Årsstämma med Ordfront
21 maj 2006 15:04 | Politik, Prosa & lyrik, Serier, Ur dagboken | 7 kommentarerSom jag tidigare har berättat, har jag valts in i styrelsen för det lokala Ordfront i Uppsala. Eftersom jag tar de uppdrag jag har på allvar, åkte jag i går, lördag, till riks-Ordfronts årliga stämma, som hölls i Skeppsholmens folkhögskola på Skeppsholmen i Stockholm. På tåget stötte jag ihop med Peter Gustavsson, och vi gjorde sällskap.
Det är lite av sextiotalistiskt direktdemokratistuk över Ordfront: varje medlem kan delta i årsstämman och förfogar då bara över sin egen röst, ingen annans. Alla 18 663 medlemmarna skulle alltså i princip kunna infinna sig på stämman men gör det naturligtvis inte; många är primärt bokklubbsmedlemmar (i Bokfront) och/eller läsare av Ordfront magasin. För att få någon kläm på hur många som kommer har man i stadgarna fört in en bestämmelse (tagen i andra läsningen vid den här stämman) om att man måste anmäla sig minst två veckor i förväg.
Det finns naturligtvis ett problem inbäddat i det här direktdemokratiska systemet: Hur vet man, att de som kommer till stämman är åsiktsmässigt representativa för medlemmarna? (Det här är inget ifrågasättande av den aktuella stämman – det här var, enligt min högst privata mening, en klok och balanserad stämma.) Problemet med en annan, representativ ordning, som man skulle kunna tänka sig, är att det inte finns någon rikstäckande regional eller lokal organisation. De som vill kan – som vi i Uppsala – på basis av de centralt registrerade medlemmar, som finns i vårt område, bilda en förening och ordna författaraftnar (som nyligen med Göran Greider), debatter, medlemsvärvningskampanjer och andra aktiviteter. Innan det över huvud taget är meningsfullt att diskutera någon form av representativ demokrati, måste antalet sådana lokalföreningar öka, i princip täcka hela landet. Och för att med centrala insatser bygga upp något sådant saknar Ordfront tillräckliga personella och ekonomiska resurser.
Vad är då Ordfront? I stadgarnas paragraf 1 står det att ”föreningen Ordfront är en ideell förening, religiöst och partipolitiskt obunden”. Målsättningarna för verksamheten preciseras i paragraf 2:
”Kulturföreningen Ordfront vill med språket, det talade och skrivna ordet, medverka till att människor utvecklar sitt samhällsengagemang och sitt kritiska och självständiga tänkande.
Ordfront vill i den svenska folkbildningstraditionens anda verka för att demokratin ska utvecklas och fördjupas i alla delar av samhället.
Ordfront vill att omtanke och solidaritet ska vägleda samhällsutvecklingen.
Ordfront värnar om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.
Ordfront arbetar med mottot att försvara yttrande- och tryckfriheten.”
Den enda motionen till stämman handlade för övrigt om att Ordfront ännu mer aktivt borde delta i debatten om yttrande- och tryckfriheten.
De flesta känner dock, föga förvånande, till Ordfront mest som förlag och som tidskrift.
Tidskriften har tidigare ifrågasatts i den offentliga debatten, bland annat för en problematisk artikel om Exjugoslavien och, i dess släptåg, för hanteringen av en anställningsfråga på redaktionen. Jag tänker inte dra i gång den debatten igen; Ordfront magasin har en helt ny redaktion nu, och det är att hoppas, att nya skaror av läsare finner vägen till en spännande och läsvärd tidskrift för kultur och samhällsdebatt.
Förlaget var tidigare känt inte minst för att vara Henning Mankells förlag, men Mankells böcker utkommer numera på det av honom själv och förläggaren Dan Israel ägda Leopard förlag. Ekonomiskt har detta givetvis inneburit ett avbräck för Ordfront, men Ordfront har för den skull inte varit i avsaknad av storsäljare som Michael Moores böcker (dock inte så mycket nu som för ett par år sen).
Andra ordfrontförfattare, som har sålt bra, är Kjell Eriksson, Dick Harrison, Lasse Berg, John Ajvide Lindqvist och debutanten Mariane Bakhtiari (med ”Kalla det vad fan du vill”). För kort tid sen blev Gellert Tamas TV-filmade ”Lasermannen” en stor succé.
Serieförlaget Galago är numera en etikett inom Ordfront. Av Galagos utgåvor är främst Marjane Satrapis ”Persepolis” (fyra album) värda att nämna; till denna succé ska jag försöka återkomma. Till den här sfären hör också utgivningen av Jan Berglin.
