Melodikrysset nr 39 2008

Den gångna perioden har rymt både roliga och ledsamma saker. Birgitta och jag åkte till New York och har där lyssnat på mycket fantastisk musik. Men bland det första som hände var att vi fick telefonbesked om att vi hade utsatts för mordbrand i vårt sommarviste i Öregrund: ett uthus med mycket kärt innehåll har bränts ned. Om det senare har jag skrivit här på bloggen. Till musikupplevelserna återkommer jag snart.

New York-resan gjorde att jag var tvungen att hoppa över förra veckans melodikryss. Men jag har förstått, att där fanns en fråga om en melodi som ingår i Björns och Bennys ”Mamma Mia” – som vi såg Broadway-uppsättningen av, när vi var i New York.

Anknytning till Björn Ulvaeus hade i viss mening en av dagens frågor, den om ”Mårten Gås” som förekom på en av Hootenanny Singers’ plattor. Fast den som sjöng (?) den var gruppens chaufför, Hans Bergkvist.

Av dagens frågor var det bara en som låg utanför min kunskapsram. Jag fick ta hjälp av de bokstäver jag hade fått ihop för att komma på att de som sjöng ”Ladies Night” var tjejgruppen Atomic Kitten.

Filmmusik brukar jag ha svårt med, men eftersom jag har sett Steven Spielbergs ”Jakten på den försvunna skatten”, var det inte alltför svårt att komma på, att det sökta ordet var skatt.

Efter lite funderande plus kontrollgoogling blev jag också viss om att jag hade gissat rätt om vem som assisterade Eros Ramazzotti på ”Cosa de la vita” / ”Can’t Stop Thinking About You”: Tina Turner.

Resten var mer eller mindre lätt, för mig alltså.

Charlotte Nilssons bidrag i Eurovision Song Contest 1994 hette på engelska ”Take Me To Your Heaven” och på svenska ”Tusen och en natt”.

I Eurovision Song Contest 1987 tävlade Lotta Engberg med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, som dock – eftersom texten innehöll varumärkesreklam – döptes om till det obegripliga ”Boogaloo dansa rock’n’rolla”.

1988 deltog Tommy Körberg i Eurovision Song Contest med Py Bäckmans ”Stad i ljus”.

Inte heller den återstående någorlunda nutida melodin var svår att identifiera. Vi hörde Ted Gärdestad i ”Angela”.

Men Melodikrysset innehöll också, som sig bör, ett antal gamla godingar.

Vi hörde Lasse Dahlquist i sin egen ”Skänk en slant till en fattig speleman”. Och trots att Lasse skrev många visor för urskåningen Edvard Persson, hade han sina egna rötter i Adas och Bedas stad Göteborg.

Sven Bertil Taube sjöng den mycket fina ”Violen från Flen”, som har skrivits av Ulf Peder Olrog.

Vidare spelades ytterligare en pärla ur den svenska sångskatten, Gabriel Jönssons dikt ”Flicka från Backafall”, tonsatt av Gunnar Turesson, vars nästan hela, avsevärda, produktion jag har i bokform i mitt musikbibliotek. Den som sjöng var Gustaf Torrestad, en välkänd stämma i radio förr i världen.

En underbar röst, också den välkänd för oss gamla radioter, hade även Ulla Billquist. Här hörde vi henne i ”Tänk att man kan bli så kär”. Jag har sett TV-dokumentären om hennes liv och död – men jag kan inte säga att jag för den skull blev mycket klokare på varför hon tog livet av sig.

En av min hustrus favoriter är Hoagy Carmichael. Det var han som skrev originalet till den sång som i Gunnar Viklunds svenska version kallades ”Ensam går jag”, ”Georgia On My Mind”.

Sommaren fanns kvar i New York men definitivt inte här när vi kom hem. Men visst har jag hört ”In the Summertime”, nästan för många gånger till och med. Den spelades, om och om igen, tills man nästan blev tokig, på bergknallen utanför huset i Öregrund, på batterigrammofon av Anna och Marie. Så här långt efteråt tycker jag ändå att Mungo Jerry hade en välmotiverad hit med den.

Last chorus: Nils Hjorth

Nils Hjorth (1920-2008) var en person som jag tidigt lärde känna som politisk representant för Dannemora och Österby, sinnebilder för brukens Uppland. När jag som student kom till Uppsala 1959 och påföljande vår valdes till ordförande i Laboremus, hade han redan en gedigen facklig och politisk erfarenhet bakom sig. Redan som ung gruvarbetare engagerade han sig både i Svenska Gruvarbetareförbundets avdelning i Dannemora, där han fick förtroendeuppdrag, och i SSU. Han var också styrelseledamot, så småningom ordförande, i Dannemora arbetarekommun. Han satt under en period även i styrelsen för Österby-Dannemora folkhetshusförening.

Själv kom jag först i kontakt med honom vid det socialdemokratiska partidistriktets i Uppsala årskongresser: jag valdes under laboremustiden till ombud och satt under några år sekreterare vid distriktskongresserna. Nils satt, i omgångar, i partidistriktets styrelse.

Jag kom också i kontakt med honom en annan väg: åren 1962-1982 satt han i riksdagen, blev från 1968 års val kollega där med min hustru. Jag träffade honom därefter både vid socialdemokratiska riksdagsgruppens sammanträden och i partisammanhang.

