Inte lätt att vara störst heller

Ett vanligt tema i böcker för barn är att det inte alltid är så lätt att vara minst i en syskonskara. Ett annat är att det inte heller alltid är så lätt att vara störst.

Ann Forslinds bilderbok ”Lilla stora syster” (i original på Alfabeta, 1996, nyutgåva på En bok för alla, 2008) är på det senare temat.

Bokens jag, en flicka, minns hur det var, när det var bara mamma, pappa och hon. Men så börjar mammas mage bli större och större, och så en dag får hon som nu plötsligt är storasyster följa med pappa till BB och se sin nyfödde lillebror: ”Det var en ful liten sak. Alldeles röd och skrynklig. Skrek så att jag fick ont i öronen gjorde han. När han inte sov.”

Och sen kom alla prövningarna: ”Pappa var på jobbet.” ”Mamma hade aldrig tid med mig längre.”

Till slut kommer storasyster på lösningen. Lillebror ligger ute i vagnen och sover. Storasyster går in till mamma och säger:

– Jag har dödat honom. Han ligger i vagnen och är DÖD. DÖÖÖÖÖD!

Men mamma springer inte ens ut och kollar. I stället tar hon storasyster i famnen och kramar henne. Mamma förstår hur det är fatt.

Och storasyster upplever faktiskt en förändring: mamma tar sig tid att läsa bok för henne, och pappa går med till gungparken.

Så småningom blir till och med lillebror roligare. Storasyster kan göra saker som får lillebror att skratta och klappa i händerna. Och lite stolt är hon nog, när hon kan tolka hans ”bubbla” till ”bulle”. Fast arg också, när han stökar till i hennes rum. Då kan det till och med hända att hon slår honom – och att han biter tillbaka.

Men snälla eller dumma – på något sätt blir de alltid sams igen. Och så är de ett oupplösligt litet par, som för det mesta håller varann i handen.

Barn leker gärna bullriga lekar

Barn kan förvisso leka tysta fantasilekar, men som de flesta föräldrar vet, låter det ofta ganska mycket om barnen när de leker. Ibland är det leksakerna som låter. Dessutom stimmar och stojar barnen själva.

Prinsen av Brabant är inget undantag. Prinsen i fråga, huvudperson i holländaren Dick Brunas bilderbok ”Prinsen av Brabant” (översättning John Lundin, i original 1962, Ordalaget, 1967, En bok för alla, 2008), gillar att bygga torn av byggklossar, som han sen knuffar omkull. Han brummar också omkring i sin bil.

– Låt bli det där! ropar då hans tant och hennes syster Ättiksgrin.

Prinsen bor i ett fint slott, men han har ingen att leka med där. Så i ett hus längs vägen hittar han Emma, som vill leka likadana lekar och gärna med honom.

De vaktande tanterna försöker hejda den här vänskapen – Emma är ju ingen prinsessa.

Men det problemet löser prinsen av Brabant genom att helt enkelt ta av sig sin krona!

En sympatisk verssaga med tydliga bilder, lämplig för de yngre sagolyssnarna.

Två sånger på begäran: Röda små smultron och Ittma Hohah

Mina läsare är väl medvetna om mitt musikintresse. Då och då får jag därför frågor om sångtexter. Och för all del – eftersom vi har cirka åtta hyllmeter sångböcker och musiklitteratur, borde jag ju kunna klara en hel del.

Problemet under sommarhalvåret är att de här böckerna finns i lägenheten i Uppsala, medan jag själv finns i Öregrund. Men nu när jag är på tillfällig utflykt till stan – jag lämnar och hämtar barnbarn på dagis respektive i skolan – passar jag på att besvara ett par frågor, som jag kommer i håg.

Signaturen Norskan ville för någon vecka sedan ha hjälp med hela texten till ”Röda små smultron”. Jag letade länge i ett antal troliga sångsamlingar utan att hitta den men har kanske bara missat den på grund av fel titel. Också i vår familj, ett arv från min hustru och hennes mor Anna Brita, sjungs den här sången alltid på födelsedagarna och benämns då efter sin första rad som ”Röda små smultron”.

