Höstgrävning med grävskopa

Vi har en mycket stor trädgård med mängder av rabatter. Praktiskt taget allt i den här trädgården har anlagts av oss själva, i vår krafts dagar är bäst att tillägga.

Med tiden – det kan inte hjälpas – väljer växtligheten i den här trädgården sina egna vägar. Dessutom har särskilt jag med min under de senaste åren vacklande hälsa ibland haft svårt att hålla emot det som naturen tar sig till med rabatterna. Både jag och Birgitta har också råkat ut för att rosor ympade på vildrosrötter har förvandlats till nyponrosor.

Att gräva upp sådana rosor – ibland delar av väldiga flera meter höga rosensnår – är svårt för vem som helst men helt omöjligt för oss som nu är en bit över sjuttio. Så vi har tagit hjälp av proffs, samma som förra året restaurerade mitt stenparti: Eva-Lotta Hasselqvist på Eds trädgård i utkanten av Östhammar och så Bosse Andersson med medhjälpare. Bosse och hans mannar har maskiner för alla tänkbara anläggningsändamål, däribland en liten grävskopa, som i det här fallet kom väl till pass för att gräva upp rosenbuskar med gigantiska rotsystem och att vända jorden flera varv.

Birgitta har låtit det här gänget restaurera mycket stora delar av långrabatten mot Håkanssonsgatan, lite av vårt skyltfönster mot omvärlden. Naturligtvis var inte allt i hennes mycket beundrade häckdel med Lancasters röda ros omvandlat till nyponbuskar, men tillräckligt många av de här mellan två och tre meter höga och täta rosenbuskarna hade förvandlats till sådana, så det enklaste var att ta bort allihop och så beställa nya genom Eva-Lotta. Också en del andra rosor måste på motsvarande sätt ersättas. Nu finns där tills vidare tomma rabattdelar, delvis med ny jord, och bäst av allt: alltsammans kantas mot gräsmattan av ljust gröna impregnerade trästockar, från grinden ända bort till tomthörnet. Samma gäng har tidigare använt den här metoden för att avgränsa mitt stenparti, och eftersom det blev både snyggt och effektivt, valde Birgitta samma metod för sin långrabatt längs gatan.

Halvvägs därifrån upp mot huset har jag sedan gammalt en avlång och kringelikrokig – den är anlagd i en naturlig bergsklyfta – rabatt. I den har jag odlat gammaldags rosor, främst ett par naturliga komplement till Birgittas Lancaster-rosor lite längre ner: Yorks vita ros och så en märklig hybrid, York and Lancaster, vars blommor på samma planta är ömsom röda, ömsom vita, ömsom både och. I den här rabatten har jag också flera sorters pioner, bland annat mycket rikt blommande bondpion.

Också stora delar av de nämnda rosorna har gått åt skogen och förvandlats till nyponrosor. Dessutom har rabatten invaderats av vita midsommarrosor, som avsiktligt finns planterade i ett anslutande stenparti. Ett par självsådda körsbärsträd kunde man också hitta insnärjda i alla rosorna. Intakta, och därmed värda att rädda kvar, fanns däremot ett par exemplar av Belle de Crécy, en ros vars blommor under blomningen skiftar från rött till grått.

Det senare var också relativt lätt att göra, eftersom de finns på en av den här rabattens ytterkanter. Värre var det med pionerna – de som sköter grävningen må förlåtas, eftersom de ju inte är experter varken på pioner eller några andra blommor – men Eva-Lotta räddade ett par av dem genom personligt ingripande. Med de flesta andra perennerna i den här rabatten blir det till att börja om från början igen, och Eva-Lotta har fått beställning på så väl Yorks vita ros som York and Lancaster, dessutom också på en binge Dockros (Rosa nitida), som jag ska ha som skärm mot stenpartidelen.

Just nu är min släntrabatt fin men ganska tom. Eva-Lotta levererar säckar med mull för ytskiktet plus rosgödsel tillsammans med rosorna. Sen får jag komplettera med andra perenner. Och så småningom med nya lökväxter – det fanns mängder av dem i den här rabatten, men det återstår att se vilka av dem som kommer upp igen och var efter all grävskopeturbulensen.

