell förening.

§ 2 SYFTE
Sällskapet ska verka för att hålla Emil Hagströms diktning och prosa känd och levande, göra insatser på diktens och visans område i Emil Hagströms anda, samt uppmärksamma personer – diktare, kompositörer, förmedlare eller forskare – och organisationer som verkar i Emil Hagströms anda.

§ 3 MEDLEMSKAP
Medlemskap beviljas enskilda personer. Dessa har yttrande-, förslags- och rösträtt.

§ 4 STÖDJANDE MEDLEMSKAP
Företag, organisationer och liknande sammanslutningar kan beviljas stödjande medlemskap. Dessa har yttrande- och förslagsrätt.

§ 5 MEDLEMSAVGIFT
Medlemsavgift för dessa båda medlemskap fastställs av årsmöte.

§ 6 BESLUTANDE ORGAN
Sällskapets beslutande organ är
– årsmötet
– Sällskapets styrelse

§ 7 ÅRSMÖTE OCH STYRELSE
Årsmöte förläggs till Emil Hagströms födelsedag 3 juli.
Sällskapet tillämpar brutet verksamhetsår 1 juni– 31 maj
Kallelse till årsmöte skall ske senast 1 juni.
Vid årsmöte skall följande ärenden förekomma på dagordningen:
1) Mötets öppnande
2) Mötets behöriga utlysande
3) Godkännande av dagordningen
4) Val av
– mötesordförande
– mötessekreterare
– två protokolljusterare tillika rösträknare
5) verksamhetsberättelse
6) Ekonomisk berättelse
7) Revisorernas berättelse
8) Fråga om styrelsens ansvarsfrihet
9) Fastställande av medlemsavgifter
10) Verksamhetsplan och budget
för nästkommande verksamhetsår
11) Fastställande av styrelsens numerär
12) Val av styrelse m m.
– ordförande för två år
– kassör för två år
– sekreterare för två år
– två ledamöter för två år.
13) Val av två ersättare för ett år.
14) Val av två revisorer för ett år
15) Val av en revisorsersättare för ett år.
16) Val av tre ledamöter till valberedning.
17) Behandling av motioner och
förslag från styrelsen
18) Övriga frågor
19) Mötets avslutande

§ 8 STYRELSEN OCH DESS UPPGIFT
Styrelsen skall bestå av minst fem ordinarie ledamöter samt minst två ersättare. Val av de ordinarie ledamöterna sker växelvis på två år, om inte årsmötet beslutar annat. Stödjande och stiftande organisationen Runö-skolan utser en styrelseledamot.

Styrelsen är årsmötets verkställande organ och ansvarar för att årsmötesbesluten genomförs. Styrelsen är beslutsför när minst hälften av ledamöterna är närvarande. Styrelsen kan besluta om andra aktiviteter än som framgår av verksamhetsplanen.
Styrelsen äger rätt att adjungera person för särskilt ändamål.
Styrelsen har sitt säte i Österåker.

§ 9 FIRMATECKNING
Firma tecknas av ordförande och kassör i förening.

§ 10 REGIONAL VERKSAMHET
Inom Emil Hagström-sällskapet kan bildas lokala avdelningar där behov anses föreligga och efter beslut av styrelsen. Riksorganisationens stadga gäller för medlemskap, medlemsinflytande, uteslutning, m.m.

§ 11 HEDERSMEDLEMMAR
Person kan utses till hedersmedlem

§ 12 STADGEÄNDRING
Beslut som innebär stadgeändring kan endast fattas av årsmöte, med 2/3 majoritet

§ 13 UTESLUTNING
Styrelsen kan utesluta medlem för bristande betalning. Styrelsen kan utesluta medlem som skadar sällskapet.

§ 14 UPPLÖSNING
I händelse av Emil Hagström-sällskapets upplösning tillfaller handlingar Göteborgs universitetsbibliotek, Emil Hagström-arkivet och eventuellt ekonomiskt överskott Sveriges Författarförbund.