Men egentligen heter den i själva verket ”Mors namnsdag”. Jag hittade den till slut i ”Visor och sånger tonsatta av Alice Tegnér” (Lantbrukssällskapets Tidskriftsaktiebolag, 1938). Dit leddes jag av att jag visste att musiken var skriven av Alice Tegnér, och som tur var saknade den här boken register, så jag var tvungen att bläddra mig fram och leta sida för sida.

Boken är en gåva julen 1939 från Birgittas moster Rut (Axelsson).

Texten, av Paul Nilsson, är alltså skriven för att användas på mors namnsdag. Men i familjen Dahl – liksom i tusentals andra svenska familjer – har den snarare kommit att användas som födelsedagsvisa. De uppvaktande tågar in med blommor och presenter och förtäring och sjunger då:

”…för i dag är det NNs födelsedag”.

Men här är ursprungstexten:

Mors namnsdag (Röda små smultron)

Text: Paul Nilsson
Musik: Alice Tegnér

Röda små smultron, blommor och grönt,
blommor och grönt, blommor och grönt
läggas kring bordet sirligt och skönt.
Nu är det mammas namnsdag!

Hemligt vi bakat kaka och krans,
kaka och krans, kaka och krans
långt innan solen tänder sin glans.
Nu är det mammas namnsdag!

Mamma därinne ingenting hör,
ingenting hör, ingenting hör.
Ingen i världen vet vad vi gör.
Nu är det mammas namnsdag!

Ser ni hur dörren snart springer opp,
snart springer opp, nu springer opp!
”Välkomna hit” till kaffe med dopp.
Nu är det mammas namnsdag!

* * *

Signaturen Johan efterlyste nyligen texten till Povel Ramels sång om Ittma Hohah, den indiske självplågaren.

Det är enklare att effektuera, eftersom Povel till stor del har publicerat sina texter, den här i ”Lingonben” (Författarförlaget, 1978, Litteraturfrämjandet, 1987):

Ittma Hohah

Text och musik: Povel Ramel, 1947

Vart min magra kropp än fraktas
så behöver den ej aktas,
alla törnarna i livet tål jag bra.

Ibland alla dom jag känner
stygga grannar och ovänner
finns det ingen som kan plåga mig som jag.

För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren,
och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Det skulle ta flera dar att nämna allt jag tål
Om Bullan Bah
Var lördag brukar jag själv mig bränna uppå bål
Om Bullan Bah
Jag äter glas och jag älskar soppa gjord på spik
Om Bullan Bah
i frukostfrallan jag brukar proppa arsenik
Om Bullan Bah

För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren
och jag trivs bätte här än uti Chin Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Jag tänkt att visa en två tre sobra älsklingstricks
Om Bullan Bah
men just nu har jag förkylt min cobra, han som sticks
Om Bullan Bah
Min eldslukarkonst har jag länge tränat, den är fin
Om Bullan Bah
men nu är halsen förstörd av renat brännevin
Om Bullan Bah

Så ni får inte se nåt under idag, för jag mår inte bra
men tvivlar ni så kan ni dra, åt Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

En afton med Cornelis Vreeswijk, Ann-Louise Hansson och Fred Åkerström

”Visor och ’oförskämdheter’ – en afton med Cornelis Vreeswijk, Ann-Louise Hansson och Fred Åkerström” (Metronome, 1965) köpte jag som LP. Som i så många andra fall har jag sen köpt den också som CD (Metronome/Rhino 5051442-0130-2-3, 2007). På köpet har jag då fått ett tilläggsspår, en av Cornelis Vreeswijks mest spelade låtar, ”Hönan Agda”.

I övrigt utgörs materialet av liveinspelningar gjorda i december 1964; turnén med de här tre artisterna (plus Nils Hellmark på gitarr) hade då gått över hela Sverige och blivit en stor succé.

