Pressgrodor

14 mars 2006 15:53 | Citat | Inga kommentarer

”För den som beställt varor från ett EU-land är ångestfristen sju arbetsdagar.”

Dagens Nyheter

Hälsa alla herrarna – hjälp mig med texten!

13 mars 2006 17:53 | Musik, Politik | 7 kommentarer

Jag har i årtionden samlat på politisk musik, också gett ut sångböcker och skrivit mapptext till skivor. Min skivsamling omfattar bland annat svensk proggmusik och de olika sjuttiotalistiska små kommunistpartiernas skivutgåvor. På en LP från KFMLs/SKPs skivbolag Oktober, ”Arbetets söner och döttrar”, finns en låt som jag brukar spela ibland, när jag gör skivprogram med vänstermusik, ”Hälsa alla herrarna”.

Texten finns inte i skivmappen och inte heller i de två sångböcker från KFML/SKP jag äger. Jag har därför försökt skriva ut den från skivan och har nästan lyckats – men jag går bet på några svårhörbara partier. Här nedan finns texten så långt jag har kommit med den; frågetecknen markerar ställen, som jag inte har klarat av (eller som kan tänkas ha blivit fel).

Kan någon hjälpa mig att fylla i luckorna? Eller finns kanske texten tillgänglig någonstans?

Arbetets söner & döttrar, Oktober OSLP 502, B:3, 1972

”Hälsa alla herrarna”
Text: Werner Nilsson, 1972
Musik: Hjort Anders (”Trettondagsmarschen”)

HÄLSA ALLA HERRARNA

Hälsa alla herrarna som makten har
att dom kan inte lura oss mer
med sin välfärdsbluff och folkhemsmyt
för vi tillhör dem som börjat fatta vad som sker.
Vi har återtagit rätta takterna
som vi ärvde från Engelbrekts dar,
samma kämpakraft som fädren haft
finns ännu i gamla Sverige kvar.

Dom har lovat jämlikhet i 40 år,
men det mesta har stannat vid prat,
största delen utav välfärden
fick pamparna i vårt monopolkapital.
Ty de lovade ett stycke bättre liv
och en jättefin levnadsstandárd,
om vi bara gick från gård och grund
och packa oss samman i en stad.

Vi har länge böjt oss under herrarna,
men nu fanimej har vi fått nog!
Ni kan hälsa Marcus Wallenberg,
Sankt Olof, ? dräng och alla pamparna i ?
Ni har tvingat oss att lämna hembygden,
men nu fanimej har vi fått nog,
vi vill bort från kall betong och skit
och åter se äng och sjö och skog.

Men varenda gång vi ställer våra krav
börjar tjyvpacket skälla på oss
och i alla städer, (på landsbygd?),
ska fan????
Och i TV, radio och tidningar
ska dom sprida sån dynga om oss,
men nu ger vi oss inte längre, nä,
för nu ska vi ena oss och slåss!

Kom och låt oss enas uti land och stad
i en front emot avfolkningen
och i stan där vi kan stifta lag
???? slå vakt om här i kväll (?)
Men när vi befriat oss från tjyvarna,
ifrån pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi vartenda dugg

Radi-raj-ra, radi-radi-raj-raj-ra,
radi-raj-radi, raj-radi-ra,
radi-raj-raj, ra-raj, raj-raj-ra,
radi-raj-ra, raj-ra, raj-ra, radi-radi-ra.
Men när vi befriat oss från tjyvarna,
ifrån pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi vartenda dugg

Tjo!

Som en vägledning: de medverkande på skivan var Rebecka Glaser, Annie Glaser, Märit Lundblad, Ingrid Lundblad, Kurre Stenlund, Ludde Lindström, Pelle Höglund, Jerker Karlsson, Lasse Almestad, Slim Lidén, Lotta Sandberg, Marianne Lundblad, Rose-Marie Larsson, Bodil Lundblad och Åke Stenlund. Om någon som läser det här känner någon av de nämnda, kanske han eller hon vill vidarebefordra min fråga.

Mig når man här på bloggen, http://enn.kokk.se, eller på e-postadressen enn.kokk@telia.com.

Arbetarrörelsen och bonderörelsen

12 mars 2006 17:25 | Media, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Gamla Folket i Bild var utan minsta tvivel ett uttryck för främst arbetarrörelsens bildningssträvan. Med arbetarrörelsen menas här alla dess grenar, inte minst den fackliga. Men också många av de andra folkrörelserna var representerade i FiBs styrelse, till exempel nykterhetsrörelsen genom Justus Elgeskog och Ruben Wagnsson. Mer överraskande är kanske att också bonderörelsen hade en representant där, Bernhard Glans.

Glans var förbundssekreterare i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU), en på sin tid stor och livaktig rörelse för bondeungdom. I nummer 40 1936 presenterade han rent av i text och bild sin organisation för FiBs läsare. Och på den fasta avdelningen Stad och land, dit läsare/föreningsaktiva fick sända in foton med text från jubileer och evenemang i sina organisationer, förekom följaktligen bidrag inte bara från arbetarekommuner, SSU-klubbar och fackföreningar utan också från till exempel godtemplarloger, idrottsföreningar och jordbrukarorganisationer. En annan fast spalt, Ansikten, speglade hela spektrat av svenska folkrörelser. Ett exempel: av de sammanlagt fyra avporträtterade i nummer 32 1937 kom två från IOGT och två från JUF (Jordbrukarungdomens förrbund).

Under en lång period – från kohandeln på 1930-talet fram till min egen period som FiB-ombud på 1940- och 1950-talen – fanns det också en utbredd övertygelse om att samarbetet mellan arbetare och bönder hade en djupare innebörd än vad vi i dag lägger in i begreppet koalition.