Dessa stadgar antogs………..

* * *

Förslag till styrelse 2007/2008:

Ordförande Bengt Olin, Åkersberga
Kassör Ulf Johan Tempelman, Åkersberga
Sekreterare Linda Fredriksson, Åkersberga
Vice ordförande Tore Fors, Sollefteå
Övrig ledamot Berith Jakobsson, Göteborg
Ersättare Eva Barkengren Fors, Åkersberga
Ersättare Einar Jakobsson, Uppsala

* * *

Stödjer du Emil Hagström-sällskapet och vill vara med från början? Betala då 100 kronor i medlemsavgift för 2007.

Plusgiro 926 82 87-1

Bankgiro 5937-0411

Ange ”Emil” och ditt namn och din adress på talongen.

Bortregnad aktivitet, tackkort och en del annat

9 september 2007 17:34 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I lördags skulle jag ha åkt in till Uppsala för att delta i Kulturnatten; närmare bestämt skulle jag ha arbetat vid Ordfronts, Uppsala, bokbord vid Stadsbiblioteket.

Som den folkrörelsemänniska jag är hade jag anmält mig i förväg till vår ordförande, Kjell Eriksson. Men eftersom få hade anmält sig och dessutom på deltid och sent och eftersom det såg ut att bli regn, inställde Kjell den aktiviteten.

Vid styrelsesammanträdet måndag om eb vecka finns det anledning att – för att använda ett uttryck ur Ordfronts äldre historia – göra självkritik. Vi måste ha bättre framförhållning, dra in fler i det aktiva arbetet.

Så pissigt som vädret var bestämde jag mig då för att över huvud taget inte åka in till Kulturnatten i Uppsala. Men när jag i dagens Upsala Nya Tidning ser bildreportaget om och filminslagen från alla roliga kulturaktiviteter, ångrar jag mig – jag borde nog ha åkt in till Uppsala i alla fall.

Nå, det blev en trevlig kväll på glasverandan i Öregrund i stället. Tillsammans lyssnade jag och Birgitta på en dubbel-CD som vi fick i 70-årspresent av Uppsala arbetarekommun, Johann Sebastian Bach: ”6 Suiten für Violoncello solo” (Archiv Produktion, Deutsche Grammophon 449711-2). Det rör sig om en återutgivning av en LP-utgåva (box) från 1961 med Pierre Fournier på violoncell. Som den mannen spelar!

Medan vi lyssnar (och smuttar på var sin konjak), skriver Birgitta tackkort till en rad av gästerna på vår 70-årsmottagning; jag undertecknar sen också.

I dag har det varit min tur att göra samma sak – vi har delat upp gästerna mellan oss.

Båda anstränger vi oss att skriva i personlig ton, gärna med referens till vad vi har fått av vederbörande.

Det tar tid, men vi gör det gärna. Man ska måna om sina vänner!

* * *

Och apropå 70-årsfirandet: Kerstin, dottern, har på sin blogg lagt ut ett par bilder på de bordets håvor hon själv och hennes syskon samt vi själva åstadkom. Du kan se bilderna här – men du måste gå ner en bit i texten.

Melodikrysset nr 36 2007

8 september 2007 12:06 | Barnkultur, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 6 kommentarer

Eldeman hade tydligen fått in mängder av kommentarer om förra Melodikrysset: lösarna tyckte det var svårt. Den här gången utlovade han ett lättare kryss, och det var det.

Jag löste samtliga frågor utan att googla, och i bara ett fall behövde jag använda ledbokstäverna för att komma på svaret: Förnedringsprogrammet Idol ser jag inte på, och följaktligen har jag aldrig, vad jag kan påminna mig, hört Markus Fagervall i ”She Will Be Loved” – i det här fallet kommer mina kunskaper sig av att jag har kontrollgooglat efteråt.

Mina känslor för Idol och musiken där kunde illustreras med Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. Men det var svaret på en annan fråga.