Nils var en sån där gammaldags socialdemokrat och folkrörelsemänniska, som det blir allt färre av i vår tid. Utöver riksdagsuppdraget och de fackliga uppdragen hade han fram till i början på 1970-talet också en rad kommunala uppdrag: satt i fullmäktige och i en rad nämnder. Han var en engagerad talesman för den bruksbygd och den gruvnäring han representerade.

Ändå tror jag ingen som träffade Nils upplevde honom som apparat- eller maktmänniska. Tvärt om kan många vittna om att han var en lyssnande och stöttande person.

Han var en utpräglad arbetarintellektuell. Till hans tidiga uppdrag i gruvavdelningen hörde att vara studieledare, och senare – när han var pensionär – ägnade han mycken kraft och stort intresse åt rörelsehistorien och brukshistorien; han var engagerad i arbetarrörelsens arkivverksamhet och i hembygdsföreningen. Han var en i ordets finaste mening bildad människa.

Representanter för alla de rörelser Nils verkade i talade vid samlingen i församlingshemmet med värme och uppskattning om hans gärning.

Birgitta och jag åkte i bil med Tone Tingsgård, riksdagsledamot (s) från Uppsala, till Nils Hjorts begravning i Dannemora kyrka. Det uppländska höstlandskapet var färgrikt och mycket vackert i solskenet, men ännu vackrare var Dannemora kyrka. I Dannemora har det funnits kyrka ända sen 1200-talet, men den nuvarande kyrkan, uppförd i gråsten i olika färger, är från den tid då malmbrytningen tog fart, slutet av 1400-talet. Invändigt är kyrkan, med sina bilder på väggarna och i taket, ännu mer fascinerande.

Som mina läsare vet, är jag inte religiös och berörs därför inte av prästens tal mer än då hon knyter an till Nils Hjorts gärning inom arbetarrörelsen. (Naturligtvis finns där också fanbärare med sorgflortäckta röda fanor på båda sidor om kistan.)

Som ateist inser jag intellektuellt, att det inte har någon som helst verkan om jag sjunger med i psalmerna, men jag vill inte hyckla en tro som jag inte har. Alltså sjunger jag inte med. Men jag följer med i de också för mig välkända texterna.

Psalmsången börjar med Lina Sandell-Bergs och Oscar Ahnfeldts ”Blott en dag” (svensk psalm 249), som jag fortfarande kan utantill sen småskoletiden. Jo, det här är en del av vårt kulturarv. Sen följer Lina Sandell-Bergs text till en mycket vacker svensk folkmelodi, ”Bred dina vida vingar” (svensk psalm 190).

Men egentligen är den avslutande psalmen den allra vackraste, ”Lär mig du skog, att vissna glad”, ursprungligen skriven av A G Oehlenschläger, med svensk text av E Ahnfeldt Laurin (numera bearbetad av Britt G Hallqvist) och med musik av Nathan Söderblom.

Texten blir gradvis mer religiös, men den allra första versen skulle också en ateist som jag nästan kunna sjunga med i:

Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Jo, nya vårar och nya somrar kommer väl ännu ett tag, men knappast blir det någon evighetens sommar.

Dödsklockan tickar i oss alla.

Trettiotalskris och jordenruntresa

”Kom med ut i världen” (Axel Holmströms förlag, 1934) är en av Lisa Tetzners tidiga böcker. Namnet på det tyska originalet nämns inte i den svenska utgåvan, men boken hette ”Hans Urian oder Die Gesichte einer Weltreise” (1929); däremot har boken fått behålla Bruno Fuks fina originalillustrationer.

På Dan Byströms översättning till svenska måste man ha två ganska väsensskilda synpunkter. Dels är översättningen språkligt häpnadsväckande modern – unga läsare av i dag skulle utan svårigheter kunna läsa den. Dels, och det är det tveksamma, är den svenska översättningen även innehållsligt anpassad för svensk publik: Hans, som ju egentligen är tysk, har här gjorts till svensk, och handlingen har därför i viss (men ringa) utsträckning tvingats revideras en smula för att passa detta byte av ursprungsland.

Formellt är boken, faktiskt på ett vällyckat sätt, en märklig blandning av gammaldags folksaga och socialt medveten pojkbok. Ofta förenar Tetzner de båda perspektiven, som när hon i bokens själva inledning konstaterar, att Hans var en riktig fattiglapp men att han trots detta trivdes i det ruckel där han bodde.

Som så många andra nioåriga pojkar i sagans värld råkar Hans ut för stora prövningar, men dessa är hämtade ur trettiotalets arbetarverklighet: Pappan dör i en olycka på fabriken. Mamman försörjer Hans och hans småsyskon så gott hon kan men blir sjuk.

Och i den här sagan går lille Hans ut i världen för att skaffa mat åt mamma, sig själv och syskonen. Mycket snart upptäcker han dock hur den kapitalistiska ordningen (även om den inte kallas så i boken) fungerar. Det är pengarna som styr. Åt den som inget har ska inget bli givet, även om överflödet både i brödbutiken och på bondgården tycks stort.

På det här stadiet i handlingen blir berättelsen en klassisk saga. Hans möter haren Trillevipp och upptäcker, att han kan tala med haren – Hans är en unik människa som kan tala djurens språk – och att haren kan tala med honom.

Dessutom kan den här haren flyga med hjälp av sina löstagbara öron – de fungerar ungefär som en propeller. Pojken och haren beslutar sig tillsammans för att ta sig till Amerika, där det – enligt vad Hans har hört – finns mat och pengar i överflöd, medel som han behöver för sin svältande familj.

