Oktoberdagbok

Så har vi då flyttat in till stan, till Uppsala. I söndags kom den förbeställda stora skåpbilen från Öregrunds taxi, och vi – mest Birgitta och chauffören – packade den full med resväskor och kartonger och krukväxter. Vi gör så här två gånger per år, vår och höst, tar alltihop i ett svep. Det kostar en bra slant, men det är ändå pyttelite jämfört med om vi hade haft en egen bil som ju kostar pengar året om.

Sen gick resten av söndagen åt till att packa upp alltsammans igen. Birgitta duschade också alla krukväxterna innan de ställdes tillbaka i sina stadsfönster, men jag har inte ställt tillbaka mina förrän i dag. Först ville jag putsa mitt fönster, och det har jag gjort nu – det är rätt bökigt, eftersom fönstret finns bakom det stora tunga skrivbord, på vilket datorn står. Men jag plockade bort allt som stod på skrivbordet och diskade en del av sakerna för att få riktigt rent. Och så har jag sopat och skurat, även bakom skrivbordet.

Genast har telefonen börjat ringa, mycket mer än när vi bor ute på landet.

Laboremus, min gamla förening, vill att jag på fredag kväll åker ut till en kursgård och berättar om mitt och Laboremus’ röda sextiotal. Det gör jag gärna. Jag bad visserligen om anstånd med besked till i kväll, eftersom jag inte mindes vilken kväll vi skulle gå på teaterpremiär, men jag har kollat nu: premiären på ”Anna Karenina” på Uppsala stadsteater äger rum först på lördag.

En kille från Handelshögskolan ringde också: Han vill intervjua mig för en uppsats om ARE-bolagen, det reklambolag som Kalle Kilbom byggde upp men som Socialdemokraterna sålde efter kraschen med A-pressen. Jag tipsade honom också om var han kan hitta mer material och vilka han i övrigt borde intervjua – fast Sören Thunell fanns redan på hans lista.

I morse ringde Bengt Göransson. Han ville att jag skulle medverka i ett ABF-program den 22 november klockan 18.00, i ABF-huset i Stockholm, var annars? Temat för kvällen blir Birger Norman, och eftersom jag både har läst och mött Birger, ställer jag förstås upp. Hans författarskap är verkligen värt att göras aktuellt för nya generationer.

Dess förinnan ska jag och Birgitta medverka i publika program på biblioteken i Östhammar (24 oktober) respektive Öregrund (4 november). Upplandsmuseets utställning om de estniska båtflyktingarna, den som vi båda invigde, ska visas där, i de trakter där många av de estniska flyktingarna kom i land.

I förmiddags såg jag i TV riksdagens omröstningar om val av talmän. Cirkus SD har börjat.

Och i morgon deltar jag tillsammans med den före detta talmannen, min hustru, i riksdagens högtidliga öppnande samt även i det musikaliska kvällsprogrammet för riksdagen med gäster i Konserthuset.

Pensionärslivet är ganska omväxlande.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 11 2010:

”Sting i Globen i kväll. Med full symfoniorkester bakom sig.”

SvD.SE

”Politiker grillades till lunch”

Rubrik i Nerikes Allehanda

Melodikrysset nummer 39 2010

Signaturer till TV-serier är inte riktigt min grej – oftast har jag inte ens sett serierna som signaturerna hör till. Det gäller till exempel ”Mot alla vindar”, men allt tyder på att det efterfrågade mittersta ordet i dagens efterlysta titel är ”alla”.

Europe brukar jag inte lyssna på, men nog var det de som gjorde ”Last Look at Eden”. Här skulle gruppnamnet/världsdelen skrivas på svenska, Europa.

Inte heller har jag tidigare hört ”Från och med nu”, men någonstans ur bakhuvudet dök namnet Oskar Linnros upp.

Resten var mera om inte mammas så åtminstone min gata. ABBAS ”Mamma Mia”, här representerad av ”Our Last Summer”, har jag visserligen inte sett som film men väl på Broadway.

Lasse Berghagen hör inte genomgående till mina personliga favoriter, men han har gjort en del minnesvärda låtar. Sålunda mindes jag, när dagens berghagenlåt spelades, frasen ”han tog av sig sin kavaj” – och kom så småningom i håg att titeln är ”En kväll i juni”.

Att det var Hootenanny Singers som sjöng dagens Taube kom jag omedelbart på. Men vad hette låten? Jo, det här var väl ”Brittisk ballad” med dess sorgsna suck: ”Fast du svek mig, Alice, älskar jag dig än”.