Den frågan hörde till dagens många lätta. A-Teens hör kanske inte till det jag själv brukar lyssna på, men nog känner vi som är någorlunda hemma i populärmusiken till att de är unga entusiaster, som gör ABBA-låtar, i det här fallet dock en cover på Nick Kamens ”I Promised Myself”.

Den kända musikalartisten, som 2004 tävlade i Melodifestivalen med ”Tango! Tango!”, var Petra Nielsen. Här talade Eldeman om att hon har påbrå, med vilket väl menas att hennes mamma heter Monica Nielsen. Henne har jag träffat några gånger förr i världen. Hon sjöng in Joe Hills ”Det är kraft i vårt förbund” på en skiva från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, och jag skrev mapptext. Jag skrev också mapptext för LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc, 1976).
Och så var Monica och jag på valturné med Olof Palme; jag minns till exempel en turnékväll då vi mellanlandade på Harpsund.

Också Annica Risberg – här i ”Bortom tid och rum” – har jag hört live. Om jag inte minns alldeles galet bland annat vid ett gravöl på jazzklubben Fascing med en avgående socialdemokratisk regering.

Och apropå familjen Nielsen: en annan känd musikalisk familj heter Wahlgren. Det senaste skottet på det trädet heter Benjamin, med det dubbla efternamnet Wahlgren-Ingrosso. Han sjöng ”Jag är en astronaut” – som väl också brorsan Linus har sjungit? (Systersonen ska det vara, påpekar Annika i en kommentar.)

Med Benjamin är vi snudd på nere i barnviseåldern. Veckans barnvisa var ”Prästens lilla kråka”, som ju hamnade i ett dike.

Illa gick det också för ”Den kaxiga myran”, som på slutet fastnade i en Toy. Stefan Demert skrev den roliga texten och även melodin.

En annan rolig och hörvärd trubadur av samma generation är Ewert Ljusberg, också känd som president i republiken Jämtland. Här hörde vi honom i ”Folksångarens dilemma”.

Birgitta och jag hade ju gemensam 70-årsmottagning för en vecka sen, och jag instämmer gärna med Jan Malmsjö i fianalsången ur ”La Cage Aux Folles”: ”Vår bästa tid är nu”.

Fast vår romans har varat åtskilligt längre än romansen i F-dur av Ludwig van Beethoven (som Eldeman dessutom hade kortat ner).

När vi återvände hit till Öregrund från mottagningen inne i Uppsala, fann vi, att det hade varit ”Stormy Weather” – Harold Arlen och Ted Koehler heter upphovsmännen – vilket med Eldemans sällsamma logik skulle ge vindstilla.

Här i Öregrund har vädret hur som helst kantrat mot höst, så det passade bra att Eldeman i dag spelade ”Hösten” ur Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”.

Styrkt av ”Snabbköpskassörskan”, framförd på gotländska av Di sma under jordi, ska jag nu gå till Konsum och handla. Undrar om det i dag är Marina, Annika, Jessica eller Siv som sitter i kassan? Men det kan ju vara Mats också.

PS efter besöket på Konsum: Det var Mats som satt i kassan.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Pröva då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

SD beskylls för passivitet

7 september 2007 10:16 | Korta meningar, Politik | 3 kommentarer

Rubrik i Svenska Dagbladet den 7 september:

SD beskylls
för passivitet

Beskylls? Det faktum att SD i 73 av 144 kommuner inte har lämnat några förslag alls ska vi väl vara glada över.

Erwin i Lappland

7 september 2007 8:33 | Barnkultur, Politik | Inga kommentarer

Åter har jag på Tradera fått tag på en av de böcker av Lisa Tetzner jag läste i pojkåren: ”Erwin i Lappland” (översättning Arne Holmström, Axel Holmströms förlag, 1941). Det är en av de många böckerna om barnen från 67an i 1930-talets Berlin, de som skingrades av nazismen och andra världskriget och vars öden Tetzner följer ända till krigsslutet, då de är unga vuxna. Mer om Tetzner och barnen från 67an finns att läsa under Kulturspegeln, Barnkultur.

