I Jan Fridegårds sommartorp i Gungräna
13 september 2007 17:52 | Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 21 kommentarerJag har tidigare flera gånger berättat att jag sitter i kulturnämnden i Uppsala, sen valet 2006 i opposition. I opposition har den röd-gröna gruppen (s + v + mp) forstsatt sitt samarbete från förra mandatperioden, då vi framgångsrikt tillsammans förde en mycket framsynt kulturpolitik. Alltså fortsätter vi med gemensamma gruppsammanträden. Inte heller nu är det svårt att komma fram till gemensamma ståndpunkter och, när det krävs, motförslag till den borgerliga alliansens politik.
Det finns ännu inga skarpa förslag från majoriteten i fråga om Jan Fridegårds gamla sommartorp i Gungräna, som efter författarens död överläts till Uppsala kommun, vars kulturnämnd har administrerat kulturarbetares stipendievistelser där, men vi har hört mummel om att det kanske vore klokt att sälja torpet.
Naturligtvis finns det en reell bakgrund till det där snacket: det har på sistone varit tunnsått med ansökningar om att få bo i Gungräna. Om det sen beror på hur stipendierna har utlysts, på att torpet med dagens standardmått är primitivt (det finns till exempel inte vatten indraget) eller på något annat är svårt att veta.
Jag har träffat Jan Fridegård (1897-1968) innan han dog, men jag har aldrig besökt torpet i Gungräna; det senare gäller också flertalet av mina kamrater i kulturnämnden. Därför beslöt vi oss för att med egna ögon se det, och till den ändan förlade vi gårdagens gruppmöte dit. Med oss hade vi en mycket sakkunnig ciceron, Åse Fridegård, dotter till Jan. Hon renskrev på maskin många av hans senare böcker och har personliga minnen av många av de arbetarförfattare och klarabohemer som Jan Fridegård umgicks med. Åse har i olika sammanhang – bland annat vid ett årsmöte med Folkrörelsearkivet i Uppsala, vars styrelse jag tillhör – berättat om faderns författarskap och umgänge med andra författare, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa och Harry Martinson, Tora Dahl, Rudolf Värnlund, Nils Ferlin och andra; inte heller hans beundran för Dan Andersson bör man glömma. Eftersom Åse kompletterar sin muntliga framställning med pianospel – hon är en duktig pianist – blir det här ett intressant litterärt och musikaliskt program.
Åse visar oss Jans arbetsplats, med utsikt över åkrar och ängar; han är ju i sina romaner en fantastisk skildrare av det uppländska kulturlandskapet – läs till exempel lantarbetarromanen ”En natt i juli”, 1933! Vi får också se den glasverandeliknande alkov där han på kvällarna satt och läste. Huset rymmer vidare, bland mycket annat, ett litet fridegårdbibliotek och minnen av besökande konstnärsvänner.
Det som slår oss, särskilt när vi går upp på övervåningen, är att huset faktiskt är så pass stort. Men en lättare modernisering – framför allt indragning av vatten, avlopp och WC – borde det lätt åter kunna bli en attraktiv tillflyktsort till exempel för författare som vill ha arbetsro. Jag känner flera av dem som har vistats där delar av sommaren, till exempel Carina Burman och Kjell Eriksson, kände också den nu döde poeten Staffan Larsson.
Som tack för att hon ställde upp får Åse Fridegård av vår ordförande Peter Gustavsson Kjell Erikssons senaste deckare. Jan Fridegård och den här trakten figurerar i en av Kjells tidigare deckare, ”Jorden må rämna” från 2000.
Åse Fridegård har jag själv känt ända sen laboremusåren i början av 1960-talet. Sen var hon liksom pappan medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, i Uppsala, som jag startade. Jan var under hela sitt liv socialdemokrat, också (liksom jag själv) mycket aktiv inom Folket i Bild: en stor del av hans böcker gavs ut i mycket stora upplagor i serien FiBs folkböcker, några gick som följetong i tidningen och han hörde till de författare som deltog i FiBs landsomfattande författar- och artistturnéer.