Ordfront förlags signum är ju samhällsdebatterande böcker – det är rättvist att säga inte bara att Ordfront är Sveriges ledande förlag på det området utan också att många viktiga böcker över huvud taget inte hade kommit ut här i Sverige, om inte Ordfront hade funnits. (Ordfronts framgångar på det här fältet har dock fått också de stora förlagen att åtminstone vara med och tävla på den här banan.)
Just nu är trenden vikande för försäljningen av samhällsdebatterande litteratur. Eftersom det här har varit Ordfronts framgång, är det också förlagets akilleshäl: ett förlag med den här inriktningen är starkt ekonomiskt beroende av att de böcker man ger ut också går att sälja.
Sålts har de till stor del gjorts genom den egna bokklubben Bokfront. Ordfront och därmed Bokfront har dock, trots en inte obetydlig nyvärvning, drabbats av sjunkande medlemstal – just nu ser man äntligen tecken på stabilisering. En av förklaringarna till nedgången tycks vara nätbokhandelns framgångar – med dess priser kan varken Ordfront eller några andra bokklubbar konkurrera.
Vad kan man då göra för att vända utvecklingen?
Det är viktigt att värva medlemmar, inte minst medlemmar som vill slå vakt om att det finns ett förlag med Ordfronts inriktning på den hårdnande svenska bokmarknaden. Är du som läser det här medlem? Gå vidare till Ordfronts hemsida http://www.ordfront.se och titta närmare på olika grenar av Ordfronts verksamhet – sen klickar du lämpligen på Bli medlem.
Ett annat sätt är att bredda utgivningen till fler områden. Ordfront har inte heller tidigare varit ett renodlat förlag för samhällsdebatterande böcker, men här finns det mer att göra. Ett exempel från den aktuella utgivningen är den avslutande delen av Göran Palms ”Sverige. En vintersaga”, nobelpristagaren Dario Fos självbiografiska bok ”Fladdermössens by”, britten Ian McEwans böcker, senast ”Lördag”, Göran Greiders ”Hagen” (som jag har skrivit uppskattande om här på bloggen) och Yasar Kemals böcker.
Ordfront har vidare sedan länge profilerat sig som ett av Sveriges ledande deckarförlag; jag har ovan nämnt Henning Mankell. I Mankells anda (samhällskritiska kriminalromaner) verkar också den mycket läsvärde uppsalaförfattaren Kjell Eriksson, för övrigt ny ordförande i Ordfront Uppsala. I höst tar Ordfront över den svenska utgivningen av Sara Paretsky.
Den ekonomiska snålblåsten för förlaget har fått konsekvenser, som på ett enligt min mening olyckligt sätt slår mot just breddningen av förlagets utgivning. Försäljningar av verksamheter, som kunde ha utvecklats till mer stabila ben att vila på, säljs av, eftersom det ger snabba och välbehövliga pengar:
Grönköpings Veckoblad och Nya Söndagsnisse Strix är på väg att säljas.
Galago blir kvar som en återkommande serieantologi (som man också ska kunna prenumerera på) men den separata seriebokklubben avvecklas och utgivningen blir en etikett inom Ordfront. Många tidigare galagoserieskapare finns i dag tyvärr på andra förlag.
Lyrikklubben har redan lagts ner, och man avser att sälja Lyrikvännen. Jag förstår de akuta ekonomiska argumenten, men den här försäljningen smärtar mig. Jag har oavbrutet varit medlem i Lyrikklubben sedan den startades av Folket i Bilds förlag på 1950-talet; jag har läst Lyrikvännen från starten och jag tror att jag äger samtliga böcker, som genom åren har getts ut av Lyrikklubben.
Lyrikvännen är i dag en läsvärd och till det yttre och i antalet sidor mycket mer påkostad kulturtidskrift än det anspråkslösa lilla häfte den var vid starten på 1950-talet. Det jag saknar i den och ännu mer i den (nu alltså nedlagda) egna utgivningen är bredden, folkbildningsansatsen. När jag gick i gymnasiet, talade svensklärarna väl om Lyrikklubben och FiBs lyrikklubbs utgivning. För många, inte bara gymnasister utan också de människor ur arbetarklassen som läste Folket i Bild, blev Lyrikvännen och Lyrikklubben vägen in i poesins värld.