Med all rätt. Musikaliskt är det här en fin blandning, och att Ann-Louise Hansson fick framträda tillsammans med de två mer grovhuggna trubadurerna visar sig vara ett smart drag. Hennes röst kommer till sin rätt både i solonummer som ”Man borde inte sova” av Jeremias i Tröstlösa och i nummer där hon sjunger tillsammans med Cornelis och Fred: Bellmans ”Nå skruva fiolen”, Evert Taubes ”Vidalita” och Albert Engströms ”Rallarvisa” till en traditionell melodi. Att hon sjunger tillsammans med Cornelis och Fred i Cornelis’ ”I natt jag drömde” med musik och originaltext av Ed McCurdy och duett med Cornelis i hans ”Visan om bomben” är inte så udda som man skulle kunna tro för denna schlagersångerska. Hon har också sjungit på socialdemokratisk valturné.

Mycket på den här skivan förebådar bärande element i både Cornelis’ och Freds solokarriärer; den redan nämnde Bellman fick båda att göra fantastiska saker. Fred, här med ”Fröken Saga” och ”De store eventyre”, kom ju att ägna sig mycket åt både Stig Dagerman och åt Ruben Nilsson.

Av Cornelis finns här, utöver den redan nämnda ”I natt jag drömde”, flera av de låtar som slog och slog stort: ”Brev från kolonin” (med musik av Ponchielli) och ”Mördar-Anders”.

Utöver de här slagnumren vill jag gärna också nämna Freds insjungning av Birger Sjöbergs ”I Spaniens månsken” och Cornelis’ av Helmer Grundströms ”Milan”.

Vi har sällan varit bättre än nu

Jag har alltid älskat tidskrifter, och min nioåriga erfarenhet av att vara chefredaktör för en sådan har också övat upp min förmåga att bedöma tidskrifter.

Mot den här bakgrunden törs jag hävda att dagens Vi, med Anneli Rogeman som chefredaktör, är mycket läsvärd. Sällan har detta kooperationens flaggskepp varit bättre än nu.

I det senaste numret, 9 2008, är det särskilt två artiklar med litterärt innehåll, som fångar mitt intresse.

Dels Nina Solomins intervju med Per Olov Enquist, ”Vägen upp ur det svarta hålet”. P O Enquist har jag läst, också träffat då och då, allt sedan studentåren i Uppsala på 1960-talet. Flera av hans romaner anser jag höra till de yppersta nutida på svenska, och jag kommer alldeles självklart att skaffa också den självbiografiska ”Ett annat liv”, som snart kommer ut på Norstedts. Den handlar om de svarta år, då Enquist höll på att gå under av spritmissbruk. Jag hörde talas om det då, men eftersom han då i huvudsak bodde i Danmark, kom jag inte personligen i kontakt med honom på den tiden. Numera har han övervunnit spritbegäret och är åter en produktiv författare, intressantare än någonsin. Men han skrev redan tidigt fullkomligt lysande romaner. ”Musikanternas uttåg”, om arbetarrörelsens segdragna och svåra genombrottsår i hans gamla hemtrakter i Västerbotten är en av dem.

Dels Tjia Torpes artikel om Dan Anderssons långa kärlekshistoria med hennes farmor Märta. Också Tjia Torpe känner jag en smula, och Dan Andersson har jag förstås läst och ofta hört tonsatt, men Tjia berättar här en historia, som har varit okänd för mig: Dan och hennes farmor träffades på Brunnsvik och blev våldsamt kära i varann, men trots att kärleken varade länge, förhindrade Märtas far det giftermål båda hett åstundade. Tjias berättelse blir extra intressant med hjälp av hittills opublicerade brev och dikter från Dan till Märta.

Det litterära materialet i numret omfattar där utöver bland annat en miniintervju med Peter Englund och en recension av Majgull Axelssons ”Is och vatten, vatten och is” (Norstedts), en bok som jag förvisso också kommer att skaffa och läsa.

