Vackert till vardags

Jag har en serie födelsedagar framför mig, Birgittas, Kerstins och Viggos. Kerstin fyller år först, men henne ska vi fira tillsammans med Viggo, vars födelsedag ligger sist i raden. Birgittas födelsedag infaller under den New York-resa, som vi startar på söndag.

Birgittas födelsedag blir nog trevlig: Vi ska se ”Mamma Mia” på Broadway, och sen ska jag bjuda henne på middag. Men för att jag ska slippa släpa med presenterna till New York, får hon dem i morgon,

Och även om vi ska fira Viggo och Kerstin först efter New York-resan, har jag ansträngt mig för att hinna handla deras presenter innan vi åker.

Det betyder att jag har gått en hel del i olika slags butiker i centrala Uppsala de senaste dagarna. Bland annat har jag varit inne i butiker som säljes porslin och glas, sådana som Duka och Cervera, även Åhléns.

Visst finns där ett och annat köpbart – men jag slås också av hur dyra till exempel ”finglasen” från våra berömda glasbruk är. Jag kollar priset på en glasserie vi har och tycker om och finner, att sex ganska små glas av en viss typ kostar nästan 2.000 kronor. Nå, vi behöver för närvarande inte mer av just de här glasen.

Jag går runt utan bestämd avsikt, hoppas bara få syn på något med det där lilla extra: en glasvas, ett porslinskrus, ett prydnadsföremål eller något liknande. Och jag slås då av att jag tycker att nästan allt jag ser är så intetsägande, ibland rent av fult.

Vi klarar oss nog ändå: vårt hem är fullt av vackra saker, inköpta under sent femtiotal, under sextiotalet och under det tidiga sjuttiotalet. Kaffe- och tekoppar jag köpte som fattig student är fortfarande vackra, hett åtrådda på nätet och i butiker för begagnat porslin. Många vaser och prydnadsföremål köpte jag då och då som presenter till Birgitta, från det att vi från mitten av 1960-talet bildade par. Det rör sig i stor utsträckning om saker som tillverkades av Gustavsberg och Rörstrand samt av finska Arabia; även vårt lokala Uppsala-Ekeby åstadkom en del vackra och köpvärda saker.

Det intressanta var att mycket av det här kunde köpas till ett ganska måttfullt pris på köksavdelningen i kooperationens varuhus Forum. Mina inkomster var en bråkdel av vad de kom att bli senare, men jag hade ändå råd att handla där. Även mina föräldrar, som aldrig hade det fett, köpte till exempel en kaffeservis från Gustavsberg på Forum i Sundsvall. Kooperationen hade en devis som jag tror löd ”Vackrare vardagsvara” och tillverkade själv en hel del av det som salufördes via de egna varuhusen. Många av tidens bästa svenska formgivare arbetade för Gustavsberg.

Vår dotter Kerstin har på sin blogg – länk finns här intill – under lång tid då och då publicerat bilder och text i en serie med the- och kaffeserviser samt thekannor; hon har läst konsthistoria och är starkt designintresserad. Många av de här föremålen härstammar från just den här perioden. En banal förklaring är förstås att hon har fotograferat föremål som finns dels i vår lägenhet i Uppsala, dels i vårt sommarhus i Öregrund, givetvis också hemma hos henne själv. Men jag vet också, att hon liksom jag tycker, att mycket av det som tillverkades under den period jag har angivit faktiskt hör till det förnämnsta i svensk designhistoria.

Naturligtvis finns det även i dag vackert designade varor i det här segmentet, men då företrädesvis i nischbutiker. Den som söker den här sortens vackra vardagsvaror i butiker, tillgängliga för en stor allmänhet, kan – alltför ofta – känna sig blåst.

Varför blev det så här?

En kulturinstitution i Uppsala slår igen

Skivbutiksdöden skördar offer efter offer, också här i Uppsala. För inte så länge sen klappade Rocks ihop. Butiken i Gränby centrum spelade inte så stor roll för mig, men det hände att jag handlade i butiken i Svava-gallerian. Akademibokhandeln inrättade, kortvarigt, en skivavdelning, men den säljer numera bara DVD-film.

Men bäst av skivbutikerna i Uppsala under de senaste 30 åren har Musikörat varit. Den startades på Sysslomansgatan av ett gäng musiker, som satte kvalitet framför kvantitet och dålig smak, och har sedan, under epoken på Drottninggatan, fullföljt denna linje.

Så småningom har jag, i egenskap av återkommande och likasinnad kund, blivit bekant med killarna på Musikörat, framför allt Hemming Hedenström och Peter Ericson. Peter Ericson påminner mig ibland om att jag i Aktuellt i politiken (s) sågade en platta med bandet Rävjunk, där han ingick, men jag har kollat vad jag skrev och tycker inte att recensionen var en ren sågning. Nå, numera garvar vi mest åt detta då, som var 1970-talet.

Det roliga med att handla på ett ställe som Musikörat har varit att man alltid har kunnat få sakkunnig hjälp: Den man har talat med har inte sett ut som ett X när man har frågat efter en ovanlig artist eller svåråtkomlig skiva, och har den skiva man frågade efter inte funnits inne, har man fått hjälp med att beställa hem den. Eftersom de här killarna har vetat vad jag är intresserad av har det flera gånger hänt, att de själva har föreslagit vad jag borde köpa. Och jag kan bara konstatera att de har haft god känsla för vad jag kunde tänkas vara intresserad av.

