Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt

24 september 2007 23:33 | Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 1 kommentar

I dag har jag ägnat hela dagen åt min döde bror Matti. Jag har, tillsammans med Birgitta och lillebror Mikko, varit på Fonus för att planera begravningen: valt krans och kistdekoration i de estniska färgerna, och så har vi valt en ljus, trävit kista. Begravningen blir borgerlig, med vår vän Hans Alsén, som också kände Matti, som officiant. Vi ska försöka få dit en cellist, och självfallet ska det läsas dikter. Begravningen äger rum torsdagen den 18 oktober klockan 12.00 i Stillhetens kapell, och sen blir det samling i en lokal i närheten. Annons kommer i UNT, DN och Dagbladet i Sundsvall. Gravsättningen kommer att ske senare, på Mjösunds kyrkogård vid Ljungan, i samma grav där våra föräldrar sen länge ligger.

Efter besöket på begravningsbyrån går vi till Mattis lägenhet på Timmermansgatan, för första gången efter dödsbudet: städar undan tidningar och post, letar papper för bouppteckningen, hittar också ett testamente. Men innan vi kommer in i lägenheten, får vi lov att skjuta undan de ljus, blommor och teckningar Mattis grannar och vänner och inte minst deras barn har ställt utanför hans dörr.

Matti var en människa med många vänner i grannskapet – många av dem förresten invandrare (som han ju själv också var). Flera av dem ger sig till känna under dagen: beklagar sorgen, gråter själva.

Som ni redan har sett här på bloggen, har jag hela tiden sen dödsbudet kom kryssat mellan det lätta och det svåra, mellan skratt och gråt.

Till det roliga har hört dels familjemiddagen i lördags för den nu 70-åriga Birgitta. Alla barnen och barnbarnen var här, också Bos föräldrar, Kerstins svärföräldrar Olle och Kristina, som annars bor i Sollefteå. Tursamt nog för mig – med tanke på mina ischiassmärtor – har det blivit lite av en familjetradition, att jag gör Birgittas födelsedagar till en krabbfest. En sådan fordrar ju inte alltför mycket matlagning, vilket jag i mitt nuvarande tillstånd har svårt att klara.

På söndagen ordnade Kerstin fest för Viggo, fem. Och eftersom hon själv nyss (13 september) har fyllt år, passade vi på att fira också henne.

Men av och till, också under de här glada festerna, gick mina egna tankar till bror Matti, som också han skulle ha varit med vid båda de här tillfällena.

Men så här är ju livet: en blandning av skratt och gråt. Sorgen rår inte förnuftet på, och ska heller inte rå på.

Så när jag i dag till Fonus lämnade in manus till dödsannons för Matti, använde jag där några tänkvärda ord av Werner Aspenström:

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt.

Som jag redan har berättat, fick vi dödsbudet kvällen före Birgittas riktiga 70-årsdag. Jag genomförde trots detta min planerade morgonuppvaktning: gjorde smörgåstårta, bryggde kaffe, dukade bordet med blombuketter från Fyris torg, överlämnade presenter.

På kvällen hade jag lovat att, i anslutning till den första i raden av våra abbonnerade konserter på Musikens hus, bjuda ut henne på restaurang. Det senare skippade vi; ingen av oss hade lust att gå på krog den här kvällen. Vi tar det i Italien i stället – vi åker till Sorrento i slutet av veckan.

Men konserten ville vi båda gå på. God musik är aldrig fel, dessutom i en situation som min en lisa för själen.

Och vi ångrade oss verkligen inte. Från våra nu fasta platser, ganska långt fram i Stora salen, såg och hörde vi Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi och med Nils-Erik Sparf som konsertmästare framföra Edvard Griegs ”Peer Gynt, orkestersvit nummer 1, opus 46”, Edward Elgars ”Konsert för violoncell och orkester, e moll, opus 85” (med Jakob Keranyi på cello) och så Jean Sibelius’ ”Symfoni nummer 5, ess-dur, opus 82”.

Kanske handlade det om vårt eget stämningsläge, men Elgars musik träffade oss mest den här aftonen.

Också ett par andra kvällar har vi ägnat åt att lyssna på musik.

Mer cello blev det en av dessa kvällar: Gregor Platigorsky som cellosolist och Boston Symphony Orchestra under ledning av Charles Munch i dels ”Concerto in B Minor, Opus 104” av Antonín Dvořák, i dels William Waltons ”Cello Concerto” (BMG 82876 66375 2).

Ännu mer intressant var faktiskt en BIS-CD (285) med svensk musik, ”A Swedish Serenade”, där Stockholm Sinfonietta under ledning av Esa-Pekka Salonen framför verk av Dag Wirén (”Serenad för stråkorkester, opus 11”) , Lars-Erik Larsson (”Liten serenad för stråkorkester, opus 12”), Lille Bror Söderlundh (”Concertino för oboe med stråkorkester”) och Ingvar Lidholm (”Musik för stråkar”). Den stora musikaliska överraskningen var här Lille Bror Söderlundhs musik, alltså själva musiken, inte bara Alf Nilssons i och för sig berömvärda oboespel.

Båda de här skivorna fick vi i 70-årspresent av Uppsala arbetarekommun. Vi misstänker starkt, att det är den gamle trotjänaren på arbetarekommunen, vår vän från laboremustiden Kjell Johansson, som har gjort de intressanta CD-inköpen.