En av bonderörelsens ledande intellektuella var Ragnar Oldberg. Oldberg var 1950-1964 redaktör för tidskriften Perspektiv, som utgavs av LTs förlag, som på den tiden ägdes av bondekooperationen. Perspektiv var en mycket respekterad tidskrift, som speglade litteratur och konst men också diskuterade kulturpolitik och andra samhällsfrågor. Den som vill veta mer om det här rekommenderas att läsa Tore Frängsmyrs bok ”Vägröjare i kulturdebatten. Ragnar Oldberg och Perspektiv” (LT, 1977).

I Folket i Bild nummer 19 1946 (12 maj) finns en debattartikel av Ragnar Oldberg med rubriken ”Arbetare och bönder”. Jag citerar:

”Bönderna är också arbetare, politiskt rekryteras de båda största arbetarpartierna även ur jordbrukarklassen.”

”Bönder och arbetare har så mycket gemensamt, även om de till sina politiska tycken glidit något isär. Arbetaren är ofta bondson, och även vad gemenskapstanken beträffar råder ett nära släktförhållande, i det den nuvarande bonderörelsen i mycket kalkerats på den socialistiska arbetarrörelsens frihetskamp. Ideologiskt skulle man säkert kunna finna intressanta likheter mellan böndernas producentkooperation och arbetarnas konsumentkooperation. Båda grupperna har därtill ett gemensamt intresse i att de som verkligen arbetar får skörda sin del av frukterna, att vars och ens arbetsinsats blir avgörande vid fördelningen av de timliga håvorna.

Det är på tiden att arbetare och bönder upphör att se snett på varann. Stunden är inne för arbetsfolkets gemenskap, inte bara politiskt och socialt, utan också kulturellt.”

Nu är situationen en helt annan. Maud Olofsson och hennes centerparti ingår i en högerallians. Gör man en marxistisk analys av vad som har hänt med den svenska bondeklassen, blir detta helt begripligt: jordbruken är nu mycket större än då, och dagens jordbrukare är, på ett helt annat sätt än då, företagare.

Men så var det inte på den tiden då jag sålde Folket i Bild till småjordbrukare, inte minst litterata bondmoror, i Juni och Nyland. Det fanns förresten på den tiden småbrukare och deltidsjordbrukare, som röstade på socialdemokraterna, men det är inte dem utan bondeförbundarna jag här främst har i åtanke.

Innehållet i Folket i Bild speglade också livet på landsbygden, och ganska många av FiBs folkböcker, skrivna av Sven Edvin Salje och andra, hade i original utgivits av LTs förlag. Även socialistiska författare som Albert Viksten gavs förresten ut på LT.

***

Ragnar Oldbergs artikel publicerades på sidan två i FiB, som var vikt för debattavdelningen fönstret (med liten begynnelsebokstav). Detta fönstret hade en föregångare i den radikala kulturtidskriften Fönstret (1930-1936, under perioden 1930-1932 utgiven som veckotidning). Tidskriften drev kulturella och samhälleliga frågor och hade bland skribenterna namn som advokaten Hugo Lindberg, arkitekterna Sven Markelius och Uno Åhrén, journalisten Mia Leche-Löfgren, författarna i gruppen Fem unga (Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Harry Martinson och Gustav Sandgren), Ivar Lo-Johansson, Knut Jaensson och andra. Många av dessa fortsatte efter tidskriftens nedläggning 1936 att skriva på FiBs debattavdelning med samma namn. Tillskottet av nya spännande författare, som också bidrog med noveller och lyrik, var säkert en av förklaringarna till att Folket i Bild under 1937 klättrade upp mot 200 000 i veckoupplaga.

Gamla Fönstret ska inte förväxlas med ABFs tidskrift Fönstret, som började utkomma 1954.

Tor Bergner och Emil Hagström

11 mars 2006 17:35 | Musik, Prosa & lyrik | 13 kommentarer

I nummer 8 1975 av Aktuellt i politiken (s) introducerade vi serien Klarabohemer. Sven O Bergkvist, själv en gång en i kretsen, skrev om författarna, Nils Ferlin (8/1975), Birger Vikström (9/1975), Helmer Grundström (10/1975), Emil Hagström (11/1975), Tor Bergner (12/1975), Uno Eng (13/1975), Erik Nyhlén (17/1975), Harald Forss (3/1976), Anny Marwig-Rubin (7/1976) och Jan Fridegård (15/1976). Gunnar Hörberg tecknade bohemerna. Och varje författarporträtt åtföljdes av ett smakprov på författarskapet, en dikt eller ett stycke prosa.

Det ledde till att flera av klarabohemerna, några av dem fortfarande levande legender, då och då dök upp på redaktionen, inhyst på sjunde våningen i partihögkvarteret på Sveavägen 68. På så sätt lärde jag känna Helmer Grundström, Erik Nyhlén och, framför allt, Tor Bergner, trubaduren Broder Tor.

Bergner, född i Luleå 1913 (död 1990) kom som de andra nämnda att hamna i klarakvarteren i Stockholm och var en välkänd gäst på Gangster-Norma, Pilen, Tennstopet, Rheingold och allt vad krogarna hette. Han var vispoet och gav ut många vissamlingar och skivor. Bergner skrev inte bara musik utan också fina egna texten. I kretsen bland klarabohemerna var han en central figur eftersom han tonsatte många dikter av de andra bröderna i Klara, främst Nils Ferlin, Helmer Grundström, Birger Vikström och Emil Hagström. Vi fann varann genast på grund av mitt intresse för visor; jag kom också att recensera några av hans LP.

I Aktuellt i politiken nummer 3 1982 (11 februari) skrev jag, under rubriken Trubadurer, på min personliga recensionsavdelning Spegeln om en Bergner-LP på arbetarrörelsens eget (nu för länge sen nedlagda) skivbolag a disc:

”Broder Tor – Tor Bergner – dyker då och då upp på Aktuellts redaktion som ett levande bevis på att traditionen från Klara fortfarande lever. Fastän det forna Klara icke är längre, och fastän många av bröderna är döda sedan länge.