Musikörat säljer fortfarande bra av till exempel jazz och folkmusik, men som de flesta skivaffärer har också den här butiken tappat kraftigt när det gäller försäljningen av popmusik. Butiken är inte längre lönsam, så i oktober är det dags att slå igen den.

Det känns sorgligt, verkligen inte bara för att jag vid det här laget känner dem som arbetar där. Det är sakkunskapen jag kommer att sakna, den som inte finns bland de ganska själlösa skivracken på, säg, Åhléns.

Delvis är det främst den yngre musikpubliken som bär skulden till den här utvecklingen, den som till mycket stor del har ersatt skivköpen med nedladdningar från nätet, i någon mån också inköp via nätet. Själv har jag ganska god koll på nyproduktionen i USA av det slags skivor jag är intresserad av och känner också till kanalerna för att handla hem de här skivorna, ofta direkt från bolagen i fråga. Men jag har genom åren envisats med att be skivaffärer beställa hem skivorna åt mig, förr i världen oftast Skivakademien i Stockholm, under senare år Musikörat i Uppsala, detta för att jag gärna, med personalens och skivbutikernas hjälp, vill ha spridningseffekter, så att andra musikintresserade också får chans att ta del av det jag själv vurmar för.

Tidigare i dag var jag inne på Musikörat för att hitta något åt dottern, Kerstin, till hennes födelsedag. Naturligtvis passade jag då också på att beklaga nedläggningen.

Men Peter Ericson gav mig nytt hopp. Han kommer nämligen att i oktober starta en ny skivaffär på Kungsgatan, i huset mitt emot Stadsteatern – i det där huset finns sedan gammalt också en musikaffär, alltså en som säljer instrument.

Just nu är det här en av Uppsalas värsta miljöer, eftersom nästan hela järnvägsområdet är en enda stor byggarbetsplats. Men placeringen har en stor potential: Redan nu strömmar mängder av människor förbi, på väg till eller från Uppsala C eller till eller från länsbussarna. Mängder av stadsbussar har hållplatser längs Kungsgatan eller längs den bussgata som går inne på stationsområdet. Och när alltihop blir färdigt – den nya stationsbyggnaden, den nya järnvägsparken och gångtunneln under järnvägen – bör det här vara ett hyggligt läge för en skivbutik.

Det gäller bara att hålla ut, så länge byggkaoset pågår, så håll ut, Peter!

Själv kommer jag att titta in och även handla så fort du öppnar.

Von Holsteins insatser för kulturen

Käre Enn,
vill inte undanhålla dig Mana-grundaren Babak Rahimis kommentar till den olyckan von Holsteins avgång. Kan läsas i dag på Manas hemsida:

”Från Manas sida vill vi påpeka att von Holsteins betydelse för kulturlivet i Sverige var betydligt större än så. Delvis lyckades han med sina råa kommentarer göra myndigheten känd för vanliga medborgare och omedvetet aktualisera vikten av offentliga insatser för kultur. Samtidigt gjorde han i egenskap av myndighetsperson, tillsatt av en borgerlig regering, allt för att skingra myten om kommunismens död. Så sent som idag hävdade han i en intervju i DN att ’bara rödvinskommunister går på teater’.

Förmodligen kommer hans avgång också att ha betydelse för kulturlivet. Förhoppningsvis drar kulturministern lärdom av det faktum att när entreprenörer i valet mellan profit och kultur väljer profit behövs det även i framtiden omfattande offentligt stöd för de kulturarbetare, som till skillnad från Svenska Dagbladets ledarredaktion gör sin plikt för kulturen även om arvodet är lågt.”

Björn Kumm
Journalist

Sing Out! håller stilen

På den CD som följer med nummer 2 2008 av det amerikanska folkmusikmagasinet Sing Out! finns bland annat ”After the Revolution” av och med David Rovics. Rovics har jag bland annat hört på ABF-huset i Stockholm, och jag finns sen dess på hans mailing list. Rovics hör avgjort till de bästa politiska sångarna i USA av i dag.

I Sing Out! finns, i detta fall som när det gäller alla andra sånger som förekommer på CDn – sammanlagt 20 – också text, noter och ackord.

After the Revolution

Text och musik: David Rovics, 2008

It was a time I’ll always remember
Because I could never forget
How reality came down around us
Like some Western movie set
And once the dust all settled
The sun shone so bright
And a great calm came over us
Like it was all gonna be alright
That’s how it felt to be alive
After the revolution

From Groton to Tacoma
On many a factory floor
The workers talked about solidarity
And refused to build weapons of war
No more will we make missiles
We’re gonna do something different
And for the first time
Their children were proud of their parents
And somewhere in Gaza, a little boy smiled and cried
After the revolution

Prison doors swung up
And mothers hugged their sons
The Liberty Bell was ringing
When the cops put down their guns
A million innocent people
Lit up in the springtime air
And Mumia and Leonard and Sarah Jane Olson
Took a walk in Tomkins Square
And they talked about what they’d do now
After the revolution

