Kristdemokrater applåderade otrohet

24 september 2007 21:48 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Tisdagen för en vecka sen, på morgonen, hade jag bokat tid hos min läkare i Stockholm.

Från Centralen i Stockholm var jag, på grund av min ischias, tvungen att åka taxi till Surbrunnsgatan, där min doktor har sin mottagning, vilket började med att chauffören satte kurs söderut i stället för norrut. Med den taxi jag tog från Odenplan till riksdagen, dit jag skulle, hände något snarlikt: chauffören hade ingen aning om var riksdagen ligger; han föreslog Rosenbad.

Jag skulle alltså till riksdagen för att tillsammans med Birgitta, den före detta talmannen, vara med på riksmötets högtidliga öppnande. Som vanligt började detta för vår del med en lätt lunch i talmansmatsalen för de tidigare talmännen plus de nuvarande talmännen. I det här sammanhanget inbjuds också makar/makor.

Sen lotsades vi upp till våra platser längst fram uppe på läktaren.

I änden på vår bänkrad satt då redan Ingvar Carlsson, som vi förstås morsade på. Ingvar som känner min böjelse för bisarra ting och som själv har en god portion busgrabbshumor, hejdade mig då och gjorde mig uppmärksam på två märkligheter i det tryckta programmet, där sång, musik och anföranden växelvis ingår:

”Kungssången” (nej, jag och Birgitta sjöng inte med i år heller) följdes av instrumentalstycket ”Strange Visitor” med jazzstipendiatgruppen Alice Babs.

Och efter statsministerns regeringsförklaring följde Duke Ellingstons ”It Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing”, sannerligen en adekvat kommentar till Fredrik Reinfeldts föredragning.

Där jag satt hade jag hovet till höger om mig, och jag såg att de pekade i programmet och fnissade. Åt vilket av ovanstående vet jag dock inte.

Efter ceremonin i kammaren följde som vanligt mottagning i sammanbindningsbanan. För vår del startade den, även det som vanligt, med att vi i en särskild, avskärmad lokal fick skaka tass med kungen, drottningen och en stor del av regeringen. Men naturligtvis fanns det representanter för oppositionspartierna där också. Fler av den senare sorten träffade vi sen i det stora vimlet i sammanbindningsbanan.

Birgitta, med sina gamla kontakter i riksdagen, hade fixat ett vilrum åt oss – läs hennes ischiasvrak till man – mellan mottagningen och den kvällsföreställning på Operan, som gavs för riksdagen med gäster.

Jag somnade faktiskt en stund på slafen i vilrummet, beläget i pressutrymmena på våning sju.

Operan gav den här kvällen ”Così van tutte” av Wolfgang Amadeus Mozart. Musikaliskt innehåller den här operan mycket fina partier, och sångprestationerna – av Maria Fontosh (Fiordiligi), Janja Vuletic (hennes syster Dorabella), Jesper Taube (Guglielmo, officer, Fiordiglis fästman), Klas Hedlund (Ferrando, officer, Dorabellas föstman), Marianne Hellgren Staykov (Despina, systrarnas hushållerska) och Johan Edholm (Don Alfonso, gammal vän till officerarna) – var berömvärda. För ljuvliga klanger stod också operakören och hovkapellet.

Don Alfonso framför med övertygelse åsikten, att de båda officerarnas fästmör, när de själva kallas till fronten, säkert kommer att roa sig med andra män: Così van tutte – så gör alla kvinnor. När officerarna inte vill tro på honom, slår han vad med dem. Som ett led i testet får officerarna låtsas ge sig i väg till fronten men återvänder förklädda och tar sig an uppgiften att förföra den andres fästmö. Och si – Don Alfonso får rätt: Dorabella ”faller” först, som det brukar heta. Men också Fiordigli ger till slut efter för sin lust. Moralisk panik utbryter. De båda männen förebrår sina fästmör och ömkar sig själva; utan tvekan är perspektivet i librettot främst manligt. Men i rättvisans namn bör man också nämna, att verket, för att vara från en så tidig tidpunkt som 1790, inte bara beskriver kvinnligt svek utan också kvinnlig lust. Och operan slutar med försoning.

På mig verkar frågeställningarna i operalibrettot (av Lorentzo da Ponte) ändå sjuttonhundratalsaktiga. Därför förstår jag inte riktigt, varför man i den aktuella uppsättningen använde sig av moderna kläder och attiraljer. De båda officerarna återkom sålunda till sina fästmör, utklädda till hippies. ”Var det dagens publik till ära som Guglielmo och Ferrando hade klätt ut sig till miljöpartister?”, frågade jag därför Lars Ohly och Åsa Hagelstedt, på väg ut till kungens champagnemottagning i pausen.

Men sjuttonhundratal eller nutid – det är svårt att bortse från att den här historien innehåller orimligheter. Kan man till exempel verkligen tänka sig, att de två systrarna inte skulle känna igen sina fästmän, vare sig dessa nu hade klätt ut sig till hippies eller till miljöpartister?

Uppenbarligen hade operaledningen haft sina funderingar över hur riksdagen, eller i vart fall delar av den, skulle kunna uppfatta en historia av det här slaget. Därför lät man chefdramaturgen Stefan Johansson inleda med en muntlig introduktion från scenen. Johansson påminde bland annat om att, när riksdagen tidigare en gång i samband med riksdagsöppnandet fick se ”Carmen”, detta hade föranlett rubriken

Riksdagen applåderade kvinnomord

När vi efter avslutad föreställning hämtade våra kläder i garderoben, träffade vi åter på paret Ohly-Hagelstedt. Jag levererade då följande rubrik åt dem, till deras hörbara garv:

Kristdemokrater applåderade otrohet.