Bleka dödens minut

20 september 2007 15:33 | Ur dagboken | 11 kommentarer

Jag har varit osynlig på bloggen några dagar, och det har sina förklaringar.

I månags flyttade vi in till Uppsala för vinterhalvåret. En stor skåpbil från Öregrunds taxi fylldes till taket med väskor, boklådor, kassar med äpplen, päron och plommon, pappkartonger med alla våra krukväxter och så vidare. Dess värre fick Birgitta ensam kånka ner bagaget till grinden, där chauffören, Torbjörn, tog vid. Jag har drabbats av en elakartad ischias i vader och lår; bara att gå och stå skär som knivar i benen.

Men naturligtvis har jag hjälpt till att packa och sen packa upp – vilket inte har gjort saken bättre.

Däremot har det varken funnits tid eller ork att skriva.

Den tid och ork jag ändå har kunnat uppbåda har jag använt för att förbereda morgonuppvaktningen av Birgitta på 70-årsdagen (i dag) samt familjemiddagen för Birgitta (på lördag) respektive uppvaktningen av Viggo och hans mor, vår dotter Kerstin, på söndag. Haltande och grimaserande över smärtan i benen har jag handlat födelsedagspresenter, blommor och ingredienser till exempel till den smörgåstårta jag serverade Birgitta i morse.

Dessutom har jag hela tiden haft en hejdundrande förkylning: snuva och hosta.

Under gårdagen blev jag uppringd av min lillebror Mikko, bosatt i Skutskär. Några grannar och vänner till vår gemensamme bror Matti hade då ringt honom, oroliga över att Mattis lägenhet hade stått tom och mörk i ett par veckors tid. Mikko visste heller inte vart bror Matti hade tagit vägen: kanske hade han åkt upp till deras gemensamma stuga i fjällen, kanske hade han tagit en tripp till Estland; till Mattis egenheter har hört att han, liksom jag, är mobilvägrare, så det gick inte heller att söka honom per telefon.

Jag åtog mig att på mina ischiasben stappla över till Mattis lägenhet och försöka kolla. Jag har ingen nyckel dit – har fått låna en tillfälligt när han har behövt hjälp med blomvattningen – men kikade in genom fönstren, dock utan att se något. Dock såg jag från ett fönster mot utrymmet innanför ytterdörren, att det bara låg ett enda kuvert på hallgolvet. Resten av posten var prydligt uppsorterad på ett par stolar, och det låg heller inga buntar av tidningar innanför dörren. Av detta blev jag lugnad: Matti var väl ute på någon av sina många, sällan i förväg planerade utflykter, och det jag såg tydde på att någon av hans kompisar hade fått låna nyckel för att vattna blommor och hålla rent framför brevinkastet.

Sent på kvällen, när jag satt framför datorn i mitt arbetsrum och höll på att skriva en helt annan text (som inte lämpar sig för publicering just nu), kastade någon sten på mitt fönster. (Vår lägenhet ligger på nedre våningen.) Utanför stod två poliser, en man och en kvinna. De pekade mot ytterdörren – de kom inte in genom porten – och jag gick och öppnade.

De kom för att lämna över (och muntligt förmedla) en skriftlig rapport från polisen i Funäsdalen: Matti hade hittats död i den stuga han och Mikko tillsammans hyrde på årsbasis i Rogens naturreservat. En man, som han hade löst fiskekort av den 10 september, hade tyckt att det var egendomligt att Mattis bil fortfarande stod kvar den 19 september och tog sig därför en tur fram till stugan. Genom fönstret kunde han se någon ligga där inne, och när ingen reaktion kom på knackningar och rop, bröt han sig helt sonika in genom den inifrån låsta dörren. Och där låg alltså min bror på rygg i sin sovsäck. Död.

Ja, du kommer till slut,
Bleka Dödens minut,

skrev Birger Sjöberg i Fridas bok.

Förbannade död! Bror Matti hann du alltså i kapp före mig, fastän jag är fyra år äldre.

Kanske var det hjärtat; jag vet inte, men både jag och Mikko har haft problem med just våra hjärtan. Obduktionen, som sker i Umeå i nästa vecka, ger väl besked.