The debts were all forgiven
In all the neo-colonies
And the soldiers left their bases
Went back to their families
And a non-agression treaty
Was signed with every sovereign state
And all the terrorist groups disbanded
With no empire left to hate
And they all started planting olive trees
After the revolution

George Bush and Henry Kissinger
Were sent off to the World Court
Their plans for global domination
Were pre-emptively cut short
Their weapons of mass destruction
Were inspected and destroyed
The battleships were dismantled
Never again to be deployed
And the world brethed a sigh of relief
After the revolution

Solar panels were on the rooftops
Trains upon the tracks
Organic food was in the markets
And all the billionaires
Had to learn how to share
And Bill Gates was told to quit his whining
When he said it wasn’t fair
And his mansion became a collective farm
After the revolution

And all the political poets
Couldn’t think of what to say
So they all decided
To live life for today
I spent a few years catching up
With all my friends and lovers
Sleeping ’til eleven
Home beneath the covers
And I learned how to play the banjo
After the revolution

Fast det är förstås svårt att föreställa sig hur en sådan här samhällsomvälvning skulle gå till i USA.

Hur som helst: en fin låt är det!

Visst finns det också andra låtar med politisk underton i det här numret av Sing Out! Ett exempel är Sara Thomsens ”A Women’s Place”, som börjar:

”I am a woman, and my place is in the home
And my home is the whole world around.”

Och Billy Bragg, från Storbritannien, bidrar med ”Hard Times of Old England”, en kampsång för familjejordbruken, här dock textlöst framförd av Eliza Carthy på fiol.

Sing Out! presenterar således inte bara amerikansk musik. I det här numret finns det till exempel en artikel om Habib Koité från Mali, och Koité presenteras på CDn med ”Namania”.

Och åtminstone halvfransk är gruppen Les Primitifs du Futur, med vilken man får höra ”Je cherche après Titine” – som innehåller Charlie Chaplins märkliga solonummer som servitör i filmen ”Moderna tider”. (Läs mer under Kulturspegeln, Film.)

Mycket av sångmaterialet i det här numret är hörvärt: Kevin Welch med ”I Wish I Had That Mandoline”, Lissa Schneckenburger med den sorgsna balladen ”The Drowsy Sleeper”, Dawn Landes med ”Tired of This Life”, körduetten mellan Robin och Linda Williams i gospeln ”Feed My Sheep”, The Nephews i Carter Family-låten ”Bear Creek Blues”, Pop Wagner och Dakota Dave Hull i gamla kära ”Cindy”, Ike O Sheldon i ”Hey Little Darlin” och Susan Warner i den religionskritiska ”(Why Is Your) Heaven So Small”.

Till det kommer mängder av artiklar och skivrecensioner. Och i avdelningen Last Chorus läser jag med vemod Rosalie Sorrels’ dödsruna över Bruce ”Utah” Phillips, som jag själv har skrivit en del om.

Gå in på Sing Out!s hemsida och kolla mera. Och prenumerera!

Det ljusa minnet av Anna Lindh

I kväll har jag tillsammans med Birgitta sett Malou von Sievers’ fina minnesprogram om Anna Lindh. Den här gången kändes TV4s reklampauser inte bara störande utan också stötande. Men det porträtt av Anna som Malou gjorde med hjälp av vänner och politikerkolleger var fint, på många sätt hjärterörande.

I mitt och Birgittas fall är det så att vi kom att lära känna Anna redan när hon var en mycket ung SSUare i uppsaladistriktet. Birgitta var i flera skeden på Annas begäran mentor åt henne, och jag kom regelbundet att ha kontakt med henne under hennes år i socialdemokratiska partiets VU och partistyrelse, allt i från hennes mandatperiod som SSU-ordförande; sidoorganisationernas ordförande är enligt partistadgarna adjungerade till dessa organ.

Det fanns en aura av ljus, intellektuell skärpa och humor hos Anna, som gjorde att man både imponerades av henne och tyckte mycket om henne. Jag vill på intet sätt påstå, att jag hörde till hennes personliga vänkrets, men vi hade alltid en bra relation, också i tider då vi, undantagsvis (som i EU-frågan), hamnade på olika linjer. Två saker gjorde att vi hade ganska regelbunden kontakt.

Jag var under många år vad som någon skämtsamt har kallat för VUs och partistyrelsens ”ständige sekreterare”: hanterade allt från att sätta upp ärenden på dagordningarna till att skriva protokoll och sen följa upp ärendena. Naturligtvis hände det att Anna, så väl som andra ledamöter, hade legitimt förhinder att närvara vid något av de här sammanträdena, som oftast ägde rum på fredagar. Anna utmärkte sig genom att vid sådana tillfällen, särskilt när det hade varit uppe något ärende som hon var intresserad av, på fredagskvällen, när jag hade hunnit hem till lägenheten i Uppsala, ringa. Samtalen började alltid med ”Hej, det är Anna”. Och så ville hon ha en redogörelse för vad som hade hänt på sammanträdet. Jag är ganska övertygad om att hon fick både kunniga redogörelser och korrekta analyser av vad som hade förevarit – annars skulle hon väl inte ha återkommit i liknande ärenden.

