Bleka dödens minut

20 september 2007 15:33 | Ur dagboken | 11 kommentarer

Jag har varit osynlig på bloggen några dagar, och det har sina förklaringar.

I månags flyttade vi in till Uppsala för vinterhalvåret. En stor skåpbil från Öregrunds taxi fylldes till taket med väskor, boklådor, kassar med äpplen, päron och plommon, pappkartonger med alla våra krukväxter och så vidare. Dess värre fick Birgitta ensam kånka ner bagaget till grinden, där chauffören, Torbjörn, tog vid. Jag har drabbats av en elakartad ischias i vader och lår; bara att gå och stå skär som knivar i benen.

Men naturligtvis har jag hjälpt till att packa och sen packa upp – vilket inte har gjort saken bättre.

Däremot har det varken funnits tid eller ork att skriva.

Den tid och ork jag ändå har kunnat uppbåda har jag använt för att förbereda morgonuppvaktningen av Birgitta på 70-årsdagen (i dag) samt familjemiddagen för Birgitta (på lördag) respektive uppvaktningen av Viggo och hans mor, vår dotter Kerstin, på söndag. Haltande och grimaserande över smärtan i benen har jag handlat födelsedagspresenter, blommor och ingredienser till exempel till den smörgåstårta jag serverade Birgitta i morse.

Dessutom har jag hela tiden haft en hejdundrande förkylning: snuva och hosta.

Under gårdagen blev jag uppringd av min lillebror Mikko, bosatt i Skutskär. Några grannar och vänner till vår gemensamme bror Matti hade då ringt honom, oroliga över att Mattis lägenhet hade stått tom och mörk i ett par veckors tid. Mikko visste heller inte vart bror Matti hade tagit vägen: kanske hade han åkt upp till deras gemensamma stuga i fjällen, kanske hade han tagit en tripp till Estland; till Mattis egenheter har hört att han, liksom jag, är mobilvägrare, så det gick inte heller att söka honom per telefon.

Jag åtog mig att på mina ischiasben stappla över till Mattis lägenhet och försöka kolla. Jag har ingen nyckel dit – har fått låna en tillfälligt när han har behövt hjälp med blomvattningen – men kikade in genom fönstren, dock utan att se något. Dock såg jag från ett fönster mot utrymmet innanför ytterdörren, att det bara låg ett enda kuvert på hallgolvet. Resten av posten var prydligt uppsorterad på ett par stolar, och det låg heller inga buntar av tidningar innanför dörren. Av detta blev jag lugnad: Matti var väl ute på någon av sina många, sällan i förväg planerade utflykter, och det jag såg tydde på att någon av hans kompisar hade fått låna nyckel för att vattna blommor och hålla rent framför brevinkastet.

Sent på kvällen, när jag satt framför datorn i mitt arbetsrum och höll på att skriva en helt annan text (som inte lämpar sig för publicering just nu), kastade någon sten på mitt fönster. (Vår lägenhet ligger på nedre våningen.) Utanför stod två poliser, en man och en kvinna. De pekade mot ytterdörren – de kom inte in genom porten – och jag gick och öppnade.

De kom för att lämna över (och muntligt förmedla) en skriftlig rapport från polisen i Funäsdalen: Matti hade hittats död i den stuga han och Mikko tillsammans hyrde på årsbasis i Rogens naturreservat. En man, som han hade löst fiskekort av den 10 september, hade tyckt att det var egendomligt att Mattis bil fortfarande stod kvar den 19 september och tog sig därför en tur fram till stugan. Genom fönstret kunde han se någon ligga där inne, och när ingen reaktion kom på knackningar och rop, bröt han sig helt sonika in genom den inifrån låsta dörren. Och där låg alltså min bror på rygg i sin sovsäck. Död.

Ja, du kommer till slut,
Bleka Dödens minut,

skrev Birger Sjöberg i Fridas bok.

Förbannade död! Bror Matti hann du alltså i kapp före mig, fastän jag är fyra år äldre.

Kanske var det hjärtat; jag vet inte, men både jag och Mikko har haft problem med just våra hjärtan. Obduktionen, som sker i Umeå i nästa vecka, ger väl besked.

Men egentligen: vad spelar det för roll vad han dog av. Enda trösten i det fallet är att han tycks ha dött plötsligt i sömnen.

Enda trösten för mig är att jag för kort tid sen fick några fina dagar med honom. Han skjutsade mig i sin bil till Öregrund ett par dar före vår sjuttioårsmottagning, och vi plockade frukt – bland annat till mottagningen – tillsammans. Det var vackert väder med sensommarsol över trädgården. Vi pratade ganska mycket.

Sen hjälpte han oss med frakter till Stabby prästgård inför 70-årsmottagningen, deltog givetvis också själv i den.

Om Matti ska jag skriva mer senare när jag känner mig mer samlad. Just nu har jag ont inte bara i benen utan också i det som de troende kallar själen.