Jag var i unga år både bokslukare och FiB-ombud, och bland de vuxenböcker jag läste redan i pojkboksåren fanns Jan Fridegårds spännande serie från vikingatiden: ”Trägudars land” (1940), ”Gryningsfolket” (1944) och ”Offerrök” (1949). Lantarbetarsonen Jan Fridegård (egentligen Johan Fridolf Johansson – Fridegård enligt Åse av mellannamnet Fridolf) blev med tiden inte bara intresserad av utan också mycket kunnig i äldre svensk historia; bland annat har han upptäckt två runstenar. Hans upptäcktsresor per cykel i det runrika Vallentuna, tillsammans med bibliotekarien och socialdemokraten Bernhard Bengtsson och professor Sven B F Jansson, ”Run-Janne” kallad, är legendariska.
Som en personlig anknytning kan här nämnas att Birgittas föräldrar, Sven och Anna Brita Dahl, köpte Fridegårds hus, när denne flyttade från Vallentuna; min hustru har således haft ett av sina hem där.
Trälen Holme, huvudpersonen i vikingatrilogin, var upprorisk, och upprorisk är Jan Fridegård också i den självbiografiska trilogin ”Jag Lars Hård” (1935), ”Tack för himlastegen” (1936) och ”Barmhärtighet” (1936). (Senare kom också uppföljarna ”Här är min hand” (1942) och ”Lars Hård går vidare”, 1951.) Självbiografiska är även romanerna ”Lyktgubbarna” (1955), som jag har med dedikation från Fridegård men inte minns från när och varför jag fick den, ”Flyttfåglarna” (1956) och ”Arvtagarna” (1957).
Lars Hård-trilogin är skriven i den mycket speciella svenska (och norska) proletärförfattartraditionen, men det var ändå inte främst dess sociala och politiska budskap som upprörde samtiden, när böckerna kom ut. Åse Fridegård påminde oss vid sammankomsten i Gungräna om att Lars Hård genom den för tiden ovanligt öppna sexskildringen drog i gång en debatt, som hade klara likheter med krusenstiernafejden.
Boktitlar som ”Johan From, Lars Hård och andra” (1948) och ”From och Hård” (1956) påminner om en annan sida i Jan Fridegårds liv och arv: From och Hård är soldatnamn. Fridegård själv tog, blott arton år gammal, värvning och var under tre år i ungdomen livdragon. Den här tiden har han skildrat i en annan självbiografisk roman, ”Äran och hjältarna” (1938). I slutet av 1950-talet och under början av 1960-talet skrev han sen en rad historiska romaner, som efter den första, ”Svensk soldat” (1959), brukar benämnas soldatserien. Litterärt tycker jag själv att soldatböckerna inte riktigt når upp Fridegårds bästa nivå.
Jan Fridegård hade en sida, som jag personligen känner mig främmande för: han var något slags spiritist, trodde att döda människors andar levde vidare och var kontaktbara. Det hindrar inte att en roman som speglar detta, ”Torntuppen” (1941) – den lär vara inspirerad av faderns död – är en läsvärd bok.
Bo Östen Svensson (s), en av mina kolleger i kulturnämnden, berättade en mycket rolig historia med anknytning till det här temat: En av stipendiaterna ute i Gungräna hade vid ett tillfälle tillsammans med två vänner från kultursfären tänkt sig att praktisera spiritism i Fridegårds gamla torp. Just när klockan blev tolv och andarna förväntades uppenbara sig, kom en våldsam skräll, vars upphov inte gick att utröna i mörkret, vilket ledde till att de tre herrarna valde att tillbringa natten hemma i Uppsala. När de nästa dag återvände, visade det sig dock att det var klockkläppen som hade lossnat och fallit i golvet.
Klarabohemeriet då? Även Åse Fridegård nämnde klaraåren och umgånget på café Cosmopolite.