Detta gamla poeternas Klara får nytt liv genom LPn ”Broder Tor i S:ta Clara” (a disc BS 811001, distr Brevskolan). Genom producenten Thorstein Bergmans kärleksfulla mapptext till gamla fotografier. Genom Tor Bergners talade introduktionstexter till visorna. Och sist och viktigast förstås genom Broder Tors tonsättningar (som han själv sjunger) av klarabröderna Emil Hagström, Helmer Grundström, Harald Forss, Willy Walfridsson, Birger Vikström och Nils Ferlin samt Tor Bergner själv. Bäst är Emil Hagströms ”Till en målare”, Birger Vikströms ”Nu vill jag sjunga” och Nils Ferlins ”Stjärnorna kvittar det lika” och, ännu bättre, ”Gammal visa” (”En skål, I bröder”). Olle Adolphson och Anders Dahl har arrangerat fint och medverkar dessutom på gitarr respektive fiol. Bergner själv tolkar sitt eget material utmärkt och tar sig ibland friheter à la den gamle Taube.”

TILL EN MÅLARE
Av Emil Hagström

Oss göres inte tiden lång,
vi älskar färg och munter sång
och kärleks ömma låga
allt till vår bleka död.
Hej, Rembrandt, passa och belägg,
vi målar på din gamla vägg
vår andes ros och ranka,
Bianca, vit och röd.

Oss göres inte sorgen tung,
en målare är evigt ung
i terpentinens ånga
vid oljans blanka flod.
Ack, stanna och betänk, min vän,
och tacka sedan målaren
för allt hans trogna pensel
din slitna själ bestod.

Oss gives guld – på röda band
då penseln faller ur vår hand
och höstens ljus förtonar
på körgårns järnstaket.
Då får vi evig kondition,
att måla Herrens vita tron
och himlens röda gårdar
i kvällars salighet.

Av Emil Hagström finns på den här LPn i övrigt ”Vårt dagliga bröd”.

I Aktuellt i politiken nummer 6 1984 (22 mars) skriver jag under rubriken Sång och visa på recensionsavdelningen Spegeln om ytterligare en LP med Broder Tor:

”Tor Bergners – Broder Tors – senaste LP heter ”Tack gitarr” (Pauli Virta Productions PVP LP 03). Den gemensamma tråden genom de här visorna är att de oftast skildrar det självupplevda: människor, platser, händelser, känslor. Av detta framgår att Broder Tor själv i samtliga fall står för inte bara musik utan också text. Han leker med schottis (”Hör forsarna dom dånar”) och vals (”En visa till Anne”) och låter melodierna drilla ur gitarr och beledsagande instrument (”En vandringslåt”). Det är mest älskvärda bagateller. Själv har jag fäst mig vid ”Vågen slår – vinden går” med dess vackra melodi och text (”Blomman prydligt enkel står/i sin ljusblå klocka/spirad i en längtans vår/humlan sig tillocka”) och så ”Visa från Bodsjö” med dess jämtländska landskap av sjö och blånande berg.”

På just den LPn har alltså Tor Bergner skrivit alla texterna själv. Men det finns andra skivor med Broder Tor, där han har tonsatt andra klarabröders, till exempel Emil Hagströms dikter.

På ”Vagant” (Polydor 2379093, 1975) finns ”En natt i Toulose”, som Bergner har tonsatt som tango, ”Tullskyn dansar” ur ”Spelmans blomster” (LT, 1947) och ”Brev med bukett” ur ”Kistebrev” (LT, 1952). På LP-konvolutets baksida skriver Birger Norman:

”Visan är ett dallergräs; den skälver för varje vind.

Visan hör dess sus, och fångar in det i stunden.”

Samma år, 1975, gav YTF ut inte mindre än två LP med Tor Bergner.

”Visor genom vandringsår” (YTF-50031) är dock inspelad redan 1968 av Sveriges radio. LPn, som har baksidestext av Stig Carlson och omslag av Ewert Karlsson, EWK, rymmer tonsättningar av flera klarabröders dikter. Emil Hagström representeras av ”En visa till mor”, utmärkt tonsatt av Bergner.

På Tor Bergners allra första riktiga LP, ”Broder Tor” (YTF-50030), finns den fina, ovan nämnda ”Till en målare”, skriven av ”Emil Hagström från Nylandsån i Sollefteå socken” (Bo Teddy Ladberg på skivkonvolutets baksida); dikten publicerades ursprungligen i diktsamlingen ”Gökklocka” (LT, 1954).

Den fine poeten Emil Hagström, född i Sollefteå 1907, hade tyvärr slutat sina dagar 1970, i Österskär i Roslagen, alltså innan jag blev chefredaktör. Med hans poesi kom jag tidigt i kontakt genom gamla Folket I Bild, som jag hade varit ombud för och läst under det sena 1940-talet och en liten bit in på 1958. 1953, när jag var femton år, gav FiBs legendariske chefredakitör Ivar Öhman ut lyrikantologin ”Tolv moderna poeter” (Folket i Bilds förlag), kongenialt illustrerad av Stig Åsberg. I den fanns det tretton dikter av Emil Hagström, många av dem med en folkviseaktig ton. I den finns till exempel ”Weibulls frökatalog”, som jag har återgivit i bloggen under rubriken Blomfröer.

Här ett smakprov på Emil Hagström-urvalet i ”Tolv moderna poeter”:

EN VISA FRÅN ÅNGERMANLAND

Vackra visor är aldrig långa,
vackra ord ska man aldrig tro.
Ekke dansar i kväll på Sånga,
Elin gråter i Ärlandsbro.
Hönan ruvde och kanken gol,
jäntan gruvde för sin trånga kjol,
och käringarna på lingonskogen
hade ont av snön som föll i fjol.

