Einar Norelius, han med Tomtar och troll, Pelle Svanslös, Kalle Stropp och Grodan Boll, Petter och hans fyra getter och Gubben Måns i Månen

12 september 2007 5:39 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Einar Norelius (1900-1985) var målare, illustratör och författare. Som konstnär arbetade han mest med akvareller och valde då ofta sagomotiv. Verk av Norelius finns både i Nationalmuseum och i museet i hemstaden Falun.

Hans tomtar och troll och andra sagofigurer är kända för och älskade av generationer av svenskar. 1927-1980 gjorde han illustrationer till sagosamlingen ”Bland tomtar och troll”, som utkom med en ny volym till varje jul och såldes tillsammans med Åhlén & Åkerlunds jultidningar; jag var själv en gång i världen en mycket framgångsrik försäljare av dessa julutgåvor.

Norelius illustrerade också ”Svenska folksagor” (utgivna i flera band 1939-1941) och ”Svenska sagor” (1943-1945).

Den här förnämliga illustratören knöt också Folket i Bilds förlag till sig. Veckotidningen Folket i Bild kom på den goda idén att lansera Gösta Knutssons (1908-1973) ”Pelle Svanslös” som originalserie, och Einar Norelius kontrakterades som serietecknare: överst i varje strip (serien gick över en hel tidningssida) låg Norelius’ teckningar och under dem, som löpande text, Gösta Knutssons berättade handling; serien saknade således pratbubblor. Den gjordes i svart-vitt men med röd dekorfärg, vilket medgav bruntoner. Pelle Svanslös-serien presenterades som en kommande nyhet i nummer 43 1943 (24 oktober), och dess första avsnitt publicerades i nummer 45 samma år (7 november). För generationer av svenska barn kom sen Pelle, Trisse, Maja, Måns, Bill och Bull och alla de andra att ha det utseende Norelius hade gett dem. Pelle Svanslös-serien kunde också varje jul köpas som julalbum från Folket i Bilds förlag.

Norelius gjorde också illustrationsjobb åt Folket i Bilds moderförlag, Tidens förlag. I mitten av 1950-talet blev Tomas Funcks berättelser om Kalle Stropp och Grodan Boll oerhört populära, i bokform så väl som i radiodramatisering för barn och på skiva; i de båda sist nämnda fallen gjorde Tomas Funck själv alla rollerna. Böckerna, samtliga alltså illustrerade av Einar Norelius och utgivna av Tiden, var: ”Kalle Stropp och Grodan Boll” (1955), ”Kalle Stropp och Grodan Boll på flotten” (1955), ”Kalle Stropp och Grodan Boll och en baddare” (1957) och ”Kalle Stropp och Grodan Boll på upptäcktsresa” (1958). Böckerna finns också utgivna i en samlingsvolym.

Det är oförklarligt, nästan kriminellt, att Rabén & Sjögren (som numera äger Tidens förlag) inte har införlivat den här moderna klassikern i sin klassikerserie för barn och ungdom utan i stället har låtit utgivningsrätten gå över till ett annat förlag.

Må hända sporrad av alla dessa framgångar som illustratör inspirerades Einar Norelius att också själv inte bara illustrera utan också skriva text till barnböcker. Två av dessa kan utan minsta tvivel räknas in bland de svenska barnboksklassikerna. De gavs båda ut av Folket i Bilds förlag.

1951 kom rimsagan ”Petter och hans fyra getter”. Den är en rolig och drastisk berättelse, lika roligt och drastiskt illustrerad. Rimsagans form – parrim – lockar föräldern att under högläsning utelämna det andra rimordet av två, och barnet som lyssnar lär sig mycket snabbt att själv fylla i. Det här leder ganska snart till att både föräldern och barnet mer eller mindre lär sig hela sagan innantill. Norelius’ rimsaga är i det här fallet minutiöst komponerad; jag har bara hittat en passage som haltar lite i rytmen:

Utför berget ramla’ trollet
Och gick sönder helt och hållet.