Ett tröstrecept erbjöd Jules Sylvain i ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Den ingick i en svensk maupassantfilmatisering med samma namn 1944.

Räkning, fast av ett mer handfast slag, lärde Eva Remaeus ut i ”Ett till tjugo”, som ingick i ”Fem myror…” i TV.

Som vanligt fick vi höra ett par melodifestivalare. 2007 – vilket gav svaret sju – sjöng Anna Book ”Samba Sambero”. Men mer framgångsrika var Herreys i sina gyllene skor 1984: De tog nämligen hem segern i Eurovision Song Contest med ”Diggi-Loo, Diggi-Ley”.

För egen del gillar jag egentligen mer en vismakare som den poetiske Alf Hambe. I dag fick vi höra hans ”Orgeln på vinden”, som skulle ge ordet orgel till krysset.

Men min personliga musiksmak omfattar mycket annat. George (musik) och Ira (text) Gershwins ”I Got Rythm” gillar jag sålunda också – även om Robert Palmers version av den kanske inte är den bästa jag har hört.

Och musikalisk genialitet har slutligen också den märklige MA Numminen, som vi i dag hörde i en mycket personlig tolkning av ”All of Me”.

Nu ska jag gå upp på vinden, inte till någon orgel utan för att ta ner resväskor. Det är dags att börja packa för höstflytten in till stan. Sommaren är obönhörligt slut, för länge sen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Från det andra USA

Det finns mycket i det amerikanska samhället vi europeer, i vart fall vi europeer på vänsterkanten, känner oss främmande inför. Men det finns också ett annat USA, med samhälleliga och politiska strömningar som, utan att vara identiska med våra, bärs upp av människor som har sitt hjärta till vänster.

Av denna amerikanska vänster har även vi på den här sidan om pölen mycket att lära. Själv har jag till exempel alltid imponerats av den amerikanska sångvänstern, den som lyckas skapa texter och musik på en nivå vi här på vår kant verkligen kan avundas den.

Ett exempel på detta andra musikaliska USA är folkmusikmagasinet Sing Out!, grundat 1950 av bland andra Pete Seeger – Pete Seeger sitter för övrigt fortfarande i tidskriftens Advisory Board. För egen del har jag varit prenumerant sedan tidigt 1960-tal, och jag betalar med entusiasm varje år prenumerationsavgiften för fyra cirka 150-sidiga nummer per år. Den årsavgift jag betalar för så kallat Basic Membership, vilket med varje nummer ger mig också en fullmatad CD-skiva, är 60 USD + 18 USD för frakten overseas. Gå in på tidskriftens hemsida, www.singout.org, för fler uppgifter om både innehåll och prenumeration.

Den medföljande CDn innehåller den här gången – Vol 53 No 4 Summer 2010 – 17 sånger, tagna från originalskivor med de medverkande artisterna. Som vanligt publiceras texterna med noter och ackord i det aktuella tidskriftsnumret.

Urvalet av musik är verkligen brett, men vi kan väl starta med den politiska linje jag ovan slog in på. Första spåret på CDn är med Steve Forbert, som i sin ”The Oil Song” till en catchy melodi sjunger om mängder av oljeolyckor inklusive den i Mexikanska golfen. Och som om detta inte vore nog: Vi får också höra en annan BP-relaterad låt med Beverly Woods, ”Deepwater Horizon Disaster”.

Politiskt hårdslående är också Anaïs Mitchells ”Why We Build the Wall” (featuring Greg Brown), en låt om gated communities. Om illegala mexikanska immigranter i Arizona handlar ”Estado de Verguenza” (”State of Shame”) med Eugene Rodriguez och Los Cenzontles. Och Nanci Griffith bidrar med en sång om äktenskap mellan en svart och en vit, ”The Loving Kind”.

Nanci Griffith är bara ett exempel på att sång- och musikmaterialet i Sing Out! också innehåller låtar av och med kända artister. I det här numret medverkar bland andra Buffy Sainte-Marie och (instrumentalt) Stefan Grossman. Och så är det roligt att hitta namnet Guthrie bland de medverkande: Sarah Lee Guthrie, dotter till Arlo och sondotter till Woody, medverkar med en låt från sin nya barn-CD, ”Don’t I Fit In My Daddy’s Shoes?”. Hon är en Guthrie, det hörs verkligen. Henne har jag faktiskt hört live för flera år sen, på en klubb i Greenwich Village.