Jag har tidigare nämnt serien Klarabohemer i Aktuellt i politiken (s) med text av Sven O Bergkvist, teckningar av Gunnar Hörberg, och mycket riktigt fanns där (i nummer 15 1976, 2 september) en artikel med rubriken ”Jan Fridegård – den vänlige Lars Hård”. Sven O Bergkvist beskriver i inledningen till artikeln den klassiska miljön på café Cosmopolite, som till en början var klarabohemernas mötesplats. Bergkvist mötte själv i mitten av 1940-talet Jan Fridegård, sände också egna manus till Fridegård för bedömning, och berättar att de hade en sak gemensamt: de hade båda drabbats av TBC. Av vad Åse Fridegård i ett annat sammanhang har berättat, vet jag, att fadern fick sin lungsot (som man sa då), när han jobbade i ett antikvariat som låg i en fuktig källare.
Men någon stockholmare blev det, trots klaraåren, aldrig av Jan Fridegård. Som son av Enköpings-Näs förblev han den uppländska landsbygden trogen, också (bland annat genom torpet i Gungräna) under de många år då han bodde i Uppsala.
* * *
Vill du läsa mer om Jan Fridegård? Erik Gamby, en gång bosatt i samma hus som vi, på Idrottsgatan 12 i Uppsala, har gett ut ”Jan Fridegård” (1956). Gamby satt i mitten av 1960-talet i kulturnämnden i Uppsala, liksom jag som (s)-ledamot. Han var liksom Jan Fridegård och jag medlem av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala.
Ebbe Schön har gett ut doktorsavhandlingen ”Jan Fridegård och forntiden” (1973) samt ”Jan Fridegård: Proletärdiktaren och folkkulturen” (1978).
En senare doktorsavhandling (från 1998) är Erik Peurells ”En författares väg. Jan Fridegård i det litterära fältet”.
En kunnig guide är Lars Furuland – se till exempel hans och Johan Svedjedals ”Svensk arbetarlitteratur” (Atlas, 2006). Furulands doktorsavhandling (1962) hade för övrigt titeln ”Statarna i litteraturen. En studie i svensk samhällsdebatt”.
Men läs framför allt Jan Fridegårds romaner och novellsamlingar!
21 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Om Sven O Bergkvist mötte Jan Fridegård på Cafe Cosmopolite ”i mitten av 40-talet” så måste han ha varit osedvanligt berusad vid tillfället. För Cosmopolite stängdes redan 1936. Adressen var Vasagatan 7, alldeles in till Centralstationen och mitt och emot Bobergs gula centralpostpalats. Visst var Bergkvist med på Cosmopolite-tiden men handlade det om ett sammanträffade på 40-talet så kan jag tänka en hel del ställen i det gamla Klara där de kan ha suttit.
Comment by anders thunberg — 2007 09 13 18:45 #
Till Anders Thunberg: Du har rätt. Bergkvist skrev att han hade sina första kontakter med Fridegård i mitten av 1940-talet; han sände också sina manus till Fridegård och fick uppmuntrande brev tillbaka.
När det gäller Cosmopolite är det jag som har blandat ihop det. Bergkvist skildrar inledningsvis miljön på Cosmopolite, och jag har – felaktigt – lyckats blanda ihop de båda ingredienserna i artikeln.
Så tack, jag ska senare rätta-
Comment by Enn Kokk — 2007 09 13 19:08 #
Jag som nästan trodde att Sven O hade varit med om någon sorts spiritistisk seans. Jag hade under skoltiden en kompis som bodde i Sala backar där också Bernhard Nordh bodde. Nordh var också spiritist och enligt min kompis hade denne (Nordh alltså) och Fridegård seanser därute varje vecka och träffade både den ena och den andra.