Grunden, inte minst ekonomiskt, för den tidiga, medlemsmässigt mycket framgångsrika Lyrikklubben var ett antal antologier, som såldes i mycket stora upplagor. Den legendariske chefredaktören för Folket i Bild Ivar Öhman gav ut ”De bästa dikterna” (1953), ”Tolv moderna poeter” (1953) och ”Svensk poesi” (1954 – första upplagan tryckt i 23 000 exemplar!); senare kom en stor poesiantologi sammanställd av Olof Lagercrantz. I folkbildningsansatsen låg också att introducera en rad svenska poeter för en ny och bredare läsekrets. Stig Carlsons (som framgångslikt ledde FiBs lyrikklubb och själv var poet) och Axel Liffners ”En bok om Nils Ferlin” (1954), Nils Ferlins (red): Dan Andersson: ”Ballader och spelmansvisor” (1954), Emil Hagström (välkänd för FiBs läsare): ”Visor i Tidlösa” (1959) och så vidare.
Den här delen av utgivningen gav ekonomiskt svängrum för utgivning också av smalare lyrikböcker (som aldrig har varit någon lysande affär). Den senare utgivningen gav dock förlaget flera nobelpristagare, vilket heller inte rent ekonomiskt var att förakta. Nobelpristagare, utgivna av FiBs lyrikklubb, är Juan Ramón Jiménez, Nelly Sachs, Salvatore Quasimodo, Miguel Angel Asturias och Octavio Paz. Att det inte är kört heller i modern tid visar väl nobelpriset 1996 (under ordfronttiden) till Wislawa Szymborska.
Varför skulle det här inte gå att upprepa med rätt personer vid rodret? Jan-Erik Pettersson på Ordfront förlag är skeptisk: den bildade (alltså främst kvinnliga) medelklassen av i dag läser inte lyrik utan Linda Skugge och Kajsa Ingemarsson, och det finns ingen stor och bred veckotidning à la gamla Folket i Bild, som kan rekrytera medlemmar.
Jag med min envisa läggning sporras snarare av hinder. Varför skulle inte Lyrikklubbens utgivning kunna återuppstå inom ramen för Ordfront förlag, som etikett? Till att börja med kunde man trycka om de gamla antologierna, gärna i sina vackra 1950-talsband. Bär det sig, ska jag gärna ge råd om hur man kan gå vidare. I varje nummer av Ordfront magasin kunde man ha en lyriksida: en eller ett par illustrerade dikter och reklam för under Lyrikklubbens etikett utgivna böcker (med möjlighet att beställa dem via Bokfront). Kontakt med och broschyrmaterial till landers svensklärare samt besök på universitetens litteraturinstitutioner och på folkhögskolor bör snabbt kunna öka upplagan på Lyrikvännen och medlemsantalet i Lyrikklubben.
Lyrikklubbens utgivningslista genom årtiondena är för övrigt som gjord för gradvis återutgivning. Utöver redan givna exempel kan man nämna rader av svenska och utländska poeter, vars verk är värda en renässans: Gunnar Björling, Erik Blomberg, Bertolt Brecht, Vilhelm Ekelund, Carl Emil Englund, Harald Forss, Robert Frost, Harriet Hjorth, Homeros (!), Erich Kästner, Oskar Levertin, Arnold Ljungdal, Federico Garcia Lorca, Artur Lundkvist, Christian Morgenstern, Birger Norman, Henry Parland, Arthur Rimbaud, Johan Ludvig Runeberg, Birger Sjöberg, Stig Sjödin och många många flera.
”Folkbildningstraditionens anda” talas det om i Ordfronts målsättningsparagraf.
Jag är inte alls orolig för att det jag pläderar för, med den uppbackning jag argumenterar för, är ekonomiskt äventyrligt.
***
PS Engagerade människor bör inte gå på årsstämmor. För min del slutade mitt första besök på riks-Ordfronts årsstämma med att jag blev vald till ledamot och sammankallande i valberedningen. DS
7 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Ordfront borde absolut ha en lyriksida. Och visst borde till exempel Stig Sjödin få en renässans. Men jag tror att det är ännu viktigare att satsa på alla de unga, lovande poeter som verkar nu. Poeter som uppsalasonen Mohamed Omar (med sin fantastiska debutsamling ”Tregångare”) och Daniel Boyacioglu säljer dessutom ganska bra för att vara poesi.
Dessutom måste jag säga att Ordfronts uppsalaavdelning verkar vara en väldigt intressant plats för dem som vill jobba för en mer progressiv kulturpolitik. Synd att man är stockholmare numera. Se bara till att värva lokala kulturpersonligheter som Mohamed Omar och Elsie Johansson (även om ingen av dem ligger på Ordfront).
Comment by Fredrik Jansson — 2006 05 22 14:04 #
Mohamed Omar har Ordfronts uppsalaavdelning redan kontakt med; vi hoppas få hans hjälp med att arrangera en lyrikafton i höst.
Elsie Johansson känner jag personligen sedan många år. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och den innehöll mycket kulturmaterial, publicerade jag dikter av henne. Hon talar fortfarande uppskattande om att jag valde en kongenial illustratör, Inger Rydén, till hennes dikter. Men Elsie ligger alltså numera på Bonniers efter att tidigare ha gett ut sina böcker på LT, som blev en del av Natur och Kultur.