Mycket annat vore också värt ett omnämnande, men jag nöjer mig med att nämna en av höjdarna, den engelska balladen ”The Devil’s Nine Questions”, Child Ballads # 1, här med skön sång och vackert komp av folkduon Atwater-Donnelly.

I övrigt innehåller det här numret av Sing Out! bland annat intervjuer med och artiklar om Nanci Griffith, Stefan Grossman och Sarah Lee Guthrie, och som alltid, när det gäller personrelaterade artiklar, finns där en guide till föremålens samlade skivutgivning.

Till stor glädje för mig har genom åren också Sing Out!s mycket breda recensionsavdelning varit: Genom den har jag upptäckt mängder av hörvärda skivor, både amerikanska och andra.

Äppelskörd med förhinder

Vädret är vackert i dag, soligt och stilla – men det är ändå svalt och höst i luften. Birgitta sätter blomsterlök i sin nyrestaurerade rabatt innanför staketert mot gatan.

Även jag pallrar mig ut, för att inför höstflytten in till lägenheten i stan skörda äpplen. Jag har med mig en dubbel papperskasse att plocka fina äpplen i, sådana som ska förvaras i matkällaren inne i Uppsala, men i den blir det just inget. Nå, vi har fina vinteräpplen som mår bra av att stå kvar på träden ett tag till.

Äpplena på de träd jag hinner plocka av och under är alla mer eller mindre angripna. Jag tänker nu inte så mycket på den fallfrukt som har dunsat i marken och har farit illa av det och av att få ligga kvar. Flera av dem och också av de äpplen som fanns kvar i träden var förstås också fågelhackade. Men den riktigt stora skadan på äpplena har förorsakats av rönnbärsmal, en återkommande plåga. Till att börja med är de skador rönnbärsmalen förorsakar måttliga. Större delen av de här äpplena går att äta eller att göra mos eller must av, men låter man dem stå en tid, förfars de. De minst angripna bland de här äpplena har jag tagit till vara, men det mesta av äppelskörden från de angripna träden måste man kasta. De här äpplena har jag burit ut på allmänningen utanför tomten.

Vi får se om jag hittar helt oangripna äppelsorter också, med mogna äpplen alltså. Skördearbetet i fruktträdgården kommer att sysselsätta mig större delen av dagen i morgon.

En välsignelse i det här arbetet har varit den äppelplockare Birgitta har fått av Matti: en liten textil håv på långt skaft och med tandad (ej skarp) gripkant runt håven.

Folk, world och etno men även psalm och lite jazz- och rocktoner från Ungern

När jag under vår donaukryssning 2006 handlade skivor i en välsorterad butik nära Saluhallen i Budapest, fick jag även rekommendation om en då alldeles nyutkommen samlings-CD med undertiteln ”Folk-World-Ethno From Hungary”. Att den innehåller influenser även från jazz och rockmusik är därmed inte förvånande, och man bör dessutom nämna att den innehåller musik från den religiösa sfären.

Dess engelskspråkiga titel, ”Periferic 2006” (Periferic Records BGCD 168) kunde få köparen att tro att CD-mappen innehåller engelskspråkig information, men så är inte fallet. Det här urvalet av låtar och band från det ungerska skivbolaget med samma namn saknar information, ens på ungerska. Sättningarna får man sålunda gissa sig till, och man får heller ingen information om vilka som spelar de olika instrumenten. Vidare: kan man inte ungerska, är det ganska svårt att gissa sig till textinnehållet i låtarna. Gruppnamnen och låttitlarna har jag åtminstone försökt sluta mig till med hjälp av de översättningstjänster som finns på nätet, men alltför ofta blir de översättningar som erbjuds från ungerska till svenska ganska märkliga. När jag till exempel söker översättning av titeln på CDns kanske allra bästa låt, ”Ször szökött a szemembe” får jag som svar ”Först kom i mina ögon”. Men på det här sättet lyckas jag ändå lista ut att ”együttes”, ett vanligt förekommande ord i flera gruppnamn, betyder just ”band”/”grupp”.