I det här numret aviseras också en tidskriftsnyhet: Vi får en avläggare i Vi läser. De som är intresserade av författare och deras böcker får alltså, med start den 31 oktober, en ny tidskrift. Premiärnumret kostar 49 kronor (mot 59:- i ordinarie pris).

För egen del hoppas jag att Vi läser också ska innehålla litterärt material i form av noveller och lyrik, men hur det blir med det framgår inte av förhandsreklamen.

Har jag förstått Vi-redaktionens planer rätt, kan Vi läser sen komma att få efterföljare på områden som resor, mat och trädgård, andra Vi-specialiteter.

Lycka till! säger jag.

Tills vidare vill jag hur som helst uppmana mina läsare att prenumerera på gamla vanliga Vi. Det kostar 625 kronor för helår, 359 kronor för halvår, vilket är väl använda pengar. Kontakt kan du få per telefon, 08-799 63 16, och på e-post, vi@pressdata.se.

Melodikrysset nr 35 2008

I dag började det trögt för mig, när jag löste Melodikrysset.

Först blandade jag ihop ”Hur svårt kan de va?” med en annan sångtitel och hamnade på en helt annan sångerska än Linda Bengtzing, som det skulle vara.

Sen kom jag inte heller i håg vad Björns och Bennys låt heter. Först när jag hade samtliga ledbokstäver, kom jag på det: Beatrice.

Måns Zelmerlöw fick mig till slut, med ”Cara mia” eller egentligen snarare med Z i efternamnet, att komma på att det var Bengtzing som öppnade dagens melodikryss.

Vem som har skrivit ”Diana” vet jag ju, men jag fortsatte dagens trassel med att försöka få in förnamnet, Paul, i stället för efternamnet, Anka, på lodrätt 2.

Att jag över huvud taget kom i gång med dagens kryss får jag tacka två andra frågor i början.

Dels kände jag omedelbart igen ”Under ekars djupa grönska”, som gav singularen ek.

Dels mindes jag att ”Byns enda blondin”, som här spelades av Sven-Ingvars, har skrivits av Niklas Strömstedt.

Det enda jag i senare delen av krysset måste kolla stavningen för var det n-kryllande namnet på den sångerska som sjöng ”I maschi”, Gianna Nannini.

Resten var, åtminstone för mig, mycket lätt.

Men att vi den här gången hörde ”Drömmen om Elin” på finska” förvillade väl inte någon?

Robert Wells spelade i Charlie Normans uppjazzade stil Edvard Griegs ”Anitras dans”.

Mer fin jazz: Vi hörde saxofonisten Lars Gullin i ”Danny’s Dream”.

Lille Bror Söderlundh sjöng sin egen tonsättning av Nils Ferlins ”Får jag lämna några blommor”, fin även den.

De två sista dubbelfrågorna hade båda anknytning till Povel Ramel.

Först hörde vi The Real Group hylla Povel i visan ”Konditori Förgätmigej”.

Och allra sist hörde vi en av karamelodiktstipendiaterna, Lena Philipsson, sjunga ”Det gör ont”, skriven av Thomas ”Orup” Eriksson. Lena fick stipendiet 2004.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En jävel på oneliners

När jag i Galago läste ”När djävulen skapade världen” (text: Lennart Göranson, bild: Fabian Göranson), skrev jag, att det här var en serie som väckte min nyfikenhet.

Nu har jag återfunnit den, som det avslutande bidraget i Fabian Göransons album ”Kirurgi” (Galago/Ordfront, 2008). Och se, min näsa ledde mig inte fel den här gången heller! I fullformat är Fabian Göranson utan tvekan en serieskapare, som jag fortsatt gärna vill läsa ännu mer av.

Som tecknare kan Fabian Göranson ibland föra tankarna till Joakim Pirinen, vilket jag bara anför för att ge läsaren en vink, inte för att Göranson skulle vara någon epigon. Det är han nämligen långt ifrån. Också i absurdismen och i de märkliga associationskedjorna kan han ibland påminna om Pirinen. När det gäller drastiska och brutala detaljer i Göranssons serier, går mina tankar även till Max Andersson.

