Georg Riedel, det svenskaste som finns

23 maj 2006 23:19 | Musik, Politik | 2 kommentarer

I kväll har Birgitta och jag sett ett mycket sevärt TV-program, ”Georg Riedel och det svenskaste som finns”; filmen om Riedel har gjorts av Per Dahlberg och Bengt Löfgren. Hoppas den kommer i repris.

Självfallet var utgångspunkten Georg Riedel som musiker, främst hans samarbete med den svenska jazzeliten (Arne Domnerus, Rune Gustafsson, Bengt Hallberg, Jan Johansson, Monica Zetterlund och många andra) och också med ledande amerikanska jazzmusiker.

Ett annat bärande inslag i filmen var Riedel som kompositör, då med ganska självklar tonvikt på alla hans tonsättningar av Astrid Lindgrens visor.

Många av den här mannens skapelser – jag nöjer mig med att nämna ”Idas sommarvisa”, som sjungs på snart sagt varje skolavslutning i Sverige – hör till det vi uppfattar som det svenskaste som finns. Och det bör vi göra!

Just därför bör man komma i håg, att Georg Riedel som barn kom till Sverige från Tjeckoslovakien; pappan var tysk och mamman judinna. I filmen berättade han, att han hade lärt sig svensk folkton av hälsingen Jan Johansson och gotlänningen Lars Gullin. Men – och nu kommer vi till något lika intressant – han var också övertygad om att han i sina barnvisor till Astrid Lindgrens texter hade hämtat klanger även från tjeckisk och annan slavisk folkmusik.

För några månader sedan hade jag anledning att kommentera ett inlägg från en sverigedemokrat, som hade skrivit ett inlägg på kulturkontorets i Uppsala blogg:

Postat av: Erik Hellsborn
Mångkultur i en stat är antikultur. Ursprungskulturen urvattnas genom massiva påtryckningar av främmande kultur. Sann mångkultur kan bara existera globalt, och då endast med ordentliga gränser mellan staterna.

2005-dec-01 @ 16:36:11

Postat av: Enn Kokk
Erik Hellsborn ogillar mångfald – och vill uppenbarligen ersätta den med enfald. Men den som vill värna den nationella kulturen bör inte vara så enögd, att han vägrar inse, att denna mår väl av och även utvecklas av impulsutbyte med andra kulturer.

I kulturavsnittet i ett av de socialdemokratiska partiprogram, för vilka jag har varit huvudsekreterare, står följande som jag gissar att Hellsborn kan tänkas gilla: ”Socialdemokratin vill ta ansvar för att vårt kulturarv förs vidare till nya generationer.” Vidare: ”I en allt mer internationaliserad och av massmedia dominerad värld är det en viktig uppgift för de små nationerna att värdera det egna språket och den egna kulturen.”

Men en lika viktig slutsats i det citerade partiprogrammet är följande: ”En kulturell och språklig mångfald är en rikedom i det mellanfolkliga samarbetet.” – – – ”Öppenhet mot omvärlden är en livsnödvändighet för svenska konstnärer och kulturinstitutioner liksom för svenska folket. Att främja utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna är ett mycket angeläget kulturpolitiskt mål. Inom Sveriges gränser befrämjas denna mångfald och detta kulturutbyte av invandrarna; deras kulturer innebär en rikedom för det svenska samhället.”

Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Uppsala stadsteaters chef Stefan Böhm uttryckte detta på ett fint sätt vid ett kulturfrukostsamtal om det kommande mångkulturåret: Jag är 100 procent svensk och 100 procent jude. Jag vill gärna travestera honom: Jag är 100 procent svensk och 100 procent estländare.