För det andra blev jag lite av hennes baltikumspecialist. Jag var nämligen också socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och levererade inför varje VU-sammanträde utförliga och, tror jag jag törs säga, sakkunniga rapporter om vad som hände inom politiken i våra grannländer – mina kunskaper fick jag genom resor, samtal och flitig tidningsläsning. Anna upptäckte snart att hon genom mig fick veta mer än hennes UD-apparat kunde åstadkomma, och hon frågade mig därför om hon fick lov att skicka en UD-tjänsteman till mig på Sveavägen 68 för konsultation och om hon fick lov att delge vederbörande mina rapporter. Jag sa OK – och fick i gengäld i fortsättningen rapporterna från ambassaderna i de baltiska staterna mig tillsända.

När jag till slut skulle gå i pension från tjänsten som nordisk och baltisk sekreterare, ringde hon mig hem och sa med en suck: ”Hur ska jag nu få reda på vad som egentligen händer i Baltikum?”

Att jag under tiden på partistyrelsen offentligt argumenterade mot svensk EU-anslutning och, under perioden före hennes död, satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU störde aldrig vår personliga relation. (Jag känner andra framstående s-politiker, som hade mycket svårt att klara det här och inte ens klarade att dölja det.)

När beskedet om attentatet kom – Birgitta och jag fick kännedom om det på väg till en födelsedagsmottagning på Slottet för riksmarskalken Gunnar Brodin – och när vi sedan fick det slutgiltiga beskedet, kände jag en djup, bottenlös, förtvivlad och svart sorg. Självklart hörde vi till dem som sedan köade för att skriva i kondoleansboken, och självklart var vi med vid minneshögtiden i Stadshuset. Det här var för oss inte hederbetygelser för en uppsatt politiker; vi hade båda känt henne under hela hennes politiskt aktiva period, också haft en personlig relation till henne.

För oss i Socialdemokrater mot EMU var det alldeles självklart att, när dödsbudet kom, lägga ner kampanjen. Inte för att vi (eller för den delen en stor majoritet av svenska folket, visade det sig) hade ändrat mening i EMU-frågan. Men nu var det tid att visa mänsklig respekt för en partivän, som visserligen i den aktuella stridsfrågan hade varit vår motståndare men som vi både respekterade och tyckte om.

Så komplicerade kan skiljelinjerna i politiken också vara.

Cornelis återutgiven

Förra året kom en remastrad CD-utgåva av Cornelis Vreeswijks LP från 1966, ”Grimascher och Telegram” (Metronome/Rhino 5051442-0124-2, 2007). Det är en mycket välmotiverad nyutgåva; skivan innehåller verkligen några av Cornelis’ pärlor, och den blir inte sämre av att han assisteras av Jan Johanssons trio (utöver Jan Johansson märkligt nog ytterligare tre personer, Rune Gustafsson, gitarr, Egil Johansen, trummor, och Sture Nordin, bas) och, i ett par låtar, av Ann-Louise Hansson.

I Sverige debatterades vid den här tiden kriget i Vietnam, och skivan börjar följaktligen med ”Telegram för en bombad by”. Ännu ett strå vassare i antikrigsgenren är Corelis’ text ”Jag hade en gång en båt” till ”Sloop John B”. Den här insjungningen tillsammans med Ann-Louise Hansson hör definitivt hemma bland Cornelis-klassikerna.

Jag hade en gång en båt

Svensk text: Cornelis Vreeswijk, 1966
Musik: karibisk trad (”Sloop John B” / ”Wreck John B”)

Jag hade en gång en båt
Med segel och ruff och köl
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en dröm
Jag trodde att den var sann
Så väcktes jag ur min sömn och drömmen försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Det fanns en gång en soldat
Han kysste sin mor farväl
Han sa till sin flicka: Du, jag kommer igen
Svara mig du
Var är han nu?
Jag bara undrar… Var är han nu?

Det fanns en gång en stad
I parken där lekte barn
Så släppte man ner en bomb och staden försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en båt
Jag drömde en dröm en gång
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?

Tips om både tidigare och senare inspelningar hittar du under Kulturspegeln, Sångtexter, Jag hade en gång en båt.

Under Kulturspegeln, Musik, har jag skrivit en hel essä om Cornelis Vreeswik och hans förhållande både till musiken och politiken. Vid tiden för den här skivinspelningen var han fortfarande socialdemokrat. (Senare skulle han under en period vara vänsterpartist, men han återvände så småningom till socialdemokratin.)

Då, i mitten av 1960-talet, var han en legend i mina kretsar. Till detta bidrog att han under sin tid på Socialhögskolan, Sopis, var med i Socialdemokratiska studentklubben där. När SSU fyllde 50 år 1967 och firade detta med jubileumskampanjen “Utblick” (debatter om den framtida samhällsutvecklingen) ingick också en debattfilm med namnet “Makt och jämlikhet“. I den filmen ingick “Cylinderhatten“, en visa som Cornelis hade specialskrivit för SSU. Den gavs också ut av SSU på en single, producerad av Metronome (J 45-721); texten publicerades i SSUs tidskrift Frihet nummer 10 1966.