Stefan Sundström sjunger från barrikaderna

Stefan Sundströms CD ”5 dagar i augusti” (National NATCD 104, 2010, distribution Border) innehåller en del stenhårda inlägg från vänster, väl avsedda att vara en del av den pågående valdebatten. ”Vem är terrorist?” är ett angrepp på de alltför anpassliga, de som under 1970-talets vänsteruppsving uttryckte sin tids åsikter men som sedan, i takt med att vindarna har ändrat riktning, också själva har gjort det. ”Axel Sundströms ballad 1918” är en påminnelse om att man inte ska slå sig till ro med vunna segrar. Och kanske intressantare ändå: Med ”Palme var en fräck filur” återvänder Sundström än en gång till palmeepoken och vad den stod för – märk för övrigt att även många inom den dåtida, mot Olof Palme oppositionella vänstern i dag inser hans storhet som socialdemokratisk ledare för Sverige.

Ändå ligger egentligen den här CDns storhet – för den är absolut hörvärd – mest på det musikaliska planet. Den innehåller mer av tung rock à la Rolling Stones än av visartat material – mina tankar går lite till Bob Dylan efter ”avfallet”. Kärnbandet, som svänger redan det, gungar ytterligare med hjälp av både en blåsarsektion och en kör. Med finns också Bengan Jansson på dragspel. Ändå är den här CDn omisskännligt sundströmsk: En för oss sundströmfans välkänd figur – likt Bellman, Taube och Vreeswijk använder sig Sundström av återkommande figurer – finns sålunda med i ett par låtar, ”Nere i Sabinas dusch” och ”Sabinas egen sång”.

Den musikaliskt avskalade ”Sabinas egen sång” är för övrigt skivans kanske allra bästa spår.

33 fina variationer på ett tema som tyvärr inte blir riktigt skarpt

Uppsala stadsteater blev först i Sverige med att spela en pjäs, som blev succé på Broadway, Moisés Kaufmans ”33 variationer” (översättning Mats Kjelbye). Föreställningen i Uppsala i Ulla Gottliebs regi – jag och Birgitta var på premiären i lördags – var på många sätt intressant och njutbar. Gunnar Ekmans scenografi med sina stora panelgardiner som skiftar ljus och mönster bidrar effektivt till att göra scenerna från då respektive nu, från New York respektive Bonn, till en enhet utan tvära scenbyten och där de olika elementen i handlingen elegant glider in i varann. Spelet, med Gustav Levin som Ludwig van Beethoven, med Aksel Morisse som musikförläggaren, samtidigt den betydligt mindre begåvade kompositören Anton Diabelli och med Viveca Dahlén som den döddsjuka musikforskaren Katherine Brandt, är högst kompetent. Och genom hela föreställningen klingar Beethovens variationer på Diabellis skäligen enkla grundkomposition, på scenen framförda på flygel av Maria Rostotsky.

Det här är en föreställning som talar till sinnena, men intellektuellt lämnar den mig lika fullt en smula otillfredsställd. Vad vill den här pjäsen, eller rättare sagt Kaufman, säga oss? En självklar men just därför inte särskilt intressant tolkning är att den geniale tonskaparen, Beethoven, av Diabellis ganska enkla original kan skapa inte bara en eller några få utan hela 33 variationer som hör till det intressantaste som har skapats för piano. Men vad gör i så fall alla de andra figurerna (utöver Beethoven och hans sentida uttolkare) där – är de bara staffagefigurer? Nej, jag tror att Kaufman menar att de alla ska ses som exempel på att ingen människa, inte heller den geniale musikskaparen Beethoven, lever i ett vacuum. Människor påverkar oundvikligt varann – Beethovens geniala variationer utgår från Diabellis skäligen enkla originalkomposition, men också Beethoven hämtar i sin tur inspiration från de mest skilda håll. På så sätt utvecklas ett helt pärlband av nya uttryck, vart och ett av dem av mycket högt musikaliskt värde men ändå inte riktigt likt något av de andra.

* * *

Den svenska premiären på Kaufmans pjäs ägde alltså rum i lördags, under inledningen till Kulturnatten.

Vädret var den här gången nådigt, och i den ljumma kvällen hann vi se och lyssna på ytterligare några musik- och dansbegivenheter i området runt Uppsalas nya centralstation.

Vårt val av program styrdes av ren slump – vi hade nämligen beslutat oss för att äta middag på restaurang innan vi åkte tillbaka till Öregrund, och Katalin på andra sidan järnvägen föreföll mot den bakgrunden vara ett bra ställe att välja. Och vi blev heller inte besvikna: min halstrade gravade lax och Birgittas scampi smakade gott, med ett lagom kylt vitt vin till.

Tårtor med 50-talstouche

Urban Sjölander, flitig gäst här på bloggen, har inför en förestående födelsedag efterlyst recept på tårtor som man gjorde dem på 1950-talet.

