Norgedemokraterna

Som en protest mot Sverigedemokraternas inträde i riksdagen och som en sympatiyttring för den rödgröna politik som förs i vårt västra grannland, vore det kanske på sin plats att här i Sverige inregistrera partiet Norgedemokraterna.

Och så är Viggo åtta

I vår familj är det flera som fyller år i september. Den 13 september fyllde vår dotter Kerstin 41. Den 20nde blev hennes mamma 73. Och i lördags, den 25e, blev Kerstins och Bos son Viggo åtta.

Vi hade inga stora, gemensamma kalas för Kerstin och Birgitta, men när de yngsta i vår familj fyller år, försöker vi komma allihop. Och nästan alla var där: farfar Olle och farmor Kristina från Sollefteå, morfar och mormor, och så Kerstins syskon med respektive, Matti med Karin, Anna med Enver samt dessutom yngsta dottern Ella.

Kerstin är en fantastisk kalasmakare, och det bjöds både på kaffe och tårta och senare på middag.

Både Kerstin och Birgitta fick presenter i efterskott, men det här var förstås främst Viggos (och i någon mån lillasyster Klaras) födelsedagsfest. När man som Klara är fem, vill man ju också gärna få presenter, så vi har upphöjt Viggos åttaårsdag till hennes fem och ett halvt-årsdag.

Till Viggo hade jag köpt böcker – vad annars! – och ett par filmer, men jag hade också, helt utanför önskelistan, hittat ett par saker som jag tror kan roa en åttaåring: en trollerilåda med trollkarlshatt och allt och så ett dubbeltält: en indianwhigwam och en eskimåigloo med en gång emellan. Det här tältet var till Viggo, men jag tror nog att också lillasyrran är välkommen att leka där – de här båda syskonen tycker mycket om varann och leker ofta med varann.

Det senare gläder mig mycket. Också deras mamma har god kontakt med och en hjärtlig relation till sina syskon, och det har aldrig funnits något påtvingat över deras umgänge med sina föräldrar. I den här familjen finns det både sammanhållning, omtanke och gemensamma grundvärderingar, politiska och andra.

Vad jag än har lyckats eller misslyckats med i livet i övrigt – jag är till freds med att ha en sådan familj, vilket också inkluderar de partners våra barn har valt och de barn de har satt till världen.

Vid ett tillfälle under det här kalaset, som pågick i olika rum i familjen Kokk-Strömbergs hus på Kadettgatan, tittade jag in i Klaras rum, varifrån jag hörde välbekant musik. När jag tittade in, hade Klara (som går på barnbalett) dansföreställning för Mattis Karin, som satt på Klaras säng och tittade på och följde med i en bok, Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”. Samtidigt spelades den CD som följde med boken, och det var den här musiken Klara dansade efter. Musikarrangemangen till sångerna på skivan är rikt varierade och mycket dansanta, så jag förstår utmärkt väl, att Klara hade svårt att låta bli att dansa. Kolla för övrigt gärna min recension av bok och skiva ovan under Kulturspegeln, Barnkultur!

Och sen, när jag satte mig ner på sängen bredvid Karin för att titta på lilla Klara, avbröt hon för ett ögonblick dansen och vände sig till mig:

– Den här har jag fått av dig, morfar!

Gissa om morfarshjärtat smälte!

Melodikrysset nummer 38 2010

Trots att jag drack dry martini, rött vin, cognac och whisky i går kväll, hade jag inga problem med dagens melodikryss. Svaren på de flesta frågorna dök snabbt upp ur huvudet.

Och fattas bara: Lasse Kronér, här med sin egen ”Amalia”, såg vi så sent som i går kväll i Dobidoo.

I det programmet medverkade bland andra Kalle Moraeus, som ju tillsammans med Orsa spelmän gjorde en av de bättre låtarna, ”Underbart”, i årets melodifestival.

Låt mig här utanför svarsredovisningen parentetiskt skjuta in att hans tävlingspartner Sara Edwardsson, för övrigt från Uppsala, när hon 2001 sjöng på CDn ”Le Fox”, i bandet hade bland andra vår son, Matti Dahl.