Annars är versen perfekt.

För den som kan sin Norelius finns det också intressanta jämförelser att göra. Petters katt, som heter Murre Svart, har påtagliga yttre likheter med den Pelle Svanslös Norelius också tecknade – bortsett alltså från att Murre Svart har en lång svans. I skogen, där Petter vallar sina fyra getter, finns stubbar och förvridna träd som är märkvärdigt lika dem man hittade i ”Bland tomtar och troll”. Men där finns också en bildmässig fräckhet som bryter mot traditionen: när trollet Ludenben har sin skärmmössa på sig, är han märkvärdigt lik vilken modern buspojke som helst.

Jag skulle också gärna vilja veta, om Sven Nordqvist, åtminstone i någon mån, har låtit sig inspireras av Petter och hans påhittiga och tilltagsna katt, när han skapade sin egen succéberättelse om Pettson och katten Findus. (Nej, jag talar inte om plagiat, bara om en viss inspiration.)

”Petter och hans fyra getter” finns just nu i nyutgåva från En bok för alla. Jag är prenumerant på detta förlags böcker, även barn- och ungdomsböckerna – så länge nu den här förbannade regeringen låter det vara!

Relativt sent i Norelius’ liv, 1969. kom ytterligare en modern barnklassiker av hans hand – både bild och text – ut på Folket i Bilds förlag: ”Gubben Måns i månen”. Även den är mästerligt illustrerad och fiffigt rimmad:

Gubben Måns i Månen satt
Ensam i sin månskensnatt.
Långt inunder honom for
Jorden, härligt rund och stor.

– Oh, sa Måns, så skönt jag flyger!
Men – vem ser jag där som smyger?
Jo, minsann, det är ju, hu! –
Stora Björn med son och fru!

Hela björnfamiljen är
ute för att plocka bär.
Och de hittar smultronställen
över hela himlapällen,

tills de plötsligt ropar: – Hej!
Där är någonting för mej!
Titta en sån läcker sak!
En sån ost i våran smak!

Stackars Måns fick björnbesök –
En stor, stor bit av månen rök.
Ty den ost som björnarna
Ville ha var månen, ja!

Sedan åt de mer ändå.
Månen blev så liten, så
Gubben Måns beslöt att fly –
Spände upp sitt paraply.

Men med paraply i hand
Landar Måns i mjuk fin sand.
– Oh, sån tur – jag är på jorden –
Närmare bestämt i Norden!

Gubben Måns till jorden kom,
Ville se sej riktigt om.
Kunde jorden vara sån,
Som han såg den hemifrån?

Mellan stenar, gräs och rötter
Trippar Måns på pigga fötter.
– Sätter jag nu riktig fart,
Har jag nog sett allting snart!

Lugnt och säkert gick sen färden
Ut i stora vida värden,
tills vår Måns klev litet fel,
Och det hände en hel del…

Trampa aldrig, aldrig på
Farbror Getings onda tå!
Ty, då händer mycket, som
Man knappt kan tala om…

Stackars Måns fick lov att gno
Mer än nånsin må du tro,
Ty en ilsken geting kan
Ställa till det mycket han.

Men nog hade Måns väl tur –
Riktig stortur eller hur?
Ty här ser vi, hur vår vän
Klarar sig från getingen.

– Se goddag, sa Måns, kan jag
Stanna här ett litet tag?
Per i Päronet sa: – Visst!
Getingstick är något trist!

Sen satt Måns och hade bra,
Mådde gott och drack chokla’.
Tills på en gång – ping, pang, pång!
Päronet blev luftballong!

Hur det hände ser vi här,
Där en hungrig skata bär
Hela stora päronstugan
Hem till ungarna och frugan.

Per i Päronet skrek: – Nix!
Vad är detta för ett trix?
– Lugn, sa Måns, det här ska jag
Klara på ett litet tag.