Jag lyssnade också en gång på Ebbe Schön när han talade om kvarlåtenskapen efter Jan Fridegård och hur den förskingrats av olika statliga institutioner. Det kan säkert också Åse berätta en hel del om. Förslag om att sälja Gungräna har förekommit tidigare och under en av hotperioderna skrev Torbjörn Säfve en synnerligen svavelosande artikel i UNT (om jag inte minns fel) där han kallade kommunalpolitikerna i Uppsala för både det ena och det andra. Tyvärr minns jag inget av de klingande invektiven tillräckligt tydligt för att kunna citera honom. Men det verkade som om det tog skruv, för den gången fick Gungräna vara i fred. Gräv fram Säfves artikel igen. I kombination med förslag om viss ombyggnad och modernisering borde den vara ett förnämligt vapen i händerna på oppositionen. Fast när det gäller den nuvarande alliansen kan man tydligen vänta sig vad som helst. Det senaste är ju att ”hushållsnära” tjänster ska vara avdragsgilla även om man får dem betalda av sin arbetsgivare, eller att man inte ska behöva uppge vilken förmögenhet man har. Åt dem som hava skall varda givet och från dem som intet hava skall tagas också det de icke hava. Är det kd som tillsammans med Anders Borg står för boktstavstroheten?
Gungräna är för övrigt ett fint litet torp även om det ligger litet för långt ut på Uppsalaslätten för min smak.
Comment by Hans O — 2007 09 13 19:31 #
Överst på Tegnergatan hade Jan Fridegård en skrivarlya. Ett rum med kök/ m kokvrå. Jag hyrde en tid ”lyan” av Jan Fridegård. Eller rättare sagt jag hyrde det för en skolkompis räkning som var på väg till stan. Själv hade jag ju ett rum på Jumkilsgatan, i en lägenhet där också Enn bodde.
Jag hade lite personlig kontakt med hyresvärden Fridegård. Men jag minns att jag varje gång hyran skulle betalas (det gjordes med ett personligt besök hemma hos Jan Fridegård) så blev det alltid ett längre samtal med författaren på tu man hand. Den trevliga vanan fortsatte vad jag förstått också när Ellinor, skolkompisen, tog över lägenheten. Det verkade som han på äldre dar tyckte det var viktigt att komma kontakt med oss yngre intresserade läsare. Det var få i vår generation som inte hade läst åtminstone någon av hans böcker och imponerats av hans utmejslade prosa, ett språk som hans akademiskt skolade kollegor hade svårt att nå upp till. Vad mer att säga? Ja att Jan Fridegård gjorde ett kraftfullt intryck vid besöken. Som ofta, när det gäller författare med en stark vision, såg han till att meningsutbytet fördes in på ett spår som han valde…och varje gång kom han in på sina spiritistiska upplevelser.
Jag minns att jag gjorde en egen tolkning av varför han dragits till spiristismen. Hur pass giltig analysen är det kan bara andra – som kände honom bättre – avgöra. Min analys var att han måste ha haft en hård barndom med en far som satt starka avtryck i hans personlighet… för när han talade om sina spiritiska upplevelser så var det genomgående fadern som uppträdde i dem…åtminstone i de berättelse jag fick mig till livs…det skulle vara intressant att höra om spriritismen analyserats utifrån de barndomsupplevelser som spirististerna har haft..?
Hur stod det till i deras barnkammare?
Comment by anders thunberg — 2007 09 13 20:28 #
Till Anders Thunberg: Också jag var vid något tillfälle med till den där lägenheten på Tegnergatan, men jag kom aldrig i kontakt med Fridegård i just det sammanhanget.
Mycket senare kom jag att röra mig desto mer överst på Tegnergatan: vår son Matti köpte sin första lägenhet där. Men det är en annan historia-
Comment by Enn Kokk — 2007 09 13 20:42 #
Till Hans O Sjöström: Tack för tipset om Torbjörn Säfve – behövs det, ska jag gärna försöka leta reda på den.
För min del tror jag att en försäljning fortfarande skulle väcka protester – Jan Fridegård är ju en författare som starkt är förknippad med Uppland och Uppsala.
Vad gäller kvarlåtenskap och minnen, har Stadsbiblioteket i Uppsala en stor fridegårdsamling. Och så lär det i Håbo finnas ett Fridegård-museum, som jag dess värre aldrig har besökt.
