Pensionärsliv, i början av september

5 september 2008 18:34 | Barnkultur, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 10 kommentarer

En stor del av den här veckan har vi varit i Uppsala. Kerstin och Bo behövde extra mycket hjälp med Viggo och Klara.

Lämning och hämtning inte bara på dagis utan också i skolan är ett nytt pussel för oss, så i måndags kväll åkte vi in till stan, trots att den egentliga insatsen skulle ta sin början först på onsdag. Men halv åtta på tisdag morgon infann jag mig hos familjen Kokk-Strömberg för att lära mig väg och tågordning och få dragkrok för cykelkärra monterad på min cykel. Det här är ju i vår egen stadsdel, och på dagis har vi tidigare hämtat och lämnat Viggo och Klara. Skolan, Domarringen, är förstås också välbekant för oss – där har våra egna tre barn gått under låg- och mellanstadiet. Men nu handlar det om att lära sig den mest optimala – det vill säga minst trafikfarliga; Viggo cyklar – vägen mellan dagis och skolan. Och den del av skolan, där Viggo går, är relativt nybyggd.

Jag lär mig allt detta plus andra nödvändiga detaljer: var Viggos klassrum och fritids finns, hur man fäster cykelkärran som Klara åker i på cykeln, vad barnen måste ha med sig, koden till Viggos cykellås.

Mellan lämnings- och hämtningsmomenten råkar jag ut för ett litet äventyr. När jag, alltför sent, tar upp min cykel ur källaren, upptäcker jag, att särskilt framdäcket är tämligen slakt. Av Bo får jag låna en cykelpump, och under morgonens lämning håller slangarna luften hyggligt.

Men på eftermiddagen, när jag ska möta Bo för att öva hämtning, upptäcker jag, att framdäcket åter igen är totalt slakt. I väg till vår lokala cykelhandlare och cykelreparatör och snabbt byte av båda slang och däck fram.

Därifrån hinner jag cykla bara ett par kvarter, när framslangen börjar konstra: tittar fram bredvid däcket, skavs och exploderar sedan med en väldig knall. Så tillbaka till cykelverkstan igen, och innehavaren byter utan extra kostnad snabbt både slang och däck igen.

Med nöd och näppe hinner jag fram till skolan i avtalad tid för mötet med Bo.

Nästa morgon och eftermiddag ska jag klara lämningen respektive hämtningen själv. Det är inledningsvis inga problem med ungarna – morfar har en bra relation till barnbarnen. Men när vi kommer till dagis och går in på gården, börjar Klara, tre, snyfta. Och när morfar ska gå, klamrar hon sig fast runt hans hals och gråter förtvivlat.

Fast det egentliga problemet är nog inte att morfar ska gå utan att nu ska morfar följa med Viggo, snart sex, till skolan. ”Jag vill också gå till Viggos skola”, snyftar Klara.

Så här har hon hållit på nu inte bara med morfar utan också med sin mamma och pappa: Längtan efter storebror, som har varit en extra trygghet för henne på dagis, lekkamrat, beskyddare när det har behövts, blir henne övermäktig. Vaför kan inte också hon få gå i Viggos skola?

Morfar lovar henne att på eftermiddagen hämta henne först och att hon sen ska få följa med och hämta Viggo. Lite hjälper det, men gråten vill inte riktigt upphöra. Dagispersonalen tar över (och de försäkrar, att när jag eller mamma eller pappa och förstås Viggo har försvunnit ur synhåll, blir Klara snart glad igen.)

Så på eftermiddagen går jag till dagis en timme tidigare och hämtar en glädjestrålande Klara. Vi åker först hem med cykeln och kärran, och jag tar sen i stället barnvagnen för promenaden bort till Viggos skola. Men Klara vill inte åka i den. Hon springer steget före hela vägen genom parken och de båda gångtunnlarna under motorvägen, pekar och säger, helt korrekt hela tiden: – Där ska vi gå! Hon vill visa morfar att hon minsann hittar till Viggos skola.