Nä – åkerbära i Ådalsliden
var de sötaste jag fann.
Och du va sola i slåttanstiden,
jamesi fjortan, då väla brann.
Vammal väva en lang, lang våd,
langt till vårn, blir väl nagen råd.
Och tullan hänger i farfarsstugan
och livet hänger på en naveltråd.

1959 gav FiBs lyrikklubb ut ett urval av Emil Hagströms dikter, ”Visor i Tidlösa”, med förord av Stig Sjödin och träsnitt av Svenolov Ehrén som illustrationer; det är en utomordentligt vacker volym. Här hittar man till exempel ”Till en målare”, vars text jag har återgivit ovan. Första gången den publicerades i bok var i Hagströms diktsamling ”Gröna kransar och röda band” (LT, 1951). Ur ”Visor i Tidlösa” hämtar jag, som ytterligare ett smakprov,

TALGOXE I NYPONSNÅR

Talgoxen sjöng i nyponsnår
en vacker visa för i år.
Vad tror du väl den fågeln vill?
Tre toner och en liten drill.

Vad tror du väl en sångarbror
med slika granna fjädrar tror?
Du kan ju fråga om du vill
– tre toner och en liten drill.

En genväg till klaraförfattarna finns i Lennart Bromanders antologi ”Klarabohemernas bästa” (En bok för alla, Litteraturfrämjandet, 1985). Bromander introducerar i ett förord alla författarna. Av Emil Hagström hittar man bland annat ”Weibulls frökatalog”.

Bert Olls illustrerade alla de dikter Helmer Grundström publicerade i Aktuellt i politiken; han var också i övrigt en flitig medarbetare med egna texter, illustrerade av honom själv. 1989 illustrerade han boken ”Svenska arbetarförfattare under 1900-talet”, där författarpresentationerna skrevs av Kristina Olls och Ingvar Wahlén (Bokförlaget Settern). Här finns flera av klarabohemerna med, bland dem Tor Bergner (Broder Tor) och Emil Hagström.

Lite utanför den röda tråden i den här texten, Broder Tor och Emil Hagström, ligger LPn ”Speleka. Nya dikter på ångermanländksa av Birger Norman”, tonsatta och sjungna av Tor Bergner respektive lästa av Martin Westerholm (Cewe-records CW-3004, 1980. Men den har jag med dedikation från sångaren och kompositören själv, Tor Bergner: ”Till Enn med norrländskt tonfall och handslag. Broder Tor.”

De bruna åren

11 mars 2006 12:04 | Politik | 2 kommentarer

Den 26 januari 2006 skrev jag på Bos blogg följande:

Just nu är Ola Larsmo aktuell med sitt spel “Bollhusmötet 1939″ om hur uppsalastudenterna den 17 februari 1939 med 548 röster mot 349 antog en resolution, som konkret hade som mål att stoppa arbets- och uppehållstillstånd för tio judiska läkare från Tyskland. I striden mot de rasistiska och nazistiska strömningarna, då och under andra världskriget, hade det Laboremus, som jag anslöt mig till i januari 1960, haft en mycket hedersam roll. En av förgrundsfigurerna i den kampen var Ragnar Edenman – som i unga år, då han fortfarande hette Eriksson, själv för en kort period hade förförts av de bruna idéerna.

Sedan dess har Ola Larsmo med flera försökt förmå den konservativa studentföreningen Heimdal, som hade en avgörande roll för utgången av omröstningen i Bollhuset, att få föreningen att öppna sitt arkiv för villkorslös forskning, ett ganska rimligt krav kan man tycka.

I kulturdelen av Dagens Nyheter den 11 mars 2006 visar nu Ola Larsmo, i artikeln ”Bakom stålvallen”, dels att Arvid Fredborg, aktiv i både Heimdal och Sveriges nationella ungdomsförbund, SNU, spelade en mycket central roll för beslutet att säga nej till de tio judiska läkarna, dels att Fredborg inte bara då utan också långt senare pläderade för det som brukar kallas rashygien.

Larsmo visar i sin artikel inte bara att den korta passus i Fredborgs bok ”Bakom stålvallen” (1943), där författaren nämner förintelsen, har gett honom den oförtjänta äran av att ha varit den som avslöjade de tyska nazisternas massmord på judar utan också att Fredborg, i samma bok, ändå inte viker från sina rashygienidéer.

In i det sista fortsätter Fredborg att försvara totalitära regimer: grekjuntan efter kuppen 1967 och Pinochets Chile. Så här slutar Larsmos artikel:

”Den sista intervju han ger (DN 24/5 1995) slutar också med stolta ord om den orden han fått av Franco. Han är konsekvent. Trots alla Fredborgs stilistiska företräden vore det nog ändå bra för den svenska högern att hitta en annan galjonsfigur för avståndstagandet från nazismens folkmord.”

Richard Florida

9 mars 2006 15:17 | Politik | Inga kommentarer

På kultursidan i dagens Expressen skriver Magnus Haglund under den vitsiga rubriken ”Marxservice” om den amerikanske författaren och samhällsforskaren Richard Florida. Jag har inte läst hans ”The Rise of the Creative Class”, men det Haglund skriver gör mig nyfiken.

Florida anser, enligt Haglund, att Karl Marx gjorde en alldeles korrekt analys av vad som händer med ett samhälle i ett brytningsskede. ”Det vill säga: det som ägde rum under 1800-talet, genom övergången från jordbruks- till industrisamhälle, händer nu återigen, genom inträdet i den kreativa ekonomin.”

