Erwin i Lappland

7 september 2007 8:33 | Barnkultur, Politik | Kommentering avstängd

Åter har jag på Tradera fått tag på en av de böcker av Lisa Tetzner jag läste i pojkåren: ”Erwin i Lappland” (översättning Arne Holmström, Axel Holmströms förlag, 1941). Det är en av de många böckerna om barnen från 67an i 1930-talets Berlin, de som skingrades av nazismen och andra världskriget och vars öden Tetzner följer ända till krigsslutet, då de är unga vuxna. Mer om Tetzner och barnen från 67an finns att läsa under Kulturspegeln, Barnkultur.

”Erwin i Lappland” är en i vissa avseenden mycket politisk, i andra avseenden mycket exotisk bok. Eftersom den exotiska delen tilldrar sig i och kring Kiruna i Sverige, vill jag genast tillägga, att även jag (och säkert många andra unga läsare här i landet) upplevde Erwins äventyr bland lapparna – alla sa så på den tiden – som spännande och miljön som exotisk.

Boken börjar 1935 i ett Tyskland där nazisterna har tagit makten. Liksom i övriga böcker i den här serien har Tetzner, själv en övertygad antinazist som flydde landet för Schweiz, ett underifrånperspektiv på det som skedde. Erwins bäste vän Paul dras med av tidens stämningar och går med i Hitlerjugend; Pauls arbetslöse far välsignar den nya regimen som ger honom arbete. Erwins flickkompis Mirjam, som har judiskt påbrå, ger sig hals över huvud av till Paris tillsammans med sin tant Manasse. Och Erwins pappa, som är socialdemokrat och umgås med antinazister, grips och förs till ett uppsamlingsläger. Erwin själv görs av författarinnan inte till någon genomskådande hjälte men man förstår att han har värderingar, präglade av humanism och solidaritet.

På något sätt lyckas Erwins pappa ta sig ur sin fångenskapen och får hjälp av likasinnade. Mamman i familjen får bud om att packa kläder åt honom, och han vill också ta Erwin med sig utomlands, närmast till Belgien, där man – visar det sig – heller inte är trakterad av ta emot alltför många tyska flyktingar; far och son tvingas därför fortsätta till Frankrike.

Det Tetzner skildrar från 1935 känns märkvärdigt bekant även i dag: ”På det viset skjutsades de stackars flyktingarna från land till land och tvingades att hemlösa irra omkring. Ingen ville ta emot dem. De blev tvungna att gömma sig. Att smyga sig fram genom mörker och dimma. Att uppge falska namn och ljuga.”

I Paris får far och son en tillfällig fristad; människor som är arbetare som Erwins pappa delar med sig av sin nödtorft.

I Paris lyckas Erwin, på ett sätt som nog är orealistiskt mirakulöst, också leta reda på sin älskade kompis Mirjam. Men Mirjam och hennes tant är på väg att ta en båt över till Sydamerika. (Mer om den vådliga färden finns att läsa i ”Skepp utan hamn” och ”De skeppsbrutnas ö”.) Avskedet blir smärtsamt, men Mirjam överlåter sin hund Piddel till Erwin innan hon går ombord.

Flyktingtillvaron i Paris blir svårare och svårare, men Mirjams tant Manasse kommer på råd, innan hon och Mirjam åker sin väg: Fru Manasse har en syster som är gift i Sverige, och hon får systerns man, herr Ström i Kiruna, att skicka respengar och ordna inresetillstånd. Pappa Brackmann med son (plus hunden Piddel) åker därför först båt till København, sen tåg till Stockholm och därifrån vidare till det märkliga (och under den tiden av året mörka) Lappland uppe vid polcirkeln.

Svenskarna skildras vänligt och Sverige måhända för idylliskt. Dock innehåller den här boken en diskussion om de moraliska problem den landsflyktige och i grunden pacifistiske pappa Brackmann ställs inför som gruvarbetare i Kiruna: en mycket stor del av malmen han och hans kamrater bryter exporteras ju till Nazityskland och blir där till kanoner.

Historien om Erwins halvsamiske vän Mikolai och deras äventyr bland lapparna – Erwin kommer under snöstorm ifrån en renhjord under förflyttning och håller på att förfrysa – känns som en separat (och dessutom alltså exotisk) historia i historien, men i pojkåren tyckte jag den var spännande.

Det här handlar ju om 1930-tal, och jag saknar kunskap att bedöma, hur pass realistisk skildringen av lapparnas dåtida liv är; dock måste det vara joik och inte joddling (som det står) som Erwin har hört. Det skulle vara intressant att få höra någon kunnig sames syn på den här delen av boken.

Genom hela boken löper som en sorgesång Erwins längtan efter mamma, som tillsammans med de yngre syskonen blev kvar i 67an i Berlin. Det övergår pappa Brackmanns ekonomiska förmåga att skrapa ihop tillräckligt mycket pengar till biljetterna.

Men då griper deras vän Ström in: Brackmanns ovetande samlar han pengar till resan bland vänner och bekanta, även bland andra arbetare i gruvan i Kiruna. Och till Erwins och pappans förvåning och oförställda glädje dyker mamma upp i Kiruna tillsammans med Erwins två yngsta syskon, Peter och Elschen.

Men pengarna räckte inte för att ta också de äldre systrarna till Sverige, och förresten hade fru Hennig tagit Erika som barnflicka och Lotti fått jobb med att binda buketter i blomsteraffären.

Vi sentida läsare vet ju alla hur det gick med Berlin, och vi som har läst ”Var Paul skyldig?” – se Kulturspegeln, Barnkultur – vet ju också hur det gick med 67an i krigets slutskede.

* * *

Sist åter igen en fråga till Rabén & Sjögren: Varför i all sin dar publicerar inte förlaget bokserien om barnen i 67an i sin klassikerserie? Där finns ju redan Lisa Tetzners fina ”Sotarpojken”.