Men tillbaka till krysset och etermedia. Vi såg förstås också ”Skavlan” i går kväll, mötte där bland andra deckarförfattarinnan Anne Holt, som jag har mött på Arbeiderpartiets kongressfest i Oslo på den tiden då hon var justitieminister och jag själv de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare, och en beundransvärt glad Mona Sahlin, som jag från min tid tillsammans med henne på den socialdemokratiska partiexpeditionen minns som Bruce Springsteen-fan. Allt detta som övergång till att vi i dag fick höra Springsteens ”Born In the USA”.

Ingvar Oldsberg brukar vi se i ”Här är ditt liv”. En tidigare allsångsledare på ”Allsång på Skansen”, Egon Kjerrman, fick epitetet ”sjunger hellre än bra”, men frågan är om inte Oldsberg, här i ”Bär ner mig till sjön” (”Bei mir bist du schein”), förtjänar det här omdömet flera gånger om.

Mats Rådberg ägnade sig åt allsång också han, men melodin kände vi igen som Alice Babs’ succélåt från 1953 om en hund, ”Valpen i fönstret”. Den börjar ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”. Mats Rådberg är förresten son till två av mina medarbetare på Aktuellt i politiken (s) på den tiden jag var chefredaktör. Pappa Sven var försäljningschef och mamma Karin jobbade på distributionen. Tidningen hade över 140.000 exemplar i prenumererad upplaga.

Sommaren är ju redan slut, men jag noterar att Anders Eldeman gärna hänger sig kvar i den.

I dag fick vi till exempel höra Birger Sjöbergs sommarsång från 1922, ”Den första gång jag såg dig”, som ingick i ”Fridas bok”.

Somrig är också Per Gessles och Gyllene Tiders hit från 1996, ”Gå och fiska”.

Hit blev också Charlotte Nilssons (Perrellis) melodifestivalsegrare från 1999 ”Tusen och en natt”, framgångsrik också i Eurovision Song Contest men nu under titeln ”Take Me To Your Heaven”.

Två musikaler ingick i dagens melodikryss.

Vi fick höra ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita” från 1975.

Och direkt på den fick vi höra en sång ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla” (1995).

Och så avslutar vi med två sånger om/för barn:

Jag har alltid tyckt om ”Det gåtfulla folket” med finstämd text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson.

Men jag är också en vän av Walt Disneys klassiska skapelser och gillar till exempel hans burleska skildring av de tre små grisarna, här dock efterfrågade i singularis: gris. Så visst känner jag igen ”Ingen rädder för vargen här” även när den sjungs på finska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Chopins musik lyste upp höstkvällen

Birgitta kom med bussen från Öregrund, och jag mötte henne vid Centralstationen inför säsongens första konsert med Uppsala kammarorkester. Och eftersom vi ju skulle tillbringa kvällen i Musikens hus, valde vi att starta med middag i husets restaurang. Den har, kunde vi konstatera, spottat upp sig en hel del, när det gäller menyn. Grillad oxfilé från Faringe med chilirostad potatis, pepparsås och sallad på varma primörer gjorde gott en höstkväll som denna.

Också musiken fördrev höstmörkret.

Konserten började med en kort men intresseväckande ”Ouvertyr”, skriven 1943 av den polsk-litauiska kompositören Grazyna Bacewicz (1909-1969). För mig var hon en ny bekantskap, som jag gärna skulle vilja höra mer av.

Kvällens höjdpunkt var det andra stycket före pausen, Frédéric Chopins (1810-1849) ”Pianokonsert nummer 1 i E-moll”, opus 11. Inget ont sagt om orkestern – den spelar en underordnad roll i det här stycket – men pianosolisten Ivari Ilja, liksom dirigenten Paul Mägi från Estland, lyste upp höstmörkret med sitt spel. I till exempel larghettot var Iljas spel fantastiskt, och publiken hyllade honom också med stående applåder.

Efter pausen spelade orkestern ”Symfoni nummer 2 i D-dur”, opus 73, av Johannes Brahms (1833-1897). Här fick orkestern större utrymme och förvaltade det väl. Men jag kan inte hjälpa det: Brahms musik fångar mig inte i samma utsträckning som Chopins.