Flera av Fabian Göransons serier i det här albumet är mycket vältecknade, i en suggestiv stil. ”Odalmannen” är ett exempel.

I andra serier, till exempel ”Queer-terapi”, kommenterar han på ett mycket roligt sätt den aktuella debatten.

Av hans serienedslag i olika städer tycker jag bäst om bilderna från Stockholm (”Den heliga staden”), minst om porträttet av Malmö.

Ofta är Göranson ännu skickligare än i den längre serieformen, när han i en enda drastisk teckning med en lika drastisk text fångar allt det väsentliga.

Bödeln till vittnena, precis när han ska slå på strömmen i elektriska stolen:

– Medium, rare eller well-done?

Till bilden av en kassler har Göranson fogat följande text:

”En bit kassler på 425 gram från Liedl har valts till ny förbundskassler i Tyskland.

Kasslern kommer att leda det tyska folket i krig mot Polen senast nästa tisdag.”

Allra skickligast är Göransson emellertid som absurdistisk aforistiker. Min fäbless för dessa oneliners och andra kortisar har nog inte bara att göra med min egen gamla hobby att skriva det jag kallar för ”Korta meningar”. Göransson är i sina bästa stunder fullkomligt suverän på det här området:

”Det man inte har i huvudet får man ha i plånboken.”

”Augusti kommer och augusti går men på radiumhemmet är det alltid kräfttider.”

”På det individuella planet är vi alla utrotningshotade.”

”…men bara för att rösterna man hör inte är verkliga betyder det inte att man slipper lyda dem.”

”Det värsta med att vara hypokondriker är att man aldrig kan vara helt säker på att det är just det man lider av.”

”CIA, Vatikanen, judarna, bögarna, kommunisterna, frimurarna, Al-Quaida och dvärgpudlarna har alla slutit ett oheligt hemligt förbund för att göra slut på jordens alla konspirationsteoretiker.”

”Dödsorsaken var lätt att fastställa. Livsorsaken var det svårare med.”

Ellen Key och miljonprogrammet

Catti Brandelius känner jag främst via Doktor Kosmos’ skivor, men jag har också läst henne. Och givetvis känner jag till att hon är konstfackutbildad och, i sin konstsyn liksom i sin musiksyn, en rebell.

Tidigt, under tiden i Doktor Kosmos, föddes hennes rollnamn Miss Universum. Som Miss Universum, utstyrd i tiara, har hon sedan utvecklad en egen karriär som performanceartist och soloartist även på det musikaliska fältet.

2002 gjorde hon för MNW en singel med tre låtar – ”På tunnelbanan”, ”Ellen Key” och ”Åh – det är konsten” (NONSCD96) – till vilka det också finns filmer, som man kan se i datorn.

Två av de här låtarna är bra men spränger inte riktigt gränserna för det förväntade i provokationerna. I den första sjunger Miss Universum om allt det där udda men ändå så vardagliga man kan se i tunnelbanana, även om man inte i likhet med Catti Brandelius/Miss Universum sätter sig där iförd tiara. Den avslutande, ”Åh – det är konsten”, går heller aldrig utanför ramarna för vad en ifrågasättande konstvetare kan tänkas ha lust att skriva provokativt om.

Men den mellanliggande tredje låten, ”Ellen Key”, är rent lysande! I den kontrasterar Catti Brandelius det Ellen Key stod för mot det många av oss som bor i miljonprogrammet upplever omkring oss. Catti Brandelius betonar uttryckligen att följande handlar om henne själv:

”Jag bor i en burk i ett miljonprogram
i ett hus som är ritat av en rubbad man
Människor är staplade som sillar i en burk
Det är några svenskar och en och annan turk”

Och så den återkommande refrängen, till smittsam musik:

”Detta var inte vad Ellen Key,
Ellen Key tänkte sej”

Musiken, redan aningen nämnd, är också skriven av Catti Brandelius men har vissa drag gemensamma med Doktor Kosmos’ musik, vilket understryks av att ett par av medlemmarna i den gruppen, bland dem hennes man Uje Brandelius, spelar.