Och så börjar raden av äventyr. Omständigheterna för dem jorden runt.

Första äventyret äger rum på en atlantångare. Sen hamnar de på Grönland, där de räddar med sig en ensam, föräldralös och plågad eskimåpojke, Kagsagsuk. Och trots den ökade bördan på ryggen lyckas Trillevipp flyga dem till Amerika.

Lärdomen där blir, att det även där finns ett fåtal rika och ett flertal mindre bemedlade. En extra och ännu mer provocerande poäng i den här delen av historien är att de möter pojken Bill, vars pappa äger och driver en kanonfabrik. Den amerikanska delen ändar våldsamt med att vårt gäng på nu tre pojkar plus en hare med hjälp av provskjutning – de har gömt sig i kanonrören – hamnar ombord på ett fartyg, som ska till Afrika.

Där skildrar Tetzner, på sagovis, något som förefaller vara ett kolonialistiskt krig – men man kan också notera att hennes skildring av afrikanerna, ännu mer framhävd i illustrationerna, är rätt så präglad av tidens syn på ”infödingar”. I Afrikas djungler råkar våra vänner förstås ut för vådliga äventyr. Och värst av allt, pojkarna skiljs från Trillevipp och Trillevipp från sina löstagbara magiska öron – dem råkar Hans gå och bära på.

Trillevipp hamnar i bur hos en turnerande indisk trollkarl och pojkarna tillfångatas och luras av kinesen Hang-Song-Lu, som använder dem som slavarbetskraft på båten till Kina och därefter säljer dem vidare till den fete fabriksägaren Wang. Wang driver ett silkesspinneri med hjälp av barnarbetskraft – märk att den här boken alltså skrevs redan 1929!

Nå, pojkarna rymmer och träffar sen av en slump – sagans under! – på den indiske trollkarlens ambulerande tivoli, där han förevisar den öronlöse Trillevipp, av släktet ”Sine auribus”. Genom list lyckas de befria Trillevipp, och sen anträder de den långa vandringen – Trillevipp klarar inte tre pojkar på ryggen – genom Kina, Mongoliet och Sibirien, på väg hem till Sverige som det heter i översättningen.

I Ryssland blir de tillfångatagna – ingen vill tro på deras fantastiska historia, och de placeras på barnhem och får också gå i skola. Hur ska de nu komma vidare?

Barnhemstillvaron skildras som trygg och fin, och den lille eskimåpojken Kagsagsuk beslutar sig för stanna. Bill får till slut kontakt med sin far, som lovar komma och hämta hem honom till USA.

Så Hans tar farväl av sina vänner och flyger vidare hemåt med Trillevipp. Hans skolryggsäck är nu full av pengar, intjänade när de på väg hemöver från Kina har haft uppträdanden med Trillevipp som attraktion.

Hans och Trillevipp tar ett varmt farväl av varann, och Hans kommer hem till mamma, som nu är på benen, och till småsyskonen. Nu kan han, som alla sagors pojkar på äventyr, återvända med en skatt, åtminstone en liten sådan.

En saga med social insikt och medvetenhet således. Man kan möjligen invända mot att skildringen av Ryssland, det vill säga Sovjetunionen, under den här perioden var alldeles för idyllisk, men vida värre var den reaktion den här boken efter nazisternas maktövertagande väckte i Tyskland: den hamnade på bokbålslistan.

Lisa Tetzner och hennes man Kurt Held såg till att, innan det blev för sent, själva undkomma de tilltagande förföljelserna i hemlandet. De tog sin tillflykt till Schweiz.

Och Essbjörn brann upp

Med en dags fördröjning – jag har haft sammanträde i kulturnämnden i Uppsala under förmiddagen – anländer jag till Öregrund, dit Birgitta kom redan i går kväll. Hon har under tiden hunnit upprätta en förteckning över allt som brann upp i den mordbrand vi utsattes för, när vi hade lämnat sommarhuset för vår New York-resa.

Ingenting av det myckna som fanns i det uthus som tändes på finns kvar i användbart skick. Av sonens spark, en present från hans farmor och farfar, båda döda, finns bara medarna kvar. Allt detta skrot finns nu utomhus, ditsläpat av brandkåren som var där och släckte. Det underlättar förtecknandet, men hur klarar man att för försäkringsbolaget värdera allt det som förstördes i branden? Ja, knappast i alla fall genom att, vilket försäkringsbolaget föreslog, kolla med dem som i samband med en jämn födelsedag gav Birgitta kastspön och drag och annan fiskeutrustning, och då tänker jag inte främst på det faktum att en av givarna, min bror Matti, är död.

Lättast att värdera är den stora snöslunga Birgittas syskon med respektive samt den nämnde Matti gav oss pengar till vid vår sjuttioårsmottagning förra året. Den inköptes först den 29 februari 2008 – vi har kvittot kvar, och eftersom den förra, snöfattiga vintern gjorde, att den aldrig behövde användas, stod den helt ostartad i uthuset.

Brann gjorde också gräsklipparen och många andra trädgårdsrelaterade saker. I övrigt fanns där bland annat utrustning till Birgittas båt och kanot samt spel och leksaker för utomhusbruk, en del använda redan av våra barn, annat anskaffat med tanke på barnbarnen. Viggos gunga och den hängmatta från Vietnam barnbarnen använde i somras använde mordbrännaren som bränsle utomhus för att få elden att ta sig. Viggos och Klaras riddarborgstält, svärd och sköldar, roliga minnen från sommarens barnbarnsbesök hos morfar och mormor, fanns i det totalförstörda leksaksförrådet inne i boden.