Tidningen Folket i Bild hade i mitten av 1950-talet en läsartävling, som resulterade i boken ”Kalastårtan – helg, fest, hemma” (FiBs hemböcker 7, 1956). Redaktörer för boken var den legendariska Willy Maria Lundberg och Elisa Stenberg; expertråd om hembakade tårtor ges dessutom av chefen för KFs provkök, Anna-Britt Agnsäter.

Jag var FiB-ombud och sålde förlagets böcker i Juniskär med omnejd, och min mamma var en av dem som köpte den här tårtboken – jag har ärvt den efter henne.

Vad man kan vara mycket säker på är att tårtorna i den var representativa för sin tid, mitten av 1950-talet. Recepten är inskickade av vanliga husmödrar, som ofta lärde sig av varandra men också själva kunde uppfinna någon uppiffande detalj.

Från Gerda Nilsson i Stockholm kommer receptet på

Sufflétårta (20 bitar)

Botten
4½ dl vetemjöl
1½ hg smör eller margarin
½ hg sötmandel
1 msk grädde
1 äggula

Mät först upp mjölet och lägg det i en hög på bakbordet.
Lägg de andra ingredienserna på mjölet. Mandeln ska vara skållad och mald.
Arbeta ihop allt till en deg.
Låt degen vila någon timme på en sval plats.
Kavla ut degen till en botten.
Lägg botten i en smord och mjölad form med löstagbar kant cirka 24 cm i diameter. Rymd 2 l.
Grädda botten halvfärdig i medelvarm ugn cirka 15 minuter.

Fyllning
1 dl jordgubbssylt
½ burk ananas
2 lösa dessertpäron

Bred först sylten på den halvfärdiga bottnen, sedan ananasen skuren i små bitar, och päronen skurna i tunna klyftor.

Sufflésmet
3 msk smör
2½ msk vetemjöl
1 dl ananasspad
2½ dl tunn grädde
3 ägg
2 msk socker
1 msk konjak
1 tsk rivet citronskal

Till sufflésmeten:
Fräs ihop smör och vetemjöl.
Späd med ananasspad och grädde.
Rör smeten smidig.
Lyft kastrullen från värmen.
Rör i äggulorna en i sänder.
Smaksätt med socker, konjak och citronskal.
Vispa äggvitorna till skum.
Blanda ner dem mycket försiktigt i smeten.
Häll den i formen.
Grädda tårtan i medelvarm ugn 225 grader tills sufflésmeten är stannad, cirka 45 minuter.
Låt tårtan stå i formen 10 minuter.
För sedan över tårtan på ett fat.
Sikta lite florsocker över tårtan i sista stund.
Servera den halvvarm med vispad grädde.
(Tårtan är också mycket god till kaffe eller te. Den serveras då utan grädde.)

* * *

Från Kerstin Dagersten i Härryda kom receptet på

Bettantårta

Botten
3 ägg
2 1/4 dl strösocker
1 dl sötmandel
6 bittermandlar
1½ dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 hg smör eller margarin

Vispa ägg och socker poröst.
Skålla och mal mandeln.
Blanda mandeln i äggsmeten.
Blanda mjöl och bakpulver.
Rör ned mjölet i äggsmeten.
Rör sist ned det smälta margarinet.
Häll smeten i en rund smord och bröad form (20 centimeter i diameter).
Grädda i ej för varm ugn, 175 grader cirka 35 minuter.

Fyllning
3 dl tjock grädde
gröna vindruvor
mörka tunna chokladbitar

Dela den kalla kakan i två bitar.
Vispa grädden tjock.
Lägg en del av grädden mellan bottnarna.
Ställ tätt med urkärnade och halverade vindruvor i grädden.
Bred resten av grädden över tårtan och runt kanterna.
Ställ chockladbitarna från kanten och inåt runt hela tårtan.
Garnera i mitten och mellan chockladbitarna med vindruvor.

* * *

Det här är bara ett par exempel ur boken. Där finns också recept på nougattårtor, en påsktårta med bland annat rivna morötter, sötmandel, citronskal, konjak, kanel och nejlikor och hasselnötstårta. I boken finns även en läcker bild på Anna-Britt Agnsäters egen frukttårta, ananas och druvor på geléöverdragen sockerkaksbotten, men i det fallet får man inget recept – i ”Kalastårtan” redovisas FiB-läsarnas bästa tävlingsbidrag.