Mötet där, ute på gården, mellan bror och syster är faktiskt hjärtknipande. De kramar varann. Och store Viggo visar genast lillasyster allt det roliga som finns på gården. Han gungar gungbräda med Klara, tar med henne upp i den lilla dungen i backen för att visa henne kojan.

Hemma bjuder morfar först på mellanmål, senare middag. Han överraskar barnen med en ny rätt, som båda visar sig tycka om, rårakor (nästan pannkakor!) med stekt fläsk och lingonsylt. Klara äter begärligt av alltihop. Viggo tar om av rårakorna och det stekta fläsket, men lingonsylt till vill han inte ha.

Vid matbordet brister Klara ut i en hyllning till morfar, som hon tycker är jättebra.

Vid läggdags – efter Bolibompa – plockar hon själv fram böcker som morfar ska läsa och klär också av sig.

Men sedan, när morfar talar i telefon med Bo, händer något. Plötsligt ska morfar inte läsa godnattsaga längre – det ska mamma göra. Naken störtar Klara i väg till mammas säng och kryper ner under hennes täcke: Gå bort, morfar! säger hon. Morfar försöker förklara att mamma inte kommer hem förrän till natten – det är sant – men det vill Klara inte höra, utan hon börjar gråta, till slut så häftigt att hon kräks en smula. Morfar får ta henne till badrummet och göra rent henne.

Under tiden försöker han lugna och trösta henne, men gråten upphör först när Klara själv har kommit på en lysande idé: Viggo ska lägga henne.

Och hennes genomsnälle storebror ställer förstås upp. Morfar får nu sätta på Klara nattlinne och nattblöja, och Viggo, som faktiskt kan läsa så pass att han kan staka sig fram i Klaras bilderböcker, sitter bredvid Klara i hennes säng och läser för henne, medan hon dricker upp vällingen som morfar har gett henne.

Efter en stund tas rent av morfar till nåder, och han får komma in och läsa några böcker han med. Fast Viggo ska förstås vara kvar.

Nu är Klara ordentligt trött, och vi löser mammaproblemet med att hon får lägga sig i mammas säng. Där somnar hon efter en mycket kort stund. Och medan hon slumrar in, är morfar inne hos Viggo i hans rum och läser godnattsaga för honom. Morfar blir kvar hos Viggo i hans säng ända tills han somnar.

Men dess förinnan har morfar hunnit berömma Viggo för att han är en så duktig och snäll pojke.

Bo är borta över natten, och Kerstin kommer hem så sent, att det inte kan komma på fråga att åka vidare till Öregrund, trots att morfars barnpassning är över för den här gången.

Nästa förmiddag tar han bussen ut till sommarhuset. Ensam, för nu är det mormors tur att lämna och hämta barnbarnen.

Inte kommer hon ut till Öregrund under fredagen heller, för hon har lovat passa barnbarnen under en stor del av lördagen också – Kerstin är borta, och Bo går kurs i bibelhebreiska.

Morfar vet att mormor planerar en lördagsutflykt med barnbarnen.

Hoppas vädret blir fint.

* * *

Här i kustbandet är det mycket ostadigt.

När jag hämtade morgontidningarna, var det alldeles vått på gången; det hade regnat.

Sen, på förmiddagen, var det soligt väder.

Men medan jag var inne på Konsum och handlade, kom det åter igen ett regn, som fick mig att skjuta upp gräsklippningen till sena eftermiddagen.

När jag tog ut gräsklipparen, var det molningt men ändå soligt, och gräsmattan hade torkat hyggligt. Fast jag hade nätt och jämnt hunnit runt friggeboden, förrän jag kände de första regndropparna komma. När jag hade hunnit klippa halva stora gräsmattan nere i trädgården, blev regnet så stritt, att jag fick lov att skyndsamt ställa in gräsklipparen i friggeboden. Och innan jag hade hunnit in i huset – tomten är stor – hade jag hunnit bli rejält blöt.

Hoppas vädret tillåter fortsatt gräsklippning i morgon efter Melodikrysset.

I morgon kväll kommer Birgitta hit till mig, och då vill jag att det ska vara fint.