I det sist nämnda fallet har jag varit inne i leksaksbutiken i Uppsala, där jag i somras köpte riddarleksakerna, och fått rätt pris. I eftermiddags gick Birgitta och jag med vår sorgliga förteckning till järnhandeln i Öregrund, där åtskilligt av det som nu försvann har köpts undan för undan – dessutom är den här affären lite av varuhus och färghandel och trädgårdsverktygs- och fiskeutrustnings- och sportaffär, vilket sammantaget täcker ganska stora delar av det vi förvarade i den brandhärjade boden.

Vi känner naturligtvis sen tidigare dem som arbetar där, och de å sin sida – liksom andra i lilla Öregrund – kände förstås till vad vi har råkat ut för. Så självfallet ställde de hjälpsamt och tålmodigt upp med att svara på vad olika saker vi har förlorat är värda, i nyskick men där det går att räkna fram också när de en gång anskaffades.

Alltså fick vi till exempel veta priset på vår gamla, nu brunna gräsklippare. Vi passade samtidigt på att beställa en ny, med automatstart och därmed dyrare. Men som de hederliga människor vi är, kommer vi inte att för försäkringsbolaget försöka göra gällande, att det var en ny gräsklippare av den senare sorten vi förlorade i branden.

Naturligtvis vill vi ha ersättning för uppförande av en ny bod och för sådant som går att på ett rimligt sätt värdera.

Men sen finns det sådant som inget försäkringsbolag i världen kan kompensera för. Bland det som brann upp fanns till exempel den stora vävstol med alla möjliga tillbehör, som Birgitta hade ärvt efter sin mamma. Birgitta, som bland annat sitter som ordförande för Sätergläntan, den svenska hemslöjdens kursgård i Dalarna, kan säkert få reda på vad en vävstol av den här åldern och med den här utrustningen har för aktuellt saluvärde, men det är ju inte det som är kruxet. Just den här vävstolen, sin mammas gamla vävstol, kan hon aldrig få igen.

Själv förlorade jag några saker, som rent pekuniärt knappast har något värde alls: fyra frisbees av plast brann upp. Nya sådana kan jag köpa utan någon som helst försäkringsersättning. Men det är inte det. Det här var några reklamfrisbees som vi lät tillverka när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Och inte nog med det: På de här fanns bilden av Essbjörn, den Bamse-liknande björn serieskaparen Rune Andréasson specialtecknade som symbol för AiP. På frisbeena fanns också en, med tanke på hur man använder en frisbee, vitsig text, ”Vänner emellan”, vars tidningsanknytning var att den var vinjettext för en spalt med prylannonser och kontaktannonser.

De här frisbeena har våra barn och sen deras barn haft mycket kul med på somrarna.

Men mest av alla kommer jag själv att sakna Essbjörn.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 21 2008:

”Beväpnade män rånade cigaretter”

Rubrik, Expressen.se

”Hyresgäster vill slipa 3G-mast”

Rubrik i Dagens Nyheter

”Den förses också med trädäck ritat av landskapsarkitekt Jeppe Aagaard Andersen som ligger bakom trädäcket vid Västra hamnen i Malmö.”

Helsingborgs Dagblad

”Dom i doppinghärva står fast”

Rubrik, SR.SE/Östergötland

USA inför valet

Som det politiska djur jag är ägnar jag alltför mycket av min alltför korta tid i New York åt att följa den amerikanska valrörelsen: ser på nyhetsrapportering, opinionsanalyser och kommentatorer i TV, läser dagligen New York Times.

Detta trots att jag hyser blandade känslor inför båda de motstående alternativen. Missförstå mig inte – det är klart att jag vida föredrar Barack Obama framför John McCain, för att inte tala om Sarah Palin. Men att de amerikanska demokraterna mer än fläckvis skulle vara ett parti, besläktat med de svenska socialdemokraterna, är en grov överdrift. Märk kön av svenska partier, varav flertalet borgerliga, som gästade demokraternas konvent.

Också jag inser att ett utrerat vänsteralternativ vore chanslöst i ett amerikanskt presidentval och att det vore bra om amerikanarna fick åtminstone något slags offentlig sjukförsäkring. (I själva verket är jag dessutom rädd för att också svensk socialdemokrati lägger sig i den mycket vida mittenfåra, där de amerikanska demokraterna sedan länge befinner sig.)

Mina allra första intryck av den pågående amerikanska valkampanjen sa mig inte bara att det var mycket jämnt utan också fanns risk för att McCain skulle vinna valet. Många har ju försökt tona ner betydelsen av en sådan valutgång: McCain är resultatpolitiker, självständig i förhållande till sitt parti och beredd att göra upp med demokraterna. Mot det kan man invända att McCain enligt en undersökning som redovisades när jag befann mig i New York i 90 procent av fallen har röstat på Bush-administrationens förslag. Och blir den urreaktionära Sarah Palin vicepresident, befinner hon sig sedan ett hjärtslag från presidentmakten…

Palin är ett märkligt fenomen. Vissa dagar i början av vår New York-vecka tycktes hon ibland få mer TV-utrymme än huvudkandidaterna. Republikanerna har gett henne den roll McCain inte kunde spela: Hon mobiliserar republikanernas moralkonservativa, abortmotståndare och nationalister. Men det märkliga är att kampanjledningen, när hennes åsikter väl har blivit kända, inte tillåter henne att föra en egen kampanj på dessa temata. Hon har redan gjort sin mobiliserande plikt, så i stället för att kampanja på sina egna villkor och ge egna presskonferenser agerar hon kvinnlig hejaklacksledare (bilden är noggrant vägd) åt McCain.