Det politiska läget

När jag i många år gjorde dagordningarna för Socialdemokraternas VU- och partistyrelsesammanträden, inleddes dessa alltid, efter formalia, med punkten Det politiska läget. Partiordföranden – jag hann med att delta i sammanträden med fem olika – inledde med en analys, och sen följde diskussion.

För mig som ser samhället och politiken i ett socialdemokratiskt vänsterperspektiv framstår den ihållande borgerliga övervikten i opinionsundersökningarna som på många sätt obegriplig – det är ju inte bara utförsäkringar och massarbetslöshet som finns på alliansregeringens digra minuskonto. Det rödgröna valmanifestet – dock presenterat i senaste laget – är, som jag tidigare har skrivit, ett offensivt program, som täcker många av de viktigaste politikområdena. Och våra företrädare i TVs utfrågningar och debatter har genomgående klarat sig bra. Senast i går kväll hade Mona Sahlin en utmärkt duell med en Fredrik Reinfeldt, surare och mer hundögd än någonsin.

Problemet i sammanhanget är väl att sådana här program i ganska stor utsträckning ses av hejaklackar, inte bara i studion.

I Dagens Nyheter i dag (13 september), sex dagar kvar till valet, finns en mycket intressant och oroande analys av det politiska läget, ”Åsiktsklyftorna ökar mellan olika grupper”. I norra Sverige leder de rödgröna med 53 procent, men i de betydligt mer folkrika östra och södra delarna av Sverige är det lika stor borgerlig övervikt (mycket stor i delar av storstadsområdena för övrigt). Också i andra avseenden ser vi i DNs artikel bilden av två Sverige, ett rött och ett blått. Bland kvinnorna finns fortfarande en majoritet för ett rött Sverige, men en större majoritet av männen vill ha ett blått. När det gäller inkomster, finns det en rödgrön majoritet i de lägre inkomstskikten, medan det motsatta gäller för det blå laget. En liknande fördelning finns det, om man tittar på den partipolitiska fördelningen bland dem som bor i hyresrätt, bostadsrätt respektive villa. Högutbildade föredrar i högre grad de blå partierna än de rödgröna. 54 procent av de offentliganställda röstar rödgrönt, medan 59 procent av de privatanställda stöder alliansen.

Högeralliansen har under den här mandatperioden, mycket skickligt bör det tilläggas, arbetat hårt för att stärka sitt två-tredjedels-Sverige genom att locka också medelinkomsttagarna över på sin sida.

Skattepolitiken har lagts om i den riktningen. Hyresrätter omvandlas till bostadsrätter, och villaägarna bringas, trots att en mycket ringa del av dem drabbas av det rödgröna fastighetsskatteförslaget, att tro att det nog är bäst ändå att ha alliansen kvar.

Men en mycket stor del av undermineringen av framför allt socialdemokratins tidigare starka positioner även i det starkt växande Sverige har gjorts i form av strukturella förändringar, som steg för steg får medborgarna att söka individualistiska, inte kollektiva lösningar på de problem de vill lösa. Jobbksatteavdragen är bara ett exempel: mer i plånboken ska få väljarna att rösta mot välfärdsreformer, som kostar skattepengar. Om man kan hoppas på en bättre framtid för sina egna begåvade barn, sätter man dem förstås i en skola som ser ut att kunna ge dem bra betyg – att andras ungar blir kvar i skolor med problem är deras problem. Bit för bit säljs bitar av den tidigare nästan helt samhällsägda och samhällsdrivna sektorn ut, med ökad segregering som följd – men också den viktiga följden att man kan spela ut personalgrupper mot varann genom att erbjuda dem olika villkor. Och därmed har man lyckats också med att individualisera och förborgerliga de tidigare så relativt homogent socialdemokratiska anställda inom stora delar av den gemensamma sektorn.

Ytterligare en valvinst för högeralliansen kommer att innebära att Sverige ytterligare vrids i den här riktningen. Sker detta, blir det oerhört viktigt att socialdemokratin förstår att det inte – som en del socialdemokratiska stockholmslänspolitiker redan förespråkar – är någon lösning att fortsätta i den borgerliga pendelns riktning utan att hitta en smart väg tillbaka till mer kollektiva lösningar.

Och så handlar det om makten över opinionsbildningen. Också storstadsområdena måste åter få socialdemokratiska tidningar – lägg märke till att det finns socialdemokratiska pressröster överallt i det fortfarande röda Sverige.