Den socialdemokratiska eftervalsdebatten har redan inslag av politisk positionering

Jag, som hörde till dem som inte ville ha Mona Sahlin som partiledare, hör inte till dem som nu kräver hennes avgång. För det första har hon i den nyss avslutade valrörelsen ansträngt sig för att, mer än tidigare, företräda en klassisk socialdemokratisk linje, där jämlikhetskraven spelar en viktig roll. För det andra – och det är verkligen sorgligt – vimlar det inte av ämnen till en ny socialdemokratisk partiledare av klassiskt snitt. Kanske bör vi också byta partiledare, men det bör i så fall ske först när en realistisk valanalys och en för framtiden hållbar politisk linje finns på plats.

Alltså är det klokt att först låta den så kallade kriskommissionen göra sitt jobb.

Dock är det naturligtvis så att inte heller medlemmarna i den kommer att kunna frigöra sig, kanske inte ens vilja frigöra sig, från sina egna förutfattade meningar och käpphästar. När det gäller den politiska delen av analysen visar redan de ansatser jag har sett i TV, att några av dem som har yttrat sig klär egna meningar om färdriktningen i termer av valanalys.

Säkert är det så att delar av den socialdemokratiska väljarkåren har röstat med fötterna vid anblicken av Lars Ohly (V) vid sidan om Mona Sahlin – om det behöver vi inte tvista. Men glöm då inte bort att det bland traditionella socialdemokratiska väljare, särskilt i de röda norrlandslänen, finns en minst lika stark motvilja mot samarbetet med Miljöpartiet – jag tror inte att jag behöver bli övertydlig på den punkten.

Och förträng nu inte minnet av varför Mona Sahlin av partiopinionen (S) tvingades ta med även V och Ohly i samarbetet: ett ensidigt samarbete med Miljöpartiet skulle ända i kompromisser som förde socialdemokratin ännu längre högerut. Hade inte också V kommit med i det röd-gröna samarbetet, hade vi säkert tappat många röster (till V eller soffan) i de röda länen.

Så gör det inte alltför enkelt för er. Försök se hela det politiska spektrat som konstituerar den traditionella (och traditionellt starka) socialdemokratin.

Mariefred, Gripsholms slott, Kurt Tucholsky och Grafikens hus

Min och Birgittas höstutflykt till Mariefred var beslutad sedan länge, alltså ingen flykt från ett valresultat vi båda i olika avseenden känner vämjelse över. Tvärt om: tidiga morgnar och sedan under delar av kvällarna har vi följt valrapporteringen i TV, och i samband med frukostarna har vi kammat igenom tidningarna på allt nytt om valet och dess följder. Vi är båda genompolitiska djur.

Men till Mariefred åkte vi alltså som ett slags förlängning av Birgittas 73-årsdag. Birgitta hade själv som mångårig och mycket bokköpande medlem av Böckernas klubb fått ett erbjudande om att till rabatterat pris få välja mellan några olika resmål, och vi valde Gripsholms värdshus i Mariefred. Resan kunde dock av olika skäl inte genomföras före valet, så vi la den här utflykten omedelbart efter, med start på Birgittas födelsedag som inföll måndagen efter valet.

Att resan kom att ligga så pass sent visade sig ha två negativa effekter. Dels går det så här års inte längre att åka båt till Mariefred. Dels visade det sig att Gripsholms slott med sin stora porträttsamling bara var öppet på helgerna.

Men naturligtvis promenerade vi runt och via ett gårdssystem genom slottet, besåg också dess vackra trädgårdsanläggningar med blomrabatter i harmonierande färger. Och givetvis promenerade vi också längs stradpromenaderna: tittade ut över Mälaren och besåg de många segelbåtarna som nu låg för ankar.

Konst såg vi förvisso också. I Mariefred finns, inrymt i Gripsholms jättelika kungsladugård, Grafikens hus, där det just pågick en stor picassoutställning. Dessutom fanns där flera andra utställningar av grafik, särskilt en genomarbetad och intressant utställning med grafik av Axel Fridell. Det jag möjligen saknade – hade väntat mig – i Grafikens hus var en basutställning med verk av svenska grafiker, bland dem givetvis några verk av traktens store son Uno Stallarholm. Men det vi såg under vårt besök var alltså intressant nog det med.