Att jag argumenterar för den sortens lyrikutgivning som jag gör beror inte på att jag är ointresserad av samtida lyrik. Men lyrikutgivning är ett ekonomiskt vanskligt företag, och min poäng var, att man därför bör starta med ekonomiskt starka kort – som sedan kan bidra till att finansiera sådant som det är mer risker med. Man kan inte komma förbi det faktum, att Ordfronts ekonomi i dag inte är den bästa.
Comment by Enn Kokk — 2006 05 22 22:33 #
Mohamed Omar och tidskriften Minaret har en hemsida: http://www.mohamedomar.se
Comment by Mohamed Omar — 2006 08 28 9:25 #
Till Mohamed Omar: Tack för tipset till mina lyrikintresserade läsare!
Det är Kjell Eriksson, ordförande i Ordfront Uppsala, som åtog sig att kontakta dig för en lyrikafton – sist vi träffades hade han dock ine fått något besked. Har du själv något förslag?
Comment by Enn Kokk — 2006 08 28 9:58 #
Jag är medlem i Ordfront sedan ett antal år, och har också varit med i styrelsen för Ordfront i Göteborg.
Nu har Ordfront tyvärr genomfört en förändring som jag tror att man förlorar på. Jag har tidigare under en period inte haft råd att köpa så mycket böcker och när jag meddelade ett generellt nej till böcker, alltså att jag ville själv aktivt beställa de böcker jag ville ha (jag glömde titt som oftast att säga ifrån om jag inte ville ha månadens bok och det var obekvämt), ställdes jag för några år sedan inför två alternativ, endera ville jag så att säga vara med eller så ville jag inte vara med.
Numer får jag alltså inte urvalet av Ordfronts böcker med tidningen varje gång, vilket jag gärna skulle ha velat ha. För en och annan bok vill jag gärna köpa, och köpte jag. Nu ser jag dem ju aldrig, vet inte vilka böcker man ger ut, och då blir det ingen bok alls köpt. Jag tror att den policyn man införde då var negtiv för förlaget och för försäljningen.
Comment by Kerstin — 2007 09 17 1:33 #
Till Kerstin Berminge: Omorganisationen – klokt gjord eller inte – har som bakgrund de ekonomiska problem (på gränsen till konkurs) Ordfront har haft: de olika grenarna av verksamheten går olika bra och ska därför inte kunna dra med hela bygget, om någon av dem faller. Mest problem har bokklubben haft; antalet medlemmar har, om jag minns rätt i huvudet, ungefär halverats. Bokklubben, Bokfront, har svårt att klara konkurrensen från till exempel internetbokhandeln. Eftersom många av Ordfront magasins läsare, befintliga eller presumtiva sådana, inte vill vara med i bokklubben, har man i stället satsat på en separat bokklubbstidning för dem som uttryckligen vill vara med i bokklubben.
Ordfront magasin är (liksom bokklubben) fortsatt i föreningen Ordfronts ägo, medan förlaget Ordfront, som akut behövde ett kapitaltillskott, har fått nya delägare. Dock behåller föreningen Ordfront även fortsättningsvis aktiemajoriteten i förlaget.
Den konstruktionen hade knappast varit möjlig, om ett större förlag – Norstedts, Natur och Kultur et cetera – hade hjälpt till med att lösa Ordfronts akuta ekonomiska kris. Priset för en sådan lösning hade varit att överlåta hela förlaget eller åtminstone aktiemajoriteten till det större förlaget. Kanske hade förlaget i fråga också varit intresserat att ta över bokklubben men då snarare adresserna än just Bokfront i dess nuvarande form. De stora förlagen har ju egna bokklubbar, som de gärna vill utvidga – men i en sådan större bokklubb skulle förstås utbudet av böcker från just Ordfront ha blivit begränsat.
Comment by Enn Kokk — 2007 09 17 10:25 #
Det stora fel Ordfront gjorde var att undan för undan begränsa föreningens inflytande. Därmed blev den som vilken bokklubb som helst, om än med programverksamhet. Dessutom gjorde sig ju koncernen skyldig till arbetsrättsliga äventyrligheter som knappast har gynnat den. Och tyvärr verkar det som om den linjen fortsätter. Hur klokt det är att släppa in riskkapitalister som delägare kan man nog också diskutera. Om Ordfront trots allt detta lyckas behålla inriktningen på sin utgivning, något som verkligen behövs, är det ett underverk. Vi får hålla tummarna och hoppas.
Comment by Hans O — 2007 09 17 11:34 #