Kan man försvara vem som helst och vad som helst?

Av den amerikanske deckarförfattaren Michael Connelly, född 1956, äger jag och har läst ett 15-tal böcker. Hans miljö är Los Angeles, men att jag gillar hans deckare har knappast främst att göra med att jag har varit där, även om det naturligtvis är kul att åtminstone kunna lokalisera några av miljöerna. Nej, vi talar om en serie välskrivna och väldokumenterade och framför allt spännande deckare, i allmänhet med Hieronymus ”Harry” Bosch i huvudrollen, ibland i par med någon annan.

Jämfört med poliserna i Ed McBains 87e-deckare, som jag också har läst och skrivit om, är Bosch en ensamvarg, självsvåldig och dessutom icke utan avsaknad av personliga problem, som har rötter i hans eget förflutna.

Liksom McBain tycks Connelly söka efter alternativ till sin huvudperson, och liksom McBain har han fastnat för en advokat. I motsatt till McBain har han då inte bytt miljö – hans advokat, Mickey Haller, arbetar även han i Connellys för oss läsare vid det här laget välbekanta miljö, Los Angeles.

När jag startar läsningen av ”I lagens limo” (översättning Eva Larsson, Norstedts, 2007, Månpocket, 2008), gör jag det med blandade känslor. Connellys nye hjälte Haller åtar sig visserligen ett och annat fall av omtanke om någon han tidigare har försökt stötta, men tillvaron som försvarsadvokat framställs heller inte som någon hjälteroll. Inte bara så att försvarsadvokaten Haller vinner mål åt klienter som verkligen är skyldiga till det de är anklagade för – det hör ju till försvarsadvokatens yrkesroll – utan också så att han uppenbart ofta gör det för att klara sina stora löpande utgifter och det månatliga underhållet för en dotter i ett upplöst, tidigare äktenskap.

(För övrigt – för att göra ett litet avbrott – skildrar Connelly Hallers relationer till denna och ännu en tidigare hustru bättre än en del lite påklistrade kärleksscener i Harry Bosch-deckarna.)

Under de första par hundra sidorna får vi lära känna huvudpersonen, hans tidigare personliga relationer samt andra relationer, bland annat till klienterna. Och alltså försvarsadvokatens yrke med dess ganska olika sidor.

Allt det här tar tid och det är inte alltid så kul att läsa, men sen tar den här historien fart och blir så spännande, mot slutet rasande spännande, att man gärna överser med den lite segdragna inledningen, också inser att den spelar en roll för hur vi uppfattar Mickey Haller och det som händer honom.

Haller får nämligen en mycket förmögen klient, som av en prostituerad anklagas för att ha försökt mörda henne.

Till en början ser det här ut som ett ganska banalt fall, som Haller, med en skicklig advokats trixande och goda fotarbete, ska kunna vinna – och få ett mycket större advokatarvode för än han normalt kan få ut.

Men Haller får – med god hjälp bland annat av den utredare/privatdetektiv han anlitar, Raul Levin – fram fakta i målet som steg för steg öppnar nya avgrunder i bakgrunden hos den klient han försvarar. När så Levin mördas och misstankarna styrs mot Haller själv, blir hela historien en mardröm. Haller skulle ju kunna välja att hoppa av uppdraget, men det är inte så lätt med tanke på att Haller utsätts för utpressning i fråga om något jag inte här ska avslöja och dessutom med tanke på Hallers ekonomiska situation – Connelly framställer verkligen inte Haller som något helgon.

Hur Haller krånglar sig ur det här och både lyckas fria och fälla en mördare, ja två, ska jag med hänsyn till tillkommande läsare inte avslöja.

Men jag kan försäkra att finalen blir en en riktig nagelbitare, dess bättre inte ens med ett enkelt lyckligt slut.