”Erwin i Lappland” är en i vissa avseenden mycket politisk, i andra avseenden mycket exotisk bok. Eftersom den exotiska delen tilldrar sig i och kring Kiruna i Sverige, vill jag genast tillägga, att även jag (och säkert många andra unga läsare här i landet) upplevde Erwins äventyr bland lapparna – alla sa så på den tiden – som spännande och miljön som exotisk.

Boken börjar 1935 i ett Tyskland där nazisterna har tagit makten. Liksom i övriga böcker i den här serien har Tetzner, själv en övertygad antinazist som flydde landet för Schweiz, ett underifrånperspektiv på det som skedde. Erwins bäste vän Paul dras med av tidens stämningar och går med i Hitlerjugend; Pauls arbetslöse far välsignar den nya regimen som ger honom arbete. Erwins flickkompis Mirjam, som har judiskt påbrå, ger sig hals över huvud av till Paris tillsammans med sin tant Manasse. Och Erwins pappa, som är socialdemokrat och umgås med antinazister, grips och förs till ett uppsamlingsläger. Erwin själv görs av författarinnan inte till någon genomskådande hjälte men man förstår att han har värderingar, präglade av humanism och solidaritet.

På något sätt lyckas Erwins pappa ta sig ur sin fångenskapen och får hjälp av likasinnade. Mamman i familjen får bud om att packa kläder åt honom, och han vill också ta Erwin med sig utomlands, närmast till Belgien, där man – visar det sig – heller inte är trakterad av ta emot alltför många tyska flyktingar; far och son tvingas därför fortsätta till Frankrike.

Det Tetzner skildrar från 1935 känns märkvärdigt bekant även i dag: ”På det viset skjutsades de stackars flyktingarna från land till land och tvingades att hemlösa irra omkring. Ingen ville ta emot dem. De blev tvungna att gömma sig. Att smyga sig fram genom mörker och dimma. Att uppge falska namn och ljuga.”

I Paris får far och son en tillfällig fristad; människor som är arbetare som Erwins pappa delar med sig av sin nödtorft.

I Paris lyckas Erwin, på ett sätt som nog är orealistiskt mirakulöst, också leta reda på sin älskade kompis Mirjam. Men Mirjam och hennes tant är på väg att ta en båt över till Sydamerika. (Mer om den vådliga färden finns att läsa i ”Skepp utan hamn” och ”De skeppsbrutnas ö”.) Avskedet blir smärtsamt, men Mirjam överlåter sin hund Piddel till Erwin innan hon går ombord.

Flyktingtillvaron i Paris blir svårare och svårare, men Mirjams tant Manasse kommer på råd, innan hon och Mirjam åker sin väg: Fru Manasse har en syster som är gift i Sverige, och hon får systerns man, herr Ström i Kiruna, att skicka respengar och ordna inresetillstånd. Pappa Brackmann med son (plus hunden Piddel) åker därför först båt till København, sen tåg till Stockholm och därifrån vidare till det märkliga (och under den tiden av året mörka) Lappland uppe vid polcirkeln.

Svenskarna skildras vänligt och Sverige måhända för idylliskt. Dock innehåller den här boken en diskussion om de moraliska problem den landsflyktige och i grunden pacifistiske pappa Brackmann ställs inför som gruvarbetare i Kiruna: en mycket stor del av malmen han och hans kamrater bryter exporteras ju till Nazityskland och blir där till kanoner.

Historien om Erwins halvsamiske vän Mikolai och deras äventyr bland lapparna – Erwin kommer under snöstorm ifrån en renhjord under förflyttning och håller på att förfrysa – känns som en separat (och dessutom alltså exotisk) historia i historien, men i pojkåren tyckte jag den var spännande.

Det här handlar ju om 1930-tal, och jag saknar kunskap att bedöma, hur pass realistisk skildringen av lapparnas dåtida liv är; dock måste det vara joik och inte joddling (som det står) som Erwin har hört. Det skulle vara intressant att få höra någon kunnig sames syn på den här delen av boken.