Det här har gått så långt att jag i TV fick se hennes presstaleskvinna förklara, att Sarah Palin absolut inte har något att dölja.

Men media jagar henne nu; drevet går. Man gräver i hennes politiska förflutna hemma i Alaska. Och i en snabbköpskassa såg jag ett magasin som på omslaget hade en rubrik med en sexinsinuation. (Jag köpte inte tidskriften.)

Under loppet av min New York-vecka kunde jag dock iaktta, hur Obama skaffade sig ett övertag, också i viktiga delstater. Min uppfattning är att den pågående krisen i amerikansk ekonomi har påverkat opinionen i obamavänlig riktning.

Redan när jag var kvar i Sverige läste jag om de krisdrabbade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac. Eftersom så otroligt många bostadsägare (och väljare) är beroende av dessa företags fortbestånd, gjorde bushadministrationen det enda den kunde göra, en tvär vänstergir.

Under min New York-vistelse dominerades nyheterna sedan av krisföretag: Lehman Brothers (USAs fjärde största investeringsbank) och försäkringsjätten AIG; den likaledes krisdrabbade investeringsbanken Merril Lynch har åtminstone momentant räddats av att ha tagits över av Bank of America.

Folk, även på Wall Street, är skakade – många av dem som intervjuas är rädda för att förlora sina jobb. I TV hör jag ekonomianalytiker kalla det som nu sker för det värsta som har hänt USA sen trettiotalskrisen.

I den här situationen har Obama uppträtt lugnt och metodiskt, för dem som minns eller har läst på kanske rent av framstått som en ny Roosevelt.

Också McCain har försökt haka på genom att uttala sig kritiskt mot finanskapitalet. Men han har det svårare med trovärdigheten, eftersom han tidigare trosvisst har förklarat, att amerikansk ekonomi i grunden är sund. Vilket senare Obama gärna påminner mötes- och TV-publiken om.

Nå, valet är långt ifrån avgjort.

De motstående kampanjhögkvarteren släpper ständigt nyheter avsedda att gynna den egna sidan. Varefter den andra sidan kontrar med något som avses slå ut och gärna övertrumfa denna nyhet. Ena dagen har en dam, ingift i en känd finansfamilj och tidigare Hilary Clinton-supporter, beslutat sig för att i stället stödja republikanerna. Nästa dag kliver en dam med namnet Eisenhower fram i TV och berättar, att hon stöder Barack Obama.

Och ännu värre kommer det att bli.

Jag är glad för att jag inte är kvar där och framför allt för att jag slipper rösta där.

Men som sagt, jag hoppas att Barack Obama och Joe Biden vinner. Det vore bäst för USA. Och för världen.

Nej, det är fårläggen

Birgitta har åkt ut till Öregrund för att inspektera förödelsen efter mordbranden. Jag följer efter i morgon, när jag har avverkat sammanträdet i kulturnämnden.

Jag får en telefonrapport om vad som finns kvar eller snarare inte finns kvar. Till det ledsamma som Birgitta berättar hör att vår sons, Mattis, spark har brunnit upp, den som han fick av sin farmor och farfar, alltså mina föräldrar.

Min röst blir väl lite dämpad, så Birgitta frågar tröstande:

– Älskling, du låter trött. Är det jet-lagen?

Jag blixtsnabbt:

– Nej, det är fårläggen.

New York, New York!

Jag gillar New York, i många avseenden. Så när Birgitta erbjuder mig att följa med dit – hon är ordförande i svenska UNICEF och ska delta i ett UNICEF-möte i FN – tackar jag förstås tacksamt ja. Och för att genast undvika eventuella missförstånd: min del av den här resan betalar vi själva, och när UNICEF-mötet är slut, byter vi också hotell, eftersom vi vill stanna några extra dagar helt i egen regi.

Den här gången blir vistelsen i New York inledningsvis ganska jobbig. Jag har svår jetlag och får ingen ordning på dygnsrytmen. Jag svettas också på grund av att det under de första dagarna råder hög och fuktig värme, 29 grader och däromkring.

Och så kommer då det stora dråpslaget. Birgitta lyssnar av sin mobiltelefon och hittar likartade meddelanden från polisen, från Upsala Nya Tidning och från barnen: Vi har haft mordbrand på fritidsfastigheten i Öregrund, där vi numera bor halva året!

Svarta tankar virvlar runt i våra huvuden. Är nu det vi har byggt upp under årtionden helt ödelagt? Riktigt så illa är det inte, visar det sig när vi får tag på dottern, Kerstin. Boningshuset har inte brunnit; det är ett uthus längst nere i trädgården som har tänts på. Fast det var illa nog: där inne fanns mängder av saker, allt från den vävstol Birgitta ärvde efter sin mamma till den snöslunga, hittills helt oanvänd, som vi köpte förra vintern.