Gripsholms värdshus är i sig värt ett besök. Det faktum att det är inrymt i flera äldre byggnader gör att man kan få ett boende som är ganska intressant redan det. Vi bodde i en tvåvåningssvit med en vindlande trätrappa mellan nivåerna. Övervåningen, där sängen fanns, hade brutet tak, så Birgitta fick akta huvudet när hon klev upp ur sängen, och duschen, med brutet tak över badkaret, gick inte att nyttja stående. Men charmfullt var det! Och måltiderna – särskilt trerättersmiddagarna – var av klass. Vad sägs om till exempel tryfferad oxtartar med löskokt vaktelägg med höstens picklade grönsaker alternativt len bondbönsoppa med halstrad pilgrimsmussla som förrätt och sen musselsjuden aborre med färska grönsaker och citrussås alternativt örtmarinerad lammsadel med färserad lammkub, stekta kantareller, morotsstomp samt rosmarinsky som huvudrätt. Vi prövade båda och drack perfekt utvalt vin till. Och så vill jag tillägga att jag som diabetiker givetvis fick särskild, anpassad efterrätt. Och vilket gott egenbakat bröd det här värdshuset har – med lite flingsalt är det en superb aptitretare.

Det jag också hade föresatt mig att få se i Mariefred var Kurt Tucholskys grav. Tucholsky (född i Berlin 1890) ändade själv sitt liv 1935, i Härryda där han var bosatt – men han önskade bli begraven på Mariefreds kyrkogård.

Tucholsky var författare, men eftersom han både fanns på den politiska vänsterkanten och dessutom var antimilitarist, är det ganska självklart att hans journalistik, kabarétexter, satirer och samhällskritik mötte motstånd i hans allt brunare hemland Tyskland. När han 1930 flyttade till Sverige, hade han då redan i långa omgångar bott i andra europeiska länder, dock hela tiden med ett vakande öga på vad som hände i hans Tyskland, där nazisterna tog allt större plats.

Redan sommaren dess förinnan, 1929, hade han tillbringat utanför Mariefred. Den här vistelsen, som alltså kom att få honom att också välja gravplats, resulterade 1931 i boken ”Schloss Gripsholm”. Boken handlar om ett ungt förälskat par, som kommer från Berlin till mariefredstrakten och den svenska sommaren. Bokens ljusa ton, om än mot bakgrunden av mörknande moln, speglas i den svenska titeln ”Gripsholms slott – en sommarsaga” (översättning Birgit Hård af Segerstad, Tidens klassiker, 1976).

Vi fick leta ganska länge på kyrkogården, som ligger en bra bit från Mariefreds kyrka, innan jag först hittade en pil som pekade mot graven, och efter ytterligare letande fann jag den under foten av ett jättelikt träd.

Fler letar sig uppenbarligen dit. Det låg ett par ännu inte vissnade blommor på Tucholskys grav.

Lite hoppfullt känns detta i en tid, då mörka krafter har tagit säte även i Sveriges riksdag.

Jag mår illa!

Valresultatet i dess olika aspekter – socialdemokratins makalöst usla valresultat, Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, högeralliansens seger över de rödgröna – gör att jag mår illa. Motmänskligheten vann över medmänskligheten.

Men man får för den skull inte hemfalla åt misantropi. Det gäller att resa sig upp och gå mot strömmen.

Närmare analys av valresultatet får anstå några dagar. I dag fyller Birgitta år – i morse uppvaktade jag henne med presenter, blommor och egenhändigt tillverkad smörgåstårta – och vi hade tidigare bestämt att göra en kort resa med ett par övernattningar dagarna efter valet.

Gripsholm nästa!

Nu går jag till vallokalen för att dela ut valsedlar. Rösta du också, och rösta (S)!

Som i rader av tidigare val ska jag dela ut valsedlar, för mitt parti, Socialdemokraterna. Det känns högtidligt. Valdagen är demokratins dag.

Väljarna har mängder av olika skäl för att välja parti. För mig har dock vissa grundvärderingar som jämlikhet och solidaritet alltid varit viktigare än enskilda aldrig så viktiga sakfrågor.

För mig känns det småttigt att låta sitt val styras främst av plånboksfrågor, alltså sådant som styr vad man får kvar i den egna plånboken. När du går och röstar i dag, tänk då i stället på vad du kan göra för medmänniskor som Annica Holmquist.