”Det innebär nya möjligheter, men också, är Florida noga med att påpeka, nya slitningar och nya motsättningar. Inte minst klassmotsättningar.”

Haglund intervjuar Florida, som säger följande:

– I många länder, inte minst i USA, men också i Danmark och Frankrike, är det de neokonservativa som sätter agendan. Det pågår ett slags krig mellan kontroll och kreativitet, och i det kriget väljer de kontroll och trygghet i stället för den osäkerhet, mångtydighet och respekt för olikheter som hör ihop med toleransen. Att många människor är rädda inför globaliseringens effekter råder inga tvivel om.

– Vad vi behöver är något som skulle likna Roosevelts New Deal eller socialdemokratins projekt strax efter andra världskriget i till exempel Sverige, men anpassat till den tid vi lever i nu. Här har Sverige en unik chans och skulle återigen kunna bli en modell för världen.

Ytterligare en trendguru? Jag vet inte, eftersom jag inte har läst honom i original. Men särskilt det sista han säger gör mig alltså nyfiken.

Blomfröer

9 mars 2006 13:48 | Prosa & lyrik, Trädgård | Inga kommentarer

För ett bra tag sen var jag inne på Weibulls på Sveavägen i Stockholm och skaffade Weibulls och Bröderna Nelsons nya frökataloger. Jag ska hålla utkik efter Coops också.

Skalden Emil Hagström har skrivit en dikt om den längtan trädgårdsälskaren känner så här års:

WEIBULLS FRÖKATALOG

Till Weibulls sköna ängar
och Edens ljuva park
herr Gutenberg förvandlar
min trista ödemark.
Primula grandiflora,
Zinnia elegans,
Papaver och Physalis,
att såna blomster fanns.

Du magra årens öken
och tistelar därhos
– en libanesisk lilja,
en Saulinisk ros.
Mitt kärleksgräs må blomma,
mitt paradis jag såg
omkring min röda stuga
i vårens katalog.

Den som vill läsa mer av Emil Hagström rekommenderas den lilla vackra volymen ”Visor i Tidlösa” med träsnitt av Svenolov Ehrén och förord av Stig Sjödin (FiBs lyrikklubb, 1959).

***

I senaste numret av Hem ljuva hem trädgård (nummer 2 2006) finns en artikel om nya fröer. Många av de blommor som närmns där finns förstås tidigare i handeln, också i trädgården runt vår egen röda stuga i Öregrund, men det här handlar om nya varianter.

Två nya sorters Tagetes presenteras, men Tagetes tycker varken jag eller Birgitta om.

Astern Hulk ser maffig ut.

Prickig temynta (Monardia punctata), hela 80 centimeter hög, skulle jag kunna tänka mig att ha. Jag har redan temynta – i landet bakom Birgittas kryddgård – men alltså inte den här varianten.

Angelonia Serena Lavender – nja.

Ytterligare en akleja, Clementine Salmon Rose, presenteras. Vi har redan mängder av aklejavarianter runt om i vår trädgård; aklejan hör till de vackraste blommorna. Ett problem med den är att de olika sorterna korsar sig med varann och frösprids vidare och att man snart nog har svårt att komma i håg, var man har den ena eller den andra – om man nu alls har den kvar på den plats där man ursprungligen satte den. Men gärna ännu fler varianter av akleja!

Röd rudbeckia (Echinea purpurea) har jag i min rabatt längst bort i sluttningen upp mot berget ovanför tomten. Den nya sorten Indianer har en extra blomtofs à la indianfjädrar ovanpå, men den verkar mer udda än vacker.

Kornvallmon brukar föröka sig själv i min äldsta rabatt, den som ligger mot bergknallen nedanför syrenbuskarna vid gaveln till glasverandan. Här finns två nya sorter, Poppy Love Affair och Falling in Love, på förslag. Men vid mina år? Fast på vårarna händer det fortfarande, med hustrun.

Kantlobelian Rivera Mix? Jag tror inte det.

Luktärter är Birgittas specialitet; hon har dem bland annat klängande i nätstaketet mot Håkanssonsgatan och i en spalje vid ett av hallonsnåren. De är mycket vackra. Jag vet inte, om hon har fastnat för just Old Times, som presenteras här.

Vialen är en perenn luktärtsläkting. Här presenteras flamvialen Goldmine. Jag skulle gärna försöka, men jag har redan misslyckats med vial i två av mina rabatter, först den nära cykelstället, senast den bortanför talldungen.

En blomma som jag definitivt ska försöka skaffa mig är Fingerborgshatt (Penstemon digitalis Mystica), en perenn på 70 centimeter med lavendelrosa blommor och ett dekorativt rödaktigt bladverk. Läcker.

***

Utanför fönstret virvlar snöflingorna mot den fond tegelväggen på huset mitt emot bildar. Och grenarna på det svarta, kala trädet jag ser från fönstret till mitt arbetsrum är täckta av snö.

Helga Henschen-rum i Hallonbergen

7 mars 2006 21:45 | Helga Henschens Vänner | Inga kommentarer

Jag är sekreterare i det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner. Föreningen har sedan starten arbetat för att de av Helga Henschen till Sundbybergs kommun donerade konstverken skulle få en permanent och för allmänheten tillgänglig utställningslokal.

