Arnaldur Indriðason

16 september 2007 17:20 | Deckare | 1 kommentar

Det finns deckarförfattare och deckarförfattare. De bästa av dem skriver inte bara spänningshistorier; de skriver litteratur.

En av de bästa av det senare slaget är islänningen Arnaldur Indriðason (född 1961). Indriðason startade som journalist på Íslands största dagstidning, Morgundblaðið, vilket säkert har betydelse för hans effektiva prosa. Han har också studerat filmvetenskap, vilket märks på hans förmåga att panorera vyer från Reykjavík och det märkliga isländska landskapet.

Jag tror mig kunna bedöma det; jag har under årens lopp varit på många besök både i Reykjavík och också på många andra ställen i Ísland (som islänningarna själva säger – de säger aldrig på Ísland). Jag kan se landets fascinerande, vilda och vackra, landskap framför mig: de svart-vita, kala och trädlösa lavalavidderna, fjällen och ravinerna med vilda forsar och vattenfall, jöklarna och geysrarna, de svavelosande, heta vulkaniska partierna, sommartid de blommande alaskalupinerna som dränker lavalandskapet i blått. Jag känner mig hemma i den ganska stora staden Reykjavík med dess villabebyggelse (där det faktiskt finns träd i trädgårdarna), dess många moderna (och mycket fina) restauranger, dess betongförorter – när jag läser Indriðason, behöver jag oftast inte karta för att orientera mig.

Men jag vill tillägga, att hans miljöskildring är så slående exakt, att även läsare som aldrig har satt sin fot i Ísland får en god bild av landskapet och av stadsmiljöerna.

Indriðasons deckare har vunnit stort anseende utomlands. Redan innan hans ”Glasbruket” hade utkommit på svenska, belönades han år 2002 med Glasnyckeln för Nordens bästa kriminalroman. Året därpå fick han åter igen samma utmärkelse för ”Kvinna i grönt”. Och så där har det fortsatt.

Indriðasons hjälte är kriminalpolisen Erlendur Sveinsson, en man vars privatliv är åtskilligt mer torftigt än många andra polisers i kriminallitteraturen. Han är frånskild och har ett komplicerat förhållande inte bara till sin före detta hustru utan också till deras två nu vuxna barn, sonen Sindri Snær och så, framför allt, dottern Eva Lind, som är knarkare. I böckerna om Erlendur dyker också en av hans privata maror upp, förlusten en gång under pojkåren av en bror i en snöstorm uppe på fjället. Erlendur – märk att man i Ísland, även i telefonkatalogen, omtalar människor med deras förnamn – har som kolleger en manlig och en kvinnlig polis: Sigurður Óli respektive Elínborg. Dem lär man först gradvis känna närmare, när man har läst flera av Indriðasons böcker i serien.

Den första av Arnaldur Indriðasons kriminalromaner var ”Mýrin” från 2000, på svenska ”Glasbruket” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2003). Likt amerikanen Ross Macdonald – men Indriðason hör inte hemma i den hårdkokta genren – nystar den isländske författaren ofta i trådar som leder till det förflutna. Så också här: här hittar polisen bredvid en mördad äldre man ett foto av en gravsten, och när man har hittat graven visar det sig att där ligger en flicka som, blott fyra år gammal, dog 1968.

Samma slag brygga till det förflutna finns i ”Grafarþögn” från 2001, på svenska ”Kvinna i grönt” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2004). Här nystas en historia upp utifrån en lekande pojkes fynd av en bit av ett mänskligt revben. Spåren leder tillbaka till andra världskriget, tiden då det fanns både brittiska och amerikanska militärförläggningar i Ísland.

I ”Röddin” från 2003, på svenska ”Änglarösten” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2004) hittas en vaktmästare mördad i sitt lilla krypin i källaren på ett stort hotell i Reykjavík. Även den här gången leder undersökningen tillbaka till det förflutna: vaktmästaren var en gång en barnstjärna med en fantastisk röst. Författaren lägger här också ut sidospår: en engelsk skivsamlare, prostitution på hotellet och en del annat. Men lösningen visar sig vara en annan.

I ”Kleifarvatn” från 2004, på svenska ”Mannen i sjön” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2006) dyker Indriðason ner både i den isländska nutidshistorien och i sjön Kleifarvatn, där man på bottnen hittar ett skelett fastbundet vid en rysk spionutrustning. Viktigt i sammanhanget är att veta att det i Ísland under kalla krigets isigaste dagar (och även långt efteråt) fanns ett starkt kommunistparti.