Comment by Enn Kokk — 2007 09 13 20:50 #
Ditt påpekande Enn att det ibland lär ha varit svårt att få författare att fylla upp veckorna ute i Jan Fridegårds torp tycker jag visar hur skiktade våra kulturella cirklar är. En sak att Hans O finner att stället ligger väl långt ute på Uppsalaslätten för att passa hans personliga smak.
Hans O har ju sitt eget ställe i Märsta-trakten där det förmodligen finns lite mer av träd och kommunikationer. Men Sverige (och världen) är ju full av kulturutövare och skribenter som säkert skulle tycka att ett exotiskt författartorp på Uppsala-slätten skulle vara ett avundsvärt ställe att vistas på.Ta kontakt med t ex min gode vän Peter Curman, en gång ordförande i författarföreningen, numera aktiv vad gäller att stödja invandrande författar och utbyte mellan kulturutövare i olika länder och kontinenter… Peter kan säkert skissera hur torpet skulle kunna få en viktig roll i den anda som Jan Fridegård skulle ha uppskattat… det är säkert lättare för invandrade författare / eller författare från tredje världen / att identifiera sig med den svenska proletärförfattar-generationens företrädare och deras kulturkamp – än blaserade akademiker från Uppsala.
Comment by anders thunberg — 2007 09 13 21:51 #
Till Anders Thunberg: Ett problem i sammanhanget, som du bortser från, är att man inte får lov att använda kommunala medel – vilket stipendievistelserna är – för att låta kulturutövare bosatta i helt andra kommuner bo i torpet. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att det kommer att gå att lösa de problem som finns och att hitta personer som är värda att få en vistelse där.
Comment by Enn Kokk — 2007 09 13 22:23 #
Såna problem, Enn, går att det komma förbi, med lite kommunal fantasi. Vänortsutbyte t ex har aldrig varit förbjuden i kommunallagen. Erbjud någon från Uppsala att bo i det ”exotiska ” Soweto och låt en sydafrikan komma till Gungräna. Peter Curman kan säkert komma med många fler ideer.
Comment by anders thunberg — 2007 09 13 22:52 #
Till Anders Thunberg: Internationella utbyten med ett inslag av ömsesidighet kan man naturligtvis ha. Vad jag syftade på var att Uppsala kommun för sin medel inte kan ge stipendier åt kulturarbetare från andra kommuner.
Comment by Enn Kokk — 2007 09 14 8:37 #
Till Anders Thunberg.
Nej, Märsta är heller inte mitt idealställe på jorden. Dock bor jag där nära skogen, som är min riktiga hembygd, oavsett var på jorden den ligger. Fast det är ynkligt små skogar de har här omkring.
Till Enn:
På sitt föredrag på Stadsmuseet i Stockholm för många år sedan upprepade Ebbe Schön upprepade gånger att man inte ska skänka bort saker till … museeer, staten, Uppsala kommun (detta med anledning av Gungräna) osv. Inte heller till arbetarrörelsen kan man tillägga. Där ligger rättigheterna till Gunnar Myrdals monumentalverk An American Dilemma. Hans barn vill ge ut den på svenska men rättighetsinnehavarna vägrar att gå med på det. Det finns många exempel som förskräcker den som liksom jag är motståndare till arvsrätten. Förhoppningsvis finns det fler exempel som borde avskräcka anhängarna till den.
Hasta siempre!
Hans O
Comment by Hans O — 2007 09 14 15:03 #
Till Hans O Sjöström: Problemet är väl att få av oss som kanske har saker att bevara också åt allmänheten själva har resurser att upprätta fristående arkiv efter oss. I mitt och Birgittas fall ligger onekligen Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm (vars styrelse jag har tillhört) nära till hands, när det gäller att lämna över saker efter vår egen slutförvaring – vi fick förresten, som en påminnelse, var sin arkivbox av chefen där, Lars Ilshammar, vid vår 70-årsmottagning nyligen. Jag vet också att ARAB har lagt ner stora resurser på att ordna till exempel Alva Myrdals arkiv, så att det nu kan brukas av forskare, senast Yvonne Hirdman.