– Skatan skrämmer jag, det skrället.
Sätter paraplyt i stället.
Sagt och gjort – och här du ser
Hur de sakta singlar ner.

Per i Päronstugan sa:
– Detta klarade du bra!
Stanna här och bo hos mej.
Jag ska bjuda på pastej…

– Tack, sa Måns, det låter gott –
Men jag har så väldans brått –
Jag ska resa vida kring,
Så jag säger hej och tjing!

– Hoj! skrek Måns, vad är det där?
En sån rolig mackapär!
Oh, nu ser jag – det är ju
Nåt som jag behöver nu:

En personbil – full med fel.
Bilen saknar nog en del!
Ingen motor – ingen ratt!
Tur att jag har kvar min hatt!

Sedan skakar Måns ur hatten
Bakhjul, framhjul, motorn, ratten –
Allt sätts fast, där det ska vara –
Bilen klar – det går att fara!

Hejsan, svejsan, bing, bang, bång!
Bilen sätter strax igång.
Gaspedalen hårt i botten –
Men vad nu?! Se upp för kotten!

Bilen körde i en sten
Och blev genast sko igen.
Kotten klarade sig dock
Från en verkligt saftig krock…

– Hm, sa Måns, det där gick galet.
Fick du någon smäll i skalet?
– Nej, sa kotten, det gick bra.
Tack ska Måns i Månen ha!

– Jag ska sätta ben på dej,
Så du kan bli häst åt mej!
Måns i Månen satte fast
Fyra pinnar i en hast.

– Hoppla! skrek han, nu går färden
Uti resten utav världen.
Jag vill se på allt som är –
Inte bara stanna här…

Det blev fart det, må du tro!
över stock och sten och bro,
över berg och över slätter,
Genom dagar, genom nätter.

– Stanna nu, sa Måns en dag.
Jag har sett så mycket jag
Kan få se från norr till Skåne –
Jag far åter till min måne!

– Tack, sa kotten, får jag ha
Kvar de fyra pinnarna,
Som jag fick som ben av dej!
– Varsågod, sa Måns – och hej!

– Gnigg, gnagg, gnägg, sa grankottshästen.
Hur ska du nu klara resten?
Måns i Månen skrattade.
Vänta, strax ska du få se!

Ut ur hatten kom där strax
Tama kråkan Kricke Krax.
– Vad befaller herrn för nåt?
– Flyg mej hem, sa Måns. Men brått!

– Vi får se, sa Krick Krax,
Om jag har så mycket flax –
Kanske orkar jag att fara
Upp till det där molnet bara…

Upp till molnet gick det – hej!
Sen sa kråkan: Tack för mej!
Och på mycket trötta vingar
Kricke Krax mot jorden svingar.

Måns i Månen hatten skakar,
Fram ur den en stege brakar.
Steg för steg går färden sedan
Upp till månen, som från nedan.

Redan blivit rund som förr.
Måns kan låsa upp sin dörr,
Vänder sig och tittar ut.
– Hej, mitt äventyr är slut!

– Nog var jorden underbar.
Full av äventyr den var.
Men min måne är ändå
Den som jag vill bo uppå.

Därmed lyfte Måns på hatten
Och flög bort i månskensnatten.
Flög högt över jordens länder,
Där så mångt och mycket händer.

Vår dotter Kerstin, årsbarn med den här boken (hon är född 1969), fick den här boken av mig vid mycket ung ålder, och den kom att bli en av hennes älsklingsböcker. Vi började läsa den som godnattsaga för henne redan innan hon kunde förstå alla detaljerna i den; jag minns bland annat att hon till att börja med uppfattade ordet ”himlapällen” i början av verssagan som en pojke som hette ”Himla-Pellen”.

Också bildmässigt är den här boken fantasieggande. Ni som har barn i bilderboksåldern: skaffa ”Gubben Måns i Månen”. Och förstås även ”Petter och hans fyra getter”. Barnen – och ni själva – kommer att älska dem.