Genom hela boken löper som en sorgesång Erwins längtan efter mamma, som tillsammans med de yngre syskonen blev kvar i 67an i Berlin. Det övergår pappa Brackmanns ekonomiska förmåga att skrapa ihop tillräckligt mycket pengar till biljetterna.

Men då griper deras vän Ström in: Brackmanns ovetande samlar han pengar till resan bland vänner och bekanta, även bland andra arbetare i gruvan i Kiruna. Och till Erwins och pappans förvåning och oförställda glädje dyker mamma upp i Kiruna tillsammans med Erwins två yngsta syskon, Peter och Elschen.

Men pengarna räckte inte för att ta också de äldre systrarna till Sverige, och förresten hade fru Hennig tagit Erika som barnflicka och Lotti fått jobb med att binda buketter i blomsteraffären.

Vi sentida läsare vet ju alla hur det gick med Berlin, och vi som har läst ”Var Paul skyldig?” – se Kulturspegeln, Barnkultur – vet ju också hur det gick med 67an i krigets slutskede.

* * *

Sist åter igen en fråga till Rabén & Sjögren: Varför i all sin dar publicerar inte förlaget bokserien om barnen i 67an i sin klassikerserie? Där finns ju redan Lisa Tetzners fina ”Sotarpojken”.

Musikens hus, Uppsalas nya smycke

6 september 2007 17:18 | Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Så står det där, invigt och färdigt – även om några detaljer fortfarande återstår att justera: Musikens hus eller Uppsala konsert & kongress, som det mer fullständigt heter. 37 meter högt. Med åtta våningsplan. 14.600 kvadratmeter stort.

Kristallen” kallade den danske arkitekten Johnny Svendborg vid Henning Larsens Tegnestuge (som bland annat också har ritat Operan i København) sitt vinnande förslag i den arkitekttävling Uppsala kommun utlyste. Och nu kan vi se resultatet: huset blev ett smycke, en modern pendang till stadens mest berömda monumentalbyggnader, Slottet, Domkyrkan, Universitetet och Carolina Rediviva, också vackrare än flera av dessa. Dess fasad av ojämnt placerade aluminiumplattor skimrar i dagsljuset; på kvällen lyser den av Katarina Löfströms videokonstverk, som förändrar sig efter de ljudmässiga aktiviteter som pågår i huset.

Invändigt präglas huset av rymd. Stora salen, som jag hittills har haft tillfälle att besöka, har stolar i varmt röd färg, och salens lutning gör det möjligt att överallt ifrån få en god överblick över scenen.

Utsikten över Uppsala från översta våningen är vidunderlig, och man kan se stan åt alla håll, mot vårt Svartbäcken så väl som mot Slottet och Domkyrkan. Jag har sett Uppsala från Slottet, men det här tar priset.

Husets placering är också optimal, ett stenkast från Uppsala C. Jag gissar att Musikens hus i Uppsala, inte bara på grund av arkitekturen och närheten till järnvägen utan också på grund av det fantastiska programmet, som jag ska återkomma till, snart kommer att bli en scen i paritet med nationalscenerna i Stockholm. Välkomna till Uppsala, stockholmare och andra!

När den pågående och enerverande ombyggnaden av Uppsala C till Resecentrum, bland annat med gångpassage under järnvägen, blir klar, kommer Uppsalas förhållandevis lilla centrum att sträcka sig ända fram till Vaksala torg, invid vilket Musikens hus ligger. Därmed kommer centrum äntligen att sträcka sig in i det östliga arbetar-Uppsala och den klassiska men för länge sedan konstlade gränsen mellan väster respektive öster om ån att slutgiltigt upphävas.