Därmed inget ont sagt om musiken på skivan – mycket är både intressant och bra. Den redan nämnda ”Ször szökött a szemembe” med Tünde Ivanovics och Géza Fábri (fast på skivan står efternamnen på ungerskt vis först) innehåller till exempel sång av en kvinnlig stämma (som måste vara Tünde Ivanovics’) och musik på, tror jag, gitarr, mungiga och något slags flöjt. ”Pokolra mentek a dudások” med Kormorán med sin kraftfulla, snabba sång är en vild och härlig låt. ”Ha folyóviz volnék” och ”Jöttem is, mentem is” med Transylmania, med kvinnor ömsom sjungande solo, ämsom i kör, har det där som man inte så sällan finner i ungersk musik: ett snabbt, dansant tempo i en i grunden lite sorgmodig musik. I ”Mely igen jó az Úr Istent dícsérni” med trion Szerényi, Nagy och Kóta hör man utöver sången också rockrytmer. Och den instrumentala ”Kocovo oro” med Söndörgö ergyütes är högst hörvärd även den.

Jag tror mig spåra religiösa inslag både i ”42. zsoltár” med Alex Berkesi (där zsoltár – samma ord som Psaltaren? – betyder psalm; märk också den tydliga jazzklangen) och i den redan nämnda ”Mely igen jó az Úr Istent dícsérni”, som verkar handla om att prisa Herren Gud, och så, allra mest, i den avslutande psalmen ”138. zsoltar – Dícsér téged teljes szívem” med Református kórusok, där orgelspel övergår i psalmsång, den senare både i form av unison sång och stämpartier.

Spännande med all denna ungerska musik, men den skulle naturligtvis nå många flera om den försågs med ett längre texthäfte på engelska.

I trädgården

Det är höst och dags att sätta nya blomsterlökar.

Dock har det varit svårare än vanligt att få tag på sådana, i vart fall om man vill ha tillgång till ett riktigt brett utbud. Jag har försökt köpa blomsterlökar i två blomsterhandlar i Uppsala där det tidigare har funnits sådana att köpa, dels den vid Torbjörns torg, dels en i centrum, men båda har slutat saluföra blommor i den formen. Här i Öregrund håller blomsterhandeln, den som blomstrade så under förra ägaren, vår vän Inga-Lill, på att läggas ner, och även järnhandeln, som förr saluförde blomsterlök, har upphört med detta. I järnhandeln lyckades jag i alla fall köpa ett nytt fågelbord, som jag har satt upp i en av syrenerna utanför sovrumsfönstret.

Räddningen har varit Konsum i Öregrund – där har det funnits ett ställ med ett någorlunda hyggligt bestånd av blomsterlökar. Där har jag både köpt ett antal blomsterlökar åt Birgitta, som hon fick på sin födelsedag, och så blomsterlök åt mig själv.

Mina har jag i dag satt i landet i slänten ner mot gatan, det land som Eva-Lotta Hasselqvist samt Bosse Andersson och hans mannar har restaurerat åt mig. Där fanns tidigare en del helt fantastiska lökväxter, men jag kan ju inte förrän till våren veta, vilka av dessa som återkommer efter det att jorden i rabatten har rensats, vänts och fyllts på. Så jag har köpt åtminstone en kasse lökar och satt dem i kanterna på det här landet, både på gat- och på hussidan.

Jag pillade ner ett stort antal balkansippelökar, i olika färger och 10 centimeter höga.

Små – 10-15 centimeter – är också de gula påsktrumpetnarcisserna.

I gult går även cyklamennarcissen Tête-à-Tête, som är 15-25 centimeter hög. Högre, 35-45 centimeter, blir de likaledes gula påskliljorna Dutch Master.

Av tulpaner har jag tidigare darwinhybriden Golden Apfeldorn, 45-55 centimeter, kanske också den gula och röda Cynthia (Tulipa clusiana f diniae), 20-25 centimeter.

På två av tulpansorterna jag har köpt står det på förpackningarna att de är nya: dels den liljeblommande, 35-45 centimeter höga Synaeda Orange, dels den lila enkla tulpanen Purple Prince, som blir 35-40 centimeter.

Slutligen har jag i den här rabatten också satt ett antal tulpaner i olika färger och med fyllda blommor; de här tulpanerna varierar mellan 35 och 50 centimeter i höjd.

När jag var klar med lökplantgeringen i det här landet, planterade jag också med hjälp av ett ogräsjärn tre förpackningar rysk blåstjärna (Scilla sibirica) i ytterligare en del av gräsmattan.

Våra gräsmattor ska lysa blå under våren!

Poesi för barn och för barnsliga

Lyrikvännen nummer 4-5 2010 har som tema ”Poesi för små barn och stora”. Det är ett lättläst och inbjudande temanummer, och jag har snabbt läst det från pärm till pärm.