Detta blir nu verklighet, i det nya kulturcenter som har fått lokaler i Hallonbergens centrum. Helga-rummet är ännu inte helt färdigställt, men ett antal av konstverken har förts över dit. Invigning plus ett par öppna hus genomförs de närmaste dagarna:

KOMMUNALRÅDET HELENE HELLMARK KNUTSSON OCH
BARN- OCH UNGDOMSNÄMNDENS ORDF. NATHALIE SUNDESTEN LANDIN
INBJUDER TILL
INVIGNING AV
Kulturcentrum
i Hallonbergen centrum
Torsdag 9 mars kl 17.00
Invigningen förrättas av
kulturminister Leif Pagrotsky

Invigning Kulturcentrum
Hallonbergen centrum, Sundbyberg
TORSDAG 9/3
17.00 Invigningsceremoni
Kulturminister Leif Pagrotsky
Sundbybergs stadsmusikanter spelar,
elever från Calle Flygares teaterskola sjunger,
elever från M2 Showskola dansar
Utställningar från Aggregat och
Sundbybergs fotoklubb
19.30 Storbandskonsert i Ouvertyren

Under invigningsceremonin närvarar ordföranden i Helga Henschens Vänner, Barbro Werkmäster.

FREDAG 10/3
15.00 – Öppet hus hos M2 showskola,
18.00 hos Musikskolan och hos Aggregat
15.30 Elever från Calle Flygares teaterskola
framför Shakespeare-sonetter
16.00 Improvisationsövningar
med lärare från Calle Flygare
16.30 Övningar i Stagefighting
med lärare från Calle Flygare
19.00 Scenprogram i Ouvertyren
Konsert med Musikskolans elever
Spökdans ur ”En julsaga” av C Dickens,
elever från Calle Flygares teaterskola
Kör och showsång,
elever från M2 Showskola
21.00 – Hip-Hop-jam – dansnummer
24.00 från M2 Showskola inleder programmet

LÖRDAG 11/3
12.00 – Öppet hus M2 Showskola
15.00 Öppet hus hos musikskolan och hos Aggregat
12.00 ”Cirkus Roman” Roman Kripatov,
rysk cirkusartist uppträder med olika nummer
Barnen får också prova på cirkustrick
(från 2 år)
12.30 och Improvisationsövningar
13.30 med lärare från Calle Flygare
13.00 Konsert med Dalakören

I lördagens öppna hus deltar Staffan Lamm från Helga Henschens Vänner.

Om Helga Henschens politiska engagemang kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Prosa & poesi, Henschen, Helga.

Enklaste sättet att bli medlem i Helga Henschens Vänner är att sätta in årsavgiften, 100 kronor, på plusgiro 24 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Glöm inte att ange namn, adress, postnummer, postadress, riktnummer, telefonnummer samt även gärna e-postadress.

Sing Out!

7 mars 2006 19:15 | Media, Musik, Politik | Inga kommentarer

Jag har prenumererat på och läst Sing Out! sen början av 1966. Men tidskriften är drygt tio år äldre. Jag har i min ägo fyra nummer från startåret 1954. Jag fick dem av min numera avlidna vän, romans- och folksångerskan Molly Åsbrink, till lika en av initiativtagarna till Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF).

Sing Out! är fortfarande en mycket läsvärd tidskrift: fyra drygt 200-sidiga nummer per år med sånger, artiklar om folkmusik, kolumner – den i dag 85-årige nestorn bland amerikanska folksångare, Pete Seeger, har publicerat sin ”Appleseeds” sen 1954! – Teach-Ins (instruktionsartiklar för olika typer av musik och instrument), en fullmatad recensionsavdelning om CD, videor samt sång- och musikböcker. Varje nummer innehåller, sist men inte minst, ett tjugotal sånger: text, noter, gitarrackord och bakgrundsinformation om upphovsperson respektive om den aktuella CD, från vilken sången har hämtats, inklusive nätadress till utgivande bolag.

Om man vill kan man till prenumerationsavgiften, vilket jag rekommenderar, lägga avgiften för att med varje nummer få en CD, som rymmer de låtar, som publiceras i det aktuella numret. Det här kallas Basic Membership och kostar 68 dollars per år. Nätadressen är http://singout.org – där kan man också kolla innehållet i de senaste numren.

Inriktningen på Sing Out! är folkmusik i vid mening: traditionell sådan, främst från den engelskspråkiga världen (USA, Canada, England, Skottland, Irland), men numera också i växande utsträckning från jordens alla hörn, också Norden, främst då Sverige och Finland. Bevakningen omfattar vidare blues, sånger av singers-songwriters och världsmusik, och den är inte puristisk – även artister och grupper med influenser från rock- och popmusik inkluderas. (Man påminner sig ramaskriet över Bob Dylans avfall en gång i tiden.) Recensionsavdelningen – längre skiv- och bokrecensioner, kortrecensioner och listningar av nya CD-utgåvor – omfattar cirka 70 sidor. Till det kommer en mängd artiklar om artister, musiker och grupper.

I det aktuella numret (Vol 50 No 1) och på den medföljande CDn knyter några låtar an till den amerikanska vänstertradition Sing Out! hör hemma i – jag återkommer till detta nedan.

Martha Hawthornes ”Could It Be Him?” handlar om en son som är i Irak:

He´s over there, I´m right here
Think of him each day
Another one shot, another one down
Could it be him today?

En otroligt bra låt med suggestiv melodi är Otis Taylors ”Feel Like Lightning”; Taylor är förresten en av dem som ägnas en hel artikel i det här numret. Musiken är en blandning av deltablues, appalachian, country blues och oldtime, och texten slår en tidsbrygga över till medborgarrättsrörelsens sextiotal (då Sing Out! och folket bakom tidskriften verkligen stod på barrikaderna):

Well, I feel, feel like lightning
Oh, Lord, feel a mighty storm
Well, I feel, feel a mighty storm

Ain´t nobody going to move me
Ain´t nobody going to move me

Go tell the white man
Tell the white, white man´s son

En bra allsång – på CDn medverkar bland annat en barnkör – är John Fosters, Michael Marks och Tom Chapins ”Walk the World Now, Children”. Texten ger uttryck för miljöengagemang:

Drink the water, children
Treat it lovingly
And the world will last forever and a day

Rod Mac Donalds ”Smoke” är mer skämtsam; den behandlar ett modernt problem, rökarnas som måste gå ut från krogen för att få tillfredsställa sina begär.