Bygget av Musikens hus väckte protester och konvulsioner i delar av arbetar-Uppsala, bidrog lokalt med all säkerhet också till att socialdemokraterna förlorade makten i förra årets kommunalval. Debatten var tidvis inte bara hård utan också vulgär och okunnig. Det senare underblåstes av främst moderaterna; de, kristdemokraterna och centern var emot bygget (medan, av de borgerliga partierna, folkpartiet var för – heder åt Jan-Erik Wikström, som jag för övrigt här kan passa på att tacka för uppvaktningen vid vår 70-årsmottagning, och Ola Carlsson!). Till de okunniga argumenten hörde att det dyra bygget stal medel från sådant som äldrevården och barnomsorgen. Detta fastän det rör sig om investeringsmedel, som driften av huset i form av musikevenemang och kongresser, ska betala av. Som bidrag till driften får kulturnämnden (där jag sitter) ett årligt bidrag om 20 miljoner kronor, pengar som ska användas till exempel för att subventionera kultur för barn och ungdom. Den som vet något om kommunala budgetar inser, att det inte handlar om några stora pengar.

Kritiken kom till stora delar att riktas mot det socialdemokratiska kommunalrådet Lena Hartwig; hon fick per brev motta saker som jag inte ens vill nämna, mordhotades till och med. I dag kan vi känna stolthet och glädje över att ha en sådan (s)-ledare i Uppsala – Lena försvarade rakryggat och utan att huka i isblåsten sitt och sitt partis beslut.

Nu, när huset finns på plats, håller opinionen hastigt på att svänga, och det rejält. Alltså fanns de moderata kommunalråden i det nya alliansstyret på plats vid invigningen. En ledande moderat, som jag talade med under invigningen, hade till och med mage att säga, att nog huset blev lite för litet!

Ändå hade de inte mage att skjuta undan Lena Hartwig, som alltså fick delta i – också tala vid – invigningsceremonin. Så där stod hon nu på Stora salens scen som den klart lysande stjärnan. Och fick jublet och de varma applåderna från invigningspubliken. Hedras den som hedras bör. Tack, Lena!

Programmet invigningskvällen (lördagen den 1 september – jag och Birgitta var inbjudna som gäster), med Tilde De Paula som presentatör, gav mersmak.

Redan i foajén möttes vi av dansare från Su-En Butoh Company, som jag tidigare har skrivit om.

I programmets första avdelning, före pausen, fick vi höra Uppsala Kammarorkester under ledning av Paul Mägi – liksom jag estländare – spela Alfvén, Gounod och Verdi samt en fanfar av Lennart Simonsson; den fina danska operasångerskan, sopranen Inger Dam-Jensen sjöng delar av Verdis ”La Traviata”. Ett fantastiskt framträdande stod den portugisiska fadosångerskan Mariza för. Och när hon sjöng fado, en musik som i stämningsläge är besläktad med blues, skiftade scenljuset mycket riktigt från rött till blått.

Efter pausen gick programmet helt i Upplands tecken, och det gjordes på ett mycket intelligent sätt: inte som från varandra helt fristående nummer utan som en svit där delarna gled över i varann; avslutningen med glunten ”Herre min Gud vad den månen lyser” av Wennerberg, där Uppsala kammarorkester, Väsen, Allmänna sången, kurdiska musiker under ledning av Siwan Perwer och Rebecka Törnqvist växlade med varann, var helt underbar. Dess förinnan hade programmets andra del bestått av jazz, rap, uppländsk och kurdisk folkmusik, Ravel, Weill och ytterligare annat.

(Jag fick förresten Väsens senaste, linnéinspirerade CD i 70-årspresent vid kulturnämndens junisammanträde. Tack!)

Vad som redan tidigt i programmet stod helt klart är att Stora Salen i Musikens hus har en förnämlig akustik, lämplig för allt från operaarior till folkmusik och stor orkester.

En av de nya konsertflyglarna invigdes i går kväll (succé!), och den andra invigs i kväll. I kväll är det också galakväll med Anders Berglunds storband, Svante Thuresson, Anders Glenmark med flera, vilket understryker bredden i programutbudet i det här huset.