Vi ska ut dit nu i veckan men har redan hunnit vidta de första åtgärderna: talat med polisen och Folksam samt med ägaren till en lokal byggnadsfirma, som ska få hjälpa oss att bygga upp uthuset igen. Under vår vistelse i New York har vi redan fått god hjälp av sonen, Matti, som har talat med polis och försäkringsbolag och sen, under den senaste veckohelgen, tillsammans med sin Karin, åkt till Öregrund för personlig besiktning av eländet.

Till allt detta återkommer jag längre fram. Ämnet för den här texten är ju något helt annat, New York. Men ni kan ju förstå att vi den kvällen, då vi fick kännedom om att en brand hade ägt rum men fortfarande inte visste exakt vad som hade hänt, tappade all lust för att till och med gå ut och äta middag. Och visst är det så att den här anlagda branden – en av två i Öregrund samma natt – har kastat sin skugga över vad som skulle bli ett roligt återseende med miljöerna på Manhattan, en serie kulturevenemang och annat sådant. Till flera av ingredienserna i New York-vistelsen ska jag återkomma tematiskt.

Vår första boning fanns på 234 East 46th Street, i lägenhetshotellet AKA United Nations. Därifrån är det bara ett par kvarter ner till FN, där ju Birgitta hade sina möten. Kort väg för henne var det också till svenska delegationens lokaler, där det hölls förberedande möten klockan åtta på morgnarna.

Eftersom Birgitta var upptagen av möten under en stor del av dagen, rådde jag mig i stort sett själv under dagtid – kvällarna tillbringade vi naturligtvis tillsammans. Jag har bott i det här området förut, på Beekman Towers, som liksom FN-komplexet ligger ner mot East River, så jag kan omgivningarna och riktningarna ganska väl. Och som det vanedjur jag är gick jag förstås till den Deli mitt emot Beekman Towers där vi handlade när vi bodde på Beekman. Jag handlade hem naturell youghurt, mjukt men nyttigt bröd men även grovt svenskt Wasa-bröd, pålägg, Omega 3-margarin och så förstås New York Times.

Den lilla lägenhet vi bodde i var fräsch och ändamålsenlig. Den enda allvarligare anmärkning jag hade var att toalettpappershållaren var placerad så att man måste vara ormmänniska för att komma åt papperet.

Receptionisten hade, när vi anlände, försäkrat oss att det fanns kaffe och andra frukostattiraljer i det lilla caféet på nedervåningen och att frukosten ingick i rumspriset. Efter att den allra första morgonen ha konstaterat, att ”frukosten” bestod av två sorters söta kakor, fyllde vi förstås i stället kylen i vårt lilla pentry med det jag – se ovan – eller Birgitta handlade. Ett par morgnar hade vi till exempel som smörgåspålägg skivor av rostbiff som Birgitta sprang ut och köpte när vi fick det olycksaliga beskedet om branden i Öregrund.

Våra måltider på restaurang och restaurangmiljöerna ska jag skriva en särskild betraktelse om.

Under mina ensamma pass på morgnarna såg jag först mycket på TV, givetvis om den amerikanska valkampanjen. Sen tog jag promenadrundor, gick till exempel fram och tillbaka till Fifth Avenue eller strosade helt enkelt runt i kvarteren som ligger väster och norr om FN-komplexet. En liten bit norrut blir staden mer präglad av bostadshus än av affärer och restauranger. Det var förresten i det här området Greta Garbo, den gudomliga, levde ett tillbakadraget liv. Det enda förargliga med de här delarna av stan är att de är så överexploaterade. Bortser man från små undantag som den lilla plats med fontän, som har tillägnats minnet av Dag Hammarskjöld, hittar man sällan något ställe att vila sina trötta ben.

Taxi är billigt i New York, men i rusningstid i områden med mycket trafik och många människor i rörelse är det ofta mer effektivt att gå. När vi till exempel gjorde ett besök vid lunchtid på Museum of Modern Art – jag återkommer till detta – åkte vi taxi dit, men på återvägen valde vi att gå till fots.

En av mina egna längre fotvandringar gjorde jag från hotellet till Times Square och Virgin, där jag handlade CD. Sen gick jag hela vägen tillbaka till hotellet med dem.

Men jag ska villigt erkänna att min kondis inte längre är vad den en gång var, till exempel när jag till fots korsade hela Manhattan och också gick enormt långa sträckor i nord-sydlig och syd-nordlig riktning. Ischias och hjärtbesvär har satt bestående spår i både ben och kondis.

Så när vi en kväll, då vi fortfarande bodde på östsidan, skulle göra en utflykt till Greenwich Village, tog vi helt sonika taxi både dit och hem igen. Det var värt varenda dollar! På det sättet hann vi inte bara gå på Blue Note – jag återkommer till programmet – utan fick också tillfälle att i lugn och ro flanera på lummiga och fina gator som Bleecker Street samt återse miljöer som vi har sett förut; vi passerad till exempel The Village Vanguard.

När vi senare hade flyttat över till Upper West Side, var det å andra sidan lätt att ta Subway från en av stationerna vid Broadway och sen åka hela vägen ner till Chinatown. Där överväldigades jag åter igen av olust över hettan plus gyttret av människor, som ibland gjorde det mycket svårt att ta sig fram någorlunda effektivt. Å andra sidan hittade vi nästan med det samma ett par roliga batteridrivna badkarsleksaker åt Viggo och Klara.