“Cylinderhatten” hamnade givetvis också i min sångbok “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) och blev, bland annat därigenom, mycket populär i hela arbetarrörelsen.

Cylinderhatten

Text och musik: Cornelis Vreeswijk, 1966

Cylinderhatt, cylinderhatt, säg minns du forna dagar
där societeten syntes, syntes Du i all Din glans.
Magnater och bankirer med cigarr och istermagar
bar upp Dig som en stolt symbol för makt och storfinans.
Förr satt den på en dignitär
nu sitter den på sotare Pär.
Då fick den bäras endast av en rik och mäktig man.
Nog var det väl beklagligt att det modet försvann?

Bankirer och baroner och ministrar och magnater
och den som förr i världen högt på samhällsstegen satt,
de skilde sig från mängden med fasoner och med later.
Och allihopa gick dom med cylinderhatt.
De skilde sig från plebsen
och Johansson med kepsen
behövde aldrig tvivla på hur herrarna såg ut.
Nog är det ganska synd att det modet tog slut?

Med höga svarta hattar och med ordnar och medaljer
slogs man för kapitalet och för Kung och fosterland.
Och dom som gick med kepsar på var slödder och kanaljer.
Dom skulle hålla käften med kepsen uti hand.
Hög hatt betydde: pengar.
Keps bars enbart av drängar.
Man såg på huvudbonaden vad slags person det var.
Nog vore det behändigt om det modet fanns kvar?

Cylinderhatt, cylinderhatt, var är revolutionen?
Envar skulle bli lika, nu skulle allt bli fritt.
– Cylinderhatt farväl! sa brukspartronen och barnonen
och köpte sig kostymer av demokratiskt snitt.
Och alla miljonärer
ser ut som proletärer.
“Adjö, adjö cylindrhatt, nu är jag folkets man.”
Men visst är det beklagligt att det modet försvann?

Men bakom stängda dörrar finns han nu. Han kalkylerar
på löner och på priser och på avbetalningsskuld.
Sen trycker han på knapparna; han styr och dirigerar.
Han ruvar som en höna på andras gods och guld.
Men ingen känner till han.
Vad heter han? Vad vill han?
Var är cylinderhatten som han alltid bar förut?
Nog är det väl beklagligt att det modet tog slut?

Men Johansson med kepsen, han tycker allt är toppen.
(Fast lönen är för liten, men regeringen är fin!)
Han hyr sig en cylinderhatt – den sätter han på knoppen
och gifter sig i kyrkan och köper diskmaskin.
Men kåken som han hyr i och trucken som han styr i
ägs av en anonym person; det finns det papper på.
Cylinderhatt, cylinderhatt – vad äger han då?

Men stackars lilla Lundström
han sitter där och grubblar
på priser som är höga och på lönen som är låg.
På dem som utan möda sin förmögenhet fördubblar
funderar lilla Lundström med ganska tveksam håg.
Visst är vi alla lika
men somliga är rika.
Men många fler är säkert lika fattiga som jag.
Cylinderhatt, cylinderhatt, var finns Du i dag?

Mer svårsmälta för rättänkande och moraliska människor ter sig förmodligen visorna om Fiffiga Nanette: ”Jubelvisa över Fiffiga Nanette” där Jan Johansson spelar boogiewoogiepiano och ”Får jag presentera Fiffiga Nanette” där samme Johansson kompar på dragspel. Men sådan var ju moralen när sexvallarna hade sprängts på 1960-talet, och Cornelis behövde ju inte för egen del direkt anstränga sig för att rätt spegla tidsandan. Själv tycker jag fortfarande, att ”Ångbåtsblues” med sitt inte bara lössläppta leverne utan också lössläppta drickande är en fruktansvärt rolig låt.

Men Mäster Cees behärskar också helt andra och mer finstämda musikgenrer: Ett exempel är ”En visa om ett rosenblad” (med musik av Georg Riedel). Ett annat är duetten med Ann-Louise Hansson i ”Medborgarinnan Agda Gustavssons lott” till musik av Carl Michael Bellman, där Jan Johansson spelar cembalo. Och så får vi inte glömma att nämna den vackra ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”.

Allra sist vill jag åter igen nämna att de uppbackande musikerna bidrar till att göra den här skivan så hörvärd. Ett exempel bland många är ”Telegram för min värdinna”, där kompositören, Jan Johansson, spelar jazzigt på piano och Rune Gustafsson ytterligare förhöjer effekten med hjälp av sin gitarr.

En askungesaga

Lisa Tetzners ”Flickan i sjuglasvagnen” (översättning Arne Holmström, Eklund/Tiden, 1959) är en askungesaga. Men där finns inga elaka styvsystrar, ingen elak styvmor, ingen hjälpsam fe och inte ens någon riktig prins. Den här sagan utspelar sig i Londons fattigkvarter och, mot slutet, på en cirkus,

Sagans hjältinna, Jennifer, bor ett långt ifrån guldkantat liv tillsammans med sin sjuke och sängliggande far. Strax före jul hittar hon i snömodden i hamnkvarteren i London en välfylld plånbok. Frestelsen att behålla den är stor, men Jennifer lämnar ändå in den på en polisstation i närheten.