Och i morgon, fredag, blir det orientalisk kväll med musik från Turkiet, iranska Kurdistan och Marocko.

Den 12 september kan man höra Sahara Hotnights, den 13 september Fläskkvartetten med Freddie Wadling, Titiyo med flera, den 14 september kommer Nick Lowe, den 15 september är det körmaraton med flera av Uppsalas främsta körer, den 25 september minns Georg Riedel och Jan Allan Red Mitchell, den 27 september är det folkmusikkonsert med Olov Johansson, den 30 september kommer Peter Jöback, den 2 oktober kan man höra Frifot (det vill säga Lena Willemark, Ale Möller och Per Gudmundsson), 3-6 oktober är det Uppsala IV internationella gitarrfestival med bland andra Göran Söllscher, 10-13 oktober showar After Dark, 25 oktober sjunger Rigmor Gustafsson till Norrbotten Big Band, samma dag sjunger Malena Ernman, 31 oktober och även 25 november får vi besök av Jonas Gardell, 1-4 november genomförs Uppsala International Sacred Music Festival, 6 november kommer Bill Evans, 7 november M A Numminen, 8 november Owe Thörnqvist och 9 november Shirley Clamp, 16-17 november förenas Vibafemba och Sven Wollter, 29 november har Tommy Körberg och Stefan Nilsson julkonsert, 2 december är det dags för Richard Wolff, den 6 december sjunger Ainbusk Piaf, 15 december har Allmänna sången julkonsert och 21 december spelar dödsmetallbandet Entombed.

Det här är ändå bara ett personligt urval; jag har hoppat över massor av konserter av de mest skilda slag. Jag borde kanske ha nämnt olika konserter för barn, också fler av evenemangen med seriös och klassisk musik – men jag ville, inte minst inför de kritiska uppsalaborna, visa upp, att Musikens hus bjuder ett program för de flesta smakriktningar.

Fast det visste jag. Jag har hört chefen för Musikens hus, Magnus Bäckström (tidigare bland annat grundare av Falu folkmusikfestival och skivbolaget Giga samt chef för konserthuset i Gävle), berätta om sina planer. Jag känner också till hans musikaliska bredd. När vi träffades efter det att han hade tillträtt sitt nya jobb i Uppsala, mindes han förresten mycket väl, att jag en gång i tiden i Aktuellt i politiken (s) recenserade hans folkmusikskivor från Giga.

För min och Birgittas del har vi redan bokat in oss på konsertserien med Uppsala kammarorkester; vi har bokat fasta platser för hela serien: Grieg, Elgar, Sibelius, Strauss, Rossini, Haydn, Beethoven, Mozart, Brahms, Berwald, Cherubini, Schönberg, Torelli med flera.

Vi använde som betalning presentkort som vi hade fått vid vår 70-årsmottagning från bland andra den rödgröna gruppen i kulturnämnden (det vill säga Peter Gustavsson, Ulla-Stina Claesson, Sven-G Hultman, Bo Östen Svensson, Charlotte Baltzer och Beatriz Hedvåg). Jag vågar gissa att jag kommer att möta mina kamrater från (s), (v) och (mp) i Musikens hus många gånger. Ett stort tack till er, för presenten och för samarbetet för kulturens bästa här i Uppsala!

Vill du ha koll på hela programmet, kan du gå till Musikens hus’ hemsida. Där finns också fler upplysningar och länkar som gör det möjligt att beställa biljetter. Telefon till växeln: 018-727 90 00.

I huset finns också Café/Bistro och Cocktailbar.

I samband med invigningen fick vi även ett exempel på att Musikens hus gör skäl för sitt namn, Uppsala konsert & kongress – gästerna fick nämligen prov på att man, i samband med kongresser och konferenser som förläggs dit, kan anordna dans på bottenvåningen.

Själva testade Birgitta och jag dansgolvet till musik av Johnny Olssons orkester, närmare bestämt Elton JohnsNikita” och en gammal ABBA-låt.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^