Jag är ofta ganska duktig på att memorera miljöer och gångstråk från så att säga punkt till punkt, men i Chinatown, där jag alltså har varit tidigare, fungerade det här inte riktigt – fast det kan ju i sin tur bero på att något av det jag minns har rivits eller helt enkelt ersatts av något nytt. Men Birgitta hittade i vart fall efter mycket letande den affär med sidentextilier, där hon bland annat har handlat långklänningstyg. Vi promenerar vidare genom parken, där det sitter myriader av äldre kineser som vilar eller pratar med varann. Och bortanför den finns fortfarande den restaurang som vi är ute för att äta lunch på även den här gången.

Det som gång på gång slår mig i Chinatown är att så många, också av dem som arbetar i butikerna, talar en så begränsad engelska. De har lärt sig att klara enkla frågor om material och pris, men många mer komplicerade frågor klarar de inte att besvara, eftersom de uppenbarligen inte har förstått frågornas innebörd. USA är ju på många sätt öppet mot sina många invandrarkulturer och -språk, men visst är det lite märkligt att man uppenbarligen kan bo, ibland under mycket lång tid, i landet utan att behärska dess huvudspråk.

På Upper West Side, där vi under slutet av vår vistelse bor, finns sedan gammalt en stark judisk tradition, men vad jag förstår har de judiska immigranterna, fast de förvisso har behållit religion och kultur, i högre grad integrerats. Det gällde förstås främst de många intellektuella judar som kom över från det pogromhärjade och sedan nazisthärjade Östeuropa, men jag har en känsla av att enkla människor också här, i New York, levde sina liv i jiddischtalande ghetton. Ett känt och lysande exempel på den intellektuella judenheten är Isaac Bashevis Singer, som har fått W 86th Street parallelldöpt efter sig: Isaac Bashevis Singer Boulevard. Han är en av Birgittas favoritförfattare, så vi strosar en stund i hans spår. Innan vi hittar hans gata – vi kommer från Central Park-hållet – passerar vi också ett judiskt center, och på W 72nd Stret ser jag en affärsskylt med hebreisk text. (Fast längst ner på samma gata, åt Hudson River till, hittar vi även ett islamskt kulturcenter.)

Det hotell vi bytte till i Upper West Side var Tempo Apartments Woo Go Central Park på 240 W 73rd Street, ett enklare och billigare självbetjäningshotell. Det var inte mycket att bo på: Vi måste be om besprutning mot kryp. Kylen var nedisad och spisen nervsammanbrottsframkallande långsam. I badrummet saknades toapappershållare helt och hållet, röret för badhanddukar var minimalt och duschen takfast och enkelriktad. Persiennerna gick inte att manövrera, så vi hade dem ständigt neddragna och, vilket jag grejade genom att trycka på dem med händerna, ihopfällda. Utrymmet vid det lilla bordet var så litet att en av oss med nöd och näppe fick plats där. TVn hade högst tio kanaler. En enda av dem – det var inte CNN här – visade lite nyheter. En annan gjorde salvelsefull propaganda för kyrklig välgörenhet till fattiga(re) människor ute i världen. Exempel: gammal sängliggande gumma i Sibirien får äntligen en apelsin tack vare din godhet. När vi hemresesöndagen ville lämna in våra väskor innan det var dags att åka ut till flyget – utcheckningstiden var redan 11.00 – kostade det fem dollar per väska i extra betalning.

Men läget och omgivningarna var desto bättre. Broadway låg runt hörnet, och det gick att till fots ta sig både till Lincoln Center och till Central Park. Och i den här delen av stan är det gott om bänkar att slå sig ner på eller uteserveringar att slinka in på om man föredrog det.

Också det här är en del av New York som gav oss rika möjligheter att göra sentimental journeys till ställen som vi hade nära till och besökte den där julen för elva år sedan, då Birgitta bjöd hela familjen, mig, barnen med sina respektive samt de barnbarn som då fanns, på resan, som sen fortsatte till Jamaica och i mitt och Birgittas fall även till S:t Barthélemy. Då bodde vi på Beacon, ett våningshotell något kvarter längre upp på Broadway. På julafton bjöd Birgitta alla in till oss, där hon serverade egenhändigt kokt hummer från Chinatown – hon hade till och med tagit med en julduk och skaffat prydnader och ljus. På juldagen var vi allihop på italiensk restaurang, Peter’s på Columbus Avenue, och där åt nu Birgitta och jag lördagens lunch.

På lördagen – en fin dag med tycke av svensk sensommar – tog vi också en promenad till och i Central Park, där vi först hade tänkt äta lunch. Men den första restaurangen skulle börja servera lunch först om en timme, och den andra hade en kötid på en timme, så det fick bli sen lunch på Peter’s i stället.

Mitt gamla favoritställe i de trakter där vi nu bodde, Tower Records, finns inte längre, så det fick bli ett besök i källaren hos Barnes & Noble i stället. Där köpte jag fler CD.

På lördag, den 20 september, var det också Birgittas 71-årsdag. Jag hade uppvaktat henne med presenter innan vi for i väg till New York, men födelsedagar ska man ju fira, så på fredag eftermiddag knallade jag i väg till Fairway, den deli som finns tvärs över Broadway från Beacon sett, och köpte gott bröd, rimmad lax och färsk gurka samt, som ett slags efterrätt, färsk melon till födelsedagsmorgonens obligatoriska sänguppvaktning. Och så en bukett fina orangea solrosor.