Där befinner sig, utöver poliserna, också en notisjagande journalist, som ser en bra story i den fattiga flickans ärlighet. Och en hjärtknipande historia blir det! ”Askungen kan inte gå på balen” lyder rubriken – den syftar på den nyårsbal för mindre bemedlade barn och ungdomar, som Jennifer har sett en affisch om den där kvällen då hon hittade plånboken.

Detta leder till att mängder av människor och även firmor bestämmer sig för att på julafton skicka det ena paketet efter det andra till Jennifer. Och så får vår fattiga unga flicka klänningar, jackor, kappor och skor i sådan mängd att det nästan inte får plats hemma hos henne.

Vår unga dam har också en pojke, Charly, som hon beundrar på avstånd; han har bott i kvarteret men finns nu vid en cirkus. Med sagans logik befinner sig den här cirkusen och alltså Charly också i London över nyåret. Även han får veta vad som har hänt Jennifer.

Alltså får han idén att låna cirkusens reklamvagn à la imiterad sjuglasvagn dragen av ett hästspann till att föra ”Askungen” – Jennifer – till balen. Med på färden är också Dick, den puckelryggige och krumbente clownen Brokige herrn.

Allt som händer under den här festen – historien om Askungens borttappade sko, Brokige herrns byxnederlag och flykt bort med sjuglasvagnen och hästarna och annat sådant – lämnar jag åt tillkommande läsare att själva ta del av.

Men får prinsen sin Askunge?

Jo, när Charly tar med Jennifer till cirkusen, ser cirkusdirektören genast den möjlighet till ett nytt nummer som Jennifers askungesaga, välkänd genom pressen, erbjuder. Så det blir slottsbal, borttappad sko, flykt i Sjuglasvagnen med en jagande prins, Charly, efter på hästryggen.

Och i den jublande publiken återfinns också Jennifers sjuke far.

Boken slutar med att Jennifer dessutom ska få hittelön för den inlämnade plånboken. Men de här pengarna ska hon nog ge sin fattige och sjuke pappa, nu när cirkusdirektören har lovat henne fast jobb vid cirkusen.

Det blir nästan för mycket av det goda.

Men vi ska ju komma i håg, att det här bara är en saga.

Melodikrysset nr 36 2008

Generellt tyckte ja dagens melodikryss var lätt. Fast på en punkt svek mig mitt minne. Jag kände så väl igen melodin som spelades som illustration till vågrätt 14. Men vad heter den? Eftersom det sökta ordet bara har två bokstäver och börjar på o, måste svaret nästan bli om. Men jag kan alltså inte belägga det. (En läsare hör genast av sig och skriver att det rör sig om ”Börja om från början” – och nu kommer även jag i håg.)

För mig var starten lätt i dag, eftersom jag förr hörde mycket på Manhattan Transfer och också själv har deras insjungning av ”Chanson d’amour” på skiva.

Inte heller nästa dubbelfråga var svår. Vi hörde gitarristen Janne Schaffer spela ”Jag vill ha en egen måne” av Ted Gärdestad (TG).

En kär gammal bekant i dagens melodikryss var Mats Paulson. Honom hade jag en del kontakter med när jag arbetade med min ”Joe Hills sånger” – Mats har nämligen gjort en LP med Joe Hills sånger och brev. Dagens ljudillustration tackar jag särskilt för, eftersom jag befinner mig på en av de orter som nämns i texten:

Fredriks gånglåt

Text och musik: Mats Paulsson

Här kommer Fredrik gångande
i sommarens sköna land,
med vindfläkt i sitt blonda hår
och felan i sin hand.
Och efter kommer spelemän
i gula vadmalsben
med nyckelharpor glödande
i aftonsolens sken.

Välkommen sköna sommarkväll
med dans på daggvåt äng.
Hör nyckelharpan tonar nu med
surr i varje sträng
med låtar ifrån Tierp,
Öregrund och Hallstavik.
Vi ämnar oss till Gräskö
och till sommarnattsmusik.

Och Fredrik håller takten
när vi far på böljan blå
och fast vi lämnat fastland nu
så ska musiken gå.
Nu samlas folk på bryggorna
och när vi kommer fram
så hälsas vi med mat och dryck
av Björn och Eva Damm.

Välkommen sköna sommarkväll…

Eftersom jag inte är idrottsintresserad, borde jag normalt ha haft svårt att klara frågan om den sjungande idrottsmannen. Men ledbokstäverna ledde mig till Ricky – Ricky Bruch har även vi som inte läser sportsidorna hört talas om. Och kontrollgooglingen visade att han mycket riktigt har sjungit in ”Mej fångar ingen brud”.

Jag förföljs av Linda Bengtzing, som jag verkligen inte är någon fan av. Hon var med i förra veckans melodikryss, och i går kväll såg jag henne (förlora) i Diggiloo. Och i dag var hon med igen, nu i par med Markoolio (Marko Lehtosalo), i ”Värsta schlagern”.

Själv föredrar jag nog riktiga gamla schlager, som Jules Sylvains ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”.

Fast visst får man skoja med musikgenrer. Som när M A (Mauro Antero) Numminen sjunger ”La donna è mobile” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto”.