Går det inte? Jo, det går visst, och jag ska ge ett praktiskt exempel: Vi ser väl alla, och med rätta, Astrid Lindgren som något av det svenskaste som finns. Men de bilder vi har på näthinnan av Karlsson på taket, Lotta på Bråkmakargatan, Nils Karlsson Pyssling, Madicken, Tjorven och Bröderna Lejonhjärta är alla skapade av Ilon Wikland, liksom jag själv naturaliserad flykting från Estland. Nog kan hon tolka både Astrid Lindgren och den svenska folksjälen? Men samtidigt vet vi, bland annat genom Ilon Wiklands egna utsagor, att hon har hämtat åtskilliga exteriörer för sina Astrid Lindgren-illustrationer från barndomens Haapsalu i Estland.

Enn Kokk (s), kulturnämnden

2005-dec-08 @ 21:21:32

Till exemplet Ilon Wikland vill jag härmed foga exemplet Georg Riedel, helsvensk och samtidigt halvjude från Tjeckoslovakien. Georg Riedel berättade för övrigt i TV-programmet, att hans mormor (vilken vacker kvinna! – hon visades på foto) hörde till dem som sändes till Auschwitz.

Georg Riedel berättade vidare, med stolthet, att hans far var socialist.

Det för mig över till att påminna om att stora delar av 1970-talets svenska jazzelit, bland dem Georg Riedel, spelade på socialdemokratiska partikongresser och på partiets valturnéer. Arne Domnerus och hans sextett (i vilken Georg Riedel spelade bas) turnerade tillsammans med Olof Palme i valrörelsen 1976. Om detta skrev Lena Näslund i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1976 (2 september) under rubriken ”Dompan i valrörelsen: – Hoppas vi vinner”.

Dompan deklarerar i artikeln, att det här är ett jobb inte bara för pengar utan av övertygelse:

– Att ta politisk ställning är minsann ingen liten lekgrej, säger han. Jag har tänkt länge på saken och är nu socialdemokrat. Det kändes väldigt riktigt att spela för socialdemokraterna på partikongressen i höstas. Det var första gången jag öppet visade var jag står. Och nu gör jag det igen.

Det visar sig, att det inte bara handlar om hans eget personliga ställningstagande:

– De övriga medlemmarna i bandet ställer också upp. Vi har snackat om att det här engagemanget kan sätta en politisk stämpel på den som inte är socialdemokrat. Jag har fått andra anbud i valrörelsen också, men har avvisat samtliga.

Dompans avslutningsord i intervjun passar märkvärdigt bra också inför årets val:

– Ett tag var jag övertygad om att borgarna skulle vinna. De hade vind i seglen. Nu tror jag man alldeles har glömt bort de olyckliga händelserna i våras. Det är de politiska frågorna som gäller. Folk har börjat fundera över vad de nuvarande oppositionspolitikerna tänker göra om de får regeringsmakten. Därför tror jag att det kommer att gå bra.

2 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Det där med att vara jude är oerhört komplicerat. Läs bara Lars Gustafssons Ett minnespalats så förstår du vad jag menar. Fast han kanske krånglar till det i onödan. Men själva judenheten ärvs enligt läran på spinnsidan. Och det finns inga halvjudar. Antingen är man jude eller också är man det inte. Såvida man inte aktivt väljer religion, för då kan man konvertera, åtminstone till judendomen. Däremot finns det inga halvjudar, kvartsjudar och åttondelsjudar. Det är något som judarnas rasbiologiska fiender har hittat på. George Riedel är alltså jude vare sig han vill eller inte. Det kan låta konstigt men egentligen är det inte konstigare än alla andra regler om släkter och trossamfund. Litet petigt kanske, men den här definitionen visar tydligt att judar inte är någon ras och det tycker jag är bra.

    Comment by Hans O — 2006 05 24 11:43 #

  2. OK då. Jag försökte bara klä i egna ord det Riedel sa, nämligen att mamman var jude, pappan tysk, båda från Tjeckoslovakien. Att jag valde ordet ”halvjude” var avsiktligt, menat som en liten provokation mot sverigedemokraterna och deras meningsfränder.

    Comment by Enn Kokk — 2006 05 24 12:53 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^