Slutligen: socialdemokratin måste åter bli ett verkligt stort folkrörelseparti. Att socialdemokratin på nytt får levande människor som språkrör överallt där människor jobbar och bor är mycket viktigare än aldrig så smarta valkampanjer.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 10 2010:

”Bengt avled 2005 och blev nykter alkoholist.”

Blå bandet

”Vännäs demensförening
påminner om årsmötet torsdag 25/3 kl. 18.30.”

Västerbottens-Kuriren

”Varje år skadas 4 500 barn och ungdomar så illa i mopedolyckor att de måste uppsöka sjukhus. Tre tredjedelar är pojkar.”

Metro

”Renovering av Herrviks hamn klar
Arbetet med att renovera Herrviks hamn kan påbörjas inom kort.”

Gotlands Tidningar

”Det har varit en lugn inledning på matfestivalen i Skövde. 25 personer omhändertogs av polisen som var för berusade och stökiga.”

Sverigesradio.Se/P4 Skaraborg

Melodikrysset nummer 36 2010

Dagens kryss tyckte jag var svårt. Jag fastnade flera gånger, med påföljd att jag ibland inte riktigt hörde på när nästa ljudillustration spelades. Ett exempel är L 12. Men eftersom svaret på V 12 var ”Se på mig” (här dock i engelsk version, ”Another Night”), med text av Ingela ”Pling” Forsman och framförd av Jan Johansen i Melodifestivalen 1995, fattades det bara en bokstav. Och eftersom även det sökta ordet på L 12 har två bokstäver, borde svaret bli SÅ. Var det Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” vi hörde? Jag minns inte längre. Nej, ”Så skön som solen” var det, påpekar ett par läsare. Tack!

Taube var ju annars med i en annan fråga, vars svar skulle bli bagare. Vi hörde nämligen hans sång om en glad sådan i San Remo.

Melodifestivalen fanns förresten med också den i en annan fråga. 2006 sjöng Carola där ”Evighet”, här dock på engelska, ”Invincible”.

Den här låten kom jag faktiskt först inte ens i håg – så är det i mitt fall ganska ofta med melodifestivallåtar. Och inte är det bättre med låtarna i Eurovision Song Contest, ens vinnarna. Det krävde stor möda att komma på att årets vinnare ”Satellite” sjöngs av Lena som representerade Tyskland.

Mera svårt: ”Try Sleeping With a Broken Heart” med Alicia Keys har jag garanterat aldrig hört.

Andra namn i dagens kryss var likaså svåra att komma på.

Jag fick ta Google till hjälp för att hitta den för mig okände skådepelare, Rulle Lövgren, som assisterade Sten-Åke Cederhök i ”Sjukkassan”. (Och apropå den: ni röstar väl bort den här regeringen!)

Peter Stormare är ju inte precis känd som sångare, men till slut kom jag ändå på att det måste ha varit han som sjöng ”Fling, fling”.

”Everybody’s Talking” med svenskättlingen Harry Nilsson har jag åtminstone hört tidigare, men det tog också en stund att komma på hans namn.

Jag har tidigare bekänt att jag har oerhört svårt att komma i håg signaturmelodier – jag tycks aldrig lyssna på dem. Men dagens signatur tror jag mig minnas från mina många besök på olika SF-biografer.

Då återstår att redovisa de tre frågor jag inte hade några som helst problem med:

”Albertina” satt jag och mina kompisar och sjöng på den då öppna verandan till huset i Juniskär där jag bodde under pojkåren.

”Gamle Svarten” hörde man ofta i radio med Cacka Israelsson i mina yngre år.

Och ”Sakta vi går genom stan” har jag på både LP och CD med Monica Zetterlund.

Den heter i original ”Walking My Baby Back Home”. Min egen Baby är också back home, hemkommen från UNICEF-möte i New York.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

Bilar, bilar, bilar

Jan Lööf har ibland anklagats för att i sina bilderböcker och serier skapa pojkvärldar utan flickor och kvinnor. Det här särdraget blir ganska tydligt i bilderboken ”Pelle och Farbror Ottos uppfinning” (En bok för alla, 2010, i original på BonnierCarlsen, 2006). Dock förekommer det i boken en familj på bilutflykt, där det också förekommer en mor och dotter.

Farbror Otto, det är Nikolaus Otto (1832-1891), han som konstruerade explosionsmotorn. Och bilar av alla sorter vimlar det av i den här boken, dessutom också några flygplan. Jan Lööf har ju ofta i sina böcker visat en fascination för motorer och mekaniska uppfinningar, och här får den som är insnöad på det verkligen sitt lystmäte. Också den lööfska finurligheten finns där: bokens Pelle försöker konstruera en bil som går på regnvatten.