I dag varvade verkligen Eldeman gammalt med nytt. Tjugotalsvalsen ”Ramona”, fortfarande mycket spelad i den ångradio jag växte upp med, följdes av Annie Lennox med ”There Must Be an Angel”.

Alla har vi väl sett filmer med komikerparet Helan och Halvan, Oliver Hardy och Stan Laurel. Färre har väl hört Oliver Hardy sjunga, här ”Lazy Moon”.

Desto fler har säkert lyssnat på Bruce Springsteen och Jerry Lee Lewis, för det mesta dock var för sig. Här hörde vi dem tillsammans i ”Pink Cadillac”.

Sen var det bara dagens barnanknutna fråga kvar. Det norska sagospelet för barn vi hörde ett utdrag ur är Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus”, som också finns som bok, även på svenska. I Hackebackeskogen lever somliga på nötter, vilket här skulle skrivas i ental, nöt.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pensionärsliv, i början av september

En stor del av den här veckan har vi varit i Uppsala. Kerstin och Bo behövde extra mycket hjälp med Viggo och Klara.

Lämning och hämtning inte bara på dagis utan också i skolan är ett nytt pussel för oss, så i måndags kväll åkte vi in till stan, trots att den egentliga insatsen skulle ta sin början först på onsdag. Men halv åtta på tisdag morgon infann jag mig hos familjen Kokk-Strömberg för att lära mig väg och tågordning och få dragkrok för cykelkärra monterad på min cykel. Det här är ju i vår egen stadsdel, och på dagis har vi tidigare hämtat och lämnat Viggo och Klara. Skolan, Domarringen, är förstås också välbekant för oss – där har våra egna tre barn gått under låg- och mellanstadiet. Men nu handlar det om att lära sig den mest optimala – det vill säga minst trafikfarliga; Viggo cyklar – vägen mellan dagis och skolan. Och den del av skolan, där Viggo går, är relativt nybyggd.

Jag lär mig allt detta plus andra nödvändiga detaljer: var Viggos klassrum och fritids finns, hur man fäster cykelkärran som Klara åker i på cykeln, vad barnen måste ha med sig, koden till Viggos cykellås.

Mellan lämnings- och hämtningsmomenten råkar jag ut för ett litet äventyr. När jag, alltför sent, tar upp min cykel ur källaren, upptäcker jag, att särskilt framdäcket är tämligen slakt. Av Bo får jag låna en cykelpump, och under morgonens lämning håller slangarna luften hyggligt.

Men på eftermiddagen, när jag ska möta Bo för att öva hämtning, upptäcker jag, att framdäcket åter igen är totalt slakt. I väg till vår lokala cykelhandlare och cykelreparatör och snabbt byte av båda slang och däck fram.

Därifrån hinner jag cykla bara ett par kvarter, när framslangen börjar konstra: tittar fram bredvid däcket, skavs och exploderar sedan med en väldig knall. Så tillbaka till cykelverkstan igen, och innehavaren byter utan extra kostnad snabbt både slang och däck igen.

Med nöd och näppe hinner jag fram till skolan i avtalad tid för mötet med Bo.

Nästa morgon och eftermiddag ska jag klara lämningen respektive hämtningen själv. Det är inledningsvis inga problem med ungarna – morfar har en bra relation till barnbarnen. Men när vi kommer till dagis och går in på gården, börjar Klara, tre, snyfta. Och när morfar ska gå, klamrar hon sig fast runt hans hals och gråter förtvivlat.

Fast det egentliga problemet är nog inte att morfar ska gå utan att nu ska morfar följa med Viggo, snart sex, till skolan. ”Jag vill också gå till Viggos skola”, snyftar Klara.

Så här har hon hållit på nu inte bara med morfar utan också med sin mamma och pappa: Längtan efter storebror, som har varit en extra trygghet för henne på dagis, lekkamrat, beskyddare när det har behövts, blir henne övermäktig. Vaför kan inte också hon få gå i Viggos skola?

Morfar lovar henne att på eftermiddagen hämta henne först och att hon sen ska få följa med och hämta Viggo. Lite hjälper det, men gråten vill inte riktigt upphöra. Dagispersonalen tar över (och de försäkrar, att när jag eller mamma eller pappa och förstås Viggo har försvunnit ur synhåll, blir Klara snart glad igen.)

Så på eftermiddagen går jag till dagis en timme tidigare och hämtar en glädjestrålande Klara. Vi åker först hem med cykeln och kärran, och jag tar sen i stället barnvagnen för promenaden bort till Viggos skola. Men Klara vill inte åka i den. Hon springer steget före hela vägen genom parken och de båda gångtunnlarna under motorvägen, pekar och säger, helt korrekt hela tiden: – Där ska vi gå! Hon vill visa morfar att hon minsann hittar till Viggos skola.

Mötet där, ute på gården, mellan bror och syster är faktiskt hjärtknipande. De kramar varann. Och store Viggo visar genast lillasyster allt det roliga som finns på gården. Han gungar gungbräda med Klara, tar med henne upp i den lilla dungen i backen för att visa henne kojan.