En traditionell text med arbetslivsmotiv av det slag man oftare hittade i tidigare årgångar av Sing Out! har ”River Driving” med Jeff Warner, en låt om flottning.

Gruppen Crascals presenteras i en artikel och representeras av Jamie Johnsons, Charlie Stefls och Susane Mumpowers hörvärda bluegrasslåt ”Mourning Dove”.

Norden representeras i det här numret och på den här CDn av den danska folkmusikgruppen Trio Mio (Nikolaj Busk, Kristine Heebøll och Jens Ulvsund) med polskan ”Kolle Polle” samt av den kraftfulle finske dragspelaren Kimmo Pohjonen med ”Aroma” – båda ägnas artiklar. På recensionsavdelningen får svenska ”Väsen” gott betyg för CDn ”Live in Japan”. Sing Out! använder, korrekt, de bokstäver som är säregna för våra nordiska alfabet.

Det mest världsmusikartade i det här numret är Rez Abbasis, Kiran Tharkars och Kiran Ahluwalias bearbetning av en traditionell melodi, ”Jhanjra” (Ankelklockor), framförd på punjabi men med musikalisk uppbackning på bland annat fiol och akustisk gitarr av Natalie Mac Master.

Numrets Teach-In ägnas munspel.

I ”Appleseeds” citerar Pete Seeger sin gamle, nu döde kompis från ”The Wavers”, Lee Hays. 1939 var Lee nära att bli lynchad av Ku Klux Klan, men den här dikten hittades på hans piano 1981, året då han dog:

Amicus Curiae (To Know Good Will)

If I should one day die by violence
Please take this as my written will
And in the name of simple common sense
Treat my destroyer only as one ill
As one who never really learned to live
In peace and joy and love of life
But was deseased and plagued by hate and strife
My vanished life might have some meaning still
When my destroyer learns to know good will

Pete Seeger lärde, genom Peter ”Butch” Hawes, år 1940 känna den vänstersinnade folksångaren Lee Hays. Till dessa tre sällade sig också den sjungande författaren Millard Lampell, som bodde i Hays´ lägenhet. De ägnade sig åt sångsamlande, sångförfattande och sångspridning och vidgade sin publik till att omfatta inte bara den intellektuella newyorkvänstern utan också fackföreningsrörelsen. Enligt en förklaring började de kalla sin grupp för The Almanac Singers, därför att almanackan lotsade vanligt folk genom det vanliga livet (medan bibeln gav vägledning om det kommande). Enligt en annan för att Seeger och flera av hans kompisar under en period bodde i något som kallades ”The Almanac House”. Utöver de fyra nämnda medverkade även andra i varierande grad:Woody Guthrie, Bess Lomax, Agnes ”Sis” Cunningham och Arthur Stern. Gruppen blev mycket populär och fick också spela in en mängd skivor. Leta på www.folkways.si.edu!

Pete Seeger bildade 1944 ytterligare en grupp med liknande inriktning, The Union Boys, i vilken ingick Tom Glazer och Alan Lomax, tre svarta sångare, Josh White, Brownie McGhee och Sonny Terry, och så Burl Ives, som senare under McCarthy-förhören pekade ut en del av sina gamla kompisar som kommunistsympatisörer.

1948 började den grupp, som skulle komma att kallas The Weavers, sjunga samman, först utan långsiktiga ambitioner: Pete Seeger och Lee Hays (som båda hade varit med i The Almanac Singers) plus Fred Hellerman och Ronnie Gilbert. Samtliga var aktiva inom The People´s Songs, den organisation som 1954 startade Sing Out!. Gruppen döptes efter Gerhard Hauptmanns pjäs ”Vävarna”, The Weavers. Den blev snabbt så populär, att den fick kontrakt med Decca. Leadbellys ”Goodnight Irene” i The Weavers´ tappning klättrade omedelbart upp i toppen för hitlistorna. The Weavers blev den första kommersiellt riktigt stora folksånggruppen i modern stil. Gruppen turnerade och spelade in nya skivor. Samtidigt tillhörde alla medlemmarna den amerikanska vänstern, och de blandade medvetet in politiskt material i sina program. Sen gick det som det gick. Våren 1950 satte senator Joe McCarthy i gång sin beryktade kampanj mot äkta eller förmenta kommunister, gärna kända sådana. The Weavers fick inbokade konserter inställda. De fick inte förekomma i en rad radiokanaler, och de fick inte uppträda i TV. Decca spelade inte längre in deras skivor och strök deras tidigare från sina listor. The Weavers fick upphöra med spelningar men återförenades igen för en julkonsert 1955, som gavs ut på ett nytt bolag, Vanguard. 1957 lämnade Pete Seeger, den drivande kraften och samtidigt den mest politiske av medlemmarna, The Weavers för en solokarriär – de flesta av hans skivor spelades in på Moe Aschs bolag Folkways och finns numera tillgängliga på Smithsonian Folkways (www.folkways.si.edu). Han ersattes i olika omgångar av andra: Erik Darling, Frank Hamilton och Bernie Krause. Samtliga är med vid den klassiska återföreningskonserten 1963. som finns utgiven på ”Reunion at Carnegie Hall” (Vanguard). Därefter förde The Weavers en tynande tillvaro fram till den definitiva slutpunkten 1980.

Sing Out! har sina rötter i denna amerikanska musikvänster; i de nummer från första årgången, 1954, som jag äger, hittar man bland medarbetarna namn som Pete Seeger, Paul Robeson och Alan Lomax. I dag är innehållet inte lika uttalat politiskt som då och på 1960- och 1970-talen, men tidskriften är fortfarande vänster och fortfarande mycket läsvärd.