Då blir valet inte särskilt svårt.

Melodikrysset nummer 37 2010

Anders Eldeman hade rätt: också dagens kryss innehöll en hel del knepigheter.

Dock började krysset lätt, med Cornelis Vreeswijk-klassikern ”Turistens klagan”. Den utspelar sig i Oslo, en av de städer jag ofta besökte under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Från Oslo påminner jag mig en rolig episod från ett besök i samband med ett val. Jag var där för att studera valrörelsen och delta i Arbeiderpartiets valvaka och vankade längs Karl Johann (som för övrigt finns med i Cornelis’ sång) för att studera de olika partiernas valmaterial utanför och i de valstugor som stod uppställda där. När jag kom till Röd valgallianses – en rest av sjuttiotalsvänstern – valstuga, uppvaktades jag med valsedlar av en ung dam som stod där, men jag sa avvärjande, att jag kom från Sverige. Varvid hon snabbt replikerade:

– Du kan vara en bra man trots det!

Cornelis har min hustru förresten valturnerat tillsammans med, för Socialdemokraterna förstås.

Även till gruppen bakom dagens andra låt, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, har jag ett slags indirekt anknytning. I The Real Group ingår tenoren Peder Karlsson, vars föräldrar jag känner den politiska vägen: Pappan, Jan O Karlsson, socialdemokratiskt statsråd, var samtida med mig i Socialdemokratiska studentförbundet, och hans mamma träffade jag ofta under de år då jag satt i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där hon arbetade.

Vi passar väl då på och avverkar också den tredje och sista politiska anknytningen: Miss Li har jag hört live på socialdemokratisk partikongress, och hon har i år heller inte hymlat om på vilket parti hon ska lägga sin röst i valet i morgon. Dock antar jag att ni som inte delar min och hennes politiska uppfattning ändå håller med om att hennes och Lars Winnerbäcks ”Om du lämnade mig nu” är en suveränt bra låt – annars skulle den väl för övrigt inte ha legat flera år på Svensktoppen.

En annan långliggare på Svensktoppen – tio veckor 1994, bland annat på första plats – var ”Vem vet” med Lisa Ekdahl, också det en bra låt.

1974 gjorde Pierre Isacsson succé med den roliga ”Då går jag ner i min källare”, och sedan var han, för att följa Eldemans logik, nere.

Då och då – Malena Ernman var långt ifrån först – prövar sångare från helt andra genrer sina vingar i Melodifestivalen. Ett exempel är Loa Falkman, som 1990 där sjöng ”Symfoni”, ett riktigt hyggligt bidrag, tyckte jag.

Karin Juels gamla hit ”En prästkrage i min hand” hörde vi i dag med Roland Cedermark.

Dragspel var ju inte riktigt Sten Bromans grej, men i dag fick vi ett exempel på att även han kunde vara underhållande.

Till Granada eller Grenada som det heter på engelska fast det ligger i Spanien förde oss i dag James Lasts orkester.

Och för att göra ett rejält geografiskt skutt, till Ånge: Takida, här med ”As You Die”, har jag faktiskt hört talas om, när jag tänker efter – men innan dess fick jag ta hjälp av Google.

Jag kan ju inte med bästa vilja säga att Britney Spears hör till mina favoriter, men otvivelaktigt var det henne vi hörde i ”If You Seek Amy”, den med den återkommande frasen ”love me, hate me”.

Då gillar jag mera Sir Elton John, dock kanske inte främst för hans snyftare från 1997 ”Candle In the Wind”, tillägnad prinsessan Diana.

En låt kvar att redovisa, passande nog ”Time To Say Godbye” med Sarah Brightman och Andrea Bocelli.

En bra låt – och för min del tycker jag det också är dags att, utan tårar, ta ajöss av den sittande regeringen. För egen del gör jag ett sista ryck i den riktningen genom att dela ut valsedlar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Bläddra sedan ner till aktuell lördag.

Proggen 1967-1979

1970-talet (egentligen med begynnelse under det sena 1960-talet) var den svenska proggmusikens huvudera. Vi förknippar, i och för sig helt korrekt, proggen med vänsterpolitiska texter, men den var bredare än så: omfattade sådant som Bo Hanssons Tolkien-inspirerade ”De svarta ryttarna – flykten till vadstället” och ”Tax Free” med Hansson & Karlsson, Kebnekaise med ”Barkbrödslåten”, Fläsket brinner med ”Klotet” och Contact med ”Hon kom över mon”.