Själva ämnet har säkert bidragit till att det har varit ovanligt lätt att ta sig igenom artiklarna. Lättlästheten är samtidigt en påminnelse om Lyrikvännens och Lyrikklubbens ursprungliga ambitioner, att vara i bästa mening folkbildande och att vinna en ny och bredare publik för poesin.

Innehållsligt – och jag tänker då både på artiklarna och på de dikter som puliceras – är jag kanske inte riktigt lika entusiastisk för det här temanumret. Ganska mycket av det man vill ska avhandlas finns i och för sig med, men jag saknar för egen del fördjupningarna och nyupptäckterna. Och så saknar jag en röd tråd – innehållet är brokigt och mångskiftande, och man undrar ibland varför det ena eller det andra måste finnas med.

Kanske kunde numret ha blivit intressantare, om man hade fördjupat och gett mer utrymmer åt några av de riktigt stora svenska barnboksförfattarskap som helt eller åtminstone delvis vetter åt poesi, som Lennart Hellsings och Tove Janssons – eller Elsa Beskows, vars böcker här nämns men knappast får den plats de förtjänar.

Eller så kunde man ha koncentrerat sig på absurd och nonsenslekande vers, skriven eller samlad av sådana som Bengt af Klintberg, Britt G Hallqvist, Hans Alfredson och, åter igen, Lennart Hellsing.

Det intressanta med de flesta av de nämnda barnboksförfattarna (och många andra) är att de vänder sig till en åldersmässigt betydligt vidare grupp av läsare än de riktigt unga. Lennart Hellsing har skrivit mycket (och jag tänker då både på enskilda referenser i uttalade barnböcker och på de av hans böcker som, trots formen, vänder sig till en i huvudsak vuxen publik) som faktiskt är svårt att sammanfatta i förlagsrekommendationer av typen ”6-10 år”. Och hur mångbottnade är inte Tove Janssons böcker?

Själv lät jag en gång under min mycket korta bana som svensklärare på enhetsskolans högstadium en klass – icke utan framgång – analysera ett stycke fyrtiotalspoesi, hämtad ur Werner Aspenströms “Snölegend”, 1949:

Fåglar i 1700-talsstil

Kejsarfågeln och kungsfågeln
och alla de små kammargökarna.
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare,
undervippor och tåsparvar,
talmanstrastar, trofinkar,
dörrpipare och tidensvansar.
Den stora kanonfågeln och galonfågeln,
tomherren och lärdsmygen,
ringduvan och sänglärkan…

vad många sorter
i den Högsta Fågelns handelsbod,
vilka fina sommartapeter.

Statliga Apoteket AB lanserar egna receptfria läkemedel och inför kundkort med rabatter och bonus

1 oktober utökar statliga Apoteket AB sin tidigare satsning på bland annat hygienprodukter (Apoliva, Apoteket) även med receptfria läkemedel, kvalitetskontrollerade och till bra pris. Dessa saluförs under namnet Apofri.

De två första är värktabletter:

Paracetamol Apofri är smärtstillande och febernedsättande med samma effekt och verkan som Alvedon, Panodil, Reliv och Pamol.

Ibuprofen Apofri är smärtstillande, febernedsättande och inflammationsdämpande med samma effekt och verkan som Ipren, Ibumetin och Burana.

Eftersom det är höst och förkylningstider, finns det anledning att också påminna om en apoteksprodukt som inte är alldeles ny, Apoteket Handdesinfektion, ett bakteriedödande alkoholbaserat desinfektionsmedel i gelform.

Nyligen, när jag var inne på ett av de statliga apoteken i Uppsala (det i S:t Per) för att komplettera mitt lager av Apoliva schampoo, Apotekets Munskölj och C-vitamin med mera, tillfrågades jag i kassan om jag ville ha Apotekets AB nya kundkort ApoPlus, och jag tackade ja. Det betyder att jag nu, ungefär som när det gäller Konsums Med mera-kort (som utöver poäng på varor handlade i kooperativa butiker också ger poäng på hygienprodukter och liknande i Kronan-apoteken, som är delägda av Konsum), får poäng på mina inköp – poäng ger i stort sett allt utom läkemedel. Poängen ger värdecheckar i bonus. Särskilda kunderbjudande utlovas också.

Så be om ett ApoPlus-kort även du, om du regelbundet handlar i ett statligt apotek!

Jag tror jag är socialdemokrat

”Jag tror jag är socialdemokrat, men jag hittar inget parti.”

Ronny Eriksson (fritt citerad efter Britta Sethson)