Hemma bjuder morfar först på mellanmål, senare middag. Han överraskar barnen med en ny rätt, som båda visar sig tycka om, rårakor (nästan pannkakor!) med stekt fläsk och lingonsylt. Klara äter begärligt av alltihop. Viggo tar om av rårakorna och det stekta fläsket, men lingonsylt till vill han inte ha.

Vid matbordet brister Klara ut i en hyllning till morfar, som hon tycker är jättebra.

Vid läggdags – efter Bolibompa – plockar hon själv fram böcker som morfar ska läsa och klär också av sig.

Men sedan, när morfar talar i telefon med Bo, händer något. Plötsligt ska morfar inte läsa godnattsaga längre – det ska mamma göra. Naken störtar Klara i väg till mammas säng och kryper ner under hennes täcke: Gå bort, morfar! säger hon. Morfar försöker förklara att mamma inte kommer hem förrän till natten – det är sant – men det vill Klara inte höra, utan hon börjar gråta, till slut så häftigt att hon kräks en smula. Morfar får ta henne till badrummet och göra rent henne.

Under tiden försöker han lugna och trösta henne, men gråten upphör först när Klara själv har kommit på en lysande idé: Viggo ska lägga henne.

Och hennes genomsnälle storebror ställer förstås upp. Morfar får nu sätta på Klara nattlinne och nattblöja, och Viggo, som faktiskt kan läsa så pass att han kan staka sig fram i Klaras bilderböcker, sitter bredvid Klara i hennes säng och läser för henne, medan hon dricker upp vällingen som morfar har gett henne.

Efter en stund tas rent av morfar till nåder, och han får komma in och läsa några böcker han med. Fast Viggo ska förstås vara kvar.

Nu är Klara ordentligt trött, och vi löser mammaproblemet med att hon får lägga sig i mammas säng. Där somnar hon efter en mycket kort stund. Och medan hon slumrar in, är morfar inne hos Viggo i hans rum och läser godnattsaga för honom. Morfar blir kvar hos Viggo i hans säng ända tills han somnar.

Men dess förinnan har morfar hunnit berömma Viggo för att han är en så duktig och snäll pojke.

Bo är borta över natten, och Kerstin kommer hem så sent, att det inte kan komma på fråga att åka vidare till Öregrund, trots att morfars barnpassning är över för den här gången.

Nästa förmiddag tar han bussen ut till sommarhuset. Ensam, för nu är det mormors tur att lämna och hämta barnbarnen.

Inte kommer hon ut till Öregrund under fredagen heller, för hon har lovat passa barnbarnen under en stor del av lördagen också – Kerstin är borta, och Bo går kurs i bibelhebreiska.

Morfar vet att mormor planerar en lördagsutflykt med barnbarnen.

Hoppas vädret blir fint.

* * *

Här i kustbandet är det mycket ostadigt.

När jag hämtade morgontidningarna, var det alldeles vått på gången; det hade regnat.

Sen, på förmiddagen, var det soligt väder.

Men medan jag var inne på Konsum och handlade, kom det åter igen ett regn, som fick mig att skjuta upp gräsklippningen till sena eftermiddagen.

När jag tog ut gräsklipparen, var det molningt men ändå soligt, och gräsmattan hade torkat hyggligt. Fast jag hade nätt och jämnt hunnit runt friggeboden, förrän jag kände de första regndropparna komma. När jag hade hunnit klippa halva stora gräsmattan nere i trädgården, blev regnet så stritt, att jag fick lov att skyndsamt ställa in gräsklipparen i friggeboden. Och innan jag hade hunnit in i huset – tomten är stor – hade jag hunnit bli rejält blöt.

Hoppas vädret tillåter fortsatt gräsklippning i morgon efter Melodikrysset.

I morgon kväll kommer Birgitta hit till mig, och då vill jag att det ska vara fint.

Barnbok från Senegal

Sverige har många mycket fina barn- och ungdomsboksförfattare. Genom översättningar får vi också del av mycket av det bästa i de här genrerna från norra och västra Europa samt USA och Canada.

Tråkigt nog är inflödet av böcker från andra kulturer ganska blygsamt, även om nu bokförlaget Trasten (en avläggare till Tranan) försöker råda bot på försummelserna.

2006 gav Trasten ut den senegalesiske barnboksförfattaren Christian Epanyas egenillustrerade bilderbok ”Papa Diops taxi” (översättning Anna Gustafsson Chen). När den nu (2008) återutges av En bok för alla, får man hoppas att den når många nya barn, bland annat i förskolorna. För det är den värd!

För det första är det en bok, som sprakar av färgrika och detaljrika bilder i stort format. Den kan säkert ge upphov till samtal om miljöer, kläder och levnadssätt, men framför allt är den vacker. Det kan också vara lärorikt att se ett myller av människor, som alla har mörk hudfärg – men jag tror för egen del inte, att svenska barn i förskoleåldern har hunnit bli fördomsfulla.

För det andra knyter själva historien, den om Papa Diops taxi, som är en ganska rymlig minibuss, an till saker som är välkända också för pursvenska barn. Även om det som händer i och kring taxin/minibussen också innehåller element som de unga läsarna (eller snarare åhörarna) inte själva har stött på.

Utan tvekan är det här en värdefull introduktion på den svenska barnboksmarknaden.