På kvällen såg vi Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”, och så avslutade vi med sen middag på Sardis.

Det och andra detaljer tänker jag alltså återkomma till.

Men jag måste få avsluta min rundmålning av det här besöket med en bild av det vi gjorde i New York under söndagen: När vi hade packat klart och utrymt rummet, flanerade vi i solskenet ner längs W 73rd och kom då ganska snart ner till det park- och gångstråkområde som finns längs Hudsonfloden. Där spelar barn baseball och andra bollsporter. På andra ytor rastas hundar. På strandpromenaden ser man människor som löptränar och cyklar; många barn har liksom våra barnbarn Viggo och Klara sparkcykel. Det är rent och fint och ett nöje att sitta på någon av de många bänkar som finns i rader under lövträden.

På Hudson River glider kanoter omkring, och längre upp finns en marina med vita segelbåtar.

Solen glittrar på vattnet. I det New York vi lämnar är det fortfarande sensommar.

Pressgrodor

Hittat i Grönköpings Veckoblad nummer 7 2008:

”Han berättar att när uggleungarna ska ringmärkas slutar det alltid med blodvite, trots att de har hjälmar och visir på sig.”

Aftonblandet

”Då polisen kom till platsen konstaterades att en personbil mejat ner en lyktstolpe och ett staket och därefter lämnat platsen till fots.”

Borås Tidning

”Hej! Kvinna 170, pensionär sen i år. Önskar träffa trevlig man för förhållande om vi trivs ihop.”

Mitt i Solna

”Finnair tappar passagerare på inrikesflyg.”

Hufvudstadsbladet

”Vildsvin förökar sig som kaniner.”

Blekinge Läns Tidning

”Vi har inte hur mycket plats som helst, nu har vi fått köra över flera av våra katter och lämna dem till katthemmet i Oskarshamn.”

Gotlands Allehanda

Melodikrysset nr 37 2008 – inget kryss från min sida nästa vecka

Dagens melodikryss sändes från Motala, och som så ofta när det görs inför publik var det inte särskilt svårt.

Jag kan tänka mig att en och annan kan ha haft besvär med namnet på en av de många amerikanska blues- och soulsångarna, men med hjälp av alla ledbokstäverna bör det inte ha varit alltför besvärligt att lista ut, att den som sjöng ”Stand By Me” var Ben E King.

I andra fall kunde man få god hjälp av att regelbundet ha lyssnat på och löst Melodikrysset. Nino Rota är en kompositör av filmmusik, som Anders Eldeman gärna återvänder till; i det här fallet hörde vi musik ur ”Gudfadern”.

Och har vi inte hört också Siw Malmkvists ”Mamma är lik sin mamma” på tyska förut?

Några melodifestivalmelodier var det förstås också med. Vi hörde ”Upp över mina öron” med Anders Glenmark (AG) och Tomas Orup Eriksson från 1989 och ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark från 2007. Och hela krysset inleddes med ”För kung och fosterland”, som Magnus Uggla sjöng 2007.

Som mina läsare vet, är jag ingen fan av dansbandsmusik. ”Det är du, det är jag, det är vi” med Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars fick mig inte att ändra uppfattning.

Östen Warnerbring är då en sångare jag normalt håller högre. Men just ”Det måste va sången och glädjen”, som vi hörde i dag, tycker jag inte hör till det bästa han har gjort.

Då var det mer fart över ”Sofia dansar go-go”, som vi i dag hörde med Mats Olssons orkester men som vi väl ursprungligen (i Sverige vill säga) hörde med Stefan Rudén.

Men ännu bättre var ”Snabbköpskassörskan”, åtminstone i sin ursprungliga version med Göran Ringbom, den med den kärlekskranke manlige kunden som ideligen ställde sig i kö framför kassan i snabbköpet, mest för att åter igen komma nära den underbara snabbköpskassörskan. (Jag passar på att hälsa till kassörskorna i Konsum, Öregrund, Annika, Jessica, Marina och Siw.)

Lite rameliana fanns det också i dagens kryss och då från en annan typ av butik, en uraffär. ”Det är de små små detaljerna som gör det” skulle få oss att tänka på var alla klockorna kom ifrån, ett urmakeri.

Sen är det bara en uppgift kvar att redovisa. Vi hörde Helen Sjöholm och Tommy Körberg sjunga ett potpurri på gamla schlager: ”Ett glatt humör”, ”Säg det med ett leende”, ”Bättre och bättre dag för dag”. Den orkester som spelade var BAO, Benny Anderssons orkester.

Det leder mig vidare till något som ligger en smula utanför Melodikrysset, i vart fall dagens upplaga.

I morgon bitti åker jag och hustrun i väg till New York. Eftersom Birgitta fyller år – 71 – den 20 september, har jag morgonfirat henne i dag, med böcker, filmer, CD, blomsterlökar och så en bukett röda gladiolus plus egenhändigt gjorda smörgåsbakelser. Men i New York ska vi, på själva födelsedagen, se Björns och Bennys ”Mamma Mia” på Broadway, och efteråt ska jag bjuda födelsedagsbarnet på middag.

Jag nämner det här av en speciell anledning: Nästa lördag befinner jag mig på Manhattan, så då blir det för ovanlighetens skull inget melodikryssande från min sida.

Men mina kära läsare är som vanligt välkomna att för egen maskin utbyta åsikter om rätt svar här på bloggen.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.