Det senare är ett försök från Lööfs sida att också problematisera massbilismen: Vad ska vi göra, när bensinen tar slut? Och hur ska vi hantera de farliga avgaserna?

Lööf till och med problematiserar farbror Ottos uppfinning genom att visa upp en hög av havererade tanks och stridsflygplan mitt bland hus, som kriget har förvandlat till ruiner.

Fast den diskussionen får nog den läsande föräldern själv ta med barnet han eller hon läser för. För, som Jan Lööf (eller snarare bokens Pelle) konstaterar, så har ju ingen lyckats konstruera någon motor som går på vatten: ”Det tekniska – det får någon annan lösa”, säger Pelle avslutningsvis.

En afrikansk barnbok

Veronique Tadjo föddes i Paris men växte upp i sin pappas hemland Elfenbenskusten. Numera bor hon i Sydafrika.

Hennes barnbok ”Mamy Wata och monstret” (översättning Matilda Wallin, En bok för alla, 2010, tidigare på barnbokförlaget Trasten, 2008) hette i original (1993) ”Mamy Wata et le monstre” och är således skriven på franska, men både den här sagans innehåll och dess bildvärld är omisskännligt afrikansk: den som till exempel har sett afrikanska textilier kommer omedelbart att associera bilderna i den till Afrika. I några fall, som i fråga om närbilden av monstret, liknar illustrationerna rent av textila mönster. Den här boken är oerhört färgsprakande och vacker. Det man ibland kan fråga sig är dock om svenska barn utan handledning kan förstå att en bild till exempel föreställer båtar på floden och hyddor längs stranden.

Namn som Mamy Wata, vattnets drottning, må klinga främmande i svenska barns öron, men innehållsligt har den här berättelsen den klassiska folksagans karaktäristika. Det hemska monstret visar sig vara en yngling som har förvandlats av en elak och hämndlysten häxa. Och sen går det som det brukar gå i sagorna: När Mamy Wata får monstret att leka och gör honom glad igen, förvandlas han tillbaka till den sköne yngling han en gång var.

Fast den här återuppståndne mannen väljer att fortsätta leva sitt liv i floden, tillsammans med Mamy Wata…

Hösten som Måns och Mari upplever den

Som jag tidigare har skrivit, håller Kaj Beckmans fantastiska bilderbokserie om årstiderna på att återutges av En bok för alla. Så här i början av hösten 2010 kommer således en nyutgåva av ”Måns och Mari om hösten”, som ursprungligen kom ut på Folket i Bilds förlag 1973 men som efter en samlingsvolym med alla fyra årstidsböckerna 1999 inte har funnits tillgänglig i bokhandeln.

Höstboken startar med ett födelsedagskalas i trädgården i början av september och fortsätter med alla de söta och ätbara håvor trädgården ger så här års: krusbär, röda och svarta vinbär (men hallonen på bilden blev nog mogna lite tidigare), äpplen och päron; Måns och Mari och deras kompisar ses klättra i päronträdet, där de samtidigt fyller magarna, så att dessa nog blir alldeles fyrkantiga.

Måns börjar skolan och lär sig läsa, medan Mari fortfarande går på lekis. Men de får också lära sig andra nyttiga saker av Matti (som trots sitt namn är deras mamma): känna igen de vanligaste svamparna och lära sig vilka som är ätliga respektive giftiga. I det här avsnittet är Kaj Beckmans bilder exakta som i en svampbok. Det är också gott om lingon i skogen, och Matti kokar sylt i köket.

Vi får se färgglada bilder av grönsakshandeln på torget, och ännu färggladare är bilderna av alla höstlöv som faller. Även här får vi lära oss att skilja på löv från olika träd.

Höstens plantering av blomsterlök får ett avsnitt, dess stjärnhimmel ett annat. Och naturligtvis hoppar Kaj Beckman inte över höstförkylningarna heller – Måns och Mari har här präktigt röda näsor.

Hösten är ju en helgfattig årstid, men allhelgonadagen uppmärksammas här, inte som amerikanskt spektakel utan som gravhögtid. Här för Kaj Beckman ett varsamt resonemang om döden och vad den innebär. Det ges utrymme för föräldrar med olika typer av övertygelser att förklara för sina barn.

Sen slutar boken med att det blir senhöst och övergång till vinter: frosten kommer till den trädgård som är Måns’ och Maris och gör grenarna på träden vita.