Problemen kring nyutgivningen av Gunnar Myrdals ”An American Dilemma” minns jag bara vagt. Hos vilken organisation ligger, formellt, rättigheterna? Och varför sa man nej till en utgivning?
Fattade jag Åse Fridegård rätt här om kvällen, var det faderns, Jan Fridegårds, egen mening, att barnen (mamman i familjen var då redan död) skulle skänka vidare allt som kunde vara av intresse för publik användning. Just därför ser jag, som kulturpolitiker med ansvar för Gungräna, det som min plikt att försöka se till att det förblir så.
Comment by Enn Kokk — 2007 09 14 15:28 #
Märsta var en exotisk plats för mig på 1960-talet – min far var med och byggde Arlanda och blev kvar. Jag minns den blanka, ångande asfalten efter ett sommarregn, på väg till Tingvallakiosken för att köpa glass. Mängder av rosor doftade och allt var så annorlunda mot det svala, skira, ljusa Ångermanland.
Comment by Ann Christin — 2007 09 14 18:02 #
Till Ann Christin
På sextitalet var det många som byggde Arlanda och Märsta som till en början knappt fanns. Jag såg det hända när jag pendlade mellan Uppsala och Stockholm. Min hustru som växte upp i Märsta under den perioden har mängder av ljusa minnen och en stark bindning till Märsta, vilket är anledningen till att vi ännu inte har kommit längre därifrån än åtta kilometer från stationen. Dessutom är åtminstone en av våra söner djupt rotad här. Men inte jag som kom hit på sjuttitalet när festen i stort sett var över, när samhället framstod i hela sin fulhet och den enda vackra delen av det, Valsta, förvandlades till socialt problemområde.
Inte särskilt exotisk för mig alltså.
Comment by Hans O — 2007 09 16 19:51 #
Har en obehaglig association förknippad med Märsta. Mina föräldrar som rotat sig i stenstaden i Sundsvall, min mor född i stan och min far inflyttad i början av 30-talet, började nån gång på 60-talet på fullt allvar fundera på var de skulle bo som pensionärer. Skulle de stanna i Sundsvall?
Vid den här tiden hade stockholmspressen rosenskimrade beskrivningar om den nya framtidsstaden Märsta. Jag minns att min far på fullt allvar funderade på om det inte var en plats dit man skulle flytta. Nu blev inget av planerna. Mina föräldrar fick uppleva sin ålderdom på Thulegatan i Sundsvall med nära kontakt med ett Sundsvall som de väl kände och fyllt med personer som i sin tur hade haft kontakt med dem under deras yrkesverksamma liv. Jag kan föreställa mig
hur annorlunda deras liv skulle ha blivit om de lyssnat till de förföriska locktonerna från framtidssamhället Märsta…det är inget fel att flytta, till och med nyttigt att byta vistelseort då och då… jag talar av egen erfarenhet. Men gamla människor ska nog tänka sig för innan man tar steg och flyttar till en ny plats eller låter sig bli flyttade. Det är som att rycka upp väl fungerande fruktträd med deras rötter, och hoppas att de ska kunna växa i en helt annan miljö och jord. Det är svårt, ja närmast omöjligt om man är 60-70 år och skaffa sig nya fungerande nätverk och trygga kontakter… ändå talar så många äldre om att just flytta till sydligare breddgrader… det kan väl inte vara av skatteskäl? I det nya EU-landet Kroatien är löneskatten bara 10 procent – Ett framtidsland för svenska pensionärer när inte alternativet Märsta är så lockande längre.