Alla de nämnda låtarna finns med på dubbel-CDn ”För full hals. Proggen 1967-1979” (MNW MNWCD 410, 2010), och eftersom de är bra platsar de absolut på den här samlingen av låtar från proggens huvudera. Men det hindrar förstås inte att flertalet av de sammanlagt 34 låtarna i den här CD-samlingen, som man väntar sig, har politisk text.

Detta markeras också i titeln: ”För full hals”, en Majakovskij-tolkning gjord av Nynningen, är en mycket politisk låt, dessutom förbannat bra musik.

Urvalet i utgåvor av det här slaget kan alltid diskuteras, men jag gav upp min privata ranking av låtarna efter en stunds lyssnande: Här finns knappast något som jag inte skulle vilja ha med, framför allt inte byta ut mot något annat. Naturligtvis finns det annat som vi som kan och gillar proggeran saknar här, men jag är inte säker på att vi skulle bli helt nöjda ens om utgivaren, Ann-Marie Beckman Forsberg, i stället hade gjort en samling med det dubbla antalet CD. På pluskontot med just det här urvalet finns att de låtar som har tagits med inte bara har getts ut av de egentliga proggbolagen MNW, Nacksving och Silence (plus några av MNW uppslukade bolag) utan också från kommersiella kvalitetsbolag som Metronome och Sonet, båda i dag delar av Universal, som numera sköter MNWs distribution.

På det här sättet har man i det här urvalet fått med viktiga låtar och artister som Peps Persson med ”Falsk matematik”, Pugh Rogefeldt med ”Här kommer natten”, Ola Magnell med ”Påtalåten”, John Holm med ”Den öde stranden”, Lasse Tennander med ”Med revade segel” (en mycket bra låt!), Cornelis Vreeswijk med Victor Jaras ”Plogen” och Mikael Ramel med den suveränt fina ”Pengar”.

Det här gör bilden av proggeran mer fullständig, men det hindrar inte att agendan under den aktuella epoken sattes av de fria proggbolagen. Och deras skivutgivning dominerar förstås därför låturvalet på de båda CDna. Det mesta finns med: Nationalteratern med ”Livet är en fest” och ”Barn av vår tid”, Hoola Bandoola Band med ”Vem kan man lita på? ”, ”Juanita” och ”Keops pyramid”, Blå tåget med ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd som ”Staten och kapitalet”, och ”Hälsa Gud”, Mikael Wiehe med ”Titanic”, Björn Afzelius med ”Bläckfisken”, Rolf Wikström med ”Solidaritet”, Motvind med ”Lära för livet”, NJA-gruppen med ”Balladen om Olsson”.

Kul också att få med lite udda grejer som ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” med Sillstryparn (Ulf Dageby) och Ragnar Borgedahl med ”Hum hum från Humlegården”.

Kvinnorna på de här båda skivorna är inte så många, men proggeran var mycket mansdominerad. Dock kan man få höra till exempel två låtar ur ”Sånger om kvinnor” (”Vi är många” och ”Törnrosa”, den senare med Marie Selander) och en tidig Eldkvarn-låt, ”Holberg Hotell” där Wenche Arnesen är sångerska.

Det mesta av det här är väl känt för oss som hängde med i skivutgivningen under proggåren – själv har jag tidigare det mesta av det som finns på de här båda CDna på skiva. Men jag upprepar att det handlar om ett mycket tidstypiskt och musikaliskt bra urval, och det är faktiskt kul att märka att man på det här sättet återupptäcker låtar som gömmer sig i skivhyllorna. I mitt fall vill jag som exempel nämna ”Glassfabriken” med Gunder Hägg (föregångare till Blå tåget) och kanske framför allt Peter Mosskins ”Är du lönsam lille vän?” med Gläns över sjö och strand.

Min enda anmärkning mot det här överlag utmärkta proggurvalet är att det hade varit bra att få ett lite utförligare texthäfte, till exempel med de representerade gruppernas sättning vid inspelningstillfället.