Tre små möss

Rune Edström har på sin blogg publicerat hela texten till ”Tre små möss”, den som Björn Kumm med flera tidigare har publicerat fragment av här på bloggen:

Tre må möss

Musik: Kristian Hauger
Norsk originaltext: Arne Paasche Aasen
Svensk text: Gunnar Wersén

Det var en gång tre glada möss som bodde må ni tro
i källaren till handlar Harald Hanssons handelsbo
Den ena hette Gnag och gnäll, den andra Pip och spring
Den tredje var så liten så han hette Ingenting

Tralla

Och så när handlar Harald Hansson borta var en kväll
sa lilla Ingenting till Pip och spring och Gnag och gnäll
Kom hit ska ni få se för jag har hittat en butelj
i Harald Hanssons handelsbod, så var så god och svälj

Tralla

Och vad det i buteljen var, det kan jag ej förstå
för tre små möss så yra vart i mössan däruppå
Allt morskare dom blev när dom i källar’n sprang omkring
Först Gnag och gnäll och Pip och Spring och lilla Ingenting

Tralla

Hör på ni alla två sa Gnag och gnäll i skrytsam ton
nu ska jag kila upp ett litet tag i handelsbon
och käka upp en schweizerost och hundra burkar sill
Herr Hansson blir nog arg, det tar jag ingen hänsyn till

Tralla

Å hör på den pep Pip och spring, vad är det där för ton
för min del tycker jag att fläsk och kött är väldans gott
Det hänger tjugo skinkor i herr Hanssons handelsbo
dom tar jag i en enda liten munsbit må ni tro

Tralla

Men lilla Ingenting sa ingenting, han bara log
Så putsa han sin lilla nos och sa “jag har fått nog”
av erat skryt och skrävel, så ajöss med er, go natt
Nu går jag ut till förstugan och kysser Hanssons katt

Trallal

Om det norska originalet har tidigare Magnus Andersson plockat fram alla fakta:

Jag är ganska säker på att det är Tre yndige små mus, som förvisso även den har text av Arne Paasche Aasen, och även den är inspelad med Radio-fantomene Kurt Foss & Reidar Bøe. Men musiken är inte skriven av dem i detta fall, utan av Kristian Hauger. Som schlagertextförfattare använde Arne Paasche Aasen ofta sin pseudonym Dorian Red (under vilken han annars skrev dagsvers och kåserier i Arbeiderbladet), dock inte i detta fall. (Arne Paasche Aasen föddes för övrigt i Steinkjer, som är Sollefteås norska vänort.)

Inspelningar av sången på svenska med titeln Tre små möss (svensk text: Gunnar Wersén) finns med Radio-fantomerna själva (1951), Tre knas och Willard Ringstrands orkester (1951) samt Systrarna Nisborg (Kerstin, Elisabeth och Margareta) och Charles Redlands sextett (1951).
•
Lyssna på en snutt av sången här:
•
Tre yndige små mus

Norsk originaltext: Arne Paasche Aasen
Musik: Kristian Hauger

•
De yndige små musene har gjort en fangst så fin
De fant i Hansens kjellerbu ei åpna flaske vin
Så pimpa de og festa de og holdt et svare hus
for vinen gikk til hodet på de yndige små mus
•
De gassa seg og hygga seg. Den søte vinen fløt
Og jøss hvor de ble modige og jøsses hvor de skrøt
Den ene ropte brautene: Jeg er vel ikke veik,
nå flyr jeg opp og glefser i meg Hansens skinkesteik
•
Den andre gliste hånlig: Hi hi hi, hva er vel det?
Når jeg drar opp i kjøkkenet, skal Hansen nok få se
at all den mat som finnes i hans digre kjøkkenskap,
på en-to-tre blir borte i mitt sultne musegap
•
Den tredje satt og hikka. Den var lykkelig og full:
Nei, gi deg med å tøys’ da, det er bare tull
Nei, jeg skal lage bøljer, jeg, og det i denne natt
Nå går jeg opp i trappa og forfører Hansens katt!!
Mjiauuuu!!
•
•
Om Kurt Foss og Reidar Bøe med stiliga bilder från dåtiden
Om Kristian Hauger