Last chorus: Eva Bihl

27 september 2007 23:20 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 1 kommentar

Det verkar som att jag är omgiven av sorg och elände.

Jag har ägnat den senaste veckan åt att förbereda min bror Mattis begravning; jag var inne på Fonus senast i dag och godkände dödsannonsen och kostnaderna, och på eftermiddagen ringde jag den isländska cellisten Gunhildur Halla Gudmundsdottir och diskuerade Bach-stycken att spela vid begravningen.

Hela gårdagen gick åt till att, tillsammans med Birgitta och Anna, åka till Järvsö, till en annan begravning. Den som begravdes var Eva Bihl, märkligt nog liksom min bror en av gästerna på vår 70-årsmottagning.

Eva Bihl (född den 26 september 1941, död den 5 september 2007) kom in i vår vänkrets via Lars Eric Ericsson, ordförande i Laboremus några år efter mig. Eva pluggade, om jag minns rätt, i Stockholm och var med i Socialdemokratiska studentklubben där. Den som sammanförde Eva med Lars Eric var en annan av våra laboremusvänner, Gun-Britt Andersson, som på den tiden då hon fortfarande hette Danielsson hade varit klasskamrat med Eva. Eva kom, genom att hon och Lars Eric snabbt föll för varandra, snart att ingå det gäng av laboremiter, som också umgicks vid sidan av föreningslivet.

Birgitta och jag har sen, inte minst under åren då Lars Eric och Eva hade sommarhus på Gräsö (och vi i Öregrund), fortsatt att ses hemma hos varann.

Eva var född 1941 och alltså jämnårig med min bror Matti; båda var med andra ord fyra år yngre än jag och Birgitta. Liksom Matti dog hon plötsligt. Hon trillade ihop på väg till ett möte på Folkets hus, hann bli intagen på sjukhus men avled ganska snart.

Ett av Lars Erics uppdrag var det som landshövding i Gävleborg; självfallet hörde vi till dem som fick inbjudan till landshövdingemiddag i Gävle. De många nya anknytningarna till Gävleborgs län gjorde, att Lars Eric och Eva i stället sökte sig ett sommarhus där, närmare bestämt i Järvsö. Efter pensioneringen flyttade de permanent upp dit.

När vi, chockade och tagna, såg dödsannonsen över Eva i Upsala Nya Tidning, ringde vi omedelbart Lars Eric och bestämde oss för att åka upp till begravningen den 26 september. Anna, som också känner Lars Eric, beslöt sig för att åka även hon och erbjöd sig att skjutsa oss billösa.

Begravningsdagen bjöd på soligt höstväder. En del av vägen upp är trist: skog, skog, skog. Men uppe i Hälsingland ljusnar landskapet, blir så där böljande vackert med blanka älv- och insjövatten, blånande berg, slänter med ängar där kor fortfarande betar ute och så präktiga röda hus.

Begravningsakten, med många deltagare, hölls i Hälsinglands träteater och var en av de mest särpräglade, i ordets mest positiva bemärkelse, som jag har varit med om. Ingen officiant förekom. I förgrunden fanns Evas trävita kista med några få kransar samt hennes foto på det bord, där handbuketterna las under avskedstagandet. Musik, sång och dikt bidrog till att låta våra egna minnen av henne bilda den livsväv, som det annars är officiantens uppgift att frammana.

För musiken, till större delen landskapets folkmusik, stod omväxlande Draupner (det vill säga Görgen Antonsson, Henning Andersson och Tomas Lindberg) och Björn Ståbi. Dessutom sjöng Annabella Lyons ”I Will Give My Love An Apple”.

Peter Oscarsson läste ett collage av texter av William Shakespeare, bland annat den dikt jag använde i Kjell Nordins dödsannons tidigare i år.

Och en släkting, Anna Ulrika Ericsson, läste Per Daniel Amadeus Atterbom:

En stjärna jag kände, hon var mig huld;
ej slockna hon kan i mitt sinne!
Ty fåfängt är vänta på minneströst,
men nog är kärleken minne.

Jo, nog är kärleken minne!

Den efterföljande minnesstunden på Hotell Järvsöbaden gled så småningom, efter en tydlig markering, över i födelsedagsfest för Eva; hon begravdes ju på sin födelsedag.

Och då kändes det plötsligt naturligt, att Jens Kristensen, vän till familjen, framförde låtar som Björn Skifs’ ”Håll mitt hjärta”, Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” och Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå”.

Stråkkvartetten ur Gävle symfonikorkester missade vi tyvärr. Vid det laget var vi på väg i bil mot Uppsala, tillbaka till våra egna sorger och bedrövelser.