Men egentligen: vad spelar det för roll vad han dog av. Enda trösten i det fallet är att han tycks ha dött plötsligt i sömnen.

Enda trösten för mig är att jag för kort tid sen fick några fina dagar med honom. Han skjutsade mig i sin bil till Öregrund ett par dar före vår sjuttioårsmottagning, och vi plockade frukt – bland annat till mottagningen – tillsammans. Det var vackert väder med sensommarsol över trädgården. Vi pratade ganska mycket.

Sen hjälpte han oss med frakter till Stabby prästgård inför 70-årsmottagningen, deltog givetvis också själv i den.

Om Matti ska jag skriva mer senare när jag känner mig mer samlad. Just nu har jag ont inte bara i benen utan också i det som de troende kallar själen.

11 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Mitt djupa deltagande i sorgen.

    Men även ett grattis till fru Birgitta.

    Comment by Kerstin — 2007 09 20 20:26 #

  2. Ja, det var fruktansvärt. När jag träffade honom på din och Birgittas sjuttioårsdag fanns inget hos honom som tydde på någon nära förestående bortgång. Tvärtom, han verkade (nästan) lika pigg och ungdomlig som han alltid gjort när man träffat honom. Ett glatt och ljust minne har man av honom.

    Comment by Hans O — 2007 09 20 21:32 #

  3. Till Kerstin Berminge: Tack!

    Comment by Enn Kokk — 2007 09 21 21:57 #

  4. Till Hans O Sjöström: Märkligt nog har ytterligare en av dem du träffade på mottagningen dött: Lars Eric Ericssons fru, Eva Bihl. Vi åker upp till Järvsö på hennes begravning på onsdag.

    Comment by Enn Kokk — 2007 09 21 21:59 #

  5. Hon verkade inte heller stå nära slutet. Men å andra sidan har ju hon till skillnad från Matti varit ordentligt överviktig ganska länge och det är inte nyttigt. Hur som helst börjar det bli alltför tätt på given nu.
    Till dig och Birgitta kan jag bara säga Håll ut!

    Comment by Hans O — 2007 09 21 22:03 #

  6. Tänk att glädje och sorg ofta går hand i hand, jag både beklagar och gratulerar. Läser din blogg, varje vecka. Sköt om er, Maria

    Comment by Maria — 2007 09 22 11:38 #

  7. Till Maria Stenman: ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, medgång och motgång tätt följas åt”, heter det i en psalm. Jag är beredd att instämma, även om jag saknar religiös tro.

    Comment by Enn Kokk — 2007 09 22 11:52 #

  8. Man får och SKA vara Ledsen.
    Det riktigt djäkliga är-att ett elände följs ofta av ett annat.
    Inte brukar det heller akut hjälpa-Vetskapen;- att ovan Molnen lyser Solen.

    Lider med Dig och Din ischias – allt annat finns det inte tillräckligt med bokstäver för!

    Comment by eva gardhem — 2007 09 22 14:52 #

  9. Jag känner med dig – en bror måste var oändligt svårt att mista.

    Vi miste vår kollega den 14 september, en hjärtattack i bilen på väg till jobbet. Att inte få uppleva sina barnbarn, att inte få njuta sin pension – det känns så fel så att man blir förbannad.

    Men döden rår vi inte på. Hur blir man vän med den? Inte vet jag. Genom att leva fullt ut?

    Comment by Ann Christin — 2007 09 22 16:59 #

  10. Till Eva Gardhem: Det är klart att jag är ledsen, och jag låtsas inte heller något annat.

    Comment by Enn Kokk — 2007 09 22 18:57 #

  11. Till Ann Christin Sandlund: Det är svårt att mista en bror – särskilt som vi hela vårt liv har bott nära varann, umgåtts, hjälpt varann.

    Min bror hade ingen egen familj, alltså varken fru eller barn. Våra barn och våra jular var också hans nära sfär. Men det fanns många som genom åren var hans vänner. I en familj utan närvarande pappa fungerade han också som ställföreträdande pappa åt barnen, som nu är vuxna.

    Han var en hjärtevarm och solidarisk människa. De som kände honom kommer alla att sakna honom.

    Comment by Enn Kokk — 2007 09 22 19:04 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^