Samtliga böcker i serien om Erlendur och hans poliskolleger är samtidigt starka samtidsskildringar, men ”Vetraborgin” från 2005, på svenska ”Vinterstaden” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2007) tar steget fullt ut in i nutidsproblematiken. Redan för rätt länge sen var det slående att man vid besök i Reykjavík kunde hitta etniska restauranger, drivna av vietnameser, kineser och thailändare. Också i Ísland förekommer det (som i den här kriminalromanen) att isländska män hämtar hem hustrur från till exempel Thailand. En intressant fråga är då förstås, hur det åtminstone språkligt mycket puristiska Ísland hanterar en växande inflyttning av människor från avlägsna kulturer. Den isländska purismen innebär bland annat, att dessa utlänningar tvingas anta isländska namn – men naturligtvis finns det, där som här, spänningar också kring andra frågor som rör integration, och spänningarna underblåses, där som här, av skiljaktiga attityder på ömse håll. Det Indriðason skildrar – rasism, gängbildning, mobbing, knarkhandel – skiljer sig föga från det vi känner till från vårt eget samhälle.

Upplösningen av historien, mordet på en mörkhyad tioårig pojke, ska jag inte avslöja. Men jag kan väl ändå berätta, att Erlendur i den här boken kommer närmare sina barn, att vi får veta mer om poliskollegan Sigurður Óli och hans bakgrund och att Erlendurs mentor under många år, den sedan länge pensionerade polischefen Marion Briem dör och begravs.

1 kommentar »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. En deckarförfattare jag rekommenderar är
    Björn Hellberg, född 4 augusti 1944 i Borås men uppväxt i Laholm.
    Några år i början av 1950-talet bodde han i min hemstad Halmstad, att han flyttade några mil längre söderut berodde på föräldrarnas arbete vilket var inrymt i det hus i Laholm där Hellberg fortfarande bor, nu tillsammans med sin fru Inger.

    Hellbergs kriminalromaner med kommissarie Sten Wall i huvudrollen utspelar sig i den fiktiva Staden (något närmare namn ges inte), som i beskrivningarna i böckerna närmast är ett mellanting mellan Kristianstad och Laholm samt ur författarens fantasi.

    Några år så flyttade Hellberg sina deckarhistorier till östkusten och Loviken, det blev böckerna utgivna 2003-2005.

    Följande böcker har han skrivit/
    Gråt i mörker (1981)
    Födde: en dotter (1988)
    Dråpslaget (1992)
    Rovlystnad (1993)
    Inte önskvärd (1994)
    Slutkört (1995)
    Då dagboken dog (1996)
    Gräddhyllan (1997)
    Förhäxad (1998)
    Hedersmord (1998)
    Panelhönan (1999)
    Misstaget (2000)
    Tacksägelsen (2000)
    Hotelldöd (2001)
    Den grå (2001)
    Funny Fanny (2002)
    Paria (2003)
    Club Karaoke (2004)
    Dominans (2005)
    Dödslängtan (2006)
    Trofésamlaren (2007)

    Han har också gjort sig känd som tågmästare (domare) i TV-programmet På spåret.
    Ännu en serie avsnitt kommer nu till hösten.

    Några andra bra deckarförfattare är Stieg Trenter med många härliga miljöbeskrivningar från Stockholm
    och
    Willy Josefsson som har sin miljö förlagd till Bjärehalvön i Nordvästskåne
    Josefsson har givit ut följande alster/
    Död skörd, 1996
    Brinnande bevis, 1997
    Vila i vatten, 1998
    Minnet av en mördare, 1999
    Dödarens märke, 2000
    Den fjärde punkten, 2002
    De obarmhärtiga, 2003
    Den slutna cirkeln, 2005
    Övervintraren, 2007

    Själv(Lars-Gunnar Blom) har jag skrivit följande böcker med krimilintrig
    Mitt livs match, 1997 upplaga 200 ex.
    Inte nu igen!, 2005 upplaga 100 ex.
    Livet går vidare, 2006 upplaga 100 ex.
    Räknar mina böcker som skönlitteratur och har gett ut dem på eget förlag(Röda Hjärtat),
    de finns på bibliotek i Halmstad och som pliktexemplar på de sex universitetsbiblioteken samt Kungliga biblioteket.
    Räknar mig själv som ”hobbyförfattare”.

    Comment by Lars-Gunnar Blom — 2007 09 19 11:34 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^