Klassiker

7 mars 2006 15:49 | Barnkultur, I skottgluggen, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Magnus Ringgren avslutar sin recension i Aftonbladet den 7 mars av Niklas Rådströms ”Gästen” (Bonnies, 2006) med följande, som har räckvidd långt utanför det boken i fråga skildrar, H C Andersens besök hos Charles Dickens:

”Niklas Rådströms prosa är så elegant att den nästan får kramp. Metaforerna sitter alltid där de ska, som diskreta men dyra smycken. Jag får intrycket av något gammaldags och lite överlastat, av borgerlighet innan den var kulturlös, när den ännu intresserade sig för ett par av sina främsta litterära representanter H C Andersen och Charles Dickens. Tanken är lite skrämmande, men Gästen borde ha skrivits för 70 år sedan när den ännu kunde fått en kvalificerad publik.”

Slutsatsen är alltså, att det inte längre finns en tillräckligt stor publik, som har läst eller vill läsa de skönlitterära klassikerna.

Varför har det blivit så? Kanske har den förr hyggligt bildade borgerligheten ersatts av en medel- och överklass, som är mer intresserad av pengar än av kultur. Men också skolan och förlagen har del i skulden för den här utvecklingen, och då talar vi om saker som är direkt påverkbara.

När regeringen i slutet av förra året anslog pengar för nyproduktion av klassiker för unga, skrev jag på Kulturbloggen – länk finns här intill – den 16 december 2005, att detta var glädjande:

”Det må vara aldrig så svårt att fastställa en litterär kanon – vi kan säkert i det oändliga diskutera, vad som ska ingå i den – men vi borde icke desto mindre kunna vara överens om att det finns ett skönlitterärt kulturarv av svenska och översatta böcker, värt att föra över från generation till generation.”

Varför flera av de stora förlagen ger ut så relativt få klassiker är något av en gåta. En ofta framförd teori, som det kanske ligger en hel del i, är att förlagen numera leds av räknenissar, inte som förr av folk som kan någonting om böcker, till exempel genom att ha läst sådana.

Vad handlar min kritik om? Jag ska ta den förlagsgrupp, som ägs av KF, P A Norstedt & Söner, och som just därför ligger mitt hjärta närmast, som exempel. I gruppen ingår i dag Norstedts och Prisma (med den gemensamma pocketserien Pan), Norstedts akademiska förlag samt barn- och ungdomsboksförlaget Rabén & Sjögren (med Tiden som underliggande etikett). Sen har under årtiondenas lopp en rad andra förlag, som jag ska återkomma till, fusionerats med eller uppgått i de i dag kvarvarande förlagen – jag återkommer till dem nedan.

Norstedts har genom åren i sin utgivning haft många författare med klassikerstatus, under en period också egna klassikerserier (Tornserien och pocketserien Populära klassiker). I Norstedts har förlagen Ljus och Gebers uppgått; det senare förlaget har gett ut nobelpristagare och i serien Fanfarböckerna gett ut en del böcker av klassikerkvalitet.

Rabén & Sjögrens vuxenutgivning och Tidens vuxenutgivning, som båda rymde böcker, som både då hörde och i dag hör till klassikerna, hamnade hos Prisma, likaså (via Tiden) Folket i Bilds förlag plus, senare, en stor del av Hammarström & Åbergs utgivning. Gamla Tidens förlag hade en klassikerserie, Tidens klassiker, som torde höra till de främsta i genren någonsin i det här landet.

Tre av de nämnda förlagen har haft serier med sökljuset på nya, framstående författare världen runt (läs gärna tänkbara nobelpristagare): Norstedt Panterserien, FIBs världsbibliotek och, inte minst, den av Artur Lundkvist för Tidens förlag redigerade Tellusserien.

Norstedts och Prismas pocketserie Pan innehåller i dag, det ska medges, en och annan klassiker. Men om man jämför med vad Pan pocket, Prisma pocket och Rabén & Sjögrens två pocketserier, Tema och Trend, presterade på 1960- och 1970-talen, blir resultatet en förkrossande seger för den äldre utgivningen.

Rabén & Sjögren köpte klassikerförlaget Niloé, som sen blev Klassikerförlaget, med en förnämlig utgivning av klassiker både för vuxna och för barn/unga. Där utgavs också böcker, som tidigare hade ingått i Tidens ungdomsklassiker. Ett tag såg det ut som om KFs förlagsgrupp skulle satsa på klassikerutgivning; ytterligare ett klassikerförlag, Fabel, köptes till exempel upp. Men av detta blev intet. Det särskilda Klassikerförlaget las i stället ner. Små rester av ungdomsklassikerutgivningen finns i dag kvar i form av serien Rabén & Sjögrens Ungdomsklassiker. Men viktiga titlar ur Klassikerförlagets utgivning som L M Montgomerys Anne på Grönkulla-böcker har i stället getts ut som vanliga Rabén & Sjögren-böcker – det är som om man vore rädd för klassikerstämpeln!

Ytterligare en gren av klassikerutgivningen, som Norstedts skulle kunna vara enastående bra på, har man också försummat. Jag tänker då på arbetarberättarna, där ju flera av de ingående förlagen – de gamla socialdemokratiska partiförlagen Tiden och Folket i Bild samt KFs förlag/Rabén & Sjögren – har stolta anor. Tänk på FiBs folkböcker. Tänk på Tidens bokklubb och förlagets fina serie Arbetarberättare, redigerad av Lars Furuland. Tänk på det av KF, Norstedts och LT samägda Vingförlaget.

Vakna KF! Ni sitter på en formlig skatt av klassiker, som inte utnyttjas.

Om de unga förlagsanställda på de ingående förlagen inte vet vilka författare och titlar det handlar om, kan de få dem av mig, med förlag, utgivningsår och allt.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^