Comment by anders thunberg — 2007 09 16 23:44 #
Det blev mycket om sidospåret Märsta. Trots att Anders föräldrar inte flyttade dit är bygden full av fornminnen av olika slag och från olika tidsåldrar. Fornborgar av obestämt datum, stensträngar från järnåldern, runstenar från den första kristna tiden, en del med ortodoxa kors på, vilket tyder på att det inte alls var något hedniskt land Ansgar kom till, vilket han och andra påstod. Däremot var det inte katolskt. Numera är tätorten ful, byggd under miljonprogrammets tid när kranarna gick på räls med sina byggelelement eller var jättestora och slängde upp elementen i halvcirkel som på den berömda Ulbrichtmuren, numera kallad Bananhuset, eftersom ingen vet vem Ulbricht var. Den kunde förr beskådas från E4, innan denna fick en annan dragning och blev motorväg. Om uppbyggnaden av det nya Märsta har Bertil Franzén skrivit en del intressanta böcker ifall någon som är intresserad. Husby-Ärlinghundra hembygdsförening har också producerat en del skrifter. Åldringar tas nog inte om hand sämre i Märsta än på andra håll och inte bättre heller. Den som vill veta vad det bästa med den yttre miljön i Märsta är får säga till så ska jag tala om det. Det är en hemlighet som vi bara i största förtroende delar med andra.
Comment by Hans O — 2007 09 17 11:26 #
Hans O; du får gärna berätta mer om Märsta för mig på min jobbmail:
AnnChristin.Sandlund.Fornby@folkbildning.net
Märsta ned omnejd (Odensala) var viktigt mellan 1962 och 1983, sedan har hela släkten i stort sett återvänt till Norrland.
Comment by Ann Christin — 2007 09 17 18:17 #
Cafékonditori Cosmopolite låg på Vasagatan 5 [hörnhuset mot Mäster Samuelsgatan]. Ej med i 1936 års adresskalender och bör sålunda ha upphört redan före november 1935.
Efterföljaren ”Mona Lisa” [senare ”Den gamla tiden”] låg i huset bredvid, Vasagatan 7. Också denna servering blev ett kärt tillhåll för bohemerna.
Jan Fridegårds lilla antikvariat låg på Linnégatan, nära där gatan korsas av Artillerigatan. Formellt var väl antikvariatet Fridegårds eget, i praktiken dock endast en filial till Anders Alebys på Klarabergsgatan.
Comment by Bengt Rur — 2010 09 04 20:57 #
Till Bengt Rur: Du har helt rätt. Cosmopolite låg i 5:an och Mona Lisa/Tavernan i 7an på Vasagatan. Mellan de båda träffpunkterna- tidsmässigt – fungerade Norma i hörnhuset Sveavägen-Kungsgatan
(mitt emot Konserhuset) som mötespunkt för bohemerna med Ferlin i spetsen. Mona Lisas saga blev dock ganska kort, öppnades i december 1939 och redan efter drygt ett år blev det strid om rättigheterna till stället och som nådde ända upp till rådhusrätten. Och då blev Norma (ofta kallad Gangster Norma) återigen en träffpunkt. Men väl i ännu högre grad de enklare matställena i Klara (med utskänkningsrättigheter).Har du adressen till ”Fridegårds antikvariat”? – jag bor i kvarteren. tel nu 0240 – 30000.
Comment by Anders Thunberg — 2010 09 05 18:14 #
Antikvariatet tror jag fanns på Linnégatan 42. Drevs under några få år, kanske endast under ett enda. Det är känt att Fridegård misstrivdes såväl med lokalen som med sin roll som bokhandlare. För sitt eget boende hyrde han vid denna tid ett möblerat rum i ett gårdshus på Bastugatan 40. Den något knasige värden och rummet har beskrivits i ”Jag, Lars Hård” (1935).
Comment by Bengt Rur — 2010 09 05 21:48 #
Till Anders T och Bengt R, i Erik Peurells doktorsavhandling ”En författares väg” (1998) står en del om antikvariatstiden, bland annat adressen: Linnégatan 42. Fridegård fick hjälp av Anders Aleby att öppna antikvariatet hösten 1930. Men affärerna gick uselt och efter en vattenskada på senhösten 1932 blev han vräkt från lokalen.
Comment